Återigen till Knutby

Jag kan inte släppa 'Knutby och Åsa Waldau. Det har blivit som en fixering.

Som jag ser det hela var det en olöslig paradox. En sedvanligt fundamentalistpatriarkal grupp fick plötsligt en karismatisk kvinna med ledarambitioner.

Fundamentalistpatriarkala grupper har sin egen dynamik. De är kvinnoförtryckande, fyrkantiga, bygger på en torftig teologi där kvinnor per definition inte kan ha makt. "Kvinnan tige i föramlingen", sägs Paulus ha sagt,

Alldeles oavsett Åsa Waldaus övriga egenskaper är det klart att hon inte var en person som ville tiga. Samtidigt var hon skolad i en fundamentalistpatriarkal tradition där något självständigt kvinnligt ledarskap inte var möjligt.

Men hennes karisma i kombination med henne maktlystnad sprängde systemet. Det skapade en fundamental instabilitet, vars resultat blev en permanent kris, våld, illusioner, bedrägerier

En fundamentalistpatriarkal sekt är som sagt fyrkantig. En kvadrat kan aldrig bli rund - det säger oss matematiken. Problemet kallas cirkelns kvadratur och är matematiskt olösbart.

En fundamentalistpatriarkal sekt med en dominerande kvinnlig ledare är en omöjlighet - någon längre tid.

När Åsa Waldau tog över hotades kvadraten. Men då den matematiskt inte kan utvecklas till en cirkel gick den havande med en katastrof.

Det förekommer våld, övergrepp, mord, även i "normala" fundamentalistpatriarkala grupper. Men där kan de tystas ner på ett helt annat sätt.

Den fundamentalistiska patriarkala typen av kristendom är dödsdömd i vår tid. Något i hela samhällets karaktär gör den mer och mer obsolet.

Istället för att inse det kombinerade Knutby en traditionell fyrkant med vissa medlemmars önskan att ge en ovanligt karismatisk kvinna den högsta makten. Men väl att märka, utan att fyrkanten skulle rubbas.

Det skulle bli fyrkant och cirkel på en gång, vilket som sagt är omöjligt. Problemet kunde tillfälligt lösas med en ovanligt absurd vanföreställning.

Resultatet blev ändå en oundviklig krasch.

Nu sitter säkert andra fundamentalistpatriarkala grupper i landet och nickar förnumstigt. "Nu ser vi vad maktlystna kvinnor kan ställa till med. Vi får hålla oss till den normala fyrkanten, redan Paulus lärde oss att mannen är kvinnans huvud".

Åsa Waldau ville ha makt - i en struktur som inte tillåter detta. Därav den artificiella absurda, deliriska idén om "Kristi brud". Det är inte en kvinna som har makten,det är Kristus. I väntan på hans återkomst kan vi låta hans brud bestämma.

En fundamentalistpatriarkal grupp med en kvinnlig ledare är som en påstådd perpetuum mobili. Den kan synas funka ett tag -men eftersom det inte finns några sådana i verkligheten kommer besvikelsen efter ett tag att bli stor.

I en icke patriarkal religiös rörelse kan kvinnor få en ledande ställning utan att behöva fantisera om att Jesus när som helst ska komma att gifta sig med dem. Det är den patriarkala ideologin, kombinerat med de närmast följdriktiga och logiska deliriska fantasierna om Åsa Waldau, som gjorde Knutbysekten möjlig.

Liksom också den närmast oundvikliga tragedin. "

Ett hot mot #MeToo

#MeToo-kampanjen har lett till den första fällande domen för förtal. Observera att domstolen inte uttalar sig för att anklagelsen varit falsk. Det är det faktum att den uttalats och spritts som lett till domen.

Jag blir störd. Om domen får efterföljare (och det får den absolut) innebär det följande.

De som begått sexuella övergrepp utan att de fällts i domstol (dvs den överväldigande majoriteten av de som gjort det) behöver inte oroa sig alls.

De vet att om den eller de som drabbats berättar vem som gjort det är det de anklagande som kommer att kunna straffas. Vilket efter ett tag kommer att leda till att knappast någon vågar sprida fakta om vad som hände - om det inte helt anonymiseras.

Jag vet inget om omständigheterna i övrigt i just detta fall, men själva den grundprincip som domen bygger på är problematisk.

Eden utan Adam

1975 kom en SF-roman ut i Sverige vars sensmoral faktiskt hade vissa likheter med den så bittert angripna "SCUM Manifest". Den hette ”Eden utan Adam” och var skriven av Denis Lindbohm.

Några år senare kom en utvidgad version, med titeln ”Det kom en orm till Eden”. Den var lite längre, men en del av udden var borta och framförallt avslutades den på ett sätt som inte skulle störa manliga läsare lika mycket.

Dess handling var ungefär denna. En manlig astronaut hade legat nedfryst i ett rymdskepp. Meningen var att han skulle komma tillbaks till jorden och tina upp, om några hundra år.

Men något gick fel. Han kom tillbaks många tusen är senare. När han kom till jorden upptäckte han att det inte längre fanns några män.

Det fanns bara kvinnor, som förökade sig partenogenetiskt De hade fortfarande sexualitet, men den var lesbisk.

