The Tall Man

/Spoilervaring: läs inte detta om ni inte vill ha reda på filmens slut!/
-------------------------------------------------------------------------------------------

Barn försvinner i vår värld. Flyktingbarn försvinner, barn som inte registeras vid födseln kan försvinna, barn kan föras över gränserna.

Detta är något som skett länge, men som sällan talas om, för att inte säga görs något åt. Det är en del av den mardrömslika skuggvärld som finns under ytan i vårt samhälle.

Ibland förnekas och/ eller bagatelliseras det, exempelvis av kända FBI-profiler i USA. Och av många deltagare i svenska debatter om övergrepp mot barn från 90-talet och framåt.

Det är denna verklighet som filmen The Tall Man utgår från, men i ett förvisso helt omöjligt scenario. I dess handling förklaras det på ett sätt som jag inte kan tänka mig någonsin förekommit i debatten, för att nu inte tala om verkligheten.

I en liten ort har många barn försvunnit under åratal. Det ryktas att man har sett en ovanlig, nästan övernaturligt lång, man vid flera försvinnandes. Så försvinnandena sveps in i en närmast mytisk dimma, och många tillskriver denne man närmast övernaturliga egenskaper.

Men i slutändan visar det sig att han aldrig har funnits, han var hela tiden en sägen. Men lösningen är egentligen än mer konstig.

För de som ligger bakom försvinnandena är vare sig pedofiler, eller någon annan typ av förövare. Bakom försvinnandena ligger en grupp hängivna idealister, ett hemligt nätverk som vill rädda barn från osunda och dysfunktionella miljöer, och från fattigdom. De kidnappar barn för att ge dem bättre vårdmadshavare...

En av de mest aktiva i denna grupp grips och riskerar dödsstraff. Hon skulle lätt klara sig undan det hotet om hon berättar sanningen, men för att skydda de gömda barnen hävdar hon envist att alla dessa i slutändan har dödats, exempelvis genom  att ha satts ut i underjordiska gruvgångar.

Det är alldeles mot slutet i filmen som man får reda på att de större delarna av nätverket i hemlighet finns kvar, att barnen ännu lever och uppfostras av kärleksfulla, energiska och ambitiösa reservföräldrar, som i sin tur nära samarbetar med varandra.

Handlingen är förstås omöjlig på alla plan, och präglas tyvärr också av en mindre rolig klassbias - de traumatiserande familjer som barnen räddades från var alla fattiga. Det skulle vara mer djärvt om nätverket också kunde rädda barn från förövarfamiljer i överklassen... Men jag blev ändå positivt berörd av den.

Detta framförallt eftersom jag som barn och tonåring faktiskt lekte med den typen av tankar, som en form av dagdröm. Jag fantiserade faktiskt om att kidnappas av vänliga själar som skulle föra mig till en bättre tillvaro.

Därför blir jag nog mer fascinerad av denna film än vad jag annars rimligen skulle ha blivit...

Utvidgad Millenium-trilogi

Köpte en DVD-box med Stieg Larssons Millenium-trilogi, och när jag börjar titta upptäcker jag att avsnitten är längre än filmerna och innehåller partier som saknas i dessa. Det ska bli spännande att se vad som tillkommit.

God fortsättning och gott nytt år NBT

Ny favorit i repris. Queens of Noice med Runaways och Joan Jett. Tillägnad en av Sveriges mest ettriga och oförtröttliga bloggare.

Hur David Lagerkrantz fuskar bort Stieg Larssons budskap

De senaste dagarna jag jag läst David Largerkrantz Det som inte dödar oss- Millenium 4. Efter att ha läst ut den satte jag mig och såg om filmversionen av Män som hatar kvinnor. 

Det gav upphov till en del funderingar.

Jag tillhör i och för sig inte de som är oerhört upprörda över att Lagerkrantz försökt göra en fjärde del av Milleniumserien. För mig är inte upphovrätt något speciellt heligt, och i sig tycker jag det är legitimt att använda karaktärer hos tidigare författare till att göra nya böcker. Förvisso tycker jag att det är klart sunkigt att Lagerkrantz mot slutet tackar Stieg Larssons far och bror, med tanke på den ack så välkända bakgrunden. Men om det hela hade lett till en intressant bok, hade jag kanske kunnat överse till och med med det.

Men resultatet blev inte speciellt intressant. Det är välskrivet och småspännande  (även om det mesta av spänningen beror på nyfikenheten av hur Lagerkrantz lever upp till andan i Stieg Larssons trilogi!) men inte mer än så. Det saknar engagemang, liv och - framförallt - budskap.

För det finns en sak som genomsyrar hela Millenium-trilogin som i stort sett är helt frånvarande i Lagerkrantz försök. Det är engagemanget mot sexualiserat våld.

