På förekommen anledning.
Det finns människor som tror att Sverige är infiltrerat av putinister. Det finns till och med de som systematiskt går igenom sina fb-konton på jakt efter vad de tror är hel- halv- och kvartsputinister så att de kan radera dem.
De finns de som ställer som krav att de som vill vara fb-vän med denne, att aldrig under några som helst omständigheter länka till någon som den förstnämnde definierar som "putinist".
Även personer som hårt tar avstånd från Putin, och den roffarkapititalism som råder i det av honom styrda Ryssland, definieras av fanatikerna ofta som "putinister" om dessa inte har de entydigt "anti-putinistiska" analyser som krävs, av exemplevis orsakskedjorna bakom striderna i Ukraina eller Syrien, eller vem som har rätt till Sydossetien.
Det finns de som om någon publicerar ett inlägg om en sådan, eller någon annan "Putinrelaterad" fråga, som inte är tillräckligt automatiskt fördömande inte endast mot Putin, men mot alla linjer som indirekt skulle kunna ses som för milda mot någon åtgärd som Putin någonsin vidtagit - framförallt inte ställer frågan "är det rätt eller fel?" (alla som kan misstänkas vara inställsamma mot Putin i någon fråga har alltid definitionsmässigt fel, remember!) utan "står hen på FSB:s lönelista? hur mycket pengar får hen?".
De finns de som tror att putinisterna har ett hemligt växande nätverk i Sverige som kommer att växa och växa - om de inte stoppas.
Själv tror jag att det finns ytterst få verkliga putinister i Sverige (och inom vänstern ännu färre) - och de flesta som i de feberyrande putinofob-kretsarna utpekas som putinister är inte alls putinister.
Men om man säger så kan man förstås också ses som en otäck medlöpare. Vilket hände mig helt nyligen, med bland annat en blockering på Facebook som resultat. Jag har ingen lust att gå in på några detaljer, men det var aningen obehagligt.
tisdag 28 juni 2016
söndag 26 juni 2016
Visa vid midsommartid
Det var på en bilresa mellan Näsåker och Stockholm på midsommarafton 2008 som någon uppmärksammade mig att denna sång (här tolkad av Anita Linblom) ger uppenbara skogsråassociationer.
Mystisk och vacker är den i alla fall.
Mystisk och vacker är den i alla fall.
lördag 25 juni 2016
Kommisarie Uggla möter fru Ramona
Den som hörde på den länk jag la ut till Konsten fru Ramona i förra inlägget och undrar vem i allsina dar fru Ramona är kan ju få en till ledtråd här.
Den kvinna som kommisarie Uggla talar med i denna (också mycket gåtfulla) Blå Tåget-sång är just fru Ramona. Det gör ju inte saken så mycket klarare, men de som söker på nätet kan nog snart ändå hitta gåtans lösning.
Dessutom återkommer jag.
Den kvinna som kommisarie Uggla talar med i denna (också mycket gåtfulla) Blå Tåget-sång är just fru Ramona. Det gör ju inte saken så mycket klarare, men de som söker på nätet kan nog snart ändå hitta gåtans lösning.
Dessutom återkommer jag.
fredag 24 juni 2016
Men vem är fru Ramona?
Blå Tåget gjorde 1972 en mycket gåtfull och underfundig sång, som tillhör mina absoluta favoriter... Den heter Konsten, fru Ramona. Om ni klickar på länken kommer ni till en You Tube-video, där den spelas.
Lyssna gärna på den. Och ni som inte vet bakgrunden kan ju fundera över vem fru Ramona i allsina dar är.
Det kommer jag att svara på, men först om ett litet tag...
Lyssna gärna på den. Och ni som inte vet bakgrunden kan ju fundera över vem fru Ramona i allsina dar är.
Det kommer jag att svara på, men först om ett litet tag...
Brexit!
Nu ÄR det klart. Brexitsidan har nått det antal röster som behövs för att vinna.
Jag tycker att det är bra att det blev så. EU är ett nyliberalt projekt som har spelat en aktiv roll i utvecklingen mot en allt större ojämlikhet i Europa. Som har backat upp privatiseringar, och nedskärningar...
Som har ett regelsystem som i princip omöjliggör varje försök att driva en politik som på allvar undergräver storkapitalets makt.
Däremot är det oerhört tragiskt att en mycket stor del av EU-motståndet i Storbritannien har drivits av invandrarfientliga högerpopulister. Det lämnar en bitter bismak.
Det gör att man ändå inte kan glädja sig på det sätt som man skulle kunna gjort om det inte hade varit så...
OK, nu ska jag i alla fall försöka somna.
Jag tycker att det är bra att det blev så. EU är ett nyliberalt projekt som har spelat en aktiv roll i utvecklingen mot en allt större ojämlikhet i Europa. Som har backat upp privatiseringar, och nedskärningar...
Som har ett regelsystem som i princip omöjliggör varje försök att driva en politik som på allvar undergräver storkapitalets makt.
Däremot är det oerhört tragiskt att en mycket stor del av EU-motståndet i Storbritannien har drivits av invandrarfientliga högerpopulister. Det lämnar en bitter bismak.
Det gör att man ändå inte kan glädja sig på det sätt som man skulle kunna gjort om det inte hade varit så...
OK, nu ska jag i alla fall försöka somna.
torsdag 23 juni 2016
Jag hoppas ändå att det blir en Brexit...
Under många år sågs ja eller nej till EU (tidigare EG, och ännu tidigare EEC), som en höger-vänsterfråga. De flesta som var mot EEC/EG/EU var "vänster", de flesta som var för var "höger".
I och med framväxten av en högernationalistisk/ högerpopulistisk/ invandrarfientlig strömning ändrades detta. Denna typ av höger är numera normalt sett mot EU.
I Storbritannien är detta alldeles ovanligt uppenbart. Många som kampanjar för Brexit har åsikter som kan göra de modigaste mörkrädda....
Men trots detta - om jag bodde i Storbritannien skulle jag rösta för Brexit. Jag tycker frågan för mig är ovanligt enkel.
Jag är mot både den "nationella" och den mer etablerade nyliberala högern. Det är den senare som byggt upp EU med dess regelsystem. Jag är för en politik som utmanar kapitalismen - en socialistisk politik. Varje sådan politik skulle mycket snart komma i konflikt med EU:s reaktionära, prokapitalistiska och snåriga regelsystem.
Se bara på Grekland, och den skamlösa diktatpolitik EU bedrev mot det landet...
Jag länkar här gärna till den engelska vänstertidningen Morning Star, som verkar ha en liknande linje.
Jag hoppas på Brexit, som ett steg mot att ifrågasätta det prokapitalistiska projekt som EU är - och alltid har varit.
Nu är det inte alls så att några viktiga frågor skulle få en lösning vid en Brexit. Men åtminstone ett av hindren för att kunna bedriva en poltik mot det järngrepp som storfinansen håller hela Europa i skulle då ha avlägsnats....
I och med framväxten av en högernationalistisk/ högerpopulistisk/ invandrarfientlig strömning ändrades detta. Denna typ av höger är numera normalt sett mot EU.
I Storbritannien är detta alldeles ovanligt uppenbart. Många som kampanjar för Brexit har åsikter som kan göra de modigaste mörkrädda....
Men trots detta - om jag bodde i Storbritannien skulle jag rösta för Brexit. Jag tycker frågan för mig är ovanligt enkel.
Jag är mot både den "nationella" och den mer etablerade nyliberala högern. Det är den senare som byggt upp EU med dess regelsystem. Jag är för en politik som utmanar kapitalismen - en socialistisk politik. Varje sådan politik skulle mycket snart komma i konflikt med EU:s reaktionära, prokapitalistiska och snåriga regelsystem.
Se bara på Grekland, och den skamlösa diktatpolitik EU bedrev mot det landet...
Jag länkar här gärna till den engelska vänstertidningen Morning Star, som verkar ha en liknande linje.
Jag hoppas på Brexit, som ett steg mot att ifrågasätta det prokapitalistiska projekt som EU är - och alltid har varit.
Nu är det inte alls så att några viktiga frågor skulle få en lösning vid en Brexit. Men åtminstone ett av hindren för att kunna bedriva en poltik mot det järngrepp som storfinansen håller hela Europa i skulle då ha avlägsnats....
Shaken Baby Syndrome är inte en myt
Kampanjen för att Shaken Baby Syndrome skulle vara en myt, har lett till en rad friande domar, och några förrädiskt suggestiva "dokumentärer", och en uppsjö av dito artiklar, över hela världen. Det är en ännu en typ av övergrepp mot barn som nu påstås vara utdefinierade och vederlagda. För de som gått på denna syn, finns en del lämplig läsning, som starkt problematiserar den linje som de stora media här nästan unisont driver. Man kan kanske börja att läsa här.
Är det förresten inte lite märkligt att i nästan alla de frågor där det finns motsättningar och kontroverser med anknytning till frågor om övergrepp mot barn lierar sig media nästan alltid med förnekarsidan?
Är det förresten inte lite märkligt att i nästan alla de frågor där det finns motsättningar och kontroverser med anknytning till frågor om övergrepp mot barn lierar sig media nästan alltid med förnekarsidan?
tisdag 21 juni 2016
Kulturrevolutionen 50 år
Det är lite svårt att exakt definiera när kulturrevolutionen i Kina började. Och faktiskt även när den slutade. Det finns en del som menar att den började redan 1962, och att den slutade först när Mao Zedong dog 1976. Men det var sommaren 1966 som de massmobiliseringar som brukade förknippas med kulturrevolutionen inleddes på allvar och det var i april 1969 som dessa officiellt förklarades ha avslutats.
Själv har jag nog (liksom många andra!) haft svårt att förstå vad som egentligen hände. Av alla politiska skeenden som inträffat under mitt liv är det nog denna en av de som jag haft svårast att greppa, för att inte tala om ha någon bestämd uppfattning om.
När den började var jag 11 år - och jag fattade definitivt ingenting. Men även när jag blev äldre var den mycket svår att förstå.
Idag är nog den allmänna bilden man får ta del av att det var manipulerade folkmassor som användes av klicken runt Mao för att denna skulle stärka sin makt. Denna kompletteras ofta genom olika beräkningar av hur många som anses ha dött under kulturrevolutionen. Den beskrivs ofta ha lett till massmord jämförbara med de som initierades av Hitler, Stalin och Pol Pot. Och i en mycket läst bok av Jung Chang och Jon Hallyday sägs Mao ha varit … ond redan från födseln.
Denna syn kan byggas upp med hänvisningar till fakta, liksom den naivt positiva synen under sjuttiotalet förvisso kunde byggas upp med hänvisningar till andra fakta...
Nu är en av aspekterna av dagens syn - att den maoistiska fraktionen manipulerade folkmassor för att få stöd i en maktkamp inom partiet - självfallet riktig, och dessutom inte speciellt ny. Det var inte en ovanlig ståndpunkt när det begav sig, inte heller i yttersta vänstern.