Han drog efter ett tag slutsatsen att någon katastrof – troligen ett atomkrig – hade drabbat mänskligheten och att kvinnor hade visat sig vara mer motståndskraftiga

I det kvinnliga samhälle han mötte fanns inga krig, inga klassklyftor, inga våldsbrott. Tortyr var ett okänt begrepp, liksom prostitution

När han berättade att han hade kommit från joden blev han inte trodd. De uppfattade honom som en underlig varelse från en annan planet.

Han började berätta om hur det var i världen när han hade bott där. Om krig, svält, ojämlikhet, sadistiskt våld och tortyr.

Kvinnorna drog efter ett tag slutsatsen att oavsett sanningshalten i hans berättelse var han mycket farlig. Speciellt som de efter laboratorieförsök kunde bekräfta att han verkligen skulle kunna göra dem med barn.

De trodde att han var en parasitvarelse som med sina spermier skulle kunna erövra världen.

Dödsstraff hade inte funnits i världen sedan männen dött ut, men nu såg de sig tvungen att besluta att han måste likvideras.

Han lyckades fly med ett flygplan, och under flykten kom han till ett djungelområde där det bodde någon sorts tekniskt mindre utvecklad urbefolkning  (alla dessa var kvinnor, de också). De hade inte hört hans berättelser, och han lyckades förföra en av dem. Hon blev med barn.

Men när han senare försökte starta planet igen, störtade det, och han dog.

En sak läsaren inte fick reda på var om det barn kvinnan bar på var en pojke eller flicka. En man jag kände sa att alla män som läste boken säkert skulle hoppas på att det var en pojke. Det gjorde dock inte jag.

När jag läst ut boken (jag var 20 år då,våren 1975) blev min spontana reaktion - att det såg ut att vara en underbar värld.

Några månader senare var jag småberusad på en fest, och sa plötsligt för första gången i mitt liv att jag nog egentligen ville vara kvinna. Det fanns troligen ett samband mellan denna kommentar och den bok jag hade läst tre månader tidigare.

Dummare än tåget

I en intervju i SvD - som tyvärr är låst - talar sig liberalen Jan Björklund för någon dag sedan sig varm för ökade inkomstklyftor. Som han menar i längden ger ökad jämlikhet eftersom fler får jobb....

I hans underliga spekulationer - som borde leda till ett dåligt valresultat om väljarna har något i huvudet - är ett av "argumenten" att i Nordkorea har alla lika lön och därför - verkar han mena - är löneutjämning något förkastligt.

Om Jan Björklund verkligen tror att ex.vis en nordkoreansk textilarbetare har samma lön som Kim Jung Un eller en nordkoreansk stålarbetare har samma lön som en arméchef från samma land är han till och med dummare än vad jag trodde att han var.

Knutbyförsamlingen var inte "matriarkal"

Jag har skrivit en del om Knutby och betonat den patriarkala karaktären på sekten. Detta kan de som endast sett UG:s program ha missat, och se sekten som nån sorts matriarkat. Därför vill jag ta upp det.

Men Knutby under Åsa Waldau var lika litet ett matriarkat som Ryssland var det under Katarina den stora (inga jämförelser i övrigt)-

Åsa W:s närmaste medarbetare var alla män, inte kvinnor. Hon upprätthöll disciplinen genom män, inte genom kvinnor.

Knutbyförsamlingen var en av de fundamentalist-patriarkala kristna sekter som bland annat beskrivs i Eva Lundgrens bok Gud och alla andra karlar. Alla dessa drev doktriner om att kvinnan ska underordna sig mannen.

Det gjorde även Åsa W, även när det gällde sig själv - i alla fall i teorin. Detta genom sin "relation" med en imaginär manlig Jesus. Hon motiverade inte sin maktställning i matriarkala termer, utan genom hänvisningar till att hon var redskap för en man som sades vara Gud (vilket Eva Lundgren också visar i Knutby-koden ).

Men jag medger att jag blir inte så lite förvirrad av att en sådan grupp lyckas skapa en hierarki med en kvinnlig ledare i toppen. Det gör gruppen udda, och nästan unik.

Att Åsa W lyckades med detta tyder på en alldeles ovanlig manipulativ förmåga, som blir desto mer udda eftersom den dessutom kombinerades med en nästan kliniskt psykotisk världsbild.

Åsa Waldau, Helge Fossmo - och våldtäkt inom äktenskapet

Åsa Waldau var en totalitär ledare för en superpatriarkal sekt. Före 2004 var hennes närmaste medarbetare Helge Fossmo.

När Fossmo höll denna predikan var Åsa redan den oinskränkte ledaren. I denna predikan försvarar Fossmo öppet våldtäkt inom äktenskapet. Kvinnor skulle obetingat ställa upp på sex även om de inte ville. Och Åsa W - som knappast skulle acceptera detta för sin egen del - hade inga invändningar.

När jag såg senaste Knutbyprogrammet hade jag uppriktigt sagt lite svårt att inte känna empati för Åsa Waldau när hon satt i bilen och grät. Men det är trots allt lite svårt att känna genuin empati för en människa som under åratal utan att blinka accepterade den typen av värderingar.

