Våren 1970 utnämnde USA en ny ambassadör i Sverige. Han hette Jerome Holland och blev i Sverige nog mest känd för de ägg som med jämna mellanrum kastades på honom.
Det började i Glanshammar den 28 april 1970. Holland var på besök, det blev demonstrationer och hans Cadillac träffades av ägg. Regeringen rasade och Olof Palme talade om "lymlar". FNL-gruppernas sånggrupp gjorde en riktigt fin sång om händelsen, som senare också spelades in av Fria Proteatern.
Det var den första, men inte den sista äggkastningen mot Holland. Det kom fler. En av dem var faktiskt också jag med på.
Nej, jag kastade inga ägg själv men jag deltog i en demonstration mot Holland, där det kastades ägg. Jag var 16 år.
Det var den 12 mars 1971. På något sätt hade FNL-grupperna fått reda på att Holland skulle besöka US Trade Center den dan. Så när han kom var ganska så många demonstranter samlade. Jag var en av dem.
Jag vet inte om jag kände till att någon skulle kasta ägg. Om jag hade gjort det skulle jag inte ha haft några invändningar. Som jag såg det var att kasta ägg på en representant för en regering som lät sina flygplan fälla napalmbomber på barn en mycket modest handling. För att uttrycka det lite försiktigt.
Och, nej, jag tänker inte alls säga nu att jag då var ung och omogen. Och att jag nu tycker att det var dumt att kasta ägg mot Holland. För det tycker jag inte alls. Det var i högsta grad adekvat att göra det.
När äggen väl var kastade kom polisen. Med hästar. Att bli jagad av ridande polis längs gatorna var en helt ny upplevelse. Jag blev i alla fall inte gripen, och jag minns inte om någon annan blev det. Men jag minns en äldre kvinna som inte hade något med saken att göra, som höll på att ridas omkull av en av poliserna. Hon var mycket upprörd.
Efteråt gick jag tlll ett bibliotek på Hantverkargatan. Det kallades F6 och har numera flyttat till S:t Eriksgatan. Där fick jag tag i en bok av Jan Myrdal - "Skriftställning 2". Jag gick hem, lade mig i sängen och började läsa den.
En av artiklarna i denna samlingsvolym hette "Den inre värdigheten". Till min förvåning handlade den om Gösta Harding,
Ja, jag gick i terapi hos Gösta Harding vid Ericastiftelsen. Jag hade gradvis börjar bli mer och mer skeptisk till honom.
Nu visade det sig att Harding hade intervjuats efter Vietnamdemonstrationen i Stockholm den 20 december 1967. Även där hade det blivit bråk med polisen - efter att demonstrationen av någon anledning i sista stund hade förbjudits.
Harding hade fördömt demonstranterna . Han hade antytt att de hade psykiska problem. Han ville att om man ändå nödvändigtvis skulle demonstrera skulle det ske "värdigt". Ja, han verkade till och med vara emot att man skrek slagord. Om man demonstrerade borde man gå fram "lungt och tyst". Det var vad han sade.
Det vare en underlig känsla att just komma från demonstrationen och sedan läsa detta. Min misstänksamhet mot Harding blev ju på sätt och vis bekräftad. På ett lite oväntat sätt.
Jag minns den kvällen som om den var igår. Jag minns när jag ligger i sängen och just har tagit del av Jan Myrdals helt lysande demaskering av min terapeut. Och nästan ryser över den skoningslösa logik Myrdal använder för att bemöta de förvirrade och reaktionära utgjutelserna från den man jag hade gått i terapi hos i tre år.
Den kvällen somnade jag med mycket motstridiga känslor.
PS.
Två dagar senare, den 14 mars, har vi möte med aktionsgrupp 2 i Kungsholmens FNL-grupp. För en gångs skull är det jag som skriver protokollet. Där skriver jag så här:"Okända antiimperialistiska krafter kastade ägg på Holland på fredagskvällen. Vi ger dom vårt fulla stöd!"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
9 kommentarer:
Efter att ha läst de olika självbiografier som medlemmarna i familjen Myrdal skrivit verkar Jan Myrdal för mig vara en rätt obehaglig typ som har ofredat sin syster och framstår som känslomässigt störd efter att ha övergivits av viktiga anknytningspersoner i sin barndom. Jag vet inte om du håller med om detta, men hur hanterar du när personer som säger saker som till exempel stöder ditt eget synsätt på något i ett annat sammanhang beter sig illa?
