QAnon igen...

/Det här kommer jag kanske att få skit för.../

Jag har absolut inga sympatier med QAnon, men jag blir oroad över den massiva nedstängningen av konton som länkar till QAnon på Twitter - och även på Facebook.

Twitters ägare har sagt att det innebär att minst 100.000 konton ska stängas,

Det finns fortfarande mängder av ex.vis fascistiska konton som inte stängs ner. De repressiva åtgärderna mot QAnom är så vitt jag kan se unika.

Drakonisk censur av denna typ är inte en bra metod att bekämpa politiska rörelser, oavsett hur obehagliga de kan vara.

Att just framförallt QAnon väljs ut är inte underligt. Deras grundtes är att det finns ett jättelikt pedofilnätverk på högsta nivå i samhället i USA. Därför letar QAnon-aktivister efter alla tecken som kan tyda på detta.

Med tusentals aktivister som letar efter allt de kan hitta som kan stöda idén om pedofilnätverket är det inte svårt att förstå att en hel del inom USA-samhällets övre skikt är oroliga. Om det inte vore för QAnon skulle många inte ha en aning om alla exempel på Joe Bidens egenartade till synes sexualiserade försök till kroppskontakt med barn.

Mainstreammedia HAR publicerat kvinnors berättelser om Bidens sexualiserade försök till kroppskontakt med dem. Men jag tror att utan QAnon är det inte säkert att speciellt många skulle få reda på att hans till synes sexualiserade agerande mot barn kan jämföras med det han gör mot kvinnor.

QAnon är lojal mot Trump, och skulle aldrig publicera de milt sagt avslöjande videor som finns från dennes umgänge med Jeffrey Epstein. Men de är inte lojala mot det republikanska partiet i allmänhet. Så man kan livligt föreställa sig att även många republikaner som har gjort saker de inte vill ska komma ut är oroliga över QAnon.

Låt mig till sist säga detta. Jag vill absolut inte att Trump vinner valet i USA 2020. För klimatets skull hoppas jag innerligt att han förlorar. Och också pga min rädsla för att den bonapartistiska inriktning han har ska kunna bli ett öppet hot mot den i och för sig redan mycket bristfälliga borgerliga demokratin i USA.

Men att man raderar kanske hundratusentals twitterkonton och tydligen också ett stort antal Facebook-konton för att de länkar till en rörelse som bland annat letar efter allt den kan komma på för att stöda sin grundtes om det "satanistiska" pedofilnätverket på hög nivå är också ett hot mot demokratin. För även om förövarnätverk på hög nivå inte alls torde se ut som QAnon beskriver dem, är jag fullkomligt säker på att sådana finns.

Nästa steg blir kanske att radera konton som UTAN att länka till QAnon försöker leta efter förövare på toppnivå och detta utan att på något som helst sätt stöda denna egenartade organisation. 

Återigen till NoBoyToy

 /Tillägg. En kommentator uppmärksammade mig på att Runaways sång inte heter Queens of Noice utan Queens of Noise. Noise betyder ju ljud, och inte oljud, eller buller, men dessutom finns det tydligen en musikstil som heter Noise. Så mina språkliga funderinagar stämmer nog inte.. Jag har tagit bort dem nu./

Jag råkade stöta på denna sång när jag kollade några gamla inlägg jag skrivit och fick genast upp funderingar om den feministiska bloggaren  NoBoyToy (NBT), som mystiskt försvann från bloggvärlden i februari 2018 och sedan  dess inte hörts av.  

Ibland har jag undrat om hon plötsligt dog av ex.vis en hjärtattack, men jag tror inte det. Det finns åtminstone en sak som starkt tyder på att hon inte är död. Jag tänker inte berätta vilken. 

Min huvudteori är att hon tvingades sluta eftersom någon hotade att avslöja vem hon är. Det finns en person (låt oss kalla honom X) som kanske ett halvår innan NBT försvann förklarade att han visste vem hon var, och att han tänkte använda detta mot henne. 

Eftersom hon bland annat på många ställen på bloggen hade diskuterat sin bror kan jag förstå om hon inte ville att hennes identitet skulle offentliggöras. 

Att hon slutat blogga betyder inte att hennes bloggar försvann. Hon tvingades byta blogg två gånger pga censur från de företag som drev dem. Men åtminstone de två sista bloggarna finns kvar. Hennes andra blogg kan ses här, och  den tredje här.  