I hennes värld skulle alla kvinnor utom henne själv underkasta sig männen i allt. Men hon slapp själv, eftersom hon - utifrån sin närmast deliriska verklighetsuppfattning - skulle gifta sig med Jesus.

Hon var, är och förblir en gåta. Hur hon lyckades med sitt spel är också en gåta. Jag kan inte komma på någon jämförbar situation, hur jag än letar.

Åsa Waldaus tragedi

/Det här inlägget lades ut den 18 februari. Det var inte genomarbetat, inte genomtänkt. och gav upphov till en hel del negativa reaktioner. Så jag tog bort det.

Jag lägger ut det igen, inte som en "analys", inte som ett "inlägg" i en vanlig mening, utan som en ögonblicksbild av en känslomässig upplevelse på eftermiddagen den 18.

Det var ett försök till en empatisk inlevelse, inte av Asa Waldau i sig (jag vet inget om hennes inre) utan om de upplevelser jag själv fick av hennes reaktioner i en bil, under några timmar denna eftermiddag.

De som har uppfattningen att hon spelade en avgörande roll i två mord och ett mordförsök kan uppfatta det som motbjudande. Ja, även de som endast sett vittnesmålen av människor som drabbats av henne kan göra detsamma.

De som anser att hon i verkligheten aldrig trodde sig vara "Kristi brud", utan att det endast handlade om en strategi för att uppnå makt kan uppfatta det som helt meningslöst.

Jag redogör för en plötsligt uppdykande känslobild. Av anledningar som jag bäst känner till själv (eller kanske av anledningar som jag inte egentligen fattar själv) har jag kommit fram till att jag vill lägga ut det igen.

Det kan ses som ett taffligt försök till en "psykologisk analys" - men andra kan använda den för att analysera ev. skumma drag hos mig själv. Och kanske kan dra slutsatsen att även jag har blivit manipulerad.

Det kanske är så. Eller inte är så. Jag vet inte.

Jag har aldrig träffat Åsa Waldau  och kommer väl med mer än 99, 99 procents sannolikhet aldrig att göra det. De åsikter hon utryckt står i nästan exakt 180 graders motsättning till mina.

Men jag kan ju vara manipulerad av det jag såg av henne på TV.... vad vet jag.

Att jag lägger ut detta kan användas emot mig, och kommer med säkerhet också att göra det.

Jag brukar vara försiktig, och även när det gäller personliga kommentarer vara mycket noga med att endast de som jag ändå är motståndare till kan bli illa berörda. Men efter detta antar jag att även meningsfränder, och till och med vänner, kan reagera, kanske hårt.

Men jag upptäcker att jag just nu struntar i det.

Jag beskriver uppdykande känslor. Dessa behöver vare sig vara "politiskt korrekta",  eller intelligenta, eller ens uthärdliga.

Ta det för vad ni vill. Om ni drar slutsatsen att jag har betänkliga personlighetsdrag och dessutom lätt kan manipuleras, får ni gärna göra det. Jag håller i så fall inte nödvändigtvis med er, men jag kan förstå logiken bakom era slutsatser./

--------------------------------------------------------------------------------

En mer personlig kommentar till Uppdrag Gransknings program om Knutby. Den kanske kan te sig märklig, men jag vill ändå föra fram den.

Klippet med Åsa Waldau som gråter i sin bil finns numera delat lite överallt. Jag tänker inte dela det.

Av någon anledning fick jag själv tårar i ögonen när jag såg det. Jag ska försöka förklara varför.

1927 gav Sigmund Freud en bok med titeln "Die Zukunft einer lllusion". 1928 kom den ut på svenska med titeln "En illusion och dess framtid".

Det var närmast en antireligiös stridsskrift, Freud var ateist. Men i boken fanns en diskussion om vad en illusion egentligen var för något. En illusion är enligt Freud en tro som baserar sig på en önskning.

En sådan behöver inte alltid vara felaktig.

Han tog ett exempel. En medelklassflicka kunde ha illusionen att en prins skulle fria till henne. Freud tillägger att det ju ändå inte är något som aldrig kan hända. Till och från har ju sådana saker hänt.

Sedan tillägger Freud, i en elak passus riktad mot religiösa av alla schatteringar , att i jämförelse är illusionen att Messias kommer att komma och skapa en bättre tidsålder mycket mer osannolik än medelklassflickans illusion om prinsen.

Om man håller med om det är väl en trosfråga. Många kristna och judar skulle inte hålla med.

Men i Knutby hade vi en annan  typ av illusion som torde slå allt annat jag hört, i osannolikhet. Nämligen den att Jesus skulle stiga ner från den himmel han antas befinna sig i, hälsa på hos en kvinna vid namn Åsa Waldau - och fria till henne.

Det finns säkert människor som har haft liknande föreställningar, men de brukar vara ganska så ensamma om dem. Ibland kanske de kan få med sig någon förvirrad make eller maka, eller förälder, eller syskon, eller barn. Om de inte helt ensamma utdefinierats som "galna".

Men i Knutby backades Åsa Waldaus illusion upp av kanske åtminstone tjugo personer som uppmuntrade idén, och organiserade en komplex verksamhet runt den.

