torsdag 31 oktober 2013

Att möta fyra "sekter"

Första veckan  i april 1979 hade vi en specialvecka på grundkursen i Jakobsbergs folkhögskola. Det innebar att den traditionella undervisningen ersattes med olika projekt, som man kunde välja. Vi var en grupp som valde att studera religiösa sekter.

Vi valde ut fyra grupper - Maranata, Jehovas Vittnen, Hare Krishna och mormonerna. Vi åkte runt och intervjuade representanter för dessa grupper, och läste deras litteratur.

Det var en fascinerande vecka. Förutom att intervjua grupperna intervjuade vi också en så kallad sektexpert, en viss Bo Ståhl. Lite senare avslöjades det att han i själva verket var med i en sekt själv. Dock inte en religiös utan en politisk - den fascistiska Nysvenska Rörelsen...

De första vi mötte var Jehovas Vittnen. Vi visades runt i Rikets Sal i Järfälla, och hade informella samtal med mannen som visade oss runt. Senare på veckan hade vi en mer reguljär intervju med honom.

Mannen från Jehovas Vittnen var defensiv på något sätt. Han verkade lite rädd för oss, och var ännu mer rädd att vi skulle få ett felaktigt intryck av vittnena. Han jobbade på Rikets Sal med en "lön" som ungefär motsvarade en femtonårings månadspeng. Han behövde inte mer, sade han, för han fick gratis mat och logi på Rikets Sal.

Maranata gav ett helt annat intryck. Personen vi intervjuade där var också en man. I motsats till vittnet var han uttalat aggressiv. Han var inte öppet rädd för oss, men man fick intrycket att han ville att vi skulle vara rädda för honom. Han kom snabbt fram till att vi egentligen var fientliga hedningar, och behandlade oss därefter. I synnerhet ogillade han mig.

Anledningen till denna fientlighet var nog att han insåg att vi var mer intresserade av deras syn på sex, samlevnad, familj, barnuppfostran och samhälle än av religionen. Han kanske tyckte att denna inställning var respektlös. Vi var till exempel mer intresserade av deras syn på barnaga (de är för denna barbariska praktik!) än av deras lära om att alla frälsta en dag skulle ryckas upp till himlen. Det verkade han tycka var futtigt, och en oförmåga att se vad som var väsentligt.

Hare Krishna var de enda som valde ut en kvinna som vi skulle få intervjua. Hon var väldigt vänlig, men  liksom vittnet var hon hela tiden orolig över att vi skulle få en felaktig bild av deras organisation. Och hur vänlig hon än var, var det hon sa ganska skrämmande. Av alla de fyra grupperna verkade de ha de striktaste reglerna för sina medlemmar. Det var den enda grupp som inte bara förbjöd sex utanför äktenskapet utan även inom detsamma. Sex var endast tillåtet vid ett enda tillfälle - när man hade bestämt sig för att skaffa barn. (Senare har det ju visat sig att många barn i organisationen i själva verket utsattes för sexuella övergrepp!)

Det otäckaste med mötet med henne var nog när jag frågade om barnen fick leka. Jo, de fick de visserligen, men det otäcka var att hon verkade beklaga att man inte kunde hindra dom. Hon förklarade nästan urskuldande att man ju inte kan hindra barn från att leka. Jag fick intrycket att hon tyckte att det var synnerligen olustigt att de inte mediterade istället.

De enda som jag uppfattade som så att säga"normala" var mormonerna. Där fick vi intervjua en man i en lokal nära Täby. I motsats till de andra intervjuoffren hade han faktiskt humor. När jag efter ett tag ställde den skämtsamt inkvisitoriska frågan "nå hur är det, hur många hustrur har ni egentligen?" (jag visste redan svaret), svarade han först "ni kan inte ana hur många vi har...". Sedan skrattade han och tillade "kan ni nu vara så vänliga att radera det jag sa på bandspelaren". Det gjorde vi förstås inte, men det var ju inte heller meningen. Det var ett skämt från hans sida, och han blev snart allvarlig och förklarade att mormonerna idag inte är polygama.

Men när jag pressade honom på den principiella inställningen trasslade han snart in sig. Han förklarade mormonernas polygami på 1800-talet med att i vissa lägen med ett kvinnoöverskott kunde det vara riktigt att tillåta att män har flera hustrur. Då jag frågade honom om det i ett läge där det finns ett överskott av män i så fall kunde vara riktigt att kvinnor har flera män sa han upprört att det aldrig kunde vara tillåtet, det var emot naturen. När jag frågade varför då, blev han vag och sa efter ett tag att då kunde mannen inte veta vilka barn som var hans. Det var före DNA-testernas tid och om jag händelsevis skulle stöta på honom nu skulle jag nog fråga om existensen av DNA-tester möjligen fått honom att ändra inställning i denna principfråga.

Sammantaget var nog mitt intryck alltså att mormonerna var minst "sektiga" av de fyra. De verkade som sagt mest "normala" och var vare sig rädda för oss, eller aggressiva mot oss. Mannen vi intervjuade (möjligen var de två, jag har för mig att han hade en bisittare som inte sa så mycket) bröt på amerikanska , han var nog missionär från Utah. Jag minns att jag tänkte att mormonerna nog var mindre sektiga för att de i motsats till de andra hade en moderorganisation som var en majoritetskyrka i en amerikansk delstat. Det hade nog lärt dem att relatera sig på ett mer "normalt" sätt....

Så, mormonerna uppfattade jag alltså inte som en "sekt" på samma sätt. Den bilden stärks idag om man googlar lite. Då hittar man sidor för feministiska mormoner, och sidor gjorde av mormoner som stödde Obama i valet (mot mormonen Mitt Romney!). Om man letar ett tag hittar man till och med sidor som verkar mena att socialism egentligen är förenligt med mormonläran..

Fast sedan är det ju där med kaffet. Att inte få dricka kaffe låter ju som en supersekt. Jag undrar hur många som låtit bli att konvertera till mormonerna av den anledningen. Men moderorganisationen LDS (Latter Day Saints) i USA försöker vara flexibla även här. De verkar nyss ha beslutat att förbudet bara gäller kaffe och te i en strikt mening. Coladrycker är numera tillåtna, och att dricka varm choklad går bra.

Men koffein ska tydligen endast få drickas kallt, det som inte är tillåtet är varmt kaffe - eller te. Jag undrar hur de ställer sig till is-te…

tisdag 29 oktober 2013

Med risk för att göra bort mig...

...för tid och evighet avslöjar jag härmed att när denna serie gick på TV var det ett av mina favoritprogram.

måndag 28 oktober 2013

Ross Cheit, "häxjakter" och bortträngda minnen

Ross Cheit ska komma ut med en bok. Den heter The Witch-Hunt Narrative: Politics, Psychology, and the Sexual Abuse of Children.

Av döma av hur den presenteras är den att angrepp mot den kampanj som avfärdat anklagelser om sexuella övergrepp mot barn under 80- och 90-talen som en "häxjakt" och en "moralpanik". Jag vänta med spänning på boken.

Jag hoppas att den kommer att få stor spridning, även i Sverige.

För Ross Cheit är inte vem som helst. Han är en person som, efter att ha fått upp bortträngda minnen av att blivit utsatt för upprepade sexuella övergrepp av en ungdomsledare, efter flera år lyckades få denne fälld i ett civil-rättsligt mål. Han letade reda på andra utsatta, och samlade material och lyckades till sist få förövaren fälld.

Efter detta har Cheit varit en viktig person i debatten om bortträngda minnen. Han har gång på gång utsatts för försök att övertyga om att det egentligen inte handlade om bortträngning. Det har sagts att han nog innerst inne hade kvar minnena hela tiden, att han bara inte tänkt på dom. Eller att det kanske handlade om vanlig glömska, alltså ingen bortträngning för att det var obehagligt. Han har klart och entydigt avvisat dessa påståenden. Han har också startat en webbsida knuten till Browns univestitet i Providence, där han har dokumenterar bevisade fall av återkallade traumatiska minnen..

Ross Cheits insats är betydelsefull. Han drev inte endast frågan för sin egen skull, utan har ägnat en stor del av sitt liv åt att visa att bortträngda minnen inte är en myt, utan en dokumenterad verklighet.