När media behandlar Stieg Larsson i politiska termer brukar det handla om hans antirasism. De som är tillräckligt djärva brukar dessutom ta upp att han var socialist, och till och med nämna hans tidigare engagemang i den trotskistiska organisationen Revolutionära Marxisters Förbund. Men det är väldigt sällan som det grundläggande politiska budkapet i just trilogin tas upp.
'
För den har inte som huvudtema vare sig antirasism eller för den delen revolutionär socialism.  Hela trilogin genomsyras alltså av kampen mot sexualiserat våld. Men inte nog med det, den gör det utifrån en utgångspunkt som i grunden är mycket lika den som aktivt fördes fram av (bland andra) Eva Lundgren och ROKS under 90-talet...

Inte nog med att det i den första boken till och med finns referenser till både Eva Lundgren och ROKS. I de tre böckerna förs dessutom fram teman, som inte kan förstås utan analyser som idag av etablissemanget avfärdas som allmänt diskrediterade.

I de tre böckerna får vi stöta på bland annat en multigenerationell förövarfamilj där fadern inte endast våldtar dottern, utan också lär upp sonen hur övergrepp och sexualiserade mord ska utövas. Vi får läsa om högt uppsatta män som brutalt utnyttjar prostituerade. Vi får läsa om hur sexualiserat våld tystas ner av SÄPO. Vi får läsa om hur en ledande psykiater våldtar kvinnliga patienter och samlar på barnpornografi.

Detta är sådant som man mer utförligt kunde tala om på 90-talet, men som dag för det mesta brukar avfärdas med termer som "hysteri", "falska minnen", "moralpanik" eller "feministisk fundamentalism". Boken tar sin utgångspunkt  i ett synsätt som är så marginaliserat idag att den uppväxande generationen knappast inser att sådana teman en gång var i centrum för en livlig debatt.

Någon kan invända att man inte ska dra alltför stora växlar på teman i fiktiva böcker. Men faktum är att jag faktiskt kände Stieg Larsson då det begav sig. Och därför vet jag att Larsson faktiskt hade en syn på den typen av frågor som inte låg speciellt långt från den som fördes fram i exempelvis Eva Lundgrens La de små barn komne till meg.

Hur många vet idag att ett av Stieg Larssons projekt mot slutet var att försöka infiltrera organisationer som försvarar personer som sägs vara "oskyldigt anklagade" för övergrepp mot barn och/eller våldtäkter - med syftet att avslöja att de egentligen medvetet ville försvara skyldiga? Men så var det.

Mitt i sitt engagemang var han dock något naiv - han trodde faktiskt att han skulle kunna intressera TV för projektet och göra stora avslöjande reportage. Jag sa till honom att han var naiv. Och den sista gången jag träffade honom medgav han faktiskt att jag hade haft rätt - det fanns ett motstånd mot detta som översteg allt vad han hade kunnat föreställa sig.

Men det är denna utgångspunkt som nu David Lagerkrantz suddar ut i sin del 4. Det finns ibland något, närmast i bisatser, som antyder något om grundtemat i den ursprungliga trilogin. Men inte mer än så.

Läs gärna Lagerkrantz bok, om inte annat för att se hur de ursprungliga temana fuskas bort. Och gå sedan gärna tillbaka till de tre ursprungliga Millenium-böckerna och fundera över vad Stieg Larsson där vill föra fram. Och fundera dessutom över hur försvinnande lite av dessa insikter som idag reflekteras i den aktuella debatten.

Fyrverkarbacken

Det var i mars 1963 vi flyttade från Gubbängen till Fyrverkarbacken. Det hus vi flyttade in i var nytt, det hade blivit klart året innan, 1962. Det kändes väldigt "modernt" och det var som att flytta från en avkrok till så att säga händelsernas centrum. Detta förstärktes av att vi i huset som närmaste grannar hade både Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters hus. DN:s är fortfarande kvar, men SvD har numera flyttat därifrån.

Jag var åtta år när vi flyttade in. Sedan bodde jag där fram till 1 februari 1976, med undantag av perioden november 1971 till april 1974, då jag inte bodde hemma.

För mig upplevs huset väldigt mycket som "nutid". Väldigt långt efter att jag flyttade ut utspelade sig mina drömmar ofta just på Fyrverkarbacken.

Vi bodde på nummer 30, och just den uppgången kan man se på det nytagna fotot nedan till vänster. Lika nytaget är fotot till höger, som avbildar trapporna ner från Fyrverkarbacken. Det röda huset man ser i mitten av detta foto, var när jag var barn ett hus för Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen - men nu är det något helt annat.

Fyrverkarbacken och huset är faktiskt i stort sett sig likt, även trapporna ner liknar ganska mycket scenariot på sextio- och sjuttiotalet, dock inte helt.

Det hus vi bodde i brukade kallas polkagrishuset, efter den röd- och vitrandiga fasaden. Mittemot detta stod ett hus som brukade kallas dragspelshuset, pga dess säregna form, eller Erlanderhuset, eftersom Tage Erlander hade en lägenhet där (han visade sig dock aldrig).