Som ledde till lidande och både fysiska och psykiska övergrepp. (Jag uttalar mig inte här om de två morden och mordförsöket - trots allt är dessas relation till just DEN föreställningen inte totalt självklar).

I filmen fick vi veta att varje gång Åsa Waldaus tro på denna idé vacklade fanns det alltid människor som trädde fram och fick henne att fortsätta att tro på den.

Om en grupp människor låter sina liv styras av något sådant, organiserar hela sin tillvaro efter det, kan det endast sluta med en tragedi.

Det galler de vanliga medlemmarna som drabbats i Knutby-sektens drivhus. Men det gäller förstås också huvudpersonen som figurerade i den egenartade idén.

Åsa Waldau gick mycket längre än Freuds hypotetiska medelklassflicka. Hon trodde att Jesus - enligt den nicenska trosbekännelsen "Gud av Gud, ljus av ljus, född och icke skapad, född före all tid" en dag skulle ringa på hennes dörr och fria till henne.

Och hade alltså en hängiven liten skara av anhängare som gjorde allt för att hon skulle fortsätta att tro det.

Nu hör jag Åsa gråta i bilen.   Alla har tagit avstånd från henne. Ingen - inte heller hon själv - tror längre på den egenartade läran om "Kristi brud". Hon är känd i snart sagt hela världen - men inte för det hon trodde att hon skulle bli känd för.

Hon torde också idag vara en av de mest föraktade människorna i Sverige.

Riktas min empati mot fel håll? Kanske det. I alla fall får jag ett så starkt  intryck av en totalt  ensam människa, som byggt upp sitt liv på det mest orealistiska luftslott jag någonsin hört talas om. Ett luftslott som nu har förvandlats till ett svart, tomt intet.

Åsa Waldau - en matriark i ett patriarkat

Har inte sett det förrän nu. Uppdrag Gransknings program om Knutby-sekten.

Vill såga två saker. Dels att programmet i hög grad bekräftar den analys som Eva Lundgren gjorde i sin bok Knutby-koden.

Dels att det finns något inneboende absurt i situationen. Åsa Waldau var en närmast totalitär kvinnlig ledare i en superpatriarkal sekt - som i övrigt drev linjen att kvinnor obetingat måste lyda män.

Det gällde alla kvinnor, som (förutom just Åsa) skulle lyda och tjäna män, men samtidigt skulle både män och kvinnor obetingat lyda och tjäna - Åsa Waldau.

Som nu gråtande får kommentera det utifrån sin bil, utan att visa sitt ansikte.

Om hon hade använt sin egen maktställning till att åtminstone på något sätt tonat ned den superpatriarkala ideologin och praktiken hade jag trots allt kunnat se några försonande drag i hennes roll. Men det verkar hon inte på något sätt ha gjort.

Även de mest otäckt patriarkala sekter brukar åtminstone på några plan rucka lite grann på delar av den patriarkala läran och praktiken när de får en kvinnlig ledare. Det gällde ex.vis den närmast kusliga gruppen Familjen/ Guds barn när David Berg dog och ersattes av Karen Zerby.

Men något liknande hände så vitt jag fattar inte alls i Knutby, när Knutby-pastorn Helge Fossmo dömdes till fängelse.

Programmet berör. Och ställer nya frågor.
------------------------------------------------------------
TILlÄGG
Glömde först att lägga in en länk till programmet. Har fixat det nu.

Lucy Jordan - en vacker, men mycket otäck sång

Någon tipsade mig om "The Ballad of Lucy Jordan" - en sång som bland annat sjöngs in av Marianne Faithfull 1979. Jag insåg att jag hade hört den långt förut -men bara några gånger, men den grep redan då tag i mig, och gjorde mig sorgsen, fast jag inte riktig uppfattade texten.

När jag nu hörde den igen var min första naiva reaktion att den ju ändå slutade lyckligt,

Men det var naivt. Slutet är både tragiskt och otäckt, vare sig men nu tänker sig att den desillusionerade och olyckliga kvinnan tas in på en psykiatrisk klinik, eller kanske tar livet av sig.

Nej, den slutar inte lyckligt alls, i alla fall inte om jag får döma av tårarna i mina ögon när jag kommer till slutet...

Bresjnjev och Kosygin som skeptiker - och censorer

Apropå det tidigare inlägget om UFO-rapporter i Sovjet 1968..

På något sätt var den korta öppningen för UFO-positiva forskare i Sovjet kring 1968 ett eko av Chrusjtjov-tidens mer fantasifulla period, även om just flygande tefat inte ingick i just Chrusjtjov-tidens koncept. Under Chrusjtjov fick ju Lysenko styra jordbrukspolitiken, och vad gäller rymdforskning kunde ledande auktoriteter i Sovjet spekulera om färgerna på växtligheten på Venus, att marsmänniskor byggde månarna Phobos och Deimos någon gång på 17- eller 1800-talen ( eftersom de inte upptäckts på 1700-talet, men först iakttogs under 1800-talet), om att rymdmänniskor flitigt besökt jorden under forntiden etc.