För det är den. Om vi inte levde ett samhälle där försvararsreflexerna för att skydda förövare vore så starka, skulle existensen av bortträngning vara erkänt för länge sedan. Vetenskapligt sett borde frågan egentligen vara avgjord. Anledningen att idén om bortträngda minnen möter ett sådant motstånd är i grunden att denna är ett veritabelt hot mot förövare på alla nivåer i samhällshierarkin.

Troligen kommer vi inte att få en verkligt saklig behandling av ämnet förrän vi har fått se mycket radikala förändringar i samhället.

fredag 25 oktober 2013

Maffian

Har upptäckt att denna sång av Kjell Höglund ÄNTLIGEN ligger på YouTube.

Den har en av de ytterst få sångtexter som jag utan att tveka vill kalla genial. Den kom 1974 och låg på LP:n "Baskervilles hund".

Den är ovanligt lång, men väl värd att lyssna på. Gör det!

torsdag 24 oktober 2013

Aftonbladet och bortträngda minnen

Under åratal har ju Jan Guillou drivit en kampanj i Aftonbladet för att bortträngda minnen är en humbug. Härom sistens fick denna kampanj någon form av eko på ledarsidan när man i en ledare om Quick-fallet raljerande kallade handledaren till Sture Bergwalls terapeut för en "åldrad kvinna som var övertygad om att bortträngda minnen kunde plockas fram i terapi".

Både Guillou och ledarredaktionens Eva Franchell borde kanske titta lite på en av Aftonbladets egna artiklar. Jag tänker på en artikel om Jeanette Eriksson, som bevisligen utsattes för sexuella övergrepp i barndomen. Detta insåg hon först efter hon senare gått i hypnosterapi i vuxen ålder.

I denna artikel från oktober 2012 kan man bland annat läsa detta:

"Efter bara några gånger kom de förträngda minnesbilderna tillbaka. Hon mindes mor­faderns våldsamma övergrepp, kopplade dem till minnena av hur mormor tvättade hennes blödande underliv och smörjde med Idominsalva. Hon kunde i detalj återge hur det såg ut och vad som hade hänt. Sedan dess har hon samlat bevisen som bit för bit har bekräftat att hon har rätt. Under årens lopp har hon fått fram journaler, hittat filmen och konfronterat läkare. "

I an faktaruta beredvid artikeln kan man läsa detta:

"Enligt Michael Rundblad, psykolog och psykoterapeut inom Dalarnas vuxenpsykiatri och ordförande för hypnosföreningen, är en av de vanligaste patientgrupperna personer som utsatts för sexuella övergrepp som barn. – Det är tydligt att de kan få hjälp att få kontakt med sådant som de stängt av med hjälp av hypnos, säger han."

Aftonbladets webbarkiv behövs tydligen - om sanningen ska fram....

onsdag 23 oktober 2013

Stenar och glashus

Aftonbladet har idag haft en artikel om hur rasistsajten Avpixlat stöds av högt uppsatta personer.

Det är väl bra. Dessutom berättar man lite om vilka hemska saker Avpixlat sysslar med. Det är väl också bra.

Men i ett fall hajar man till. Det är när artikeln skriver: "Redaktionen har också uppmanat sina läsare att skicka in bilder på gömda flyktingbarn."

Visst, det bör man helt och hållet ta avstånd från. Dessa barn göms och/eller flyr för att slippa utlämnas till en hemsk tillvaro i ett annat land. Att publicera bilder på dem är skändligt.

Men det finns barn som göms för att slippa en hemsk tillvaro inom landet, också. Det finns barn som hotas att lämnas ut till fäder som de har anklagat för övergrepp och som de är livrädda för. Vår reaktionära och barnfientliga vårdnadslagstiftning har bestämt att de måste bo hos dessa.

En del av dessa barn har fått hjälp med att gömma sig, med sina mammor. Och - läs nu mycket noga - en del av just dessa barn har Aftonbladet publicerat stora bilder på, till och med på förstasidan. För att de skulle hittas och lämnas ut till dem som de var rädda för.

I åtminstone några av dessa fall ledde till det att barnen faktiskt  hittades...

I just denna fråga kan jag inte se någon principiell skillnad mellan inställningen hos Aftonbladet och inställningen hos Avpixlat. Kan ni?

En tanke slog mig

I kristendomen och islam sägs att Gud är allsmäktig, å andra sidan beskrivs en kamp på liv och död mellan Gud och Satan - där den senare i Bibeln bland annat kallas för "den gamla ormen".

Det är något som ändå inte stämmer här. Om Gud (eller Gudinnan, i just detta sammanhang är genus ganska irrelevant) verkligen vore allsmäktig skulle hen lätt kunnat förvandla ormen till en ofarlig snok och den kosmiska striden skulle sedan vara över.

tisdag 22 oktober 2013

När jag valde en färg-TV framför att läsa om Jungfru Maria

Det var i juni 1999. Jag hade nyligen läst en bok från 1996 av Ingo Swann, "The Great Apparitions of Mary".

Jag vill inte säga att boken var bra. För det var den inte. Den var en översikt över Mariauppenbarelser, från Jungfrun av Guadalupe och framåt. Det är ett intressant ämne, förvisso. Men boken var på flera sätt ganska märklig.

Dels var den oerhört okritisk till alla de uppenbarelser som beskrevs. Dels slarvade den ganska så mycket med fakta. Dels hade den en politisk agenda av det mer olustigs slaget.

Den sistnämnda bestod i en analys av världen som skulle kunna vara hämtad från Readers Digest. Dvs. en tillrättalagd pro-amerikansk och framförallt extremt antikommunistisk världsbild.

Det hade Swann förstås rätt att ha, men det som var milt sagt irriterande var att han på största allvar verkade tro att Jungfru Maria delade hans egen politiska agenda. Han verkade nästan tro att hon medvetet planerade alla de framträdanden som hon sades ha gjort från 1917 och framåt i det medvetna syftet att bli en frontsoldat i kriget mot kommunismen. Det lät inte riktigt klokt.

Maria, som i sin lovsång i Lukasevangeliet drömmer om att de härskande ska störtas från sina troner och att de fattiga ska få sin rätt, skulle idag alltså vara en övernaturlig del av den politiska högern.

Swann trodde dessutom att alla de uppenbarelser han tog upp var autentiska, inklusive de som inte alls godkänts av katolska kyrkan. Till och med de i Necedah, Wisconsin på 40- och 50-talen, där Maria mest av allt låter som om hon vore moder, inte till Jesus, utan till senator Joseph McCarthy. Dessutom blev denna Wisconsin-"Maria" efter några år öppen anti-semit, vilket Swann försiktigtvis inte nämner.

Det hela är ännu konstigare eftersom Swann inte ens är katolik. Han har dock en övernaturlig världsbild, parad med en mycket reaktionär samhällssyn.

Men vad i allsina dar såg jag då i denna bok? Jo, det var den första systematiska sammanställningen av Mariauppenbarelser jag någonsin tagit del av. Och av detta var jag helt fascinerad. Det kändes lite som en helt ny värld hade öppnats för mig.

Det är egentligen något mycket egendomligt med dessa Mariauppenbarelser. Om man möjligen bortser från en del ytterligt extrema katoliker mellan kanske år 1500 och 1700 (vars åsikter i frågan helt förkastades av Vatikanen) är det närmast självklart bland i stort sett alla kristna, att Jesus är mer central än Maria. Men Jesus brukar efter sin död inte framträda för stora folkmassor och på orter som senare blir till heliga platser för hundratusentals och åter hundratusentals pilgrimer.

Men Maria har ju (om man nu vill tro på det!) gjort exakt detta - och gjort orter som Tepeyac ("Guadalupe") , Lourdes , Fatima, "Zeitoun" och många andra kända över hela världen. Vad detta fenomen beror på är en intressant fråga, som jag dock inte kommer att ta upp här.

Nåväl, i juni 1999 hade jag alltså blivit helt fascinerad av ämnet. Och så fick jag en idé. Jag skulle använda alla pengar jag skulle få över denna sommar till att skaffa fram en massa böcker om de olika Mariauppenbarelserna. Möjligen kunde jag hoppa över suspekta högerextrema jippon som Necedah.

Få pengar över? Jo, det var så här att då bodde jag på ett studentrum som hade hyresfritt i juni och juli. På så sätt skulle jag nog under dessa två månader kunna få kanske 4000 mer än vad jag annars skulle få.

