Jag har fått tag i Jan Myrdals "Skriftställning 2". Den publicerades 1969. Artikeln om Gösta Harding, "Den inre värdigheten", som jag alltså läste på kvällen den 12 mars 1971, publicerades först i Aftonbladet den 11 november 1968.
Första delen av artikeln handlar inte alls om Harding. Den handlar om hur Myrdal blev felciterad en gång, det stod "värdig" i texten när han sade "väldig". Han går igenom olika betydelser av ordet "värdig" och menar att det är en politisk term. Det är vissa saker som ses som "värdiga" i ett givet samhällssystem, andra som "ovärdiga".
Så kommer han till intervjun med Gösta Harding. Han inleder avsnittet så här:
"Ta ett exempel på värdighet, ta dr Gösta Harding".