Personer som upphör med sina bloggar brukar ofta radera dem samtidigt, men så ej här. 

Varför associerar jag då denna sång med NBT? Av flera anledningar. Hon formligen älskade Joan Jett, och i ovanstående live-inspelning av Runaways-låten "Queens of noise" ligger fokuset nästan helt på just Joan Jett. (Det finns andra versioner där det inte gör det.) 

Men för det andra är det svårt att inte associera namnet NoBoyToy till denna låt. Refrängen går - "Queens of noise, come and get it boys - Queens of noise, not just one of your toys.", Ibland har jag undrat om NBT tog namnet på sin blogg inspirerad av denna låt.  

För att vara uppriktig. Nej, jag gillade absolut inte allt NBT skrev. Jag har få "manliga försvarsreflexer" men när jag läste NBT hände det ibland att några av de jag ändå tycktes ha, aktiverades....

Sedan är det en annan sak att jag uppfattade att NBT:s verkliga storhetsperiod kanske var 2011-2013, och att hon sedan ibland gick lite på tomgång. Under sin "storhetsperiod" kombinerade hon sin fräna retorik med en del imponerande research. 

Exempelvis om den så kallade Mangamannen 2012 och från 2013 om en incestanklagad pappa som Uppdrag granskning av några ganska så outgrundliga skäl ansåg borde få vårdnaden om sitt barn. Av någon annan outgrundlig anledning hade de valt att kalla honom "Erik", vilket jag kanske inte tyckte var så jättekul  ;-).  

För att återgå till NBT blev hon snart nästan en mytisk figur. Det fanns en massa teorier om henne, och somliga trodde även att hon var en man (vilket jag själv definitivt inte trodde).  

En kommentator på min blogg, som kallade sig Mikael, hävdade att han visste vem hon var, och antydde till och med att de en gång haft ett förhållande. Det var uppenbarligen inte sant. Och "Mikael"  var definitivt inte identisk med X. "Mikael" fantiserade - men det tror jag inte att X gjorde.  

2012 hade ”Mikael” förresten hamnat i en hård konflikt med X, på en då ganska så besökt blogg. ”Mikael” började förresten också 2017 att delta i ett drev mot mig, på den numera osaligen insomnade sajten Nyhetsverket. På ett sätt tror jag nog i alla fall att det lite grand var mitt eget fel. ”Mikael” mådde helt uppenbarligen inte bra, och hösten 2015 var jag nog så pass elak mot honom att han sedan dess aldrig förlät mig.  

Om min teori om varför NBT lämnade nätet skulle stämma lär hon inte komma tillbaka - i alla fall inte under det namnet. X hade i alla fall då ett mycket stort kontaktnät - så idag vet nog i så fall ganska så många om hennes identitet.(Jag gör det alltså inte).  

NBT betydde mycket för många, men var också hatad av många Även om jag som sagt ganska så många gånger inte höll med henne var det en känsla  av trygghet att hon fanns på nätet. När förövarförsvararna bredde ut nig, dök hon till och från upp, och tog sig an dem, i en obetalbar kaskad av ironi, engagemang, kunskaper och logik. 

 Nedan: bild av Joan Jett från 1980-talet.

  

Diverse funderingar

Om det finns några religiösa strömningar som jag tycker är sympatiska är det teosofi och Wicca.  Skulle gärna vilja tro på att sanningen ligger någonstans där, men eftersom jag framförallt tror på Murphys lag kan jag inte tänka mig att så är fallet...

Ett religiöst fenomen jag tycker är fascinerande är annars Mariauppenbarelser. Men eftersom jag inte har några sympatier för vare sig den katolska eller (än mindre)  den ortodoxa kyrkan hänger denna fascination så att säga i luften. 

Om det finns ett politiskt fenomen jag fascineras mycket av just nu är det QAnon-rörelsen i USA.  Det finns förresten en riktigt nyanserad artikel om detta fenomen i senaste numret av vänstertidningen Flamman.* Tyvärr har de inte lagt ut den på nätet. Jag har för övrigt noterat att de mest intressanta av Flammans artiklar av någon anledning - Murphys lag, kanske - ;-) . sällen läggs ut på nätet. Jag prenumererar på den,  så själv kan jag ju läsa allt. 