Så fort Chrusjtjov föll, föll ju också Lysenko, och även i rymdforskningen började man snart låta mer "skeptiska" (eller om man så vill tråkiga). Det där med UFO 1968 verkar vara ett återfall till Chrusjtjovtidens fantasifullhet, även om denna som sagt inte omfattat just UFO:s . Men sedan stramades det snabbt åt. Och då anklagades Zigel för att vara påverkad av idealistiska fantaster i USA. Hans UFO-sällskap tolererades i och för sig, men de fick efter ett tag inte publicera sig offentligt, utan fick endast karaktären av en privat diskussionsklubb.

Under Bresjnjev och Kosygin var linjen att Chrusjtjov varit en fantasifull "subjektivist",och att detta nu skulle ändras. Ett av uttrycken för det på det vetenskapliga fältet, var att man skulle undvika spekulativa utsvävningar. Det var väl därför UFO-perioden i sovjetisk media blev så kort.

Det bör förstås påpekas att själva idén att staten ska kunna förbjuda åsikter om vetenskap och kultur var ett arv från stalinismen. Hur galna än en del åsikter skulle kunna ansetts vara, borde de naturligtvis ha bemötts i en öppen debatt.

Under Sovjetunionens tio första år var den vetenskapliga debatten och kulturlivet i stort sett helt fritt, medan den politiska debatt som faktiskt fördes hade begränsningar. Endast de som godtog sovjetsystemets existens och inte ville återuppta kapitalismen fick delta i den.

När vänsteroppositionen förbjöds i december 1927, inleddes en strypning av den inomsocialistiska politiska debatten. Och efter att även högeroppositionen krossats ett år senare började stalinisterna också ge sig på kultur och vetenskap. (Och för den delen religion och filosofi etc.)

Det skapade ett system som i princip var helt totalitärt, fram till Stalins död. Men även efter dennes död fanns mycket av den stalinistiska kontrollen över både vetenskap och kulturliv kvar, vilket Zigels öde är ett exempel på.

När Sovjetpressen började intressera sig för UFO:s

Lite kuriosa.

Idag för femtio år sedan (12 februari 1968) rapporterar Svenska Dagbladet att den sovjetiska pressen gjort en helomvändning i sin rapportering om UFOs/ "flygande tefat". Tidigare hade man avfärdat sådana rapporter som borgerliga fantasifoster i väst, typiska för vidskepliga strömningar i den kapitalistiska världen.

Nu publicerar man till synes oförklarliga rapporter från västvärlden, utan att avfärda dem som fantasier, och det förklaras att sådana oförklarliga rapporter även finns i Sovjetunionen.

SvD intervjuar sovjetiska forskare som Felix Zigel som säger att man inte kan veta vad det är, men att den utomjordiska hypotesen inte är utesluten.

Egentligen är det logiskt. Redan 1961 publicerade den australiske kommunistiska journalisten Wilfred Burchett en bok om Gagarins rymdfärd, som även översattes till svenska. Där intervjuade han ledande sovjetiska forskare som bland annat argumenterade för att de båda marsmånarna Phobos och Deimos var konstgjorda satelliter, byggda av marsmänniskor.

Till och med åsikter som liknar de som senare i väst drevs av Erich von Däniken fördes då fram - att det finns belägg för att rymdmänniskor tidigare besökt jorden och var ansvariga för en del av de tidigaste monumenten i ex.vis Egypten.

Om sådana spekulativa teorier kunde föras fram i Sovjet redan i slutet av 50-talet var det ju ologiskt att man ändå kategoriskt förnekade "flygande tefat"...

Därför var svängningen 1968 ganska följdriktig....

Men faktum är att officiella sovjetiska astrofysiker under sent 50- och tidigt 60-tal ofta var mycket mer "flummigt" spekulativa än sina kolleger i USA och västvärlden. I Sovjet rådde då rymdfeber, och entusiasmen för det egna rymdprogrammet var nog en orsak. Det var ju lättare att entusiasmera sig för detta om man antog att rymden innehöll mera intressanta saker än bara plasma, giftiga gasmoln och/ eller grus och sten..
-------------------------------.
Tillägg
Om man kollar lite ser man att den officiella inställningen i Sovjet i denna fråga efter ett tag svängde tillbaks till den gamla linjen. Zigel själv tilläts att bilda Sovjets första UFO-sällskap, men förbjöds efter ett tag att offentligt driva sin linje i denna fråga.

V, VPK och nutidens allmänna elände

Jag har röstat på Vänsterpartiet i varje riksdagsval sedan 1994. Det är det enda parti som har en chans att komma in i riksdagen, och som har några likheter med de politiska åsikter jag har. Jag skriver medvetet "några likheter" för mycket mer än så är det inte.

Inom V idag förs inte fram några krav som på allvar utmanar maktförhållandena i samhället. Allt är så vagt, så försiktigt.

Titta bara på kongressdebattten. En del vill hålla sig inom de ekonomiska ramarna, andra vill att staten ska låna pengar för att gå utöver dessa. Låna pengar? Av vem?  Av storföretagen? Som sedan ska ha tillbaka dessa, med ränta.