Nu tänkte jag dock inte KÖPA några böcker. Det skulle ändå i så fall inte bli SÅ många. Utan jag hade tänkt beställa dem som fjärrlån från bibliotek i andra länder. Det brukade kosta några hundra per bok. Och det skulle då bli väldigt många böcker. Och om jag sedan kunde övertyga religionshistoriska institutionen  att det vore ett bra avhandlingsämne skulle jag dessutom med ganska så gott samvete våga kopiera de flesta av böckerna på deras kopiator.

Jag var riktigt entusiastisk. Och det är möjligt att jag skulle ha gjort allt detta om det inte var för något som hände.

En dag i slutet av juni fick jag nämligen ett meddelande på min telefonsvarare. Det var en kvinna jag kände som ville tipsa mig om en ganska så billig färg-TV. Den skulle bara kosta kanske tre tusen på "Expert", men jag minns inte den exakta summan nu.

Saken var den att jag i studentkorridoren bara hade tillgång till en skruttig och urgammal svartvit TV, med en ganska så usel bild. Så det var väldigt frestande.

Så jag stod i valet och kvalet. Beställa kanske 20 böcker om Mariauppenbarelser eller köpa en färg-TV, som dessutom hade inbyggd video? Efter ett tag valde jag färg-TV:n. Mammon hade väl segrat, eller vad man nu ska säga...

Men synden kanske straffar sig själv... Jag hann inte ha den mer än någon vecka så gick den sönder, helt av sig själv. Och sedan tog det mer än en månad innan jag fick den lagad. Då hade det hunnit bli slutet av augusti.

Och LITE dåligt samvete hade jag nog hunnit få då. Så fort jag fått tillbaks den gav jag nämligen bort den till studentkorridoren, så nu kom den att stå i studentkorridorens kök och inte på mitt rum. Jag hade dock ett villkor när jag lämnade över den. Och det var att alla måste lova att inte se på något annat när jag såg på Kvinnofängelset. Det var nu inget större problem, för Kvinnofängelset brukade sändas mellan halv två och halv tre på natten.

Jag tror jag blev ganska så populär i korridoren just då. Men frågan är förstås om valet att köpa TV:n istället för alla dessa Mariaböcker var det bästa alternativet.

På sådana frågor finns det ju vanligtvis inga bra svar....  Men jag har faktiskt funderat på just denna fråga - ganska så ofta!

måndag 21 oktober 2013

Sekter som vill få folk att tro att bortträngda minnen INTE finns

Den bild som i dessa dagar försåtligt byggs upp  i media är att det inte bara är "ovetenskapligt" att "tro" på att minnen kan trängas bort, utan att det dessutom torde innebära att man ingår i något kusligt sektliknande nätverk. Som endast kan avslöjas genom någon sorts amoralisk Evin Rubar -liknande journalistik.

Men en fråga är i så fall intressant. Varför försöker inte de stora media infiltrera de i sanning sektliknande nätverk som (bland annat) arbetar för att man ska tro att minnen inte kan trängas bort? Om de gjorde det skulle de tveklöst kunna hitta något mycket mer kusligt än personer som är känslomässigt beroende av en terapeut.

Men åt dessa håll tittar inte media. Om dessa görs aldrig några avslöjande reportage. I dessa vågar ingen wallraffa (fast Stieg Larsson gjorde faktiskt ett försök i slutet av 90-talet, men ingen vågade publicera hans material). Om man vore "paranoid" skulle man ju rentav kunna börja tro att dessa nätverk håller media i någon sorts kusligt grepp. Om man är aningen mindre paranoid kan man nöja sig med att konstatera att dessa nätverk utgör ett uttryck för samma makthierarkier som även media verkar i.

För min åsikt är att om man verkligen effektivt infiltrerade en del av dessa nätverk, skulle det efter ett tag med nödvändighet bli en inledning till ... ett antal  brottsutredningar. Av en typ som milt sagt skulle skaka om många.

Den typen av omskakande reportage vill media i det samhälle vi lever i här och nu inte ha. Att leta efter "sanningen" kan vara bra, om man bara letar åt rätt håll. De håll som inte utmanar den maktstruktur där män med makt kommer högst upp - och barnen kommer allra längst ner.
-------------------------------------------
Se också exempelvis...
"Svenska debattörer medverkar i pedofilförsvarares tidskrift".

söndag 20 oktober 2013

Monoteism, övergrepp och patriarkat

Jungfrun av Guadalupe
Det finns två motpoler i synen på konflikten mellan "monoteism" och "hedendom". Dels har vi (exempelvis) gamla missionärsromantiska berättelser om hur goda kristna fick tampas med ogudaktiga hedningar, som ägnade sig åt kannibalism, människooffer och ohyggliga riter. Dels har vi en motbild som började uppkomma under upplysningstiden. En motbild om "den ädle vilden" som förstördes av en korrupt kristendom (eller av islam).  En motbild som idag är vanlig i olika nyhedniska grupper.

Och, ja, den sistnämnda har väl jag själv varit med om att sprida, exempelvis här.

Och jag står för varenda ord i den artikeln, den handlar ju om hur missionärerna bidrar till att införa patriarkalt förtryck i nordamerikanska indiankulturer. Men om jag istället hade fokuserat på konfrontationen mellan missionärer och den aztekiska kulturen hade bilden, som vi ska se nedan, blivit ganska annorlunda.

Det finns de som efter en ytlig läsning av författare som Birgitta Onsell, Eva Moberg eller Monica Sjöö kommer fram till att "patriarkat" och "monoteism" regelbundet gick hand i hand med att utrota en tidigare kvinno- och barnvänlig kultur. Tron på en enda (manlig) Gud antas vara den grund som ger upphov till kvinnoförtryck, övergrepp, och förtryck av barn. Monica Sjöö ägnar en sida i sin "The Great Cosmic Mother" från 1987 åt att lista otäcka barnfientliga citat från Gamla Testamentet. De är vederbörligt ruggiga, men hon nämner inte att den tidigare fenicisk-kananeiska kultur som israeliterna bekämpade, och som hon själv ofta uttryckt stora sympatier för, hade rituella barnoffer som ett centrum i sin egen kult,

Sanningen är den att patriarkatet på de flesta håll kom tidigare än de monoteistiska religionerna. Och att dessas seger över "hedendomen" på många ställen snarare innebar ett mildrande av förtrycket. Eller åtminstone att några av dess mest blodiga uttryck avskaffades.

Det började redan med den israelitiska religionen. Den var patriarkal, men så var den som föregick den. I Bibeln står det bland mycket annat att det är riktigt att slå barn. Det är obehagligt, men samtidigt bör det noteras att i den kultur som fanns innan hade som nämnts ett rituellt dödande av barn en central plats i kulten. En praktik som hårt fördöms i hela Gamla Testamentet. (Se till exempel Psaltaren 126: 37-38, Hesekiel 16:21-22 och Jeremia 19:4-7).

Även om den fenicisk-kananeiska barnofferpraktiken  besegrades i just Kanaan, så levde den kvar över stora delar av Medelhavet. Efter att Rom erövrade Karthago, försvagades den kraftigt, men den levde ändå kvar på sina håll. Det var först med kristnandet av Nordafrika som den försvann.

I Rom förbjöds människooffer i det första århundradet f.kr. men däremot var det fortfarande tillåtet att sätta ut oönskade barn. Ibland hittades de av någon som tog hand om dem, men oftast dog de. Det var först med kristendomens införande som detta förbjöds.

På våra breddgrader var både människooffer och utsättande av barn en del av den "hedniska" praktiken. De förbjöds efter kristnandet. I Island nådde man en kompromiss. "Hedningarna" fick inte längre öppet dyrka sina gudar, men under en lång övergångsperiod fick de sätta ut oönskade barn i vildmarken. Det bör förstås påpekas att medan inte så få av de barn som sattes ut i Rom kanske räddades, gällde det förstås praktiskt taget inga som mötte samma öde i Skandinavien, för att nu inte tala om Island.

Om vi går österut ställdes de första muslimerna inför en praktik, där nyfödda, oönskade flickor begravdes levande. Koranen fördömer denna i surorna 81:8 och 16:57-59. Denna praktik förbjöds efter att islam hade segrat. Islam förbjöd också en typ av brutal skilsmässa som tidigare var tillåten, som innebar att kvinnan försköts men att hon tvingades bo kvar hos mannen som hans slav.

Men så till Amerika. I den artikel jag skrev om hur missionärerna skulle övertyga indianstammar om vikten av att slå barn, att fruar skulle lyda sina män, och av jordägandet måste bli privat, ser vi att kristendomens införande i stora delar av Amerika innebar upprättandet ;av ett hårt förtryck över kvinnor och barn. Men...