Ja, Jan Myrdal verkar ha varit en skitstövel som tonåring och ja, jag har läst Kaj Fölsters bok.
Men något sådant anade jag förstås inte 1971...
Mer allmänt, världen är komplex. Jag kan exempelvis gilla Woody Allen-filmer trots att Woody Allen är ett kräk -för att ta ett exempel. Och jag minns hur besviken jag blev när det visade sig att Cornelis älskade att titta på tjurfäktning!
Jan Myrdal är förresten komplex inte endast som person utan även politiskt. Han har skrivit helt lysande saker som många skulle må bra av att läsa -å andra sidan stödde han ju (exempelvis) Pol Pot.... och har inte heller ångrat det!
Som sagt - världen är komplex och det är länge sen jag trodde på helgon!
Ja, eftersom jag är yngre så kanske jag är i någon brytpunkt då jag måste acceptera att man inte kan köpa eller avfärda folk helt och hållet. Men det hindrar ju inte att man kan bli besviken ibland förstås. Jag hade förresten också ett Cornelis-moment nyligen när jag fick veta det där om att han knivskar transvestiterna och sedan lyssnade på hur han sjöng turalleri och turallera i låten om det hela. Intressant att läsa inlägget för övrigt, då mina föräldrar var med i FNL och jag har iakttagit hur deras vänner ställer sig till det hela på senare år.
Förtydligande.
Jan Myrdal har faktiskt aldrig varit någon idol för mig. Inte ens mars 1971. Han var stalinist, och det var definitivt inte jag.
Däremot var jag väldigt imponerad av en hel del han skrev. De två första volymerna av hans "Skriftställning" kan än idag läsas med behållning, tycker jag. Sedan blev han lite alltför insyltad i KFML för att det skulle vara uthärdligt.
Det var väl listigt av Richard Nixon att utse en svart ambassadör till det land han kritiserades som mest ifrån ...
Jan Myrdal var f ö verkligen inte den ende som stödde Pol Pot, i synnerhet inte efter att regimen störtats av det kommunistiska Vietnam. Läs bara hur högern, både här och där, var upprörd över att en s k laglig regim avlägsnades från makten ...
Verutschkow 14.27
Ja, att Holland var svart var ju inte en tillfällighet. Men det hindrade ju inte protesterna.
Däremot bidrog det till att högerdebattörer trodde sig kunna anklaga demonstranterna för att vara "rasister". Det var en alldeles ovanligt befängd anklagelse, då det ofta ju var samma människor som gått i spetsen för kampanjerna mot exempelvis rasistregimerna i Rhodesia och Sydafrika.
Verutschkow 14.29
Ja, jag minns att till och med DN:s ledarsida verkade sörja Pol Pot-regimen - de klandrade Vietnam för att militärt ha krossat "ett helt samhällssystem"!
Förvånar mig inte. Kampuchea blev ju befriat av "fel" sida i kalla kriget. Både Reagan och Thatcher började stödja Pol Pot efter att han fördrivits från makten, dvs de stödde den "motståndskoalition" som formellt leddes av Sihanouk men egentligen dominerades av Pol Pot. I FN representerades Kampuchea av en Pol Pot-anhängare, eftersom västmakterna inte ville välja in den nya, pro-vietnamesiska och därmed pro-sovjetiska regimen. Jag tror att även Sverige ställde sig bakom detta diskreta stöd till Pol Pot. Det blir alltså rätt så hycklande när debattörer på högerkanten använder Pol Pot som ett exempel på "kommunismens brott"... Tio år senare såg maktpolitiken annorlunda ut. Då började USA och FN plötsligt utmanövrera röda khmererna... Sent skall syndarn vakna!
För övrigt hoppas jag att Nordkorea befrias av...Kina.
Skicka en kommentar