Jag har ganska ambivalenta känslor av Fyrverkarbacken. Dock är det något som jag innerst inne fortfarande i hög grad uppfattar som både "hemma" och "nu", på ett märkligt sätt.

Jag minns ofta datum och händelser mycket bra. Vid exakt den här tiden den 21 december 1969 höll jag just i vår lägenhet i detta hus på att föra statistik över melodier som spelades i P3. Hela detta dygn, från 11 på morgonen till 11 nästa morgon. (Det var andra gången jag gjorde något sådant, första gången var i Gräddö den 29-30 juli tidigare samma år.)

Dagen efter, den 22 december, somnade jag mitt på dagen, och kunde knappast väckas när vi skulle äta på kvällen. Senare samma kväll skulle jag och min bror "trolla" för de andra. Han hade fått en walkie-talkie som present för att han var så bra på att sälja jultidningar, men det visste bara han och jag om i familjen.

Så på kvällen samlades familjen, och de fick reda på att jag hade utvecklat telepatiska förmågor,och att jag skulle gå ut i vardagsrummet och de skulle gömma en sak i min brors sovrum, och jag skulle genast veta var det låg.

Jag hade dock inga märkbara telepatiska förmågor, men hade med mig ena delen av walkie-talkien och kunde i den höra deras nästan viskande konversation. Så jag hittade lätt det gömda föremålet....

Från den 23 december minns jag bara diverse julmat, och lustigt nog att de spelade Jingle Bell på radio, och jag tror det var första gången jag hört den på engelska. Jag minns att jag gillade den mer än den övriga julmusiken som skvalade hela dagen.

Den 24 var det ju julafton. Jag fick en papperskorg som tror jag främsta julklapp detta år, vilket kanske inte var idealpresenten för en 14-åring på gränsen till 15. Men det var ju praktiskt med en sådan i rummet, förstås.

McDonalds-anställda mot islamofobi...

En liten solskenshistoria från McDonalds i Södertälje.
--------------------------------------------------------------------------------------------
Jag har en del onyttiga vanor. Att jag alltför ofta äter på McDonalds är en av dem.

När jag flyttade till Södertälje den 1 januari 2007 hade jag redan hunnit besöka det lokala McDonalds vid Marenplan. Och efter att jag flyttade in blev jag nog en av de mer frekventa besökarna.

Personalen var/är ofta väldigt trevliga. En av de allra trevligaste var en muslimsk kvinna, som bar slöja. Hon var alltid så vänlig. Och verkade alltid så glad.

En gång kom två berusade svenska män in på restaurangen. De verkade hata slöjor och förakta de som bar dem. Så de sa några mycket nedlåtande och föraktfulla ord till den muslimska kvinna som stod i kassan.

De fick ändå handla, men vad som hände sen var lite av en solskenshistoria. De två männen satte sig vid bordet bredvid mig, så jag kunde höra vad som följde.

Tre-fyra personal från McDonalds kom fram till dem. De sa att om männen ville fortsätta att äta var de tvungna att be den kvinna de förolämpat om ursäkt. De svenska männen reagerade aggressivt, och sa att det kunde de inte tänka sig. Personalen stod på sig. De sa ungefär så här:  "Det här är McDonalds, och här tolererar vi inte kränkningar av personalen. Ni är så illa tvungna att be henne om ursäkt, annars får ni inte sitta kvar, och ni får heller aldrig komma hit mer igen".

Till sist gav de överförfriskade männen upp, kvinnan gick fram till bordet, och de bad om ursäkt.

Det bör tilläggas att det alls inte bor många muslimer i det förvisso invandrartäta Södertälje. Tvärtom. Den stora majoriteten av invandrare är här kristna från Mellanöstern. Det gäller troligen också de flesta anställda på McDonalds. Jag kan i och för sig ha fel i det sistnämnda, men det är definitivt vad jag tror.

Trots detta visade personalen en så stark solidaritet med en muslimsk kvinnlig kollega, att de agerade så resolut. Jag blev rörd, och för en gångs skull tyckte jag inte alls att det var pinsamt att äta just på det ack så onyttiga McDonalds... ;-)


McDonalds Marenplan

Och ta nu inte....

...föregående post som en politisk analys. Det är en pessimistisk betraktelse som utgår från ett tankeexperiment - frågan hur en hypotetisk person skulle ha reagerat på den politiska situationen om hen hade somnat in i mars 1971 och vaknat upp idag. Men ordet "hen" är ju i princip onödigt här, om det nu inte skulle syfta på min egen aningen problematiska könsidentitet.

För den hypotetiska personen är ju egentligen mig själv.

1971 som nutid; 2015 som medeltid

Jag skrev 1 december i inlägget "Att vara 60 och inte 16" om att jag upplevde 1971 som nutid, och att jag förväntade mig att se ut som 16 när jag tittade mig i spegeln.