Det var helt andra diskussioner inom det gamla VPK. Se gärna detta exempel - en partiledarutfrågning av CH Hermansson från 1967. Inte 1968, som det står på YouTube - om man lyssnar noga hör man att den torde ägt rum någon gång andra hälften av 1967, som en sorts mellanvalsutfrågning.

Om ni inte orkar höra hela (i början är det mest tramsfrågor) gå gärna in mellan 21.17 och 28.32. Där pressas Hermansson med frågor om skattepoltik och nationaliseringar. Det framgår att VPK vill nationalisera banker och de största företagen. Och då med någon sorts ersättning,

Utfrågarna undrar nästan lite upprört om dessa ersättningar inte kommer att ätas upp av de drastiska förmögenhetsskatter som VPK då stod för. Hermansson förnekar inte alls detta. Tvärtom framgår det ganska klart att endast små aktieägare i prakitiken ska få ersättning. Han protesterar inte när de "tre O:na" (Olivercrona, Ortmark, Orup) frågar honom om det inte i praktiken innebär en konfiskering.

Hermansson är genomgående ödmjuk, lugnt resonerande - men glasklar.

Ett vänsterparti med en sådan linje skulle jag kunna rösta på med en viss entusisasm. Nu är det väl mer av att rösta på "det minst onda" Eller så.

En annan av ljuspunkterna  i intervjun är nog alldeles mot slutet där utfrågarna pressar Hermansson på kvinnornas ställning bland de ledande VPK-poltikerna. Den var inte speciellt stark, för att uttrycka det lite försiktigt,

De citerar ett uttalande av VPK om att kvinnornas svaga ställning i samhället är ett hot mot demokratin. Och de ställer följjdfrågan om inte kvinnornas svaga ställning i VPK inte också är ett hot mot demokratin.

Hermansson svarar mycket kort. Ja, säger han det är ett hot mot demokratin. Det finns inte ens en antydan till undanglidningar eller undanflykter.

Av alla partiordföranden som funits i de stora partierna i Sverige så länge som jag följt poltik överhuvudtaget har Hermansson varit den utan undantag mest imponerande.

Han levde ovanligt länge, och dog för något år sedan. Men det är inte endast han som är död. Det samhällsklimat där man kunde föra den typen av diskussioner om ekonomisk makt, även av en ordförande för ett riksdagsparti, finns inte längre.

Nej, "allt" var inte "bättre" "förr".  De hände dessutom mycket positivt efter 1967, som ex.vis den framväxande kvinnorörelsen på sjuttiotalet. Och även när vänstervågen gått över kom det under 90-talet upp värdefulla insikter om hur vanligt det är att barn utsätts för övergrepp, och det uppstod ett arbete för att bekämpa detta. Men även där kom en motreaktion, och idag har de mesta av dessa insikter raderats ut.

Jag upplever mig mer och mer som om jag lever i en värld jag inte känner igen. Där dåliga alternativ ställs mot varandra, och där de ljuspunkter som fanns sakta slocknar en efter en. Det kanske är en psykologisk egenhet hos mig. Ja, delvis, men inte framförallt. Det är inte jag som har fått en depression som gjort att jag ser världen mörkare. Det är världen som har blivit mörkare.

Jag skulle vilja att de insikter som i olika frågor fanns på 60-70- och i vissa frågor till och med på 90-talet fick en rennäsans. Men det känns mest som en, kanske inte from, men enfaldig, och på gränsen till dåraktig, förhoppning.

När Svenska Dagbladet kastade masken

Om man följer SvD för exakt hundra år sedan kan man se vilken markant förändring som kom när finska inbördeskriget började.

Innan dess hade man både på ledar-och nyhetssidor behandlat bolsjevismen på ett ganska neutralt, men skulle nästan kunna säga "objektivt", sätt.

Men när det finska inbördeskriget inleddes började man närmast tugga fradga. Borta var all objektivitet, alla försiktiga analyser.

SvD:s beskrivning av det finska inbördeskriget är dessutom gemensam för ledar- och nyhetssidor. Ingen skillnad på "news" och "views" här.

Och den ser ut så här. På ena sidan har vi de vita, rättrådiga representanterna för den legala demokratiska ordningen (på ett ställe kallas Finland för det mest demokratiska landet i världen).

På den andra sida har vi de röda som omväxlande kallas för banditer, ligister, tjuvar och mördare - och agenter för den ryska imperialismen.

Det sägs på ett ställe att allt tal om "social revolution" är rena dimridåer för att dölja att det är tal om rysk imperialism. Varför nu Ryssland skulle försöka erövra Finland med hjälp av odisciplinerade grupper av mördare, tjuvar och banditer framgår inte helt klart. Som militär taktik betraktat torde det ju inte vara speciellt lyckat.

De röda sägs ständigt "mörda", men ingenstans sägs något att de vita skulle göra något liknande. Men i ett reportage hade vi en SvD- reporter i en stad som hölls av de röda. Han skriver förvånat att dessa ännu inte börjat mörda och plundra som de gör överallt annars - men tillägger att det nog bara är en tidsfråga innan de börjar göra det.