Det finns andra delar av Amerika, där bilden som sagt såg lite annorlunda ut. Det mest uppenbara exemplet är som sagt aztekerna. Men i mindre skala gällde det samma också maya och inkas.

Dessa kulturer var inte endast patriarkala, de var stater styrda av militariserade härskande skikt. En sak som förenade aztek-, maya-och inkareligionerna var att de såg människooffer till gudarna som nödvändiga. Speciellt brutal och omfattande var praktiken hos aztekerna.

Där offrades både vuxna och barn, ofta tiotusentals varje år. Aztekerna förde krig för att tillfångata personer som skulle offras. Dessa offer utfördes också ofta medvetet på ett maximalt plågsamt sätt. När templet i Tenochtitlan invigdes 1487 beräknas det att som minst 10.000, eller som mest 80.000, offrades under fyra (!) dagar.

Denna råa praktik ledde till att spanjorerna kunde sluta en allians med de folk som var underkuvade av aztekerna och som var tvungna att regelbundet leverera fångar till dessa, fångar som skulle offras.

Men offertraditionen var så pass utbredd att de krävdes mer än en militär erövring för att den skulle upphöra. Här spelade förmodligen kulten av Jungfrun av Guadalupe en viktig roll. Jungfrun av Guadalupe var dels namnet på em målning av jungfru Maria, som ni kan se ovan. Men denna målning sades vara en övernaturlig avbildning, som uppstått under den vision av jungfru Maria, som indianen Juan Diego sades ha fått vid flera tillfällen vid Tepeyac i december 1531.

Som fenomen är Jungfrun av Guadalupe något mycket märkligt. I henne blandades hedniska och kristna traditioner. Trots att hon först uppträdde på en plats som förut helgades till en aztekisk gudinna sågs hon som den främsta motståndaren till människooffer. Hennes uppgift sågs till stor del som att hon skulle utrota resterna av denna barbariska praktik.

Efter ett tag kom hon faktiskt också att bli en symbol för motståndet mot Spanien, och mot överhet och förtryck. Hon har hyllats av exempelvis den vänsterinriktade zapatistgerillan och av Hugo Chavez,  och latinamerikanska feminister har ofta sett henne som en frigörande symbol.

Jag upprepar. När de monoteistiska religionerna konfronterade en rå patriarkal krigisk "hedendom" mildrade de faktiskt mycket ofta förtrycket av kvinnor och barn. Inte förstärkte det, som en del nyhedningar gärna vill tro. Framförallt avskaffades ofta förtryckets mest utpräglat blodiga uttryck.

För, när allt kommer omkring, en kult av amoraliska "hedniska" krigar- och andra gudar i en polyteistisk kontext kan ju gå nästan hur långt som helst.  De ritualer som förknippas med dom kan ju dessutom bli hur blodiga som helst. Föreställningen om en Gud med någon form av övergripande ansvar för helheten spelade ofta en modererande roll när den introduceras i dessa kulturer.

Det är ju egentligen ganska logiskt.

lördag 19 oktober 2013

Svammel i DN

På DN.se idag skriver den notoriske sagoberättaren Stefan Lisinski att "flera forskare visat att det är nästan omöjligt för människor med traumatiska minnen att glömma vad de har varit med om, även om de skulle önska det."

Det  är en lögn. En troligen helt medveten lögn. Med ett mycket bestämt syfte.

Kolla gärna artikeln, den är lätt att hitta. Jag har ingen lust att länka till den själv.  Och jag är glad att jag inte prenumererar på DN.

I övrigt innehåller artikeln (och boken den bygger på) en konspirationsteori som skulle kunna göra vaken.se grön av avund.

Det är så här det ser ut nu. Och det är så här det kommer att se ut så länge  vi har ett barnfientligt samhälle med en maktstruktur och en könsmaktsordning som ser ut som den gör.Jag hoppas närmast desperat att denna börjar monteras ner redan under mi livstid...

Vad gäller frågan om traumatiska minnen kan trängas bort hänvisar jag till argument, litteraturtips och länkar i de artiklar som jag har skrivit här.

The Sounds

Jag har kvar dagböcker från 1969, från januari till och med början av maj, och några enstaka dagar i juli. En lustig sak är att jag på något ställe där berättar om en fantasi att starta en popgrupp (idag kanske det skulle kallas rockgrupp?) som skulle heta "The Sounds". Det var en ren dagdröm, jag trodde inte en sekund att jag skulle kunna bli musiker.

Det är ju lite lustigt eftersom det långt senare bildades en grupp som hette just "The Sounds". Lustigt, men inte konstigt. Det är ju ett namn som är ganska lätt att komma på.

Nu var det en stor skillnad mellan mitt fantiserade "The Sounds" och det som senare blev verkligt.  I min fantasi hade jag tänkt mig något ganska så psykedeliskt, och, skamligt nog, hade jag nog inte en tanke på att det skulle kunna ha haft en kvinnlig huvudsångare /rodnar generat/.

Men, å andra sidan, om jag då hade begåvats med prekognition och fått höra bara den lilla minsta snutt av "Living in America" hade jag nog blivit alldeles lyrisk.

fredag 18 oktober 2013

Organiserade sadistiska övergrepp

Nu kan det sägas. Även i de stora media.

Under rubriken "Ett nätverk av sadister" beskriver Aftonbladet på två sidor igår hur polischefen Göran Lindberg samarbetat med andra högt uppsatta män för att begå sadistiska övergrepp. Den som läser på nätet måste tyvärr ha plustjänst för att kunna ta del av hela artikeln.

Nåväl. I denna artikel får läsarna veta vad många har vetat hela tiden. Nämligen att polischef Lindberg inte agerade ensam utan ingick i just - ett större nätverk. Men vi får också reda på att det går trådar mellan olika sexualsadistiska härvor och att samma personer figurerar i flera av dessa. Och det handlar inte om vilka som helst. Förutom polischef Lindberg figurerar bland många andra en koncernchef och en miljonär.

Vad Aftonbladet dock inte nämner är hur polisen under mer än tre år försökte mörka det faktum att Lindberg inte agerade ensam . Man gick tidigt ut i en presskonferens där man lögnaktigt påstod att Lindberg var den ende misstänkte. Det är inte polisens förtjänst att sanningen kommit fram. Det är andra som ihärdigt försökt ta reda på sanningen. Exempelvis nättidningen Feministiskt Perspektiv.

Nu har vi alltså fått bekräftat att högt uppsatta män kan samarbeta för att begå grova sexualbrott. Och att polisen inte drar sig för att medvetet mörka existensen av sådana nätverk.

Den typen av fakta har ju ofta avfärdats som "moderna myter". Det hela ställer förstås också frågan om vilka ohyggligheter som kan finnas under ytan men som ännu inte kommit fram...

onsdag 16 oktober 2013

En kontaktannons i Bildjournalen

Idag var jag på KB och läste den allra sista årgången av Bildjournalen. Det var bara ett halvår, sista numret kom i juli 1969. Där fick man reda på att tidningen skulle bli ännu större när den slog ihop sig med Veckorevyn. Det var naturligtvis bara blaj, det betydde att den lades ned.

Förra gången jag läste i den stoppade jag när jag kom till slutet av 1968. Jag förstod inte varför. Nu förstår jag.

Den här gången tittade jag nervöst på kontaktannonserna. Det fanns en sida kontaktannonser i varje nummer. Och till sist hittade vad jag letade efter, i mars 1969.

Jag kunde inte tro att jag såg vad jag såg, det kändes inte verkligt. Men där var den, den kontaktannons jag svarade på en vårdag 1969.

Det var en tjej i (ungefär) min ålder. Hon sökte kontakt med både tjejer och killar - hon var inte specifikt ute för att bli ihop med nån eller så. Det lät betryggande.

Framförallt gav hon intrycket av att vara väldigt normal. En normal tonåring med normala intressen. Inget knepigt alls. Hon var alltså på ett sätt motsatsen till mig. På ett annat sätt var hon vad jag ville vara.

Inte intellektualiserad, inga psykiska problem. Helt och hållet normal med normala tonårsintressen. Jag svarade henne.

Vi brevväxlade i två år, från våren 1969 till sommaren 1971. Vi skrev väldigt normala brev. Jag ansträngde mig för att låta som en normal tonåring. Jag tror att jag lyckades.