Jag ska här börja med två citat från, och länkar till, två texter från 1967 och 1969 från icke-maoistiska delar av den yttersta vänstern. De är på sätt och vis tidsdokument. Det kan verka slött att börja denna artikel med att citera andra, och det kanske det är, men jag ska senare i sommar skriva mer om denna period i Kinas historia.
Genom denna länk kan man läsa en artikel av Peter Taafe från februari 1967 i den trotskistiska tidningen Miltant i England, som gavs ut av en grupp som verkade inom Labourpartiet
Den har en ganska enkel linje. En del av det stalinistiska ledarskapet i Kina har startat en kampanj för att slå ut sina motståndare i partiet och använder kontrollerade massmobiliseringar för att uppnå detta syfte:
”Meeting opposition from a layer of the bureaucracy, Mao-Zedong brought into being the Red Guards as a club by which to beat down and destroy the opposition.”
Taafe betonar den ytterst odemokratiska karaktären på det kinesiska kommunistpartiet:
"It is conveniently forgotten that the Communist Party has held only two Central Committee meetings in four years while the Congresses have been convened only twice since 1949! What hope then is there for the masses to have a say in deciding their own fate under the present regime?
The present massive rallies in Beijing and elsewhere are not socialist democracy. On the contrary, as Leon Trotsky pointed out some thirty years ago, 'The democratic ritual of Bonapartism is the plebiscite. From time to time the question is presented to the citizens: for or against the leader.' ”
Taafe menar att det enda reella alternativet till den stalinistiska regimen är en socialistisk demokrati:
"Genuine socialist democracy means the democratic control and management of the economy and the state by the working class and the people themselves. It means elected delegates subject to recall and with a clearly defined maximum wage, an armed people instead of the standing army, the right of all working class tendencies which accept the nationalised property to be represented in the workers councils, and all the factors which make for real Soviet power.
None of these exist in China at the present time. Hence the convulsions, contradictions and mismanagement of the economy by the bureaucracy."
Men det finns något viktigt som saknas i denna text. För i kulturrevolutionen i Kina mobiliserades miljoner människor. De agerade inte endast för att någon beordrat dem - de hade egna idéer och hade fått bilden att de hade rätt att kämpa för jämlikhet och mot förtryck. De var inte så lätta att kontrollera. Och när den maoistiska fraktionen till sist kom fram till att den måste göra något åt dessa stora grupper av människor som hade fått ökad självrespekt när de inte endast hade tillåtits gå ut på gator och torg, utan också getts makten att avsätta "reaktionära" auktoriteter på basplanet, visade det sig att det var lättare sagt än gjort.
En annan, senare och längre text, en resolution från en annan trotskistisk strömnings världskongress, 1969, försökte även ta upp denna problematik. Den kan läsas här (på svenska).
Dess inställning till maoismen var i stort sett lika negativ som den hos Peter Taafe, vilket bland annat visas i denna formulering:
"Det auktoritära sätt på vilket ”kulturrevolutionen” lanserades, styrdes, leddes och avslutades, eliminerandet av oliktänkande, den skrupelfria förvrängningen av de anti-maoistiska tendensernas ståndpunkter, den upprörande Maokulten, frånvaron av val och av demokratiska institutioner kontrollerade av arbetare och bönder, den ökade auktoriteten för armén under Lin Piao [Lin Biao] – allt detta vittnar om den byråkratiska karaktären och orienteringen hos den maoistiska fraktionen, vilken nu reducerats till en liten kärna av den forna ledningen."
Men samtidigt insåg den i högre grad att de massmobliseringar som maoisterna initierade hade en eget dynamik. vilket gjorde att det inte kan ses som en ren upprepning av Stalins utrensningar:
"Om än de härskande byråkratiska kasterna i USSR och Kina företer många gemensamma drag, så finns det dock djupgående skillnader mellan den historiska situation som tillät Stalin att konsolidera sin makt och den internationella och nationella kontext i vilken Mao förde fram parollen om Röda Gardenas 'maktövertagande'. I dagens Kina har de av omvälvningen utlösta massmobiliseringarna, trots sina begränsningar, förändrat kraftförhållandet mellan byråkratin och folket till det senares fördel. Massrörelsen har försvagat den byråkratiska regimen. Detta resultat motsvarar inte Stalins uppstigande under de sena tjugo- och tidiga trettiotalen då massorna krossades, topphöggs och försattes i ett tillstånd av politisk passivitet som inte undergick någon grundläggande förändring förrän efter Stalins död."
Kulturrevolutionen rymde alltså en inneboende motsättning, mellan de syften som fanns hos den byråkratiska ledning som från början hade startat den, och den dynamik som uppstod när miljoner människor mobiliserades under paroller om jämlikhet.
Under denna sommar tänker jag alltså skriva lite mer om kulturrevolutionen och perioden efter den. Den primitivt "anti-totalitära" analysmetod som dominerar dagens syn på denna period är i grunden mest av allt ett negativ av den naiva maoistiska syn som dominerade bilden omkring 1970 (och som även trängde in i borgerlig media, liksom dagens "anti-totalitära" analysmetod trängt långt in i vänstern!) .
Jag tänker alltså de närmaste månaderna försöka ta upp en del olika aspekter på dessa dramatiska händelser....
----------------------------------------------
TILLÄGG
Detta är en ganska kort, fragmenterad och ofullständig text - hoppas jag kan skriva mer pedagogiskt och grundligt senare. Internet lockar en att publicera ofullständiga fragment som skulle sluppit se dagens ljus om inte denna förföriska teknik hade funnits.
Själv har jag nog (liksom många andra!) haft svårt att förstå vad som egentligen hände. Av alla politiska skeenden som inträffat under mitt liv är det nog denna en av de som jag haft svårast att greppa, för att inte tala om ha någon bestämd uppfattning om.
När den började var jag 11 år - och jag fattade definitivt ingenting. Men även när jag blev äldre var den mycket svår att förstå.
Idag är nog den allmänna bilden man får ta del av att det var manipulerade folkmassor som användes av klicken runt Mao för att denna skulle stärka sin makt. Denna kompletteras ofta genom olika beräkningar av hur många som anses ha dött under kulturrevolutionen. Den beskrivs ofta ha lett till massmord jämförbara med de som initierades av Hitler, Stalin och Pol Pot. Och i en mycket läst bok av Jung Chang och Jon Hallyday sägs Mao ha varit … ond redan från födseln.
Denna syn kan byggas upp med hänvisningar till fakta, liksom den naivt positiva synen under sjuttiotalet förvisso kunde byggas upp med hänvisningar till andra fakta...
Nu är en av aspekterna av dagens syn - att den maoistiska fraktionen manipulerade folkmassor för att få stöd i en maktkamp inom partiet - självfallet riktig, och dessutom inte speciellt ny. Det var inte en ovanlig ståndpunkt när det begav sig, inte heller i yttersta vänstern.
Jag ska här börja med två citat från, och länkar till, två texter från 1967 och 1969 från icke-maoistiska delar av den yttersta vänstern. De är på sätt och vis tidsdokument. Det kan verka slött att börja denna artikel med att citera andra, och det kanske det är, men jag ska senare i sommar skriva mer om denna period i Kinas historia.
Genom denna länk kan man läsa en artikel av Peter Taafe från februari 1967 i den trotskistiska tidningen Miltant i England, som gavs ut av en grupp som verkade inom Labourpartiet
Den har en ganska enkel linje. En del av det stalinistiska ledarskapet i Kina har startat en kampanj för att slå ut sina motståndare i partiet och använder kontrollerade massmobiliseringar för att uppnå detta syfte:
”Meeting opposition from a layer of the bureaucracy, Mao-Zedong brought into being the Red Guards as a club by which to beat down and destroy the opposition.”
Taafe betonar den ytterst odemokratiska karaktären på det kinesiska kommunistpartiet:
"It is conveniently forgotten that the Communist Party has held only two Central Committee meetings in four years while the Congresses have been convened only twice since 1949! What hope then is there for the masses to have a say in deciding their own fate under the present regime?
The present massive rallies in Beijing and elsewhere are not socialist democracy. On the contrary, as Leon Trotsky pointed out some thirty years ago, 'The democratic ritual of Bonapartism is the plebiscite. From time to time the question is presented to the citizens: for or against the leader.' ”
Taafe menar att det enda reella alternativet till den stalinistiska regimen är en socialistisk demokrati:
"Genuine socialist democracy means the democratic control and management of the economy and the state by the working class and the people themselves. It means elected delegates subject to recall and with a clearly defined maximum wage, an armed people instead of the standing army, the right of all working class tendencies which accept the nationalised property to be represented in the workers councils, and all the factors which make for real Soviet power.
None of these exist in China at the present time. Hence the convulsions, contradictions and mismanagement of the economy by the bureaucracy."
Men det finns något viktigt som saknas i denna text. För i kulturrevolutionen i Kina mobiliserades miljoner människor. De agerade inte endast för att någon beordrat dem - de hade egna idéer och hade fått bilden att de hade rätt att kämpa för jämlikhet och mot förtryck. De var inte så lätta att kontrollera. Och när den maoistiska fraktionen till sist kom fram till att den måste göra något åt dessa stora grupper av människor som hade fått ökad självrespekt när de inte endast hade tillåtits gå ut på gator och torg, utan också getts makten att avsätta "reaktionära" auktoriteter på basplanet, visade det sig att det var lättare sagt än gjort.
En annan, senare och längre text, en resolution från en annan trotskistisk strömnings världskongress, 1969, försökte även ta upp denna problematik. Den kan läsas här (på svenska).
Dess inställning till maoismen var i stort sett lika negativ som den hos Peter Taafe, vilket bland annat visas i denna formulering:
"Det auktoritära sätt på vilket ”kulturrevolutionen” lanserades, styrdes, leddes och avslutades, eliminerandet av oliktänkande, den skrupelfria förvrängningen av de anti-maoistiska tendensernas ståndpunkter, den upprörande Maokulten, frånvaron av val och av demokratiska institutioner kontrollerade av arbetare och bönder, den ökade auktoriteten för armén under Lin Piao [Lin Biao] – allt detta vittnar om den byråkratiska karaktären och orienteringen hos den maoistiska fraktionen, vilken nu reducerats till en liten kärna av den forna ledningen."
Men samtidigt insåg den i högre grad att de massmobliseringar som maoisterna initierade hade en eget dynamik. vilket gjorde att det inte kan ses som en ren upprepning av Stalins utrensningar:
"Om än de härskande byråkratiska kasterna i USSR och Kina företer många gemensamma drag, så finns det dock djupgående skillnader mellan den historiska situation som tillät Stalin att konsolidera sin makt och den internationella och nationella kontext i vilken Mao förde fram parollen om Röda Gardenas 'maktövertagande'. I dagens Kina har de av omvälvningen utlösta massmobiliseringarna, trots sina begränsningar, förändrat kraftförhållandet mellan byråkratin och folket till det senares fördel. Massrörelsen har försvagat den byråkratiska regimen. Detta resultat motsvarar inte Stalins uppstigande under de sena tjugo- och tidiga trettiotalen då massorna krossades, topphöggs och försattes i ett tillstånd av politisk passivitet som inte undergick någon grundläggande förändring förrän efter Stalins död."