Nej, jag delar förstås inte alls QAnons världsbild , men rörelsen är subversiv på ett märkligt sätt. Att till förvånansvärt stora grupper lyckas sprida uppfattningen att en stor del av etablissemanget i USA är en del av ett pedofilt satanistiskt nätverk är ju inte något som direkt stärker stabiliteten i detta land...

Men även om jag inte på något sätt delar deras världsbild tror jag visst att det med all säkerhet i såväl USA som andra länder finns förövarnätverk även inom överklass och härskande grupper. (jfr turerna kring Jeffrey Epstein!)  Det är möjligen därför som både Twitter och (i mindre grad) Facebook snabbt har tagit repressiva åtgärder mot QAnon. 

Den viktigaste frågan i världen idag är den globala uppvärmningen. Därför hoppas jag att vare sig Joe Bidens gränslöshet mot kvinnor och barn, eller hans ev. senilitet, eller QAnons försök att få människor att tro att det bästa sättet att bekämpa övergrepp mot barn är att rösta på Donald Trump, kommer att leda till en Trumpseger i årets USA-val. 

Det enda sättet att förhindra att den globala uppvärmningen utvecklas så snabbt att det kanske inte ens finns människor om hundra år, är annars förmodligen en global planekonomi. Men tyvärr kan man idag inte urskilja politiska och sociala krafter som är starka nog att ens på sikt kunna genomföra något sådant.  (Jag hoppas jag har fel i detta!)

Annars längtar jag nog tillbaks till det sena 60-talet och det tidiga 70-talet - både av personliga ock politiska skäl..

Osv, osv, bla, bla, bla....

PS. En intressant tankeexperiment vore förresten att föreställa sig att något som liknade Sovjetunionen under dess ”bresjnevitiska” slutfas hade funnits när den pågående globala uppvärmningen blev uppenbar för världens forskare. Å ena sidan var byråkratin i Sovjet konservativ och tog inte till sig speciellt många nya perspektiv – å andra sdan skulle den nog ha haft en makt att snabbt kunna genomföra stora förändringar i ekonomins funktionssätt som vore större än i både västvärlden, dagens Ryssland eller dagens Kina.                                       

PPS. Nu har Flamman förresten lagt ut sin artikel om QAnon. Den kan läsas här.

Kan nån - kan QAnon...

Läser en krönika av Jan Guillou i Aftonbladet från den 16 augusti detta år.. Där skriver han bland annat om QAnon. Det mystiska nätverket som stöder Donald Trump - och samtidigt anser att presidenten ifråga har en hemlig mission. Nämligen att krossa ett satanistiskt pedofilnätverk som enligt QAnon styr USA i allmänhet - och det demokratiska  partiet i synnerhet. 

Guillou har förstås roligt åt detta. Och tillägger att dessa åsikter inte är nya - Margareta Winberg hade ju en gång liknande åsikter...

Med detta menar han uppenbarligen att hon 2005 vägrade att  delta i den hets mot Eva Lundgren - som Guillou själv mer än gärna blev en del av. 

Och vad var det som var Eva Lundgrens stora synd? Jo, att ha fräckheten att tro de berättelser som några unga plågade människor berättade - att de på ett sadistiskt sätt hade utnyttjats  sexuellt av människor, som hade någon form av "satanism" som överideologi. Med andra ord något som kanske (eller kanske inte) hade en del gemensamt med gruppen Order of Nine Angles , som nu bevisligen existerar och som kombinerar grova övergrepp med en satanistisk ideologisk överbyggnad. 

Idag skrivs det mycket om denna grupp i USA och England. Dock mycket mindre i Sverige, vilket kanske kan göra livet lättare för Jan Guillou o co. 

Så slipper de  kommentera bevisade exempel på just...  satanistiska övergrepp. 

Gulliou och de andra har ju länge insinuerat att var och en som "tror" att det finns satanister som begår sexuella övergrepp, eller mördar  i någon sorts offerritual , sprider absurda konspirationsteorier om att världen styrs av satanister. 

Hur de än har letat har de dock haft mycket svårt att finna exempel på att just de som "tror" på "rituella övergrepp" samtidigt "tror" på gigantiska "satanistiska" nätverk som mer eller mindre "styr världen".