Hon var trevlig. Hon avslutade breven med Skriv Svar Snart Snälla du. Jag svarade på ett liknande sätt.

Det var viktigt att hon skulle tro att jag var lika normal som henne. Det var viktigt att hon trodde att jag var den - jag ville vara. Och inte den jag var.

Efter ett tag började hon sätta ut sitt telefonnummer och verkade vilja att jag skulle ringa. Men det vågade jag inte. Om vi fick närmare kontakt skulle hon väl inse att jag inte var så normal utan en knepig person. Och det ville jag inte att hon skulle upptäcka. För då var allt förstört.

Sommaren 1971 bröt jag samman. Jag blev "psykotisk" och insåg att jag inte längre  ens kunde låtsas att jag var normal. Jag ville inte att hon skulle fatta mitt tillstånd. Så jag slutade svara på hennes brev. Hon skrev flera innan hon gav upp.

Jag sitter på Kungliga Biblioteket och ser på vad hon skrev i kontaktannonsen och på hennes bild. Ögonen fylls av tårar.

Jag inser att jag egentligen inte tittar på någon "dåtid". Det känns inte som dåtid, det känns som en parallellvärld. En vacker parallellvärld som jag för alltid lämnade sommaren 1971. Och aldrig någonsin kan komma tillbaka till.

Jag lämnar tillbaks rullen med mikrofilm. Jag går och hämtar mina ytterkläder. Jag har tittat in i en parallellt universum, men nu har jag gått bort från fönstret  till detta. Jag går ut på stan. Jag känner mig väldigt ensam.

tisdag 15 oktober 2013

Lite kuriosa

För ett tag sedan kom jag att tänka på hur namnet Maria (alternativt Mary) förekom flera gånger i pop- och svensktoppsmusik några månader i mitten av 1967.

Först hade vi The Monkees Mary, Mary, som nog inte var på någon lista (den var b-sidan till Theme from the Monkees, som låg på Tio i topp under försommaren detta år), men som spelades mycket ofta.

Efter ett tag kom Larry Finnegans Maria min vän, som kom att ligga ganska länge på Svemktoppen.

Samma år kom dessutom Robban Broberg  upp på Svensktoppen med sången Maria Therese.

Och i september gick sedan Tom & Mick Maniacs (med Tommy Körberg) upp till första plats på Tio i topp med Somebodys Taken Maria Away.

Sedan blev förstås namnet mindre vanligt igen, men långt senare dök det ju upp i ett mer gåtfullt sammanhang, med religiösa undertoner - i The Beatles Let It Be i februari 1970. Som ju var den singel beatlarna gav ut bara någon månad innan de meddelade att de skulle upplösas.
__________________________________________________
TILLÄGG
En kommentator tipsade mig om Jimi Hendrix The Wind Cries Mary, som ju också var aktuell under just dessa månader 1967.... Den hade jag faktiskt glömt. Men det gör ju det hela ännu bättre....

söndag 13 oktober 2013

Då hoppades man, på något sätt

För  45 år sedan (12 oktober 1968) låg Mary Hopkins "Those were the days" tvåa på tio i topp. Beatles "Hey Jude" låg etta. Veckan efter petade Hopkin ner Beatles från förstaplatsen.

lördag 12 oktober 2013

Att förneka rituella övergrepp

Idag gjorde jag något som ledde till en stor besvikelse. Jag lånade Chris Mathews Modern Satanism: Anatomy of a radical subculture från 2009.

Den är känd för sin kritik mot den av Anton LaVey grundade Church of Satan (CoS).

Mathews kritiserar CoS för att vara politiskt  reaktionära nyliberaler som är för egoism och mot jämlikhet. Det är förstås inget nytt. Det märker varje person som läser LaVeys och de andra medlemmarnas skrifter.

CoS är en reaktionär nyliberal sekt, liksom exempelvis framgångsteologerna och anhängarna till Ayn Rand.  CoS är en av de minst inflytelserika av dessa grupper, och förmodligen inte mer "diabolisk" än de andra.

Om man istället jämför CoS med flera andra satanistgrupper, är en skillnad att CoS faktiskt verkar vara genuina i sitt avståndsatagnade från våldtäkter, övergrepp mot barn, och blodiga offer. Det gör dem inte sympatiska, på något sätt, bara mindre osympatiska än många andra "satanister".

Men - OK, det vore ändå intressant att läsa om Mathews analys av CoS. Men jag kom av mig, när jag råkade slå upp sidan 122. Där började ett avsnitt om anklagelser om rituella övergrepp, på sammanlagt åtta sidor.

Efter en vinklad, ensidig, och bitvis vulgär, beskrivning, kom han på sidan 128 till följande slutsats om hela det komplex av anklagelser och minnen som han märkligt nog kaller för en "episod" .

"It has been established beyond doubt that the episode was a vast catalogue of misinformation, hyperbole, paranoid fantasy, sensationalism and self-centered opportunism."

Han har huvusakligen två källor för detta påstående. Dels Kenneth Lannings två artiklar (ofta kallade "FBI-rapporter") från 1989 och 1992, dels J.S. La Fontaines engelska rapport från 1994.

Om vi börjar med Lanning kan vi notera att hans två i och för sig välskrivna artiklar  är ganska tunna; den första från 1989 är på cirka 20 sidor, den andra är på ca 35 sidor. Den andra artikeln är i stort sett en utvidgning av den första.Medan artikeln från 1989 behandlar anklagelser om ockult- och kultrelaterad brottslighet i allmänhet har den från 1992 ett fokus på anklagelser om rituella övergrepp mot barn.

Den som läser artiklarna noggrant får faktiskt bilden av en Lanning som gör allt för att insinuera fram en bild, utan att egentligen säga något bestämt. Han diskuterar inga konkreta fall, och ägnar sig mest åt att diskutera olika begrepp. Framförallt "bevisar" hans två debattartiklar faktiskt ingenting.I vilket fall som helst kan inte Lanning användas för att fria förövare. Hans grundteori verkar vara att även om många detaljer i berättelser om rituella övergrepp inte nödvändigtvis stämmer, så har majoriteten av de som berättar ändå utsatts för någon typ av övergrepp.

Jag har tidigare mer utförligt diskuterat Lanning här

Vad gäller LaFontaine har jag diskuterat hennes rapport här.

Den gavs ut av det brittiska hälsodepartementet 1994 under rubriken The extent and nature of organized and ritual abuse. Den är mycket tunn. Den är på endast 36 sidor, inklusive en litteraturlista på endast 4 (!) titlar. Dess huvudsakliga innehåll är en ganska så torftig statistik. Trots att den har anförts som ett avgörande bevis för att rituella övergrepp inte existerar bevisar den ingenting sådant. Intressant nog visar den tvärtom att av de 84 fall kommissionen undersökt fanns det i 35 av fallen medicinska bevis på att barnen faktiskt utsatts för sexuella övergrepp. Vad som får LaFontaine att presentera rapporten som en vederläggbning av anklagelserna var att i endast tre av fallen fanns det materiella bevis på att ritualer förekom under övergreppen. Eftersom rapporten visar att det vanligen gick månader och ibland år innan övergreppen anmäldes är det knappast förvånande. Varför skulle förövare spara bevisen och i månader snällt vänta på eventuella husrannsakningar?

Mathews nämner också en annan så kallad rapport som sägs ha kommit fram till att det endast skett ett (1) satanistiskt övergrepp mot barn i USA. Men vilka resultat man kommer fram till beror förstås på grundsynen hos de som gör en sådan rapport (och förstås också på hur ordet "satanistisk" definieras). Det finns många fall av rituella övergrepp i USA, som inte endast styrks av minnen, utan av medicinskt konstaterbara skador, samstämmiga uppgifter från oberoende vittnen, och annan bevisning.

Ett av de få konkreta fall som Mathews tar upp är fallet med sheriffen Paul Ingram - som faktiskt hade erkänt rituella övergrepp mot sina döttrar. Här tror Mathews att detta har motbevisats bortom allt rimligt tvivel. Det var så här. Sociologen Richard Ofshe, som tillhörde förnekarlägret, besökte Ingram i fängelset, och lurade i honom att hans son och en av hans döttrar hade anklagat honom för att ha tvingat dessa att ha sex med varandra. Ingram mindes detta, och fyllde i detaljer. Då kunde Ofshe triumferande slå fast att mannen måste ha haft ”falska minnen" av att ha begått övergrepp, eftersom inga sådana anklagelser någonsin hade framförts.

