För några månader sedan kom en bok ut som i hög grad förtjänar att bli uppmärksammad. Det är "Förlåt, sa han" av Eva Berglund. Det finns många orsaker att läsa den. För dess språk, för dess personskildring - men framför allt för att det är en viktig skildring av en människa som utsattes för sexuella övergrepp i barndomen och långt senare mindes dem. Och slutligen fick en övertygande bekräftelse på att det verkligen hänt - och inte var några "falska minnen".
Nej, det är inte en roman om ett fantiserat fall. Det är författaren som berättar om ett verkligt fall - sitt eget. Det inleds med personliga skildringar från både barndom och vuxet liv - och avslutas med mycket övertygande belägg för att minnena är sanna. Belägg som torde vara omöjliga att förneka.
Beskrivningen av funderingar och miljöer är nästan poetiskt skriven. Den ger en fin bild av både huvudpersonen och människor runt henne.
Så långt kan ju läsaren tänka att det är skrivet på ett gripande sätt, men att sådant ju ändå inte går att bevisa. Men i det hår fallet går det. Vilket man kan ta del av i slutat av boken.
Fadern var huvudförövaren - och dottern bröt inte alla kontakter med honom, vilket många troligen skulle ha gjort i en motsvarade situation
Minnena hade inte alltid varit där. De kom upp i vuxen ålder. Och det är ju den typen av minnen som konsekvent brukar förnekas av Dan Josefsson med anhang.
Men jag tror inte att dessa på något sätt vågar ta upp denna bok. Eftersom det är så oerhört svårt att förneka berättelsen i den
Som sagt - dottern bröt aldrig med fadern. Och flera gånger vände hon sig till honom för att få honom att själv erkänna vad han gjort.
Det gick inte med en gång. Det kom medgivanden som sedan togs tillbaka Men till sist kom en bekräftelse som knappast går att avvisa.
Dels i form av långa bandade intervjuer med fadern. Och dels i journalanteckningar från samtal med läkare som både fader och dotter deltog i.
I båda fallen börjar fadern med rutinmässiga förnekanden, men efter ett tag tar hans önskan att berätta om det överhanden. Det är bokens höjdpunkt. Läs gärna dessa avsnitt med omsorg. Bevisvärdet är starkt - och det förklarar nog varför det blivit så tyst om boken.
Det som är populärt idag är ju att ta upp påstått falska anklagelser. Av anledningar somt de själva bäst känner till, föredrar producenter och redaktörer att välja sådana artiklar och program . Om man på djupet funderar över varför väcker det nästan outhärdliga frågor.
Slutligen är författarens förmåga att förlåta nästan, jag höll på att säga, övernaturlig. Jag; kan inte ens fatta hur den är möjlig . Mm utan den hade det troligen vare sig kommit några erkännanden – eller någon bok.
Även detta är nog en anledning till att läsa boken och förundras.
Boken kan beställes här .
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
"The curse of the crimson altar"
Denna skräckfilm fascinerar mig. Och triggar i vissa avsnitt fram - just skräck. Den måste väl ses som en b-film, många skulle nog säga c-...
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
5 kommentarer:
"Slutligen är författarens förmåga att förlåta nästan, jag höll på att säga, övernaturlig. Jag; kan inte ens fatta hur den är möjlig . Mm utan den hade det troligen vare sig kommit några erkännanden – eller någon bok."
http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/sjuxsju.htm
Även satanistexperter borde ha lite koll på Jesus i den här frågan. Först
och störst och mest generös ...
Som mamma till tre överlevare (döttrar) säger jag:
Förlåter gör man för sin egen skull - för att överleva och leva ett så bra liv det går.
Men att förlåta innebär inte att man glömmer eller att man behöver fortsätta umgås som om inget har hänt. Man förlåter personen - det betyder inte att man är okej med det den utsatte en för. Man förlåter inte själva gärningen. Det är personen man förlåter. Och att förlåta ger en själv möjlighet till läkning.
Hörde du sommarpratet i söndags med deckarförfattaren Sofie Sarenbrant ? Borde
intressera dig ...
Nej, men det finns väl kvar på nätet.
Svårt att sluta lyssna när man väl börjat. Men hon tycks ha rest sig från
sitt tidiga trauma ...
Skicka en kommentar