Den svenska liberala och "frisinnade" pressen angrips för att den beskriver det som sker i Finland som ett inbördeskrig där olika socialgrupper står mot varandra. Detta säger SvD är rent nonsens - vad vi har i Finland är alltså en laglig regering som står mot organiserad (men samtidigt anarkistisk) brottslighet, bakom kulisserna styrd av Ryssland.

Man kräver att regeringen börjar skicka vapen till den vita sidan.

Av döma av de ettriga attackerna på den mer liberala borgerliga pressen försöker denna åtminstone i någon mån att analysera vad som verkligen sker. Det driver SvD till ursinne.

Nu finns det ett stort problem med synen på de röda som banditer, tjuvar och mördare. Det är nämligen så att det finska socialistpartiet (formellt broderorganisation till de svenska socialdemokraterna!) stöder de röda i inbördeskriget. Styrs även detta parti av mördare och banditer? Det låter lite som Moskvarättegångarna.

Missförstå mig inte . Det fanns både en vit och en röd terror i det finska inbördeskriget, liksom senare  i det ryska. Det finns alltid inslag av terror i inbördeskrig.

Men i SvD:s "manikeiskt" svartvita världsbild är det bara den ena sidan som begår terror - och exempelvis vitgardisternas befälhavare general Mannerheim beskrivs som en av ljusets änglar.

Samme Mannerheim som ganska snart inom den finska arbetarklassen fick ett epitet som sedan kom att användas om honom under många årtionden - "slaktaren".

På förekommen anledning

Kanske onödigt att påpeka, men...

Om någon skulle hitta ett inlägg eller en kommentar undertecknad med mitt namn på ex.vis en pornografisk sida, eller en rasideologisk sida som är för att starta ett  "raskrig", eller en ren förtalssida etc. (alla dessa tre exempel har faktiskt inträffat)  är det någon annan som postat i mitt namn.

Någon enstaka gång har någon kopierat något jag verkligen skrivit i ett annat sammanhang och klistrat in det i mitt namn, men annars handlar det om någon som totat ihop något eget och undertecknat det med mitt namn.

I  alla fall torde det framgå att det inte är jag som postat. I alla fall av de som använder sin stora hjärna till att tänka med.

"Son of a Preacher Man" och en bild

I november 1968 köpte jag ett nummer av New Musical Express, mest för att läsa om Beatles nya dubbel-LP. Jag var 13, på gränsen till 14.

Då fick jag på en sida syn på denna bild av Dusty Springfield, som gjorde mig så betagen att jag satte upp den på väggen.

Så när hennes låt "Son of a Preacher Man" gick upp på  tionde plats på Tio i Topp den 8 februari 1969 blev jag väldigt glad.

Möjligen (troligen!) påverkade min upplevelse av bilden mitt intryck av låten,  vilket gjorde att jag uppskattade den än mer än vad jag annars skulle ha gjort!

Gunnar Wall skriver mycket intressant...

... om ett huvudvittne till Palmemordet, som just kommit ut med en bok. Det bekräftar det som många redan torde inse - att det finns många obesvarade gåtor, både om mordet och den markliga polisutredningen. Hans ganska långa inlägg kan läsas här.

I sitt inlägg nämner han även sin senaste bok, "Huvudet på en påle". Jag hade tänkt recensera den, men det blev aldrig av. Delvis kanske för att den är så pass fragmenterad

Den inleds med ett långt kaptitel om Rafael Trujillo. den man som var diktator i Dominikanska Republiken fram till 1961. Och hur han hela tiden hade stöttats av USA. Dvs ända fram till den allra sista fasen. då CIA verkar ha spelat en central roll i att han störtades.

Efter det kommer kortare kapitel om olika ämnen - ända fram till ungefär mitten av boken.

Då tar Wall på nytt upp det ämne han är mycket insatt i - just Palmemordet. Detta avsnitt fyller sedan resten av boken.

Här fokusar han mycket på ett märkligt faktum som oftast förbisetts. Nämligen att Lisbeth Palme i det första förhöret sade sig ha sett två gärningsmän. Detta tystades sedan ner på det mest märkliga sätt - ända tills Lisbeth efter ett tag kom med en helt annan version, där det endast fanns en gärningsman

Boken kan rekommenderas, framförallt för Palmeavsnittet, men även för det övriga innehållet.

Den kan beställas här.

Jag var så kär

Nykomling på sjätte plats på Kvällstoppen idag för femtio år sedan (6 februari 1968) var denna sång av en tidigare i stort sett okänd sångerska - Agnetha Fältskog.

Jag var uppriktigt sagt inte så imponerad av den när den kom, och hade aldrig kunnat föreställa mig att hon inte så många år senare skulle bli känd i hela världen och ingå i en av världens mest framgångsrika popgrupper...

Sedan dess har hon ju både gjort, och medverkat i, mycket bättre saker, men just denna sång är jag väl fortfarande inte speciellt förtjust i - i sig.

Men om man tänker på vem som sjunger och vad som hände med henne senare är det absolut fascinerande att lyssna på den.

Murphys lag...

Tycks numera styra hela min tillvaro.

Men för att nu inte verka alltför egocentrisk, så tycks den ju styra resten av världen också.