Efter ett tag lyckades han övertyga Ingram om detta (eller möjligen få honom att tro att han skulle kunna friges om han hävdade detta...)

Men det är något som inte riktigt stämmer här. Just att tvinga barn att ha sex med varandra tillhör regeln, snarare än undantagen vid det som brukar kallas ”rituella övergrepp”. I de beskrivningar som finns av rituella övergrepp i de familjer där det finns mer än ett barn är sådana anklagelser närmast rutin. Att inga anklagelser om just detta hade framförts i just detta fall är knappast ett avgörande bevis för att Ingrams minnen av egna övergrepp var falska. Om Ofshe hade velat bevisa något borde han ha lagt fram något verkligt ovanligt, eller väldigt specificerat, påstående. Det gjorde han inte......

Resultatet blev artiklar i the New Yorker, en bok, och till och med en spelfilm, där det avgörande beviset för mannens oskuld försiktigtvis kraftigt bättrades på. Detta gjorde att de som såg filmen kanske inte kunnat inse att kampanjmakarnas argument inte hade mer substans än kläderna på kejsaren i HC Andersens saga...... För övrigt bör det framhållas att Ingram faktiskt erkände innan han hade träffat någon terapeut. Och det bör också tilläggas att i just detta fall kunde rättssystemet inte heller påverkas. Ingram satt kvar hela fängelsetiden och släpptes inte i förtid. Och barnen vidhöll sina anklagelser.
(Mer om fallet finns i Carl Raschkes artikel The politics of the "false memory" controversy: the making of an academic urban legend i Noblitt & Noblitt: Ritual abuse in the twenty-first century, 2008.)

Mer allmänt - den bild som vanligtvis förs fram om att nästan alla anklagelser om rituella övergrepp efter ett tag motbevisats är helt fel,

Det finns inga ”mängder av fall” där anklagelserna avslöjats vara falska. Det finns fall som rivits upp, efter att kampanjen mot rituella övergrepp startades, där de anklagade friades på grund av att bevisningen inte ansågs vara ”bortom allt rimligt tvivel”. Men det handlar också om att polismakterna i västvärden efter att den intensiva kampanjen startades i mitten av 90-talet rutinmässigt avfärdar anklagelser i inledningsstadiet. Det handlar om att husrannsakningar endast undantagsvis sker, och då oftast så sent att förövare torde ha kunnat avlägsna de mesta av spår. Det handlar om att även i de fall fällande domar avkunnas, domstolarna medvetet lyfter bort de ”rituella” inslagen, för att inte alltför mycket utmana backlashen.

Idag kan man nog säga att rituella övergrepp de facto är avkriminaliserade. Eftersom de nästan definitionsmässigt inte anses kunna  existera, är chansen att få någon fälld, eller ens åtalad, för något sådant så nära noll man kan komma.

Det här är en av de märkligaste debatterna i kriminalhistorien. Annars riktigt sansade debattörer och auktoriteter har här svalt förnekarversionen rakt av utan att ens försöka sätta sig in i "den andra sidans" argument. Och suspekta backlashförfattare som annars få skulle vilja ta i med tång lyfts här fram som "experter" som i just detta avseende är värda stor tilltro...

Den enda slutsats man kan dra är att anklagelserna i stora delar av av västvärlden träffade en mycket känslig punkt, i ett mycket sjukt samhälle. Det maskineri som sattes igång för att förvränga och tysta ner verkade mycket snart få oerhörda resurser. Och de som hade invändningar marginaliserades, förlorade sina tjänster, och fick plötslogt omöjligt att publicera sig i några större media.

Och kvar stod de som hade minnen och berättelser om ofattbara lidanden. De kom plötsligt att kastas ut i ett rent mörker där de som trodde dem tystnade, och där den allmänna bilden blev att de utsatta  var mytomaner,  eller duperade av terapeuter.

Vi som vet att den bilden inte stämmer kan möjligen skriva bloggartiklar som denna. Men, som någon en gång har sagt, i cyberrymden kan ingen höra dig skrika.

Vi lever i ett samhällssystem där många av de värsta övergreppen mot barn numera inte ens utreds. Och där det finns outsinnliga resurser för att "bevisa" att övergrepp som begåtts aldrig har existerat. Och att de som har sett, hört och känt bara ... drömde.

Goda gudinna, kan du inte göra något?

fredag 11 oktober 2013

Satanister och anti-satanister

/Detta är såväl en bokrecension som ett inlägg om den bagatelliserande av satanism i den akademiska världen som jag skrev 1997. Om jag skrev om den idag, skulle den se ganska så annorlunda ut... Men jag tycker fortfarande att min kritik mot denna strömning är helt relevant. Den inställning som beskrivs i artikeln i fråga finns fortfarande kvar på många håll.

Grundinställningen tycktes ofta vara att det egentligen bara finns en "riktig" typ av satanism, den beskedliga variant som företräds av framförallt Church of Satan. De mindre beskedliga formerna avfärdades antingen med att de inte existerar i sinnevärlden (som rapporter om "rituella övergrepp" i en satanistisk kontext) eller med att det inte handlar om riktiga satanister utan om "pseudo-satanister" som inte riktigt förstår vad satanism egentligen innebär. Det sista användes ofta för att bortförklara mord och andra våldsdåd av black metal-inspirerade grupper.

Ett intressant exempel på att den sistnämnda inställningen inte har försvunnit är engelska Wikipedias artikel om den så kallade "satanistpaniken" i Sydafrika . Den börjar med att beskriva hur kristna fundamentalister konstruerat upp en skräckbild av "satanismen" - och fortsätter sedan med att beskriva (och avfärda) ett antal bevisade fall av mord med mer eller mindre klara satanistiska kopplingar.

Dessa avfärdas i Wikipedias version  dels genom att de satanistiska inslagen tonas ner så långt som det är möjligt (eller rättare sagt - oftast egentligen längre än som borde vara möjligt), dels genom att just avfärda förövarna som "pseudo-satanister" som inte är satanister på riktigt. Vad det innebär att vara satanist på riktigt är i sammanhanget inte helt klart, men man får intrycket att det är att ha medlemskort i Church of Satan (CoS)... eller i någon annan "respektabel" organisation. På så sätt är den ståndpunkt som avspeglas i Wikipediaartikeln ett rent eko av CoS´ officiella ståndpunkt: det finna bara en typ av satanister - anhängarna till LaVey och CoS - de andra är "nuts" och "sickos" - eller icke-existerande fantasiprodukter....

De som inte håller med om detta brukar i dessa sammanhang avfärdas såsom varandes "anti-satanister", vilket verkar vara det värsta som man kan vara...

För övrigt har jag själv ofta "anklagats" för bygga mina åsikter i frågan på "anti-satanism". Bland annat av Mattias Gardell, i hans famösa opposition på min lic-uppsats 1998. Själv förstod jag faktiskt inte varför det skulle vara mer fel att (delvis) bygga på "anti-satanistiska" källor när man studerar satanism än det skulle vara att (delvis) bygga på "anti-rasistiska " källor när man studerar rasism...

Men saken var ju den att en välvillig inställning till "satanism" som fenomen av någon märklig anledning verkade ses som "politiskt korrekt" inom stora delar av akademiska världen. /
--------------------------------------------------------------------------
Satanister och anti-satanister

/Från tidskriften Finyar 1997./

James Richardson, Joel Best och David Bromley: Satanism Scare. New York. 1991. Jeffrey Victor: Satanic Panic. Chicago. 1993. Debbie Nathan och Michael Snedeker: Satan’s Silence. New York. 1995.


Medan det är svårt att hitta seriösa akademiska arbeten om satanism har det under det senaste åren publicerats ett stort antal artiklar och åtminstone flera böcker som behandlar ämnet "anti-satanism". De har utgångspunkten att USA under de senaste åren drabbats av en anti-satanistisk masshysteri, där ihopfantiserade eller i några enstaka fall verkliga satanister anklagas för brott de aldrig begått. Det två mest väsentliga arbetena i denna genre är Satanism Scare från 1991, en antologi redigerad av James Richardson, Joel Best, och David Bromley och Satanic Panic från 1993, skriven av Jeffrey Victor. Ett annat inlägg om "anti-satanismen", som inte är skrivet av akademiker, men som blivit mycket uppmärksammat, är Satan´s Silence av Debbie Nathan och Michael Snedeker, som uteslutande behandlar debatten om satanistiska övergrepp mot barn.