Men frågan är om det bara är en privatpsykologisk sak hos mig.  Faktum är att också i en mer "objektiv" mening verkar 1971 som mer nutid än nu

Moderniteten såg ut att ha segrat då. Politik, konflikter, krig, handlade om rationella saker. De flesta konflikterna var underordnade kalla kriget, som i sin tur bottnade i motsättningen mellan konkurrerande socioekonomiska system. "Kapitalism" och "kommunism" kunde man föra rationella diskussioner om. 

Även när det gällde de konflikter som verkade handla om "religion", som exempelvis den mellan katoliker och protestanter på Nordirland, insåg nästan alla att de ytterst handlade om poltik och ekonomi. Katolikerna var förtryckta, av protestanterna och av engelsmännen. Därför revolterade de. Det insåg alltså nästan alla. 

Men anta att någon skulle hamnat i koma 1971 och vaknade upp nu, och fick läsa några dagstidningar.  Och sedan se att den stora konflikten i världen påstås handla om att västvärlden hotas av en "islamisk stat" som vill återupprätta tillståndet i arabvärlden till något som rådde ca 700 e.kr. och sedan sprida detta över hela välden. Vad skulle hen egentligen tro? Att hen hamnat i en ovanligt konstig mardröm? 

Vidare att denna surrealistiska "stat" genomför terrodåd i Mellanöstern, Aftika, Europa och till och med i USA. Och att somliga till och med kallar detta för "det tredje  världskriget". Och att det bildas partier med främsta syftet att "stoppa islam"...

Hen skulle verkligen undra om moderniteten var helt krossad och om hela världen stigit på en tidsmaskin och hamnat i medeltiden. För att ytterligare späda på känslan av overklighet så handlar den andra stora frågan idag om att växthusgaser hotar att höja jordens temperatur tills det blir varmare och varmare, och att världens mest kände fysiker på allvar sagt att detta kan ledda till att vi efter ett tag kan få ett klimat som liknar det vi har på vår mardrömslika systerplanet Venus. 

Är framtidshoppet på väg att utraderas? Med en mentalitet som liknar den medeltida, och ett klimat som snart kan likna det som fanns innan livet uppkom på jorden? 

1971 oroade man sig för atomkriget. Men innerst inne insåg nästan alla att stormakterna  nog i sista stund skulle avstå från att begå planetärt självmord. För vare sig man var höger eller vänster såg man ändå politiken som rationell, och man kunde diskutera om vilket ekonomiskt system som skulle råda om 100, eller 500 år. 

Idag kan man ju skräckslaget undra sig om vi om 100 år har något ekonomiskt system att tala om alls. Och om vi om 500 år har en planet där yttemperaturen ligger på plus 250 grader celsius och där det regnar svavelsyra, inte vatten, från skyn.

Favorit i repris

Den 8 oktober 2013 lade jag upp Auld Lang Syne på min blogg.

Jag lägger gärna ut den igen. Det är en av de vackraste sånger jag vet.

Badrum, fuktskador och renovering

När jag flyttade in i lägenheten januari 2007 fanns redan från början mörka partier på väggar och tak i badrummet,'som jag efter ett tag kom fram till att det måste vara fuktskador. Efter många år upptäckte jag att dessa hade spritt sig till klädskåpet, som låg vägg i vägg med badrummet.

Badrummet såg annars bedrövligt ut. Det var kakel allra längst ner på väggarna, annars var det trist målade väggar,  någon smutsliknande variant av vitt.

Så plötsligt någon gång i oktober 2014 ringde det på dörren. Det var personal som skulle kolla om det var fuktskador 'i lägenheten. Jag hade inte själv anmält, även om jag borde ha gjort det, speciellt efter att det mörka hade spritt sig till klädskåpet. Möjligen var jag rädd för att jag själv skulle kunna misstänkas vara skyldig till att det uppstod, genom att ha duschat slarvigt eller något annat.

Nåväl, saken undersöktes, mest beroende på att grannarna under hade fått stora fuktskador i taket. Jag blev misstänkt, men redan en första undersökning visade att det inte kunde komma från min lägenhet. Däremot var min också drabbad.

Så det beslöts att både badrum och klädskåp skulle renoveras. Så ytorna på golv och väggar  i badrummet revs,  och i ena väggen kunde man se rakt in i vattenrören som låg bakom.

Några nätter senare såg jag att det droppade vatten bakom en demonterad vägg. Det droppade uppifrån, samtidigt som det hördes att någon spolade. Jag berättade det för personalen dagen efter, och det visade sig att det var nyckeln till lösningen.

För några våningar ovanför min fanns en toalett vars rör på något sätt läckte. Varje gång det spolades rann det ned vatten till våningarna under.