Men nu har de ju QAnon. Vad nästan ingen annan lyckades med ser ju QAnon ut att ha lyckats med. Nämligen att skapa det exempel som har gett Guillou och  andra förnekare något de kan jubla över och unisont ropa "vad var det vi sa"... 

Och vare sig de själva eller deras anhängare verkar ju upptäcka det logiska felslut de begår..

 

En vanlig symbol för QAnon

Hur jag såg på Sovjetunionen som barn

Jag har tidigare skrivit om min syn på Sovjetunionen genom åren. Det inlägget har en kort inledning om hur jag såg på Sovjet som barn,  men fokus låg på de mer politiskt rationella funderingarna från tonåren och uppåt.

Dessutom upptäcker jag nu att jag hade glömt bort en del reflektioner jag hade  i barndomen. Om det gick att läsa en del av det jag skrev då utifrån någon sorts politiskt perspektiv gäller det inte samma sak om det jag kommer att skriva nu.

Det första jag minns om Sovjet är att de vuxna tyckte illa om det. Och var rädda för det. De var rädda för att Sovjet skulle invadera och ta över.

Min spontana reaktion inför det mesta som de vuxna (och framförallt mina föräldrar) tyckte illa om var att undra om det egentligen inte var något bra. Därför gladde jag mig när jag läste om Jurij Gagarins rymdfärd men var likgiltig inför John Glenns.

Men jag visste inget om Sovjet, och den bild jag hade av de vuxnas uppfattning var på ett sätt missvisande. Före 1964  tolkade jag den som att de ansåg att folken i Sovjetunionen  var krigiska och brann av iver att få erövra väst.

När jag 1962 fick reda på att det  i Sverige fanns ett "kommunistparti" som ville ha det som i Sovjet blev jag fascinerad. Sämre  kunde det knappast bli, tänkte jag, och började strax under ytan hoppas på att detta parti, eller Sovjet direkt, skulle ta över.

Vid samma tid - hösten 1962 - fick jag som sjuåring mitt första lånekort på skolbiblioteket. En av de böcker jag efter ett tag lånade hade en bild från Sovjet som föreställde en bonde på ett sädesfält. * Jag kunde läsa, men det jag trodde mig läsa där, kan inte ha varit den verkliga texten.

Jag tyckte att han beskrevs som "en krigisk  bonde".  Det var ju helt i sin ordning, i Sovjet var man ju krigiska och då måste ju bönderna där också vara det.. Det var långt senare som jag insåg att det inte kunde ha stått så. Det som stod var troligen "en kirgizisk bonde". Men jag hade ju aldrig hört ordet kirgizisk så jag läste 'det som "krigisk" utifrån vad jag alltså hört om ryssar.

Jag började snart läsa om historia. men det lärde mig inte mer om Sovjet, eftersom jag av någon anledning endast läste om forntida historia.

Men det var en dag sommaren 1964 som jag plötsligt insåg hur innehållet såg ut i de flesta vuxnas bild av Sovjet.

Men det var inte från en vuxen, utan från en flicka som kallades "kusin", men som i själva verket var en tremänning,. Hon hette Eva och var ca  tre år äldre än mig, och hade en syster som var ungefär i min ålder. Jag var alltså 9 och Eva torde ha varit 12 eller 13.

Sommaren 1964 var de någon vecka på vårt landställe.**

Jag sa en gång till Eva att ryssarna sägs vara krigiska - då sa hon att det var inget fel på ryssar, men de levde under en diktatur som förtryckte folket.

Jag minns just detta väldigt klart. Och plötsligt blev nutids-historia av någon anledning riktigt intressant.

När jag kom hem på hösten började jag köpa Ny Dag till och från med min snålt tilltagna veckopeng. Ny Dag var ju kommunistpartiets tidning. Jag ville veta hur de såg på saker.

Men jag från början var väldigt kritisk till allt. 

Jag minns att de på ett ställe skrev att Vietnamkriget var ett befrielsekrig mot USA-imperialismen och dess marionetter. Jag minns också att jag berättade detta för min bror och sa nåt om att där ser man hur de ljuger -  alla vet ju att det är Nordvietnam som angripit Sydvietnam. Om min bror ev. hade någon kommentar till detta minns jag inte...

Så kommer då dagen då allt ändrade sig. Jag har skrivit om den här .