Kulturrevolutionen rymde alltså en inneboende motsättning, mellan de syften som fanns hos den byråkratiska ledning som från början hade startat den, och den dynamik som uppstod när miljoner människor mobiliserades under paroller om jämlikhet.
Under denna sommar tänker jag alltså skriva lite mer om kulturrevolutionen och perioden efter den. Den primitivt "anti-totalitära" analysmetod som dominerar dagens syn på denna period är i grunden mest av allt ett negativ av den naiva maoistiska syn som dominerade bilden omkring 1970 (och som även trängde in i borgerlig media, liksom dagens "anti-totalitära" analysmetod trängt långt in i vänstern!) .
Jag tänker alltså de närmaste månaderna försöka ta upp en del olika aspekter på dessa dramatiska händelser....
----------------------------------------------
TILLÄGG
Detta är en ganska kort, fragmenterad och ofullständig text - hoppas jag kan skriva mer pedagogiskt och grundligt senare. Internet lockar en att publicera ofullständiga fragment som skulle sluppit se dagens ljus om inte denna förföriska teknik hade funnits.
PS om Jobs bok
Några kommentarer under mitt förra inlägg fick mig att börja fundera över min beskrivning av Jobs bok.
Jobs bok är ganska så sen, dateras omkring kanske mellan 700 och 400 f.kr. Den liknar i mycket den så kallade vishetslitteraturen, som innehåller en så pass skeptisk och illusionslös bok som Predikaren.
Vid närmare eftertanke är jag inte säker på att Jobs bok entydigt bör ses som ett försvar av Gud. Jag misstänker att den innehåller ett lätt maskerat ifrågasättande.
Jobs frågor är så intelligenta, Guds svar av typen goddag yxskaft. Och dessutom får vi i de första partierna en anmärkningsvärd inblick i det sunkiga vadslåendet mellan Gud och Satan.
Jag misstänker att under den fromma ytan finns en underliggande ifrågasättande tendens...
Gudsbilden liknar godtycket i de äldsta partierna i GT, men den nästan respektlösa behandlingen av denna liknar senare texter, som ex.vis Predikaren.
Man kan inte utgå från att människor då var så oerhört mycket dummare än vi. Både författaren och många av hans läsare måste ha sett det absurda i Guds svar.
Jfr gärna denna Wikipedia-artikel om Jobs bok.
Jobs bok är ganska så sen, dateras omkring kanske mellan 700 och 400 f.kr. Den liknar i mycket den så kallade vishetslitteraturen, som innehåller en så pass skeptisk och illusionslös bok som Predikaren.
Vid närmare eftertanke är jag inte säker på att Jobs bok entydigt bör ses som ett försvar av Gud. Jag misstänker att den innehåller ett lätt maskerat ifrågasättande.
Jobs frågor är så intelligenta, Guds svar av typen goddag yxskaft. Och dessutom får vi i de första partierna en anmärkningsvärd inblick i det sunkiga vadslåendet mellan Gud och Satan.
Jag misstänker att under den fromma ytan finns en underliggande ifrågasättande tendens...
Gudsbilden liknar godtycket i de äldsta partierna i GT, men den nästan respektlösa behandlingen av denna liknar senare texter, som ex.vis Predikaren.
Man kan inte utgå från att människor då var så oerhört mycket dummare än vi. Både författaren och många av hans läsare måste ha sett det absurda i Guds svar.
Jfr gärna denna Wikipedia-artikel om Jobs bok.
söndag 19 juni 2016
Är makt rätt? - lite om gudsbilden i Jobs bok
Det finns något som kallas teodicé. Det är ett ord som syftar på hur man kan förena tanken på en allsmäktig och allgod Gud med hur det ser ut i världen idag.
Det finns faktiskt en bok i Bibeln som tar upp frågan, utifrån de olyckor som drabbar en specifik man. Det är Jobs bok. Den kan läsas här.
Det är en märklig historia. Den börjar med vad som liknar en vadslagning mellan Gud och Satan. Ja, i Bibel 2000 står det inte Satan utan Anklagaren, men grundordet i texten är just Satan, med bestämd artikel. I fortsättningen kommer jag här att kalla honom just för Satan.
Gud frågar Satan om han inte har hört talas om den rättfärdige Job. Han gör alltid vad gott är, och han prisar alltid Gud. Satan svarar att Job inte har utsatts för tillräckliga prövningar. Om han bara utsätts för sådana kommer hans tro att börja vackla.
Då säger Gud att OK, låt oss testa detta. Så Satan ges rätt att döda Jobs tjänare, bekanta, boskap, och skapa den ena katastrofen efter den andra, och allt annat som inte drabbar Job direkt. Men trots detta fortsättet Job att prisa Gud.
Redan nu bör man ju notera att de människor (och boskap) som här dödas inte heller har gjort något ont. De dödas för att testa Job. De blir enbart redskap i denna test.
Sedan träffas Satan och Gud igen. Gud säger att Job fortfarande prisar Gud, och då säger Satan att det beror på att han inte drabbats själv. Så Gud går med på att Satan ska få skicka varbölder till Job, som snart täcker denne från huvud till fot. Fortfarande prisar den drabbade Gud.
Till dess att några vänner kommer på besök, Då brister allt. Job förbannar den dag han föddes, och undrar hur Gud kan utsätta honom för allt detta.
Han vänner blir bestörta och i det ena inlägget efter det andra försöker de hävda att Job måste ha begått synder av många slag, att Gud alltid är rättvis, och att man inte får angripa Gud på det sätt som Job gör,
Job svarar bestämt och fortsätter att ifrågasätta Guds handlande. Men han går också utöver sig själv, och tar upp hur väl det går för de onda. De kan behålla sina rikedomar medan de som fruktar Gud och är fattiga lever i misär.
Så då ger sig Gud till sist själv in i debatten. Han talar utifrån en stormvind. I sitt tal klandrar han i och för sig Jobs vänner för att de inte har svarat Job rätt, men hans eget svar är till och med märkligare än deras.
Det är ett ohöljt maktspråk. Vem är Job att klandra Gud, när Gud har skapat himmel och jord? Vem är Job att klandra Gud, när Gud kontrollerar allting i naturen?
Gud är vis, Gud är mäktig, Gud vet allt. Gud är stark, Job är svag, och okunnig, och alltså har Job ingen rätt att ifrågasätta makten, dvs Gud.
Då ödmjukar sig Job, han ber på det mest devota sätt om förlåtelse för att ha hädat, och ifrågasatt Gud. Han inser nu att det var fel. Säger han.
Och blir förlåten.
Det som slår en här är förstås att Gud inte svarar på en enda av Jobs förebråelser utan istället svarar genom att hävda att man inte kan kritisera den mäktigaste, och visaste kraften i universum. Job är en obetydlig skit i jämförelse med Gud - därför ska han hålla tyst.
Men... det finns något ännu värre i berättelsen. Gud talar inte endast maktspråk - han är dessutom oerhört ohederlig.
Han berättar nämligen aldrig ärligt för Job vad dennes lidande berodde på. Om han hade gjort det borde det ha låtit ungefär så här : "Jo, ser du Job, jag förstår att du är sur, men nu är det just så att jag och Satan hade en liten vadslagning – vi ville testa om du skulle förneka mig om det verkligen gällde, så jag lät honom plåga dig till max för att vi skulle kunna reda ut vem av oss som hade rätt. "
Om Gud hade svarat just på detta sätt skulle kanske inte Job underkastat sig mot slutet och hyllat Guds vishet...Ja, det är förstås bara en påhittad berättelse, men även sådana borde ju ha en inre logik.
Något svar på någon teodicé är ju knappast Job. Det ser snarare ut att vara en otäck beskrivning av hur två mäktiga väsen bedriver ett sadistiskt experiment på en oskyldig människa, där dessutom ett stort antal andra lika oskyldiga människor mister livet i någon sorts "collateral damage".
Och den moraliska klyftan mellan Satan och Gud krymper här till ingenting. Eller rättare sagt, Gud ter sig om möjligt ännu värre än Satan, med tanke på de cyniska bortförklaringarna i Guds slutliga ”svar” till Job....
Det finns faktiskt en bok i Bibeln som tar upp frågan, utifrån de olyckor som drabbar en specifik man. Det är Jobs bok. Den kan läsas här.
Det är en märklig historia. Den börjar med vad som liknar en vadslagning mellan Gud och Satan. Ja, i Bibel 2000 står det inte Satan utan Anklagaren, men grundordet i texten är just Satan, med bestämd artikel. I fortsättningen kommer jag här att kalla honom just för Satan.
Gud frågar Satan om han inte har hört talas om den rättfärdige Job. Han gör alltid vad gott är, och han prisar alltid Gud. Satan svarar att Job inte har utsatts för tillräckliga prövningar. Om han bara utsätts för sådana kommer hans tro att börja vackla.
Då säger Gud att OK, låt oss testa detta. Så Satan ges rätt att döda Jobs tjänare, bekanta, boskap, och skapa den ena katastrofen efter den andra, och allt annat som inte drabbar Job direkt. Men trots detta fortsättet Job att prisa Gud.
Redan nu bör man ju notera att de människor (och boskap) som här dödas inte heller har gjort något ont. De dödas för att testa Job. De blir enbart redskap i denna test.
Sedan träffas Satan och Gud igen. Gud säger att Job fortfarande prisar Gud, och då säger Satan att det beror på att han inte drabbats själv. Så Gud går med på att Satan ska få skicka varbölder till Job, som snart täcker denne från huvud till fot. Fortfarande prisar den drabbade Gud.
Till dess att några vänner kommer på besök, Då brister allt. Job förbannar den dag han föddes, och undrar hur Gud kan utsätta honom för allt detta.
Han vänner blir bestörta och i det ena inlägget efter det andra försöker de hävda att Job måste ha begått synder av många slag, att Gud alltid är rättvis, och att man inte får angripa Gud på det sätt som Job gör,
Job svarar bestämt och fortsätter att ifrågasätta Guds handlande. Men han går också utöver sig själv, och tar upp hur väl det går för de onda. De kan behålla sina rikedomar medan de som fruktar Gud och är fattiga lever i misär.
Så då ger sig Gud till sist själv in i debatten. Han talar utifrån en stormvind. I sitt tal klandrar han i och för sig Jobs vänner för att de inte har svarat Job rätt, men hans eget svar är till och med märkligare än deras.
Det är ett ohöljt maktspråk. Vem är Job att klandra Gud, när Gud har skapat himmel och jord? Vem är Job att klandra Gud, när Gud kontrollerar allting i naturen?
Gud är vis, Gud är mäktig, Gud vet allt. Gud är stark, Job är svag, och okunnig, och alltså har Job ingen rätt att ifrågasätta makten, dvs Gud.
Då ödmjukar sig Job, han ber på det mest devota sätt om förlåtelse för att ha hädat, och ifrågasatt Gud. Han inser nu att det var fel. Säger han.