Nu visste man vad det berodde på och det var skönt att grannen under inte längre kunde misstänka mig. Själv fick jag dock leva mitt i en byggarbetsplats mellan slutet av oktober till början av december. Detta fick jag ekonomisk kompensation för senare.

Så badrummet* blev ombyggt, och nu har den smutsvita färgen varit borta i över ett år. Nu är det istället kakelplattor ändå upp till taket. vilket är mycket snyggare. Och troligen minskar detta risken för framtida vattenskador. Det var nog det som var avsikten.

I själva verket fick jag nog uppgångens snyggaste badrum. Inte ens grannarna under, var klagomål från början var det som ledde till renoveringarna, fick badrummet ombyggt lika grundligt. Eller så fick jag i alla fall höra från Irina, chefen för företaget (eller åtminstone för arbetslaget) som skötte renoveringarna. Hon höll förresten mig hela tiden på det mest sympatiska sätt informerad, inte endast om alla faser i renoveringen, utan även under de tidigare faserna om alla teorier om vad vattenläckan berodde på, och varenda nytt steg i det veritabla detektivarbetet för att klarlägga orsakerna bakom skadorna. Det var ett klart plus.

Nu har det nya badrummet stått i över ett år, men för några veckor sedan började det läcka från duschen (se nedan). Men innan jag ens hann anmäla det, slumpade det sig så att jag just då skulle få en inspektion om just vattenkranarna, i kök och badrum. Så det fixade sig nästan med en gång.

 
---------------------------------------------------------------------------------------------
* Fast efter renoveringen är det kanske fel att kalla det badrum, eftersom man på min begäran inte installerade något nytt badkar, utan endast dusch.

Medjugorje - antinationalistiska Mariauppenbarelser?

Jag håller på att läsa om en bok som heter Medjugorje: The Message, som kom ut 1989. Författaren heter Wayne Weible. Jag fick den en gång av David Munck, som hade köpt den till mig vid en resa i ex-Jugoslavien. Den handlar om en serie av Mariauppenbarelser som har skett i den bosniska byn Medjugorje, med början i juni 1981.

Mariauppenbarelser kan ha de mest olika karaktär. De budskap som de förmedlar kan också ha de mest olika karaktär. Det går ofta att dela upp de mest publicerade i olika grupper.

En av dessa är de som har ganska entydiga budskap från "höger". De är inte ovanliga, under 1900-talet har Mariauppenbarelser ofta varit en del av miltant nationalistisk och även antikommunistisk agenda. Ett av de mest kända var de som ägde rum i Necedah i Wisconsin i ett antal år med början 1949. Wisconsin var senator Joseph McCarthys hemort. Denne senator blev ökänd för sin kampanj om att det vimlade av kommunister på ledande poster i Förenta Staternas statsapparat. Han drev kampanjen i flera år, tills han slutligen blev allmänt diskrediterad 1954.

Nu visade det sig att den "Maria" som uppenbarade sig i Necedah spred ungefär samma budskap som denne senator, och dessutom lade till en del andra olustiga teman, efter ett tag också en lätt förtäckt antisemitism. Den katolska kyrkan tog efter ett tag avstånd, men "uppenbarelserna" fick en hel del anhängare.

Medan Necedah-uppenbarelserna brukar räknas som "höger", brukar de i Medjugorje ofta räknas som uppenbarelser av "vänster"-typ. Knappast vänster i en politisk mening direkt, men i alla fall mycket till vänster om den hårdföra katolska högern, som idag ofta samlas kring en "Maria" som en antikommunistisk och ibland också nationalistisk frontkämpe.

Uppenbarelserna i Medjugorje började som sagt juni 1981. De upplevdes främst av sex barn - Mirjana Dragicevic, Ivanka Ivanković, Marija Pavlović, Jakov Colo, Vicka Ivanković och Ivan Dragicevic. Dessa sade sig både höra och se Maria. Många andra vittnen kom efter ett tag också att se saker i samband med uppenbarelserna. men de sade sig aldrig höra Maira.

Barnen fortsatte senare att hävda att de fick budskap, även efter att de hade blivit vuxna, och det sägs fortsätta än idag.

De budskap Maria sades ha fört fram var, förstås, traditionellt katolska. Men dessutom fanns det redan från början ett underliggande tema som var lite anmärkningsvärt i just det politiska sammanhang som uppenbarelserna ägde rum i.

Ett av de främsta buskapen från "Maria" var i och för sig redan från början en vädjan till "fred". Det kunde te sig lite udda 1981 - det rådde fred i Jugoslavien, och knappast någon kunde gissa att denna fred snart skulle slås sönder av ett förödande inbördeskrig. Men så skedde som bekant - redan tio år senare.

Nu är ju "fred" i och för sig ett ganska vanligt tema. Alla säger sig vilja ha fred. Det sade sig ju också alla statsmän vilja ha på toppmötet i München i september 1938, och ett år senare började det andra världskriget.