Det var några dagar före jul, den 21 december 1964.  Jag hade köpt Ny Dag, som då fortfarande var en dagstidning. Och läste en artikel som de  hade hämtat från New York Herald Tribune - en USA-tidning.

Och där fick jag en beskrivning om Vietnam  som faktiskt var övertygande. Saigon-regeringen och USA behärskade bara städerna. För gerillan (som här faktiskt fortfarande kallades "Viet Cong") hade stöd av landsbygds-befolkningen.   Det gick inte att se det som en invasion.  Det var en bondegerilla som kämpade mot en militärdiktatur - som var stödd av USA

Jag blev underligt nog omedelbart övertygad. Inte endast för att det var från en USA-tidning, eller för att jag kanske  omedvetet hade en önskan att se Sovjet och dess allierade om något positivt. Utan för att det stämde så bra in på annat jag läst. Även de borgerliga tidningarnas beskrivningar blev mer sammanhängande och logiska om man integrerade dem med detta...

Men detta fick ju mig att tvingas modifiera det jag läst  hösten -64 om kalla kriget. Det var något som inte stämde. USA:s roll var något helt annat än det som sades.

Och i så fall kunde ju inte heller Sovjets roll vara så  entydigt ond. De sände ju vapen till Nordvietnam och FNL som gjorde att de kunde försvara sig mot USA...

Så började det. En chockartad insikt om att världen kanske inte alls såg ut som det jag hade hört berättas....

Under tio år väntade jag för övrigt  på att USA skulle drivas ut från Vietnam. Fram till den 30 april 1975. Men då var jag ju långt ifrån barn

PS. Rädd för att Sovjet skulle invadera var jag alltså aldrig.  Vare sig medvetet eller omedvetet. Det visas också av något jag läste när jag för något eller några år sedan fick tag i mina journaler från Ericastiftelsen  där jag gick i terapi för Gösta Harding 1968-71. Från slutet av 1968 finns en notering om att jag hade drömt om att en allians av Sovjetunionen och utomjordingar i flygande tefat (!) höll på att erövra världen. Det mest intressanta var inte att jag drömde det, utan det som stod efter detta i journalen. Nämligen att när jag vaknade och insåg att drömmen inte var sann blev jag djupt besviken.
-------------------------------
* Det var kanske en bok om Sovjet. eller om olika folk i världen, jag minns inte nu.
** På ett annat ställe i denna blogg skrev jag att deras besök troligen var sommaren 1963. Båda alternativen är möjliga, men som jag ser det nu passar 1964 klart bättre in i kronologin. 

Gunilla Madegård om "Att rädda ett barn"

Jag skrev tidigare om Gunilla Madegårds analys av första delen av första programmet av "Att rädda ett barn". Nu har hon gjort samma genomgång för alla avsnitten (även om hon ännu inte är helt klar med tredje programmet). Jag har inte själv förmågan art avgöra allt om de olika detaljerna i hennes analysförsök. Men min uppfattning är att hennes genomgång är grundlig och på många sätt imponerande.

Samtidigt är hennes sajt - tycker jag -lite opedagogiskt upplagd . I alla fall hade jag svårt att hitta. Speciellt svårt hade jag att hitta andra avsnittet av analysen om det första programmet. När jag trodde att jag klickade på det kom jag ofta till Dokument Inifråns webb-adress.

Det kanske är jag som är dum, men i så fall kan det finnas fler som jag. Därför lägger jag här ut länkarna  - inte endast till Gunilla Madegårds text i allmänhet, utan till varje enskilt avsnitt av denna.


Första programmet analyseras i sju avsnitt.

Det första kan läsas här .

Det andra kan läsas här.

Det tredje kan läsas här.

Det fjärde kan läsas här.

Det femte kan läsas här.

Det sjätte kan läsas här.

Det sjunde kan läsas här.

Det andra  programmet har fått fyra avsnitt.

Det första kan läsas här.

Det andra kan läsas här.

Det tredje kan läsas här.

Det fjärde kan läsas här.

Från det  tredje programmet två har avsnitt hittills lagt ut, men de ska  finnas fler.. Jag uppdaterar detta inlägg när de kommit.

Det första kan läsa här.

 Och det andra kan läsas här.

Det är mycket att läsa,, men för den som vill se en problematisering av den förenklade bilden som programmet gett, kan det kanske vara bra att börja där.