För mig, som anser att den stora svagheten med samhällets bemötande av satanism och satanismrelaterad brottslighet snarare är förnekandet och bagatelliseringen än någon eventuell "masshysteri", var det med en viss spänning jag i somras började läsa Satanic Panic och Satan´s Silence. (Satanism Scare hade jag redan läst för flera år sedan). Var de verkligen de övertygande vederläggningarna av "anti-satanismen" som många recensenter menade? Sade de överhuvudtaget något väsentligt om "sat-anism" eller "anti-satanism"? Efter att ha ägnat en del av sommaren åt att studera argumenteringen i dessa arbeten är mitt eget svar på den frågan nej.

Satanism Scare och Satanic Panic har mycket stora likheter. Båda försöker genomföra en sociologisk analys av anti-satanismen utan att på allvar diskutera sanningshalten i "anti-satanisternas" påstå-enden. Satanism Scare behandlar, närmast i förbigående, satanistiska grupper - Church of Satan får en sida och Temple of Set några rader. Den enda grupp som behandlas mer utförligt är Process Church of Final Judgement, som i ett idylliskt kapitel av William Bainbridge beskrivs som en hälsosam psykoterapeutisk grupp, utan att de allvarliga anklagelser mot dem, som förts fram av undersökande journalister som Ed Sanders och Maury Terry ens diskuteras.[1] Satanic Panic behandlar inte satanismen alls - den utgår från att anti-satanismen kan analyseras utan några som helst kunskaper om vad anti-satanisterna bekämpar. Om Jeffrey Victor hade intresserat sig lite för den reellt existerande satanismen hade han kunnat göra upptäckter som inte skulle platsat i hans världsbild - bland annat skulle Victor kunnat upptäcka grupper som Order of Nine Angles, som öppet förespråkar de människooffer, som författaren är övertygad om att är endast "moderna myter".[2]

Lika lite som dessa böcker allvarligt diskuterar satanistiska grupper, lika lite diskuterar de den satanistiska eller satanoida litteraturen. Att till exempel en författare som Aleister Crowley under åratal spred uppmaningar till rituella människooffer, djuroffer, våldtäkter, incest, pederasti, nakotikabruk och passionsmord kan ju ha en viss relevans i en diskussion om sådana handlingar utförs i en satanistisk, rituell kontext idag. (Jag är helt medveten om att Crowley-försvarare brukar avfärda dessa uppmaningar som mer eller mindre "symboliska", men inte ens denna diskussion förs i dessa böcker - de väljer att helt ignorera ämnet).

Satanism Scare och Satanic Panic har som nämnts stora likheter - det gemensamma för dem är att de aldrig på allvar vågar ta upp kampen med anti-satanisternas anklagelser om satanism-relaterad brottslighet - de analyserar aldrig ett enda exempel på något mer djupgående sätt. Ändå får nog många läsare intrycket att den anti-satanistiska fronten är helt demolerad. Det beror mer på det sofistikerade skrivsättet och den ständiga hänvisningen till "auktoriteter" som påståtts ha visat att anklagelser är ohållbara än på någon verklig argumentering. I två kapitel i Satanism Scare om s.k. "cult cops" , dvs poliser som tar ockult-relaterad brottslighet på stort allvar och anser att den utgör ett allvarligt hot , visas dels att dessa "cult cops" använder sig av mycket osofistikerade och oklara metoder i sina försök att definiera det de bekämpar, dels att många av dem befinner sig någonstans på det republikanska partiets högerflygel. Det hela är övertygande - ända till dess läsaren inser att en av de mest väsentliga frågorna i sammanhanget - finns det en satanismrelaterad brottslighet och hur om-fattande är den - överhuvudtaget inte diskuteras av författarna till dessa kapitel.

Den som läser Satanism Scare kan lätt få intrycket att satanismrelaterad brottslighet i sin helhet är en myt - men i Satanic Panic medger författaren att det faktiskt finns ett stort antal ungdomar som begår brott i Satans namn. Men författaren löser det problemet med att avfärda dem som "pseudo-satanister", som endast använder satanistiska symboler för att få lite spänning (s. 140 ff) Det hela påminner lite om Anders Carlbergs olika försök att bortförklara rasistiska brott i Sverige som relativt harmlösa "ungdomsbråk". Det påminner också om satanisten LaVeys försök att avfärda alla satanister som begår brott som "nuts" och "sickos", som inte är några riktiga satanister.

Medan Jeffrey Victor ändå erkänner att en satanismrelaterad ungdomsbrottslighet finns (även om den inte är utförd av "riktiga" satanister och alltså inte riktigt bör räknas) anser han definitivt att rituella övergrepp inte finns. Det är en ren legend av samma slag som de som var spridda på 1800-talet om att katolska präster ibland begick övergrepp mot unga flickor. (s. 80) Hur han nu kan veta att dessa berättelser helt saknade sanningshalt framgår inte alls - menar han kanske att det är helt otänkbart att katolska präster begår sexualbrott?

Det finns idag ett stort antal rapporter om rituella övergrepp. Vi har flera exempel på fällande domar och i flera fall också på erkännanden. Mycket ofta visar medicinska undersökningar att de som hävdar att de varit utsatta faktiskt har omfattande medicinska skador som styrker berät-telserna. Det finns många publicerade fall (Presidio, McMartin, Nottingham, Country Walk, mm), där beläggen för att övergrepp verkligen ägt rum är starka.[3] Vare sig Satanism Scare eller Satanic Panic vill diskutera något av dessa fall. Istället föredrar de svepande generaliseringar eller hänvisningar till "auktoriteter" som Kenneth Lanning som ersättning för argument. Jeffrey Victor hänvisar till Lannings "careful work" (s. 249) utan att nämna att Lanning till dags dato endast publicerat två cirka 30 sidor långa artiklar om rituella övergrepp, fyllda med sofistikerade ordvändningar och eleganta definitioner, men som inte diskuterar ett enda konkret fall.

Satan´s Silence, däremot, diskuterar konkreta fall. Denna bok, som huvud-sakligen skrivits av Debbie Nathan, en journalist som under de senaste åren i en flod av artiklar passionerat försvarat anklagade för rituella övergrepp, är i motsats till de två tidigare nämnda böckerna, skriven i syfte att verkligen övertyga om att satanistiska övergrepp mot barn inte finns. Problemet med boken är två - dels dess (inte alltför dolda) agenda, dels dess relation till verkligheten.

Det är anmärkningsvärt att författarna till en bok som behandlar övergrepp mot barn har grundinställningen att sexuella relationer mellan barn och vuxna i flera fall kan vara av glädje för barnet. På sidan 232 anklagar författarna "child protectionists" för "the political theory that cross-generational sex can never be a positive experience for the younger party....even though the scientific data indicate otherwise". Vad de syftar på för vetenskapliga data framgår tyvärr inte. I övrigt anser författarna att barnpornografi i det närmaste inte finns (s. 42), att sadistiska förövare alltid dödar sina offer på en gång och att det alltså inte kan finnas några utdragna sadistiska övergrepp (s. 241), att sadister nästan alltid är ensamma och inte samarbetar när de begår övergrepp (samma sida), att det inte finns ett enda exempel på att kvinnor kan begå sexuella övergrepp mot barn (och att alltså de rapporter om rituella övergrepp där kvinnor är förövare måste vara falska) (s. 242). Det ska kanske tilläggas att boken kom ut före gripandena av makarna West och paret Dutroux.

Satan´s Silence går igenom några av de mer kända rapporterna om rituella övergrepp, med syftet att visa att alla anklagade är helt oskyldiga offer för en häxjakt. För att kunna visa detta är författarna tvungna att bortförklara den medicinska och tekniska bevisning som finns i många av fallen. I ett kapitel om medicinsk bevisning hävdar författarna att medicinska tecken på sexuella övergrepp är i det närmaste helt värdelösa eftersom de alltid kan ha orsakats av något annat. (s.178 ff). Inte ens om barnen lider av könssjukdomar bör det kunna användas i en bevisning - för de kan, ren teoretiskt, ha uppkommit på något annat sätt än genom sexuell kontakt. Åsikten är något extrem och synes inte delas av majoriteten av de läkare som arbetat med sådana frågor.