Men i de påstådda uppenbarelserna i Medjugorje fanns också från början ett annat tema, som inte är exakt lika okontroversiellt.  Och som dessutom ligger i motsättning till uppfattningar som är vitt spridda i den katolska kyrkan. Och dessutom stred mot de stämningar som under 80-talet började växa fram i Jugoslavien och som banade väg för det förödande kriget 1991- 95.

Det var ett budskap om alla religioners lika värde. Det var inte rent snömos i det Jugoslavien där de nationella motsättningarna baseras på religösa identiteter. Serberna är grekisk-ortodoxa, kroaterna katoliker, och den tredje stora gruppen är ju muslimer.

De barn som sade sig få budskap från Maria var själva kroater, alltså katoliker. I deras berättelser om vad Maria sade saknas dock varje spår av kroatisk chauvinism. ”Deras” Maria försäkrade dem att kroater, muslimer och ortodoxa var lika värda, och att de egentligen tillber samma Gud.,

Ett exempel från boken. En av de unga visionärerna, Mirjana, intervjuades av Wayne Weible i december 1985. Och säger detta, om sina samtal med "Maria": "She /jungfru Maria/ also emphasized the failings of religious people, especially in small villages - for example, here in Medjogorje, where there is separation from Serbians /i. e. Serbian Orthodox/ and Moslems. This separation is not good. The Madonna always stresses that there is but one God, and that people have enforced unnatural separation. One cannot truly believe, be a good Christian, if he does not respect other religions as well. You do not really believe in God if you make fun of other religions."

Detta gör Weible lite perplex, och han ställer följdfrågan: "What, then, is the role of Jesus Christ, if the Moslem religion is a good religion?". Mirjana svarar: ""We did not discuss that. She merely explained, and deplored, the lack of religious unity, 'especially in the villages'. She said that everybody´s religion should be respected, and of course, one¨s own. " (Weible 1989: 59).

När jag läser detta är det nästan som att jag önskar att jag kunde tro att barnen verkligen hade mött Maria. Och mer väsentligt - det hade nog definitivt varit bra om serber, kroater och muslimer i Jugoslavien på allvar hade trott att de sex barnen verkligen hade mött Maria, och hade dragit konsekvenserna av det. Alla dessa tre religiösa strömmingar accepterar att Maria genom ett mirakel födde Jesus som en jungfru, och katolska kroater och ortodoxa serber tror ju dessutom att barnet hon födde var Guds son.

Om de verkligen hade trott att det var jungfru Maria som så klart varnat för religiöst/nationellt hat, skulle kanske den senare utvecklingen sett lite annorlunda ut...

Ja, att vara skeptisk är ofta lovvärt, men just där och då skulle man kanske ändå önskat att folk hade varit lite mindre skeptiska.
____________________________
Referens:  Wayne Weible, Medjugorje: The Message, Paraclete Press, Brewster, Massachusetts, 1989

Från Kulturens Vagga till Vårfrukyrkan

Någon kan förstås undra vad nedanstående bilder föreställer. Jo, de är tagna vid Konvaljevägen vid Roslags Näsby i Täby, på exakt den plats där kollektivet Kulturens Vagga, som jag skrivit om flera gånger tidigare, var beläget.

Nu ligger där en katolsk kyrka med namnet Vårfrukyrkan. Det är den som avbildas nedan.

Det känns lite märkligt, för det var just på den platsen, där det då stod ett hus som mest av allt liknade Villa Villerkulla, som jag 1972-73 hade våldsamma diskussioner, som ledde till att jag slutade vara ateist.

Jag började besöka Kulturens Vagga i april 1972, första gången på kvällen den 14. Det var i november samma år som de dramatiska religionsdiskussionerna startade...

Sedan flyttade jag in i januari 1973. Jag bodde där fram till februari 1974, och det funkade efter ett tag inte riktigt så bra. När jag flyttade därifrån i februari var det efter hårda konflikter, och jag kom inte dit igen förrän våren 1975.

Men sedan besökte jag kollektivet ganska så tätt, för att slutligen flytta in dit igen, en kortare period mellan mitten av maj och slutet av augusti 1979. Den här gången var det mycket trevligare, till stor del pga att jag under större delen av 1979 hade ett förhållande med en av kvinnorna som bodde i kollektivet.

Det var också tillsammans med henne som jag, eller rättare sagt vi, upplevde den kanske mest anmärkningsvärda "spökhistoria" jag någonsin varit med om IRL, men den kanske jag återkommer till någon gång. Det var i alla fall natten mellan midsommarafton och midsommardagen detta år, då vi två var helt ensamma i huset. Det går måhända att finna någon "skeptisk" förklaring till det märkliga som hände då, men jag har i alla fall till dags dato inte kommit på någon.