Och blir förlåten.
Det som slår en här är förstås att Gud inte svarar på en enda av Jobs förebråelser utan istället svarar genom att hävda att man inte kan kritisera den mäktigaste, och visaste kraften i universum. Job är en obetydlig skit i jämförelse med Gud - därför ska han hålla tyst.
Men... det finns något ännu värre i berättelsen. Gud talar inte endast maktspråk - han är dessutom oerhört ohederlig.
Han berättar nämligen aldrig ärligt för Job vad dennes lidande berodde på. Om han hade gjort det borde det ha låtit ungefär så här : "Jo, ser du Job, jag förstår att du är sur, men nu är det just så att jag och Satan hade en liten vadslagning – vi ville testa om du skulle förneka mig om det verkligen gällde, så jag lät honom plåga dig till max för att vi skulle kunna reda ut vem av oss som hade rätt. "
Om Gud hade svarat just på detta sätt skulle kanske inte Job underkastat sig mot slutet och hyllat Guds vishet...Ja, det är förstås bara en påhittad berättelse, men även sådana borde ju ha en inre logik.
Något svar på någon teodicé är ju knappast Job. Det ser snarare ut att vara en otäck beskrivning av hur två mäktiga väsen bedriver ett sadistiskt experiment på en oskyldig människa, där dessutom ett stort antal andra lika oskyldiga människor mister livet i någon sorts "collateral damage".
Och den moraliska klyftan mellan Satan och Gud krymper här till ingenting. Eller rättare sagt, Gud ter sig om möjligt ännu värre än Satan, med tanke på de cyniska bortförklaringarna i Guds slutliga ”svar” till Job....
fredag 17 juni 2016
Tänkvärt om Quick/Bergwall
Yrsa Stenius
skriver idag i tidskriften Fokus om hur devot Thomas Quick/Sture Bergwall brukar bemötas, hur han höjs till skyarna på ett helt absurt sätt.
Detta är ju inget nytt, men frågan aktualiseras ånyo av en kommande bok från Bergwall, och ett planerat framträdande på bokmässan i höst...
Stenius skriver bland annat: "Den frikände Sture Bergwall är under alla omständigheter en storslagen mytoman som endera ljög sanslöst när han tog på sig de mord han dömdes för. Eller också ljuger han nu när han förklarar sig oskyldig".
Artikeln är tänkvärd - och läsvärd. Läs den gärna i sin helhet här.
Detta är ju inget nytt, men frågan aktualiseras ånyo av en kommande bok från Bergwall, och ett planerat framträdande på bokmässan i höst...
Stenius skriver bland annat: "Den frikände Sture Bergwall är under alla omständigheter en storslagen mytoman som endera ljög sanslöst när han tog på sig de mord han dömdes för. Eller också ljuger han nu när han förklarar sig oskyldig".
Artikeln är tänkvärd - och läsvärd. Läs den gärna i sin helhet här.
torsdag 16 juni 2016
Vilken grupp står för hundra procent av de amerikanska masskjutningarna?
I USA har en stor grupp människor mördats i masskjutningar de senaste åren. Ytterst få av mördarna har varit muslimer. Det finns dock en grupp som alla dessa massmördare tillhör.
Detta faktum har Linn Svansbo uppmärksammat i ett logiskt och välformulerat inlägg på Nyheter24. Efter att ha gått igenom elementära fakta om amerikanska dödsskjutningar konstaterar hon detta:
"998 masskjutningar på tre och ett halvt år - i 2 av fallen har gärningsmännen varit muslimer. I 998 av fallen har gärningsmännen varit män."
Ja, så är det ju. Och det beror inte på någon rent fysisk nödvändighet. Kvinnor kan också hantera vapen, de kan också köpa vapen. Men de går inte ut och skjuter besinningslöst omkring sig av den anledningen. Detta är ett faktum.
Linns artikel möts förstås på kommentarsfältet av de sedvanliga anklagelserna om manshat. Det är bara fånigt. Att redovisa dessa relevanta fakta är inte manshat. Det är en av förutsättningarna för att kunna börja förstå och göra något åt saken....
Detta faktum har Linn Svansbo uppmärksammat i ett logiskt och välformulerat inlägg på Nyheter24. Efter att ha gått igenom elementära fakta om amerikanska dödsskjutningar konstaterar hon detta:
"998 masskjutningar på tre och ett halvt år - i 2 av fallen har gärningsmännen varit muslimer. I 998 av fallen har gärningsmännen varit män."
Ja, så är det ju. Och det beror inte på någon rent fysisk nödvändighet. Kvinnor kan också hantera vapen, de kan också köpa vapen. Men de går inte ut och skjuter besinningslöst omkring sig av den anledningen. Detta är ett faktum.
Linns artikel möts förstås på kommentarsfältet av de sedvanliga anklagelserna om manshat. Det är bara fånigt. Att redovisa dessa relevanta fakta är inte manshat. Det är en av förutsättningarna för att kunna börja förstå och göra något åt saken....
måndag 13 juni 2016
Maoism, haschrökning och moderna myter
Den vänstervåg som uppstod på slutet av sextiotalet och som var så framträdande under sjuttiotalet beskrivs ofta på underliga sätt. Om man verkligen var med då framstår dessa beskrivningar ofta som absurda, och det är lite lite påfrestande att läsa mycket av det som skrivs.
Ett exempel.
I en artikel på Aftonbladet/Kultur skriver Martin Aagård följande, i polemik mot Per Svensson: "Den haschrökande generationens ledstjärna, ordförande Mao, såg ju revolutionen som en nationell kamp mot imperiemakterna."
Det går knappast att avgöra om kopplingen mellan haschrökning och maoism är ironiskt menad eller inte. Den finns förresten inte alls i den Per Svensson-artikel som Aagård polemiserar mot.
Debatten dem emellan handlar annars om den maoistiska vänsterns ev. ansvar för att det senare dök upp Sverigedemokrater och andra "nationalister". Den ska jag inte gå in på här.
Men kopplingen mellan "haschrökning" och "68-vänstern" är så ofta förekommande att den blivit en del av ett allmänt medvetande. Bilden av haschrökare med Mao på väggen har faktiskt gått in hos många
Men den stämmer ju inte. Haschrökning var visserligen förmodligen mer vanlig i Sverige på sjuttiotalet än idag. Att vara maoist var definitivt mer vanligt på sjuttiotalet än idag.
Hasch röktes nu av personer med de mest olikartade politiska åsikter. Men en sak torde vara relativt klar. Om det överhuvudtaget fanns ett samband mellan hachrökning och maoistiska sympatier torde det ha varit av ett negativs slag.
Vi får hålla i minnet att maoisternas föregångsland var Folkrepubliken Kina, vars narkotikapolitik var en av de mest repressiva i världen. I det förmaoistiska Kina var opiatmissbruket tvärtom mycket utbrett. Genom en mycket hårdhänt narkotikapolitik under början av femtiotalet utrotades detta i Kina (väl att märka missbruket, inte missbrukarna, det handlade inte om massiva massakrer i Pol Pot-stil).
Den kinesiska narkotikapolitiken var så hård att Sverige främste förespråkare för kamp mot narkotikan, socialläkaren Nils Bejerot, gång på gång hyllade den i sina böcker. Bejerot uppskattades också av maoisterna, och han framträdde också gärna på möten som organiserades av maoister och deras frontorganisationer
Men nu en sektologisk parentes.
De maoistiska organisationerna i Sverige på sjuttiotalet var mer än en, och mycket aktiva. De genomgick er rad splittringar, och på sjuttiotalet kan jag snabbt dra mig till minnes förkortningarna KFML/SKP, MLK, KFML(r), MLF, och KEG. Flera av dem hade dessutom också ungdoms- och studentförbund. Det fanns också maoistiskt ledda fronter, kvinnoförbund, studiesällskap....
En del nya grupper fortsatte att bildas på 80-talet - här bör främst nämnas SKP(m-l)/SKA, som kanske var den relativt sett mest sympatiska av alla de maoistgrupper som jag stötte på under hela perioden. Det bör väl också nämnas att KFML(r) bröt med maoismen 1976, för att sedan bli någon sorts allmänstalinister.
Men jag är fullständigt övertygad att om det hade genomförts en undersökning om andelen personer som rökte hasch och samtidigt var medlemmar i någon av dessa organisationer och sedan jämförde det med riksgenomsnittet skulle man ha hamnat på mycket lägre siffror bland maoisterna ...
Det fattade alla insatta människor då. Det var endast långt ute på den yttersta högerkanten som föreställningen om att maoister ägnade sig att röka hasch kanske frodades på sina hål.
Vad som i denna fråga gällde för maoister gällde förresten också i mångt och mycket för andra vänstergrupper. Med anarkisterna som ett sannolikt och troligt undantag, Om man undersökte hur många aktiva sjuttiotalsanarkister som rökte hasch är det klart möjligt att det var markant mer än riksgenomsnittet... enligt min lite fördomsfulla och ovetenskapliga bedömning.
Det bör påpekas att jag själv aldrig har varit maoist, vare sig på sjuttiotalet eller någon annan tidpunkt. Tvärtom var jag redan när det begav sig mycket kritik mot denna strömning.
Den maoistiska rörelsen var förvisso ett stickspår, med sina illusioner om den maostalinistiska regimen i Kina, men att de skulle befunnit sig i någon sorts dunkla haschångor är definitivt nonsens.
Ett exempel.
I en artikel på Aftonbladet/Kultur skriver Martin Aagård följande, i polemik mot Per Svensson: "Den haschrökande generationens ledstjärna, ordförande Mao, såg ju revolutionen som en nationell kamp mot imperiemakterna."
Det går knappast att avgöra om kopplingen mellan haschrökning och maoism är ironiskt menad eller inte. Den finns förresten inte alls i den Per Svensson-artikel som Aagård polemiserar mot.
Debatten dem emellan handlar annars om den maoistiska vänsterns ev. ansvar för att det senare dök upp Sverigedemokrater och andra "nationalister". Den ska jag inte gå in på här.
Men kopplingen mellan "haschrökning" och "68-vänstern" är så ofta förekommande att den blivit en del av ett allmänt medvetande. Bilden av haschrökare med Mao på väggen har faktiskt gått in hos många
Men den stämmer ju inte. Haschrökning var visserligen förmodligen mer vanlig i Sverige på sjuttiotalet än idag. Att vara maoist var definitivt mer vanligt på sjuttiotalet än idag.
Hasch röktes nu av personer med de mest olikartade politiska åsikter. Men en sak torde vara relativt klar. Om det överhuvudtaget fanns ett samband mellan hachrökning och maoistiska sympatier torde det ha varit av ett negativs slag.
Vi får hålla i minnet att maoisternas föregångsland var Folkrepubliken Kina, vars narkotikapolitik var en av de mest repressiva i världen. I det förmaoistiska Kina var opiatmissbruket tvärtom mycket utbrett. Genom en mycket hårdhänt narkotikapolitik under början av femtiotalet utrotades detta i Kina (väl att märka missbruket, inte missbrukarna, det handlade inte om massiva massakrer i Pol Pot-stil).