I sina fallbeskrivningar undviker författarna konsekvent att ta upp fakta som strider mot deras teser. När de beskriver den uppmärksammade rätte-gången mot daghemsföreståndarna Frank och Ileana Fuster, som slutligen dömdes till fängelse för rituella övergrepp efter att Ileana erkände brotten, försöker de beskriva fallet som en ren häxprocess utan någon som helst grund, där Ileana erkände för att slippa den vidriga behandlingen i häktet. (s. 169 ff). De undviker att nämna sådana besvärande fakta som att Frank redan tidigare var dömd för såväl sexuella övergrepp mot barn som dråp (det sista resultatet av en kompromiss mellan försvaret och åklagarna - den ursprungliga anklagelsen var mord).[4] Att ett av Franks barn själv led av gonorré anser författarna inte ha någon betydelse - rent teoretiskt kan ju gonorré uppstå på ickesexuella vägar!

När en arkeologisk undersökning ledd av den professionelle arkeologen Gary Stickel från UCLA kom fram till att de underjordiska tunnlar under förskolan McMartin (där personalen anklagats för rituella övergrepp) som barnen beskrivit, men som personalen förnekat existensen av, verkligen existerade, avfärdar författarna det med en teori som implicerar att såväl Stickel, som de föräldrar som deltog som medarbetare i utgrävningen, medvetet förfalskat materialet (s. 242).

Satan´s Silence är en rasande partsinlaga, i likhet med Lilian Öhrströms Sex, lögner och terapi, men betydligt mer sofistikerad. Den ligger långt ifrån den akademiska distansen hos Richardson, Bromley eller Victor. Dess halvdolda agenda gör dessutom att den inte kan betraktas som helt rumsren. Det är kanske därför som det efter ett tag blev ganska tyst om den.

Problemet med hela den "anti-anti-satanistiska" genren är att satanismrelaterad brottslighet faktiskt existerar, liksom rituella övergrepp. De kan inte förmås att försvinna för att några akademiker föredrar att blunda. Och så länge de finns kommer det att finnas "anti-satanister", hysteriska eller inte. Och så länge böcker som vill analysera (eller bekämpa) "anti-satanismen" inte vill erkänna det är det svårt att ta dem på allvar.


Erik Rodenborg



Referenser

Blood, L. 1994. The New Satanists, New York. Boyd, A. 1991. Blasphemous Rumors, London. Boyd, A. 1996. Dangerous Obsessions, London. Lockwood, C. 1993. Other Altars, Minnesota. Lundgren, E. (red). 1994. La de små barn komme til meg, Oslo. Newton, M. 1993. Raising Hell, New York. Newton, M. 1996. ”Written in Blood: A History of Human Sacrifice”, Journal of psychohistory, vol. 24:2. Newton, M, 1997, recension av Satan´s Silence, i Accuracy About Abuse, http://www.carleton.ca/~whovdest/aaa8. htm. Reproducerat från, Believe the Children, vol. 13:1. Noblitt, J R. och Perskin, P.S., 1995. Cult and Ritual Abuse, London. Order of Nine Angles, 1997 . A Gift for the Prince, http://webpages. marshall.edu/~allen12/onagift.txt. Quan, J. 1997. A Consolidation of SRA and False Memory Data, http://www.iccom.com/usrwww/jlquan/consolid. htm. Raschke, C. A. 1990. Painted Black, San Francisco. Sakheim, D och Devine, S. (red.). 1992 Out of Darkness; Exploring Satanism and Ritual Abuse, New York. Sanders, E. 1971. The Family, New York. (Obs, endast denna upplaga innehåller en diskussion om kopplingen mellan Manson och organiserad satanism. Efter flera stämningshot ströks dessa avsnitt i senare upplagor!) Sinason, V. (red.). 1994. Treating Survivors of Satanist Abuse, London och New York. Summit, R. 1994. ”The Dark Tunnels of McMartin”, Journal of Psychohistory, vol. 21: 4. Terry, M. 1987. The Ultimate Evil, New York. Tate, T. 1991. Children for the Devil, London.


-------------------------------------------------------
[1] Sanders 1971; Terry 1987

[2] Order of Nine Angles 1997

[3] Jfr Boyd 1991, 1996; Tate 1991; Sakheim/Devine 1992; Sinason 1994; Lundgren 1994; Noblit/Perskin 1995; Raschke 1990; Blood 1994; Summit 1990; Quan 1997; Newton 1993, 1996, Lockwood 1993. Jag vill passa på att tillägga att det, mig veterligt, aldrig funnits några kopplingar mellan LaVeys Church of Satan och personer som anklagats för rituella övergrepp mot barn.

[4] Newton 1997

tisdag 8 oktober 2013

Auld Lang Syne

När jag köpte min första mobil 2004 kunde man ha en melodislinga av denna sång som ringsignal (en översättning till engelska finns här). Men sedan upphörde mobilen att fungera och eftersom det förklarades bero på en "vattenskada" sades den inte gå att laga. Sedan dess har jag försökt få tag i denna fina sång som ringsignal till de nya mobiler jag köpt, men inte lyckats.

Mitt första medvetna minne av Auld Lang Syne är från en serie av TV- program med underhållning i engelsk pubmiljö i mitten av sextiotalet. Den brukades sjungas som avslutning, om jag minns rätt. Det fanns något fint vemodigt i den som grep tag i mig oerhört mycket. Sedan tror jag att jag inte stötte på den igen förrän jag hörde den som ringsignal till en mobil. Jag föll för den direkt. Och så fick jag en egen mobil och där fanns den också. Tråkigt nog varade det alltså inte så länge.

lördag 5 oktober 2013

Att titta på TV och få vara uppe på kvällen

I september 1965, när jag var tio år,  köpte mina föräldrar en TV. Jag minns dagen den kom. Det var en vardag, men jag låg sjuk hemma. Min mor kom in och sa att nu hade vi en TV.

Det var bra, i synnerhet när man var sjuk, för då kunde man titta på skol-TV. Det var ofta intressant.

Men det var en sak jag inte kunde göra. Något som alla klasskompisar kunde. Det var att vara uppe på lördagarna och titta på TV på kvällen. För reglerna var att jag alltid måste lägga mig åtta, vare sig det var vardag eller helg.

Nåväl, jag berättade för mina klasskompisar om att vi fått en TV. En av dessa klasskompisar var Moni, som var ny och hade kommit till klassen samma höst. Hon frågade om jag hade sett något program som hade gått lördagen innan.

Nej, jag måste lägga mig åtta, sa jag. Hon blev upprörd. Hon frågade vad det var för konstig familj jag hade. ALLA fick vara uppe på lördagar. Hon tyckte väldigt synd om mig.

Jaha, alla fick vara uppe på lördagar. Det var bra att jag fick reda på det. Nu hade jag ett bättre läge i förhandlingarna, så att säga.

Så jag berättade för mina föräldrar om samtalet. Och var noga med att påpeka det där om att Moni tyckte att vår familj var konstig. Jag visste att det skulle få någon form av effekt. Om det var något mina föräldrar blev störda över var det att utomstående kunde se familjen som konstig.

Och det gick snabbare än jag trodde. Efter bara någon dag fick jag reda på att från och med nu skulle jag få vara uppe på lördagskvällar och titta på TV. Det gällde även min bror, som var ett och ett halvt år yngre än mig.

Så lördagen den 2 oktober 1965 tittade jag och min bror på TV hela kvällen. Det var spännande.

Jag tror att jag glömde att tacka Moni då, med det gjorde jag å andra sidan långt senare, retroaktivt, för något år sedan...   Hon mindes förstås inte händelsen, men för mig är det ett ovanligt betydelsefullt minne.

tisdag 1 oktober 2013

Rättsapparaten på förövarnas sida

Stora delar av rättsapparaten i Sverige verkar systematiskt arbeta för att personer som begår sexuella och sadistiska övergrepp ska frias, få vårdnaden om barn och/eller få sänkt straff.

Ett exempel på det sistnämnda kan vi läsa om i Aftonbladet idag.

Jag skulle vilja ställa en fråga. Anta att ett representativt tvärsnitt av de höga jurister som mest enträget arbetat för att göra Sverige till en riskfri plats för förövare plötsligt utan förvarning skulle få sina datorer genomsökta.

Vad tror ni man skulle kunna hitta då?

"The curse of the crimson altar"

Denna skräckfilm fascinerar mig. Och triggar i vissa avsnitt fram - just skräck. Den måste väl ses som en b-film, många skulle nog säga c-...