Efter att jag flyttade ut i slutet av augusti, för att på nytt börja som internatelev på Jakobsbergs folkhögskola, var jag ändå ofta i kollektivet. Efter olika konflikter, och efter att den relation jag nämnde tråkigt nog upphörde, slutade jag att komma dit i början av 1980.

Huset lär sedan ha rivits 1981. Redan medan det stod kvar fanns ett litet katolskt kapell på tomten bredvid, men nu utvidgade de och byggde en större kyrka som också omfattar platsen där Kulturens Vagga en gång stod. Det känns konstigt, och lite vemodigt.

Tyvärr har jag inte kvar någon bild av det gamla huset, så istället läger jag ut två bilder av den nya kyrkan från olika vinklar.

Angående årtiondets mest överskattade journalist

/Har inget speciellt jag vill skriva om just nu, så jag lägger upp en post jag skrev den 21 mars 2014. Det var när jag till sist förmådde mig att plåga mig igenom Dan Josefssons så kallade dokumentär om Quick-fallet.  Jag visste att den var obehaglig, men jag hade inte riktigt fattat hur dålig den faktiskt var. Men så här reagerade jag alltså när jag först såg den ack så hyllade "dokumentär" som i vårt land nog måste ses som detta årtiondets mest överskattade TV-program, gjord av detta årtiondets mest överskattade journalist./

Jag har då slutligen förmått mig till att se Dan Josefssons "dokumentär" om Margit Norell och Thomas Quick. Den finns inte på SVT längre, men den kan ses på You Tube.

Jag har svårt att uttala mig om avsnitten om vad som hände på Säter, där mina kunskaper är mycket nära noll . Men beskrivningen av den amerikanska och internationella debatten om bortträngda minnen är monumentalt ohederlig.

Josefsson intervjuar de två främsta personerna på den ena sidan i en polariserad debatt, Elizabeth Loftus, och Richard J McNally, och presenterar deras åsikter som... "vad forskningen visat". Det går precis lika lätt att hänvisa till andra lika meriterade forskare med diametralt motsatta åsikter och säga att det är vad forskningen kommit fram till.

Och förmodligen med större rätt....

Josefsson kan inte ha valt ut de han intervjuar av en slump. Han har valt två kända (i viss mån faktiskt också ökända) förnekare av existensen av bortträngning och framställer alltså deras åsikter som någon form av allmänt accepterad konsensus. Detta har han gjort helt medvetet.

Och sedan har han mage att mästrande påstå att alla de som, med hans egen terminologi, "tror" på bortträngda minnen ... går emot "forskningen". Detta är, jag upprepar, monumentalt ohederligt.

Med tanke på hur ohederligt han beter sig i dessa avsnitt förhåller jag mig milt sagt skeptisk även till hans avsnitt om vad som hände på Säter. Om han kan förvränga verkligheten så grovt i vissa av avsnitten kan man misstänka att han inte heller är helt och hållet hederlig i de andra...

Ja, det är något visst med naveln....

"The ancients placed the astral soul of man, [[psuche]], or his self-consciousness, in the pit of the stomach. The Brahmans shared this belief with Plato and other philosophers. Thus we find in the fourth verse of the second Nabhanedishtha Hymn it is said: "Hear, O sons of the gods (spirits) one who speaks through his navel (nabha) for he hails you in your dwellings!"

Many of the Sanscrit scholars agree that this belief is one of the most ancient among the Hindus. The modern fakirs, as well as the ancient gymnosophists, unite themselves with their atman and the Deity by remaining motionless in contemplation and concentrating their whole thought on their navel. As in modern somnambulic phenomena, the navel was regarded as "the circle of the sun," the seat of internal divine light. Is the fact of a number of modern somnambulists being enabled to read letters, hear, smell, and see, through that part of their body to be regarded again as a simple "coincidence," or shall we admit at last that the old sages knew something more of physiological and psychological mysteries than our modern Academicians? 

In modern Persia, when a "magician" (often simply a mesmerizer) is consulted upon occasions of theft and other puzzling occurrences, he makes his manipulations over the pit of his stomach, and so brings himself into a state of clairvoyance. Among the modern Parsis, remarks a translator of the Rig-vedas, there exists a belief up to the present day that their adepts have a flame in their navel, which enlightens to them all darkness and discloses the spiritual world, as well as all things unseen, or at a distance. They call it the lamp of the Deshtur, or high priest; the light of the Dikshita (the initiate), and otherwise designate it by many other names."

Från Helena Petrovna Blavatsky, Isis Unveiled , 1877, s. XXXIX.

"SD-propaganda - nej tack!"

Så här ser min dörr ut sedan kanske ett och ett halvt år tillbaka. Efter att ha fått SD:s lokaltidning genom dörren en längre tid, och med viss irritation läst utläggningarna från deras lokala förmåga, Dispatch-medarbetaren Tommy Hansson, fick jag till sist nog.

Nyheten om att jag satt upp anslaget verkar ha spritt sig snabbt. Dagen efter jag satt upp det och jag gick in i den lokala  matvarubutiken, började de två kassörskorna som satt där, med ett litet småleende starta en skämtsam diskussion om att de nog faktiskt borde gå med i SD, och att invandringen verkligen var hemsk, samtidigt som de både intensivt och roat tittade på mig....

Ensamkommande flyktingbarn försvinner

Så har det varit i årtionden. Ensamkommande barn försvinner och ingen vet var de tar vägen. Nu kommer det fler sådana barn än någonsin och även nu kommer rapporter om försvinnanden.

På Agneta Bravelius blogg finns nu ett inlägg om detta. Läs gärna där om en fråga som vare sig regeringen, eller  den "respektabla" oppositionen, eller SD, verkar bry sig ett skvatt om.

Att vara 60 och inte 16

Det är nog vanligare att vilja byta ålder än att vilja byta kön. Däremot är det nog mindre vanligt att mycket starkt uppleva sig ha en annan ålder än den man egentligen har. Och nu syftar jag inte på romantiska diller, som till exempel när Lasse Lönndahl på 60-talet brukade kalla sig "världens äldsta tonåring", en beteckning som var och en som lyssnade på hans mossiga och inte speciellt tonårsmässiga sånger endast kunde fnysa åt.

Men varje gång jag tittar mig i spegeln förväntar jag mig innerst inte att få se en 16-årings ansikte. Varje gång får jag en chock. Ju äldre jag blir ju större blir chocken.

Varför just 16? Jo, det har en förklaring.

Jag mådde förvisso dåligt innan jag blev 16. Men jag hade ändå en upplevelse av en kropp, och av en tidslinje. Jag åldrades gradvis, och var en del av detta. Det var jag som åldrades, det var min kropp. Som 16-åring förväntade jag mig inte att se en 10-åring i spegeln. Om jag plötsligt hade gjort det skulle jag nog blivit livrädd.

Sedan kom något som jag numera gärna använder ordet Katastrofen för. Det är för övrigt samma ord som palestinier brukar använda som term för staten Israels bildande 1948 - inga jämförelser i övrigt!

Jag tänker inte här spekulera i varför jag blev psykotisk våren-sommaren 1971. Det skulle bara leda till att många skulle ställa sig skeptiska till analysen, och fixera sig vid detta. Det enda jag vill säga är att den förklaring jag använde i åratal, att jag hade rökt hasch några månader årsskiftet 1970/71, i stort sett inte hade något alls med saken att göra. Innerst inne trodde jag heller inte på den, vilket visade sig av att jag våren 1974 inte tvekade att på nytt börja röka hasch under en kort period. Då hände ingen katastrof alls -  i stort sett hände det ingenting,

Men oavsett vad den berodde på - Katastrofen kom våren 1971. Den ledde till den paradoxala upplevelsen av att inte kunna tänka, vilket ju i sig är en självmotsägelse. Men den var ändå oerhört ångestfull. Den ledde också till att jag inte upplevde mig som att jag hade en kropp överhuvudtaget. Det ledde sedan till att jag slutade sköta den, och snart såg hemsk ut och luktade väldigt illa.

Jag förlorade också förmågan att städa, och mitt rum såg snart lika äckligt ut som mig själv.

Men framförallt förlorade jag upplevelsen av en tidslinje, Jag kände inte längre att jag åldrades, allt var en evig nutid, som jag hade ett närmast intellektuellt förhållande till. Varje tidigare datum kändes som om det skulle kunnat vara idag, eller igår. Framförallt var de dagar som föregick Katastrofen en evig nutid. Allt som hände efter det var som en drömlik avvikelse från tidslinjen,

Den rent kroppsliga oförmågan att sköta hygienen varade i stort sett i kanske sju år. När jag började på Jakobsbergs Folkhögskola i augusti 1978 började jag till sist duscha varje morgon och regelbundet tvätta mina kläder, vilket jag inte hade gjort på sju år.

Men tidsuppfattningen påverkades inte av det. Jag ser fortfarande mig själv som 16, det är ett konstant tillstånd, Jag får som sagt samma chock varje gång jag ser mig i spegeln. Jag vill inte vara 60 (snart 61) och jag fasar för hur jag kommer att uppleva det om och när jag blir 70. Vågar inte ens tänka på det.

Det här påverkar ju också vardagslivet och dess små händelser. En gång på McDonalds beskrev att barn mig för sin mamma som "den där gubben". Jag fick nästan ett ångestanfall.

Och ibland händer det att snälla ungdomar reser sig i bussen och säger att farbror kan gärna få ta min plats. Jag svarar alltid nej, och säger att du behöver nog sitta lika väl som jag, men jag försöker att låta så vänlig som jag bara kan. De menar ju så väl.

Sedan vänder jag mig snabbt bort och hoppas att de inte ska se att mina ögon tåras.