Femböckerna - där barnen hade rätt och de vuxna hade fel

Medan anti-piraterna i många fall håller YouTube i ett järngrepp, finns det vissa  områden  de inte brukar röra. Exempelvis gamla filmer som idag inte på något sätt anses hota några nyproduktioner.

Filmer vars handling är tagen från barn-och ungdomsböckerna av Enid Blyton tycks vara en av dem.

Och kommer kanske att vara tills något bok-eller filmbolag får intresse av att satsa på Blyton-berättelser. Då kommer nog YouTube snabbt att rensas från allt som kan konkurrera med ett sådant projekt.

Blyton skrev oerhört mycket, men jag tror att hennes "Fem-böcker"" kanske var den största framgången.

För de som inte vet något om dem kan jag kort säga detta. De handlar om fyra barn och en hund, som löser brottsfall. Av de fyra barnen är två pojkar, ett en "vanlig" flicka, och ett en flicka som vill vara pojke. Hon heter Georgina men vill kallas George.  Hon lyckas också ganska ofta lura människor som inte känner henne att hon verkligen är en pojke.

Inte nog med att hon framställs som mycket sympatisk. Hon är förmodligen den mest personliga, den mest intressanta, och kanske den mest intelligenta av de fyra.

Hon var min favorit när jag läste dem i elvaårsåldern; jag misstänker att hon också var Blytons favorit.

Om någon därav kan tro att Blyton-böckerna så att säga skulle kunna "HBTQ-certifieras" /sic/ har hen förstås fel... För även om Blyton uppenbarligen uppskattar flickor som vill vara pojkar verkar hon mest av allt äcklas av pojkar som vill vara flickor. Och för den delen också pojkar som endast har långt hår. När en på så sätt "feminiserad" pojke i en av hennes böcker, blir mobbad, uttalar Blyton på ett ganska så smaklöst sätt sin sympati för mobbarna....

Nåväl. jag läste nog de flesta, eller i alla fall många,  av fem-böckerna när jag var barn, Men jag fick aldrig tag på den första, om hur de fem blir en grupp när de möts första gången

Men nu finns den filmad på YouTube  i flera versioner, och en kan ses här. Och det är inte svårt att hitta många av de andra fem-böckerna i lite olika versioner för den som letar lite..

Det var alltså 1966 jag upptäckte Blyton-böckerna, närmare bestämt på våren. Jag blev oerhört förtjust i dem. de grep in i mig, på ett sätt som kan te sig konstigt. 

Men egentligen är det inte speciellt konstigt.

Under 1970-talet myntade en kompis till mig skämtsamt uttrycket "elementärt barnmedvetande". Uttrycket var en parafras på en term som ofta används i socialistiska och marxistiska sammanhang - "elementärt klassmedvetande" . Egentligen syftade han på ett yngre syskon som hade någon sorts grundläggande insikt om att barn inte endast är underordnade de vuxna, utan dessutom mycket ofta är orättvist behandlade.

Detta perspektiv finns absolut i Blytons böcker., men hon lägger också till en annan dimension..  Det pågår otäcka saker i vuxenvärlden. En del vuxna är direkt inblandade  i det... medan andra vuxna oftast inte fattar att det pågår. Och när barnen upptäcker att det sker något skumt blir de vanligtvis misstrodda. De blir inte endast misstrodda -- de vuxna brukar direkt hindra dem från att undersöka saken. Inte för att de är rädda för att barnen ska råka ut för de gangsters som de vuxna ändå tror inte existerar. Utan mest pga deras rädsla för att barnen ska göra bort sig - ex.vis genom att springa runt på främmande tomter i jakten efter "spår". 

Sådana teman har nog funnits i en hel del andra barnböcker, åtminstone från och med  andra delen av 1900-talet,  Men det var hos Blyton jag först stötte på den.... '

Det var en upplevelse. Den blev  inte mindre en sådan för att letandet efter orsakerna till de otäcka mysterierna ledde barnen till så exotiska platser som underjordiska tunnlar, grottor , slott., till synes obebodda öar...

Det bör här säga att  detta gäller inte endast fem-böckerna, utan i stort sett alla Blyton-böcker – i alla fall de som riktar sig till barn av båda könen. Hon skrev också flickböcker, men dem har jag tyvärr inte läst - det skulle inte förvåna mig om en del av dessa inslag också finns där - men jag har alltså inte kollat.

Jag minns känslan av - vad ska jag säga - nån form av nästan mystisk samvaro jag fick av att läsa dessa böcker. De kändes som om de talade direkt till mig - och därför avvisade jag snabbt alla argument mot att läsa Blyton från de två kvinnliga bibliotekarierna i vårt skolbibliotek.

Snabbt - och lite roat. På sätt och vis understödde ju deras fåfänga försök att få mig att sluta läsa dem de teman som  fanns i Blyton-böckerna - vuxna VAR verkligen dumma  och saknade sinne för det som var viktigt...

Jag undrar förresten lite över en annan sak. Om man söker på  Enid Blyton i Svenska Dagbladets (SvD)   historiska arkiv hittar man på femtiotalet och det tidiga sextiotalet nästan endast artiklar där författaren oroar sig för hur dålig smak barn får i sig genom att läsa Blyton-böcker - och därmed implicit eller explicit reser frågan om hur vi ska få barnen att läsa "god" litteratur

Eftersom SvD var en högertidning tyder ingenting på att det som irriterade dem hos Blyton var den för mig ibland lätt störande engelska patriotism med någon sorts kalla krigs-perspektiv -   som ligger under  ytan på väldigt många Blyton-böcker. Man kan nog snarare se deras reaktion som en form av paternalistisk "uppfostrande" attityd som då var vanlig från både höger och vänster.  Fattar verkligen  inte barnen att Blyton-böckerna är ytliga, klichéartade och kan utgöra et stort hinder för dem att verkligen kunna läsa VERKLIG litteratur... Eller så verkade de mena.

Men denna "verkliga" litteratur hade kanske inte det som förmodligen tilltalade många barn när de läste  Blyton -  - att barnen kunde se det onda som vuxna inte ser,  bekämpa det onda som vuxna inte vågar möta, och i slutet av varje bok triumferande visa att det var barnen som hade rätt  - hela tiden