Den kinesiska narkotikapolitiken var så hård att Sverige främste förespråkare för kamp mot narkotikan, socialläkaren Nils Bejerot, gång på gång hyllade den i sina böcker. Bejerot uppskattades också av maoisterna, och han framträdde också gärna på möten som organiserades av maoister och deras frontorganisationer
Men nu en sektologisk parentes.
De maoistiska organisationerna i Sverige på sjuttiotalet var mer än en, och mycket aktiva. De genomgick er rad splittringar, och på sjuttiotalet kan jag snabbt dra mig till minnes förkortningarna KFML/SKP, MLK, KFML(r), MLF, och KEG. Flera av dem hade dessutom också ungdoms- och studentförbund. Det fanns också maoistiskt ledda fronter, kvinnoförbund, studiesällskap....
En del nya grupper fortsatte att bildas på 80-talet - här bör främst nämnas SKP(m-l)/SKA, som kanske var den relativt sett mest sympatiska av alla de maoistgrupper som jag stötte på under hela perioden. Det bör väl också nämnas att KFML(r) bröt med maoismen 1976, för att sedan bli någon sorts allmänstalinister.
Men jag är fullständigt övertygad att om det hade genomförts en undersökning om andelen personer som rökte hasch och samtidigt var medlemmar i någon av dessa organisationer och sedan jämförde det med riksgenomsnittet skulle man ha hamnat på mycket lägre siffror bland maoisterna ...
Det fattade alla insatta människor då. Det var endast långt ute på den yttersta högerkanten som föreställningen om att maoister ägnade sig att röka hasch kanske frodades på sina hål.
Vad som i denna fråga gällde för maoister gällde förresten också i mångt och mycket för andra vänstergrupper. Med anarkisterna som ett sannolikt och troligt undantag, Om man undersökte hur många aktiva sjuttiotalsanarkister som rökte hasch är det klart möjligt att det var markant mer än riksgenomsnittet... enligt min lite fördomsfulla och ovetenskapliga bedömning.
Det bör påpekas att jag själv aldrig har varit maoist, vare sig på sjuttiotalet eller någon annan tidpunkt. Tvärtom var jag redan när det begav sig mycket kritik mot denna strömning.
Den maoistiska rörelsen var förvisso ett stickspår, med sina illusioner om den maostalinistiska regimen i Kina, men att de skulle befunnit sig i någon sorts dunkla haschångor är definitivt nonsens.
söndag 12 juni 2016
Den extremislamistiska terrorn...
... slår nu till mot HBTQ-miljöer i USA.
Det är vidrigt, upprörande och dessutom mycket oroväckande. Det kommer att kunna skapa rena skräckstämningar hos stora grupper av människor som redan är utsatta för hatbrott och förakt.
En annan sak som är helt vidrigt i sammanhanget är den kommentar som den så kallade "The Donald", dvs den man som om inte ett rent mirakel inträffar blir republikanernas presidentkandidat, twittrade ut omedelbart efter attacken.
Efter att ha nåtts av beskedet att 50 människor har dödats i ett terrordåd skrev han: "Jag uppskattar gratulationerna över att jag har haft rätt om radikal islamistisk terrorism, jag vill inte ha gratulationer, jag vill ha tuffhet och vaksamhet. Vi måste vara smarta!"
Denne störde narcissist kan bli ledare för världens starkaste militärmakt nästa januari.
Jag är rädd för IS, men jag är uppriktigt sagt ännu räddare för Donald Trump.
Det är vidrigt, upprörande och dessutom mycket oroväckande. Det kommer att kunna skapa rena skräckstämningar hos stora grupper av människor som redan är utsatta för hatbrott och förakt.
En annan sak som är helt vidrigt i sammanhanget är den kommentar som den så kallade "The Donald", dvs den man som om inte ett rent mirakel inträffar blir republikanernas presidentkandidat, twittrade ut omedelbart efter attacken.
Efter att ha nåtts av beskedet att 50 människor har dödats i ett terrordåd skrev han: "Jag uppskattar gratulationerna över att jag har haft rätt om radikal islamistisk terrorism, jag vill inte ha gratulationer, jag vill ha tuffhet och vaksamhet. Vi måste vara smarta!"
Denne störde narcissist kan bli ledare för världens starkaste militärmakt nästa januari.
Jag är rädd för IS, men jag är uppriktigt sagt ännu räddare för Donald Trump.
That Don't Impress Me Much
När jag fick råd att köpa en riktig färg-TV sommaren 1999 började jag bland annat att se på musik-videos. En av mina absoluta favoriter var denna. Vad det nu berodde på.
lördag 11 juni 2016
Vem har hört talas om Bagdads fall 1258?
Det är mycket man inte vet om historien i andra delar av världen. Visst har jag hört talas om att mongolerna invaderade stora delar av Mellanöstern, men denna artikel innehöll mycket som jag aldrig någonsin hört talas om.
Den inleds så här:
"Den USA-ledda ockupationen av Irak saknar inte paralleller till det djupaste traumat i landets historia, då Bagdad år 1258 intogs av mongolerna och kalifen avrättades. En av de värsta katastroferna i islams historia fortsätter att prägla den irakiska självbilden."
När man läser den inser man att invasionen i Bagdad måste ses som ett av de värre krigsbrotten i historien (även om konkurrensen ju är stenhård på detta obehagliga fält), och med en betydelse mycket väl jämförbar med Roms, eller Konstantinopels, fall.
Men den region det inträffade i är ju en del av världen som ofta är helt bortskymd i våra historieböcker. Jag brukar se mig som ganska så allmänbildad, men det är som sagt nästan ingenting i denna tankeväckande understreckare i dagens SvD som jag kände till.
Den inleds så här:
"Den USA-ledda ockupationen av Irak saknar inte paralleller till det djupaste traumat i landets historia, då Bagdad år 1258 intogs av mongolerna och kalifen avrättades. En av de värsta katastroferna i islams historia fortsätter att prägla den irakiska självbilden."
När man läser den inser man att invasionen i Bagdad måste ses som ett av de värre krigsbrotten i historien (även om konkurrensen ju är stenhård på detta obehagliga fält), och med en betydelse mycket väl jämförbar med Roms, eller Konstantinopels, fall.
Men den region det inträffade i är ju en del av världen som ofta är helt bortskymd i våra historieböcker. Jag brukar se mig som ganska så allmänbildad, men det är som sagt nästan ingenting i denna tankeväckande understreckare i dagens SvD som jag kände till.
fredag 10 juni 2016
Donald Trump mot Hillary Clinton
Nu är mardrömmen ett faktum i USA. Eller så skulle man kanske kunna säga. En otäck högerpopulist står mot en representant för ett korrupt etablissemang. Hillary Clintons politiska meriter innefattar stöd till båda Irakkrigen, och den mellanliggande svältpolitiken mot Irak som fördes mellan de två krigen. För att bara nämna något.
Hon är en representant för USA:s härskande klass. Hon är förmodligen också den representant som de större delarna av denna klass föredrar. Hellre en etablerad "mittenpolitiker" (som om hon hade förpassats till ett svenskt val snarare skulle ses som nyliberal höger - med det möjliga undantaget frågan om vinstdrivande skolor...) än en bullrig och som det verkar helt oberäknelig högerpopulist, som, om man tar hans retorik på allvar, skulle kunna starta ett tjugotal internationella kriser det första halvåret som president.
Men det är andra sidan inte helt säkert att Trump helt konsekvent står till "höger" om Clinton. Han är som sagt en oberäkneligt populist och har ex.vis i skattepolitiken svängt från att tala om generellt sänkta skatter till att tala om höjda skatter för de rika.
Och jag tror aldrig muren mot Mexiko blir byggd om Trump vinner, och jag tror mycket av Trumps övriga vildsinta retorik kommer att krympa betydligt efter en eventuell valseger. Men vem vet.
Frågan är om det finns några avgörande skäl till att trots allt hoppas att Clinton vinner över Trump i november. Ja, jag tror ändå det. Det finns ett antal skäl till det. Och det viktigaste skälet gäller den globala uppvärmningen.
Trump har offentligt gått ut och sagt att den globala uppvärmningen är en bluff och antytt att det är en falsk idé som Kina har spridit för att försvaga USA:s industri. Jag är redan nu pessimistisk till möjligheten att stoppa uppvärmingen innan det är för sent, och med en öppen "klimatskeptiker" som ledare för en av världens två största ekonomiska stormakter blir jag än mer pessimistisk.
Fast helt säker på att Trump även i handling skulle bli värre kan man ändå¨inte vara...
Det hela påminner mig om 1972. Trots att jag sympatiserade med en liten vänstergrupp vars principiella linje var att man aldrig i ett val kunde uppmana till röstning på en öppet borgerlig kandidat tyckte jag att man i USA detta år borde ha uppmamant till en röst på George McGovern mot Nixon - för att den förstnämnde hade lovat att avsluta kriget i Indokina.
Nu vann Nixon - och det var ändå under denne krigspresidents mandatperiod USA tvingades bort från Vietnam och Indokina. Först slöts det ett fredavatal redan i januari 1973 och trots att Nixon hade planer på att bryta det om det blev nödvändigt skedde det aldrig. För han hamnade i blåsväder själv p.g.a. Watergate, han blev handlingsförlamad, och han tvingades faktiskt avgå innan hans egen mandatperiod var slut.
Så även om det inte var under Nixons de facto regeringstid som den siste USA-soldaten lämnade Vietnam den 29 april 1975 var det ändå under hans mandatperiod det skedde. Frågan är om det verkligen med nödvändighet skulle gått snabbare under McGovern...
Så man vet aldrig. Det skulle ju kunna bli så att klimatskeptikern Trump av yttre omständigheter tvingas att föra en helt annan klimatpolitik än den han gått ut med....Åtminstone rent teoretiskt.
Men der är ju rena spekulationer. Trots allt kommer jag nervöst och innerligt att hoppas på en Clintonseger i november. För att hindra en kuslig seger för den bisarrt oberäknelige "klimatskeptiske" högerpopulisten. Även om min grundinställning till Hillary Clinton nog är att jag knappast skulle våga köpa ens en begagnad brödrost av henne...
Hon är en representant för USA:s härskande klass. Hon är förmodligen också den representant som de större delarna av denna klass föredrar. Hellre en etablerad "mittenpolitiker" (som om hon hade förpassats till ett svenskt val snarare skulle ses som nyliberal höger - med det möjliga undantaget frågan om vinstdrivande skolor...) än en bullrig och som det verkar helt oberäknelig högerpopulist, som, om man tar hans retorik på allvar, skulle kunna starta ett tjugotal internationella kriser det första halvåret som president.
Men det är andra sidan inte helt säkert att Trump helt konsekvent står till "höger" om Clinton. Han är som sagt en oberäkneligt populist och har ex.vis i skattepolitiken svängt från att tala om generellt sänkta skatter till att tala om höjda skatter för de rika.
Och jag tror aldrig muren mot Mexiko blir byggd om Trump vinner, och jag tror mycket av Trumps övriga vildsinta retorik kommer att krympa betydligt efter en eventuell valseger. Men vem vet.
Frågan är om det finns några avgörande skäl till att trots allt hoppas att Clinton vinner över Trump i november. Ja, jag tror ändå det. Det finns ett antal skäl till det. Och det viktigaste skälet gäller den globala uppvärmningen.
Trump har offentligt gått ut och sagt att den globala uppvärmningen är en bluff och antytt att det är en falsk idé som Kina har spridit för att försvaga USA:s industri. Jag är redan nu pessimistisk till möjligheten att stoppa uppvärmingen innan det är för sent, och med en öppen "klimatskeptiker" som ledare för en av världens två största ekonomiska stormakter blir jag än mer pessimistisk.
Fast helt säker på att Trump även i handling skulle bli värre kan man ändå¨inte vara...
Det hela påminner mig om 1972. Trots att jag sympatiserade med en liten vänstergrupp vars principiella linje var att man aldrig i ett val kunde uppmana till röstning på en öppet borgerlig kandidat tyckte jag att man i USA detta år borde ha uppmamant till en röst på George McGovern mot Nixon - för att den förstnämnde hade lovat att avsluta kriget i Indokina.
Nu vann Nixon - och det var ändå under denne krigspresidents mandatperiod USA tvingades bort från Vietnam och Indokina. Först slöts det ett fredavatal redan i januari 1973 och trots att Nixon hade planer på att bryta det om det blev nödvändigt skedde det aldrig. För han hamnade i blåsväder själv p.g.a. Watergate, han blev handlingsförlamad, och han tvingades faktiskt avgå innan hans egen mandatperiod var slut.
Så även om det inte var under Nixons de facto regeringstid som den siste USA-soldaten lämnade Vietnam den 29 april 1975 var det ändå under hans mandatperiod det skedde. Frågan är om det verkligen med nödvändighet skulle gått snabbare under McGovern...
Så man vet aldrig. Det skulle ju kunna bli så att klimatskeptikern Trump av yttre omständigheter tvingas att föra en helt annan klimatpolitik än den han gått ut med....Åtminstone rent teoretiskt.
Men der är ju rena spekulationer. Trots allt kommer jag nervöst och innerligt att hoppas på en Clintonseger i november. För att hindra en kuslig seger för den bisarrt oberäknelige "klimatskeptiske" högerpopulisten. Även om min grundinställning till Hillary Clinton nog är att jag knappast skulle våga köpa ens en begagnad brödrost av henne...
torsdag 9 juni 2016
Hämtar mig från chocken
Jag har sovit ungefär tolv timmar, trots (eller p.g.a.?) den monstruösa apparaten jag har på ena benet:
Det visade sig också att min pessimistiska oro för att det inte skulle gå att sätta på skor och byxor var ogrundad. Det är krångligt, men det går. Så hjälplös som det verkade igår är jag inte.
Nu ska jag ner till Hovsjö centrum (jag får gå ute med apparaten, om jag går försiktigt) och handla mat och medicin.
Hur jag än vrider och vänder på det förstår jag inte vad som hände igår. Även om nu skosnörena hade fastnat förklarar det inte den enorma kraften i hur jag slungades mot marken. Det kändes inte som att falla, utan nästan som att kastas. Jag har trasslat in mig i skosnören förut, även i rulltrappor, men något sådant har aldrig hänt förut.
Det visade sig också att min pessimistiska oro för att det inte skulle gå att sätta på skor och byxor var ogrundad. Det är krångligt, men det går. Så hjälplös som det verkade igår är jag inte.
Nu ska jag ner till Hovsjö centrum (jag får gå ute med apparaten, om jag går försiktigt) och handla mat och medicin.
Hur jag än vrider och vänder på det förstår jag inte vad som hände igår. Även om nu skosnörena hade fastnat förklarar det inte den enorma kraften i hur jag slungades mot marken. Det kändes inte som att falla, utan nästan som att kastas. Jag har trasslat in mig i skosnören förut, även i rulltrappor, men något sådant har aldrig hänt förut.
onsdag 8 juni 2016
En händelserik dag
Jag var i Stockholm idag. På slutet av en rulltrappa fastnade ett skolsnöre i rulltrappan (eller det är så jag tolkar vad som hände). Jag slängdes med all kraft mot marken och en kulspetspenna jag höll i trängde in i handen en centimeter ungefär.
När jag tog ut den forsade blodet. Några vägarbetare hjälpte mig att stoppa blodflödet med bandage .
Till sist åkte jag )ända till Södertälje sjukhus och gick (på ett värkande högerben) till akuten. De "limmade" ihop såret (en metod som jag aldrig hört talas om) och jag fick en stelkrampsspruta.
Men det värsta var att det visades att jag hade fått en spricka i knäet. Så nu ska jag leva i några veckor med en monstruös apparat som lär kallas knäortos eller nåt. Den gör en alldeles stel, benet känns som en livlös maskin,. . och jag nästan får konstiga associationer till Black Sabbath-låten Iron Man.
Jag hoppas jag kan sova med apparaten, vilket är meningen. Och att jag fattar hur jag ska sätta på den igen, när jag har duschat (den enda period på dygnet då det är meningen att jag ska ta av den). Och att jag på något sätt kan sätta på mig byxorna och skorna när jagf satt på den igen (den ska sitta under byxorna och när apparaten är på når jag inte min högerfot)
Har fått Citodon utskrivet för att uthärda smärtan, men jag kan inte hämta ut det förrän imorgon.
Sammanfattning: idag har jag förvisso haft en ovanlig och intressant upplevelse - som jag gärna skulle varit utan...
När jag tog ut den forsade blodet. Några vägarbetare hjälpte mig att stoppa blodflödet med bandage .
Till sist åkte jag )ända till Södertälje sjukhus och gick (på ett värkande högerben) till akuten. De "limmade" ihop såret (en metod som jag aldrig hört talas om) och jag fick en stelkrampsspruta.
Men det värsta var att det visades att jag hade fått en spricka i knäet. Så nu ska jag leva i några veckor med en monstruös apparat som lär kallas knäortos eller nåt. Den gör en alldeles stel, benet känns som en livlös maskin,. . och jag nästan får konstiga associationer till Black Sabbath-låten Iron Man.
Jag hoppas jag kan sova med apparaten, vilket är meningen. Och att jag fattar hur jag ska sätta på den igen, när jag har duschat (den enda period på dygnet då det är meningen att jag ska ta av den). Och att jag på något sätt kan sätta på mig byxorna och skorna när jagf satt på den igen (den ska sitta under byxorna och när apparaten är på når jag inte min högerfot)
Har fått Citodon utskrivet för att uthärda smärtan, men jag kan inte hämta ut det förrän imorgon.
Sammanfattning: idag har jag förvisso haft en ovanlig och intressant upplevelse - som jag gärna skulle varit utan...
tisdag 7 juni 2016
Inget patriarkat bland spindlarna
Håller på och läser en bok om spindlar. Närmare bestämt Rod Presteon-Matham The book of spiders (1998). Det är ett intressant ämne.
Men snart började jag också intressera mig för vår reaktion mot just spindlar.
Redan i de första raderna i introduktionen nämner författaren ett en del människor inte kommer att läsa boken pga spindelfobi.
Så jag började undra om just sådan fobi. Varför är just den så omfattande? Det finns en oerhört massa djur som är farligare än spindlar. Och spindlar på just våra breddgrader är ju inte farliga alls. Är det genetiskt eller inlärt? Jag gissar på det senare.
En annan sak är könsfördelningen hos de som har spindelfobi. Jag har länge haft känslan att den oftare drabbar kvinnor än män. Alla jag någonsin träffat som haft spindelfobi har varit kvinnor. Idag kollar jag på nätet, och hittar en uppgift från Illustrerad Vetenskap att 50 procent av alla kvinnor och 10 procent av alla män lider av spindelfobi.
Det är en ;mycket hög siffra, i synnerhet hos kvinnorna. Men när man läser boken får man en distinkt känsla att oviljan mot spindlar egentligen borde var ännu högre hos männen...
Läs och döm själv:
"It is a fact that the male spider often ends up as a meal for the female once mating is completed, especially in those species where he is considerably smaller than his mate. As long as he has already mated, this is not really any loss to him /sic/, for once the mating season is over, his days are numberered and he will die anyway. As a meal for the female, he supplies precious nutrients for the development of the eggs within her body, and the eventual production of his offspring, the reason he mated her in the first place" (sidan 54) .
---------------------------------------------------------------------------------
NOT: /sic/ i citatet ovan fanns inte i boken, det är min kommentar...
Men snart började jag också intressera mig för vår reaktion mot just spindlar.
Redan i de första raderna i introduktionen nämner författaren ett en del människor inte kommer att läsa boken pga spindelfobi.
Så jag började undra om just sådan fobi. Varför är just den så omfattande? Det finns en oerhört massa djur som är farligare än spindlar. Och spindlar på just våra breddgrader är ju inte farliga alls. Är det genetiskt eller inlärt? Jag gissar på det senare.
En annan sak är könsfördelningen hos de som har spindelfobi. Jag har länge haft känslan att den oftare drabbar kvinnor än män. Alla jag någonsin träffat som haft spindelfobi har varit kvinnor. Idag kollar jag på nätet, och hittar en uppgift från Illustrerad Vetenskap att 50 procent av alla kvinnor och 10 procent av alla män lider av spindelfobi.
Det är en ;mycket hög siffra, i synnerhet hos kvinnorna. Men när man läser boken får man en distinkt känsla att oviljan mot spindlar egentligen borde var ännu högre hos männen...
Läs och döm själv:
"It is a fact that the male spider often ends up as a meal for the female once mating is completed, especially in those species where he is considerably smaller than his mate. As long as he has already mated, this is not really any loss to him /sic/, for once the mating season is over, his days are numberered and he will die anyway. As a meal for the female, he supplies precious nutrients for the development of the eggs within her body, and the eventual production of his offspring, the reason he mated her in the first place" (sidan 54) .
---------------------------------------------------------------------------------
NOT: /sic/ i citatet ovan fanns inte i boken, det är min kommentar...
måndag 6 juni 2016
En 6 juni jag aldrig glömmer
6 juni 1967 var dagen för den första klassfest jag var på. Jag var tolv år och det var i sjätte klass. Det har jag skrivit om tidigare.
Vad jag inte skrivit om är väl detta.
Bakgrunden var min oerhörda beundran för en tjej i min klass. Man kan kalla det beundran, eller kanske barndomförälskelse.
Det var ju före puberteten, före sexualiteten. Det var en innerligt varm känsla av just beundran, som i alla fall hade funnits sedan våren 1965. Den fick mig till och med att säga att jag gillade ett fotbollslag, vars initialer hade vissa likheter med hennes smeknamn. Trots att jag inte var ett skvatt intresserad av fotboll.
På klassfesten började man dansa. Jag satt i ett hörn och visste inte vad jag skulle göra. Då kom några ska man kanske säga tankeläsande killar fram till mig. De tog tag i mig och ledde mig fram till henne och sa "Erik vill dansa med dig". Jag blev dödsförskräckt och tänkte att hon skulle säga "men vad får er att tro att jag vill dansa med honom?"
Men det gjorde hon inte, Hon svarade "javisst". Och sedan dansade vi. Det kändes nästan som om himmelrikets port hade öppnats.
Det är det utan undantag mest starka, och mest positiva, minne jag har från hela skoltiden...
Så nu kan man också förstå varför jag aldrig har en tanke på Gustav Vasa eller 1809 års regeringsform den dagen. Det finns ju något mycket finare att minnas och tänka på då.
Vad jag inte skrivit om är väl detta.
Bakgrunden var min oerhörda beundran för en tjej i min klass. Man kan kalla det beundran, eller kanske barndomförälskelse.
Det var ju före puberteten, före sexualiteten. Det var en innerligt varm känsla av just beundran, som i alla fall hade funnits sedan våren 1965. Den fick mig till och med att säga att jag gillade ett fotbollslag, vars initialer hade vissa likheter med hennes smeknamn. Trots att jag inte var ett skvatt intresserad av fotboll.
På klassfesten började man dansa. Jag satt i ett hörn och visste inte vad jag skulle göra. Då kom några ska man kanske säga tankeläsande killar fram till mig. De tog tag i mig och ledde mig fram till henne och sa "Erik vill dansa med dig". Jag blev dödsförskräckt och tänkte att hon skulle säga "men vad får er att tro att jag vill dansa med honom?"
Men det gjorde hon inte, Hon svarade "javisst". Och sedan dansade vi. Det kändes nästan som om himmelrikets port hade öppnats.
Det är det utan undantag mest starka, och mest positiva, minne jag har från hela skoltiden...
Så nu kan man också förstå varför jag aldrig har en tanke på Gustav Vasa eller 1809 års regeringsform den dagen. Det finns ju något mycket finare att minnas och tänka på då.
söndag 5 juni 2016
Muhammad Ali
Har egentligen inte vetat så speciellt mycket om Muhammad Ali förrän idag. Det jag vetat är att han förlorade världsmästartiteln 1967 för att han p.g.a. krigsmotstånd inte ville åka till Vietnam, vilket jag läste om redan när det hände, och var mycket upprörd över. Vad jag inte visste var att han dessutom dömdes till fem års fängelse, och att det senare omvandlades till fem års avstängning från boxning. Vad jag inte heller visste var att HD 1971 olagligförklarade beslutet att frånta honom världsmästartiteln, att han senare blev världsmästare igen, och förblev det till 1978, trots att han var äldre än sina motståndare.
Anledningen att jag visste så litet är förmodligen att jag alltid har hoppat över sportsidorna i alla tidningar, i alla fall sedan jag var 12 år, och att jag normalt sett inte ens brukar ha koll på vem som vunnit senaste fotbolls-VM. För övrigt är jag anhängare av att förbjuda proffsboxning...
Men det gör inte att jag inte beundrar Muhammad Alis mod nät han riskerade sin karriär. Han inte endast lät bli att åka till Vietnam (sådant skötte många kändisar diskret, de utnyttjade sina kontakter för att slippa åka) utan motiverade det offentligt med ett hårt fördömande av Vietnamkriget. Det var både modigt och sympatiskt.
Som i detta vackra uttalande, som jag heller aldrig sett förrän idag:
“Why should they ask me to put on a uniform and go ten thousand miles from home and drop bombs and bullets on brown people in Vietnam while so-called Negro people in Louisville are treated like dogs and denied simple human rights? No, I am not going ten thousand miles from home to help murder and burn another poor nation simply to continue the domination of white slave masters of the darker people the world over. I will not disgrace my religion, my people or myself by becoming a tool to enslave those who are fighting for their own justice, freedom and equality. I have nothing to lose by standing up for my beliefs. So I’ll go to jail. We’ve been in jail for four hundred years.”
Anledningen att jag visste så litet är förmodligen att jag alltid har hoppat över sportsidorna i alla tidningar, i alla fall sedan jag var 12 år, och att jag normalt sett inte ens brukar ha koll på vem som vunnit senaste fotbolls-VM. För övrigt är jag anhängare av att förbjuda proffsboxning...
Men det gör inte att jag inte beundrar Muhammad Alis mod nät han riskerade sin karriär. Han inte endast lät bli att åka till Vietnam (sådant skötte många kändisar diskret, de utnyttjade sina kontakter för att slippa åka) utan motiverade det offentligt med ett hårt fördömande av Vietnamkriget. Det var både modigt och sympatiskt.
Som i detta vackra uttalande, som jag heller aldrig sett förrän idag:
“Why should they ask me to put on a uniform and go ten thousand miles from home and drop bombs and bullets on brown people in Vietnam while so-called Negro people in Louisville are treated like dogs and denied simple human rights? No, I am not going ten thousand miles from home to help murder and burn another poor nation simply to continue the domination of white slave masters of the darker people the world over. I will not disgrace my religion, my people or myself by becoming a tool to enslave those who are fighting for their own justice, freedom and equality. I have nothing to lose by standing up for my beliefs. So I’ll go to jail. We’ve been in jail for four hundred years.”
lördag 4 juni 2016
Tidningen Brand om Per Gahrton och vänsterliberalismen
Det är kul att se att den anarkistiska tidningen Brand i en artikel tagit upp den mer eller mindre Per Gahrton-inspirerade vänsterliberalismen i FPU och Liberala Förbundet, som utvecklades under sent 60-tal, och gradvis började vittra sönder efter Gahrtons nederlag på FPU:s kongress 1971. Speciellt kul för mig är det att den har använt sig av mina bloggartiklar om saken som en av sina huvudkällor. (Mer personliga kommentarer från mig när det begav sig återfinns för övrigt här och här.)
Egentligen bestod denna "vänsterliberalism" av två ganska olika strömmingar. Dels en som verkligen var vänsterliberal, och som på allvar verkade tro att man kunde använda Folkpartiet som en bas för radikala förändringar. Dit hörde bland annat Gahrton själv. Dels en som snabbt utvecklades till någon form av "utopisk socialism", som bäst representeras av Liberala Förbundets programskrivningar från 1969 och framåt - med krav på att ekonomin skulle förändras till total ekonomisk jämlikhet ("lika konsumtionsmöjligheter") och löntagarstyrda företag.
Jag började 1969-70 som Gahrton-sympatisör (minus illusionerna i Folkpartiet, som jag aldrig delade), blev sedan någon gång hösten 1970 anhängare till Liberala Förbundets utopiska socialism - för att sedan i maj 1971 lämna allt detta bakom mig och bli marxist "på riktigt" (vilket inte hindrade att jag åkte till FPU:s kongress juni 1971 och nog irriterade de flesta från båda sidorna genom ”extrema” inlägg).
Idag tror jag nog att vare sig gahrtonitisk vänsterliberalism eller Liberala Förbundets utopism skulle kunna vara möjliga att driva ens i mycket små grupper. Vi lever i en annan tid nu. Men tyvärr slogs inte endast udda idéer som dessa sönder i det bistra klimat som följde - utan även andra mindre utopiska vänsteralternativ.
Igår åskade det på eftermiddagen. I motsats till många andra somnar jag lätt när det åskar, så jag somnade plötsligt med kläderna på. Plötsligt vaknade jag mellan två blixtar med en tanke i huvudet - "det var bättre förr". En inte speciellt originell tanke, som dessutom blir lite lätt naturlig om man är 61 år och fått se det mesta gå fel.
Förmodligen ingick ändå inte Per Gahrtons vänsterliberalism i de latenta drömtankarna. Men nu när jag letat reda på Per Gahrtons Folkpartist!- är du inte klok? (Aldus/Bonniers 1970), som jag köpte redan hösten 1970, tycker jag nog följande: Det måste ändå på många sätt ha varit bättre tider, då en ordförande för Folkpartiets Ungdomsförbund faktiskt kunde ge ut en sådan bok...
Egentligen bestod denna "vänsterliberalism" av två ganska olika strömmingar. Dels en som verkligen var vänsterliberal, och som på allvar verkade tro att man kunde använda Folkpartiet som en bas för radikala förändringar. Dit hörde bland annat Gahrton själv. Dels en som snabbt utvecklades till någon form av "utopisk socialism", som bäst representeras av Liberala Förbundets programskrivningar från 1969 och framåt - med krav på att ekonomin skulle förändras till total ekonomisk jämlikhet ("lika konsumtionsmöjligheter") och löntagarstyrda företag.
Jag började 1969-70 som Gahrton-sympatisör (minus illusionerna i Folkpartiet, som jag aldrig delade), blev sedan någon gång hösten 1970 anhängare till Liberala Förbundets utopiska socialism - för att sedan i maj 1971 lämna allt detta bakom mig och bli marxist "på riktigt" (vilket inte hindrade att jag åkte till FPU:s kongress juni 1971 och nog irriterade de flesta från båda sidorna genom ”extrema” inlägg).
Idag tror jag nog att vare sig gahrtonitisk vänsterliberalism eller Liberala Förbundets utopism skulle kunna vara möjliga att driva ens i mycket små grupper. Vi lever i en annan tid nu. Men tyvärr slogs inte endast udda idéer som dessa sönder i det bistra klimat som följde - utan även andra mindre utopiska vänsteralternativ.
Igår åskade det på eftermiddagen. I motsats till många andra somnar jag lätt när det åskar, så jag somnade plötsligt med kläderna på. Plötsligt vaknade jag mellan två blixtar med en tanke i huvudet - "det var bättre förr". En inte speciellt originell tanke, som dessutom blir lite lätt naturlig om man är 61 år och fått se det mesta gå fel.
Förmodligen ingick ändå inte Per Gahrtons vänsterliberalism i de latenta drömtankarna. Men nu när jag letat reda på Per Gahrtons Folkpartist!- är du inte klok? (Aldus/Bonniers 1970), som jag köpte redan hösten 1970, tycker jag nog följande: Det måste ändå på många sätt ha varit bättre tider, då en ordförande för Folkpartiets Ungdomsförbund faktiskt kunde ge ut en sådan bok...
torsdag 2 juni 2016
Vad en stor tidnings ledarsida vågar säga - och kanske inte vågar säga...
För några dagar sedan tog SvD.s ledarsida upp övergrepp mot kvinnor och barn på flyktingsförläggningar. Det var en på många sätt tankeväckande ledare. Det handlar inte endast om övergrepp i sig, utan om nedtystade och förnekade övergrepp. Några citat:
"Trängslets asylboende i Dalarna där kvinnor och flickor inte vågar lämna sina rum på grund av övergrepp och hot. De ansvariga på Migrationsverket, som driver boendet, hävdar att kvinnorna ljuger...
Hennes 10-åriga dotter blev utsatt för ett sexuellt övergrepp på boendet i Trängslet. En man lurade in flickan på ett rum, lade sig ovanpå henne och tog på hennes kropp. De anmälde övergreppet till personalen och till polisen. Men sedan hände ingenting. ”Jag bad om att få flytta, sa att jag och min dotter inte ville vara kvar. Min dotter sa det själv också: ’Jag vill inte vara kvar här. Det är farligt. Jag kan inte’. Efter tio dagar kom en kvinna och sa att de inte kunde flytta på oss.” Brottsoffren tvingas att bo kvar, trots att de riskerar att möta förövarna varje dag. Flera kvinnor berättar också att de efter anmälan har blivit hotade av förövaren, eller hans släktingar....
En före detta anställd hävdar att personalen på Migrationsverket avfärdar kvinnornas anmälningar med att de ljuger. En kvinna i chefsposition bandas under ett telefonsamtal; hon refererar till ett fall där en tonårsflicka knuffats ned för en trappa och släpats ut i ett skogsparti av flera män som ”den fejkade misshandeln”. Och boendets gruppledare kallar ett våldtäktsförsök i tvättstugan för ”ett litet ofredande”. Offren skambeläggs och ifrågasätts, övergreppen skyls över."
Det är oerhört bra att detta tas upp på en ledarsida i en av Sveriges största tidningar. Man får verkligen hoppas att det leder till någon form av resultat.
Men på något sätt verkar det hela så oerhört välbekant. Att inte tro på barnen och kvinnorna, att förneka det de berättar, att låta barn bo med förövare - vad har man hört talas om detta förut?
Jo, förstås i fall efter fall av anklagelser om övergrepp - i familjen. De barn i Sverige som berättar om övergrepp i sina egna familjer blir oftast inte trodda. De kvinnor och barn som berättar om våld i hemmet blir ofta inte heller trodda. I de fall barn som utsätts har turen att ha en förälder (oftast modern) som tror det blir ofta inte heller denna trodd. På samma sätt som handläggare i Migrationsverket kan avfärda flyktingbarn som lögnare kan ex.vis socialsekreterare avfärda barn och kvinnor i Sverige som detsamma.
Och det finns dessutom hur många barn som helst som tvingas bo hos en förälder som det är livrädd för. Oftast pappan, men andra varianter finns ju också. Ännu värre är situationen för barn som har anledning att vara rädda för båda föräldrarna....
Det är nu alltså möjligt för en svensk större tidning att på ledarplats ta upp hur barns verklighet på flyktingförläggningar förnekas. Men är det möjligt att göra detsamma om de många barn vars verklighet av att vara utsatt i sina egna familjer förnekas? Och om det nu är möjligt för en stor tidnings ledarredaktion att ta upp detta - varför sker det så vitt jag vet aldrig?
Med andra ord: vissa saker tar man inte på upp på allvar i "det här landet"...
"Trängslets asylboende i Dalarna där kvinnor och flickor inte vågar lämna sina rum på grund av övergrepp och hot. De ansvariga på Migrationsverket, som driver boendet, hävdar att kvinnorna ljuger...
Hennes 10-åriga dotter blev utsatt för ett sexuellt övergrepp på boendet i Trängslet. En man lurade in flickan på ett rum, lade sig ovanpå henne och tog på hennes kropp. De anmälde övergreppet till personalen och till polisen. Men sedan hände ingenting. ”Jag bad om att få flytta, sa att jag och min dotter inte ville vara kvar. Min dotter sa det själv också: ’Jag vill inte vara kvar här. Det är farligt. Jag kan inte’. Efter tio dagar kom en kvinna och sa att de inte kunde flytta på oss.” Brottsoffren tvingas att bo kvar, trots att de riskerar att möta förövarna varje dag. Flera kvinnor berättar också att de efter anmälan har blivit hotade av förövaren, eller hans släktingar....
En före detta anställd hävdar att personalen på Migrationsverket avfärdar kvinnornas anmälningar med att de ljuger. En kvinna i chefsposition bandas under ett telefonsamtal; hon refererar till ett fall där en tonårsflicka knuffats ned för en trappa och släpats ut i ett skogsparti av flera män som ”den fejkade misshandeln”. Och boendets gruppledare kallar ett våldtäktsförsök i tvättstugan för ”ett litet ofredande”. Offren skambeläggs och ifrågasätts, övergreppen skyls över."
Det är oerhört bra att detta tas upp på en ledarsida i en av Sveriges största tidningar. Man får verkligen hoppas att det leder till någon form av resultat.
Men på något sätt verkar det hela så oerhört välbekant. Att inte tro på barnen och kvinnorna, att förneka det de berättar, att låta barn bo med förövare - vad har man hört talas om detta förut?
Jo, förstås i fall efter fall av anklagelser om övergrepp - i familjen. De barn i Sverige som berättar om övergrepp i sina egna familjer blir oftast inte trodda. De kvinnor och barn som berättar om våld i hemmet blir ofta inte heller trodda. I de fall barn som utsätts har turen att ha en förälder (oftast modern) som tror det blir ofta inte heller denna trodd. På samma sätt som handläggare i Migrationsverket kan avfärda flyktingbarn som lögnare kan ex.vis socialsekreterare avfärda barn och kvinnor i Sverige som detsamma.
Och det finns dessutom hur många barn som helst som tvingas bo hos en förälder som det är livrädd för. Oftast pappan, men andra varianter finns ju också. Ännu värre är situationen för barn som har anledning att vara rädda för båda föräldrarna....
Det är nu alltså möjligt för en svensk större tidning att på ledarplats ta upp hur barns verklighet på flyktingförläggningar förnekas. Men är det möjligt att göra detsamma om de många barn vars verklighet av att vara utsatt i sina egna familjer förnekas? Och om det nu är möjligt för en stor tidnings ledarredaktion att ta upp detta - varför sker det så vitt jag vet aldrig?
Med andra ord: vissa saker tar man inte på upp på allvar i "det här landet"...
onsdag 1 juni 2016
Juni - gudinnan Junos månad
/Månaden till ära lyfter jag upp detta inlägg från 1 juni 2012./
Juni är den enda månaden som är uppkallad efter en gudinna. Nämligen den romerska gudinnan Juno.
När det första templet byggdes i Rom 509 f.kr. tillägnades det tre gudomligheter. Himmelsguden Jupiter och två gudinnor - Juno och Minerva. De kallades för den kapitolinska triaden och dominerade kulten.
Det kan verka förvånande att en så patriarkal kultur som den romerska har en gudatriad, där två av tre gudar är kvinnliga. Ja, för det första var de tre inte helt jämställda - Jupiter var ju högst. För det andra finns det teorier om att bakom denna triad fanns en äldre - där de tre gudarna var Jupiter, Mars och Quirinus.
Nu är det väl inte helt bevisat men det tycks vara en vanlig åsikt bland forskarna.
I så fall infördes den "nya" triaden kanske pga etruskisk påverkan. Etruskerna hade en triad som bestod av Tinia, Uni och Menvra. Tinia var en manlig gud, Uni och Menvra var kvinnliga. Det är lätt att se likheten mellan namnen Menvra och Minerva.
Bilden av Juno anses delvis ha påverkats av den grekiska Hera, men hon hade många helt inhemska drag. Hon troddes vaka över människorna från vaggan till graven.
Hon hade många olika tillägsnamn. Ett var Sospista, "den beskyddande". Hon kallades också Lucina, vilket möjligen betydde "den ljusa". Ett annat namn var Regina - "drottningen".
Hon vakade över fruktsamheten och beskyddade barnafödandet. Hon stod på kvinnornas sida i äktenskapet och ansågs vara fientlig till männens utomäktenskapliga eskapader.
Den 7 juli hölls fester till hennes ära. I dessa fick endast kvinnor delta. Kvinnor från alla samhällsklasser deltog, såväl matronor som slavar.
Om Juno var upprörd kunde hon ge hotfulla tecken, som till exempel stenregn och blixtnedslag.
Juno dominerade kvinnornas kult i Rom, men dyrkades också av männen.
/Min huvudkälla till detta inlägg är Britt-Mari Näsströms bok "Romersk religion" från 2005. Och, ja, jag har ju ofta kritiserat Näsström ganska så omilt, men det finns ingen direkt anledning att betvivla vad hon skriver om Juno.../
Juno. Silverstatyett, från första eller andra århundradet e.kr.
Juni är den enda månaden som är uppkallad efter en gudinna. Nämligen den romerska gudinnan Juno.
När det första templet byggdes i Rom 509 f.kr. tillägnades det tre gudomligheter. Himmelsguden Jupiter och två gudinnor - Juno och Minerva. De kallades för den kapitolinska triaden och dominerade kulten.
Det kan verka förvånande att en så patriarkal kultur som den romerska har en gudatriad, där två av tre gudar är kvinnliga. Ja, för det första var de tre inte helt jämställda - Jupiter var ju högst. För det andra finns det teorier om att bakom denna triad fanns en äldre - där de tre gudarna var Jupiter, Mars och Quirinus.
Nu är det väl inte helt bevisat men det tycks vara en vanlig åsikt bland forskarna.
I så fall infördes den "nya" triaden kanske pga etruskisk påverkan. Etruskerna hade en triad som bestod av Tinia, Uni och Menvra. Tinia var en manlig gud, Uni och Menvra var kvinnliga. Det är lätt att se likheten mellan namnen Menvra och Minerva.
Bilden av Juno anses delvis ha påverkats av den grekiska Hera, men hon hade många helt inhemska drag. Hon troddes vaka över människorna från vaggan till graven.
Hon hade många olika tillägsnamn. Ett var Sospista, "den beskyddande". Hon kallades också Lucina, vilket möjligen betydde "den ljusa". Ett annat namn var Regina - "drottningen".
Hon vakade över fruktsamheten och beskyddade barnafödandet. Hon stod på kvinnornas sida i äktenskapet och ansågs vara fientlig till männens utomäktenskapliga eskapader.
Den 7 juli hölls fester till hennes ära. I dessa fick endast kvinnor delta. Kvinnor från alla samhällsklasser deltog, såväl matronor som slavar.
Om Juno var upprörd kunde hon ge hotfulla tecken, som till exempel stenregn och blixtnedslag.
Juno dominerade kvinnornas kult i Rom, men dyrkades också av männen.
/Min huvudkälla till detta inlägg är Britt-Mari Näsströms bok "Romersk religion" från 2005. Och, ja, jag har ju ofta kritiserat Näsström ganska så omilt, men det finns ingen direkt anledning att betvivla vad hon skriver om Juno.../
Juno. Silverstatyett, från första eller andra århundradet e.kr.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
The Happening
Den troligen första Supremes-låt jag hörde. Jag hade börjat lyssna på popmusik i april 1967 och i juni 1967 hörde jag då plötsligt "...
-
Gisèle Pélicot var gift med Dominique Pélicot . De lever båda i Frankrike. En dag 2020 kallades hon till polisstationen. Hon trodde att ...
-
Min första reaktion när jag vaknade i dag och såg den tragiska nyheten. Som bara var helt ocensurerade tankar, utan något...
-
I augustinumret av "Spartacist" - teoretiskt organ för "spartacisterna"i International Communist League (ICL) - har de p...