Judy in Disguise (with glasses)

En låt med en lite udda titel, med den numera knappast speciellt kända gruppen John Fred and & His Playboy Band gick direkt till andra plats på Tio i Topp idag för femtio år sedan (3 februari 1968). Den hette Judy in Disguise (with glasses), även om orden i parentesen har fallit bort i texten till  denna musikvideo.

Titeln var en uppenbar hänsyftning till den då ofta spelade och mycket omdiskuterade låten från Beatles Sgt. Pepper-LP, Lucy in the Sky with Diamonds.

I motsats till Beatleslåten var dock Judy in Disguise inte det minsta psykedelisk.

Ingvar Kamprad och en bisarr hjältedyrkan

Ingvar Kamprad är död. Alla människor dör förr eller senare, men i just Kamprads fall har det lett till en hetsig debatt.

Några har dragit fram hans fascistiska förflutna, och att han så sent som på 50-talet var aktiv i Nysvenska Rörelsen.. På den andra sidan har vi de som tycker att de som kritiserar Kamprad är otacksamma. Han var en stor man, som bildade ett företag som gav en massa människor jobb, gjorde möbler och bidrog till statens skatteinkomster.

Tove Lifvendahl skrev i Svenska Dagbladet ungefär att det var otacksamt av Ung Vänster att kritisera Kamprad eftersom de fick statsbidrag, och dessa var möjliga genom att framgångsrika företagare som Kamprad betalade skatt. De borde i alla fall var LITE tacksamma. Om jag nu fattade henne rätt.

Om vi börjar med det sista är det ett exempel på ett närmast pinsamt borgerligt moraliserande. Ung Vänster skulle få statsbidrag vare sig Kamprad hade funnits eller inte. Om inte Kamprads företag hade funnits hade det funnits andra kapitalister som betalade skatt.

Kamprad grundade inte ett företag för att han brann av en önskan att ge människor jobb, betala skatt och göra bra möbler. Han gjorde det för att han ville bli rik. Han hittade ett framgångskoncept men han gjorde det inte av en hängiven idealism. Att kalla honom ”hjälte” är fånigt.

Om inte Kamprads företag hade tillverkat möbler hade någon annan gjort det. Om inte IKEA hade funnits hade de som jobbade där inte varit arbetslösa för den sakens skull. .

Att kalla de som hittar på ett sätt att bli rika för hjältar är att missbruka ordet. Missbruka det mycket grovt.

Vad gäller Nysvenska Rörelsen var det en mycket obehaglig rörelse. Men det är lite tveksamt om den kunde definieras som nazistisk. Jag vet en del om den eftersom jag 1972 som sjuttonåring deltog i en aktion som lyckades slå sönder ett möte Nysvenska Rörelsen höll för att fira minnet av Gustav III:s statskupp 1772.

Den typen av minoritära våldsaktioner kan man diskutera, i just detta fall skulle jag idag nog inte deltagit i den.

1972 var fascismen inte något hot i Sverige, och aktionen var ganska poänglös.

Nåväl, jag blev lite nyfiken på vems möte vi hade slagit sönder. Så jag gick till KB och ögnade igenom alla nummer av nysvenskarnas tidning Vägen Framåt.

Nysvenska Rörelsen grundades av en Per Engdahl, som sedan var ledare för gruppen till sin död 1994.  Denna organisation  var fascistisk, och de beundrade Mussolini. De var inte nazister, även om de under andra världskriget började flirta med nazismen.

Engdahl var från början inte antisemit, men när han trodde att Hitler skulle vinna kriget började han producera antisemitiska artiklar. När Hitler förlorade ändrade han sig igen, och tog avstånd från antisemitism.

Men fascist förblev han livet ut.

Kamprad var aktiv i Nysvenska Rörelsen in i femtiotalet. Och så sent som 2011 menade han att Engdahl varit en stor man.

Och 1995 hävdade han att den etniska rensningen i Bosnien inte borde fördömas i sig, eftersom mångkultur inte fungerade var det bra att folkgrupper skildes åt.

Det betydde inte att han hyllade massakrerna, men han verkade se dem som överdrifter i något som annars i princip var nödvändigt.

Att ända in till slutet hävda att den cyniska (och opportunistiska ) fascisten Engdahl, som behändigt nog blev antisemit när han trodde att Hitler skulle segra, men tog avstånd när han såg att Hitler hade förlorat, var en hjälte, talar inte direkt till Kamprads fördel.

Några är upprörda över att ”vänstern” "firar" Kamprads död. För min del vare sig firar jag eller – ännu mindre – sörjer.

Men om vi hade fått en fascistisk regim i Sverige hade Kamprad med all säkerhet stött den.

Om Tyskland hade ockuperat Sverige och börjat deportera och döda judar hade han i alla fall inte protesterat.

Att kalla honom hjälte är smaklöst.

Vi lever i en kultur idag där man hyllar de som blir rika och börjar med ”två tomma händer”. Nu hade inte Kamprad några tomma händer men själva inställningen äcklar mig.

Att någon lyckas göra sig rik gör inte hen till en hjälte.

Det är en vanlig åsikt idag, men var mindre vanlig på 60- coh 70-talen vilket kanske visas av Hootenany Singers ganska elaka sång ”Mårten Gås”. Hör den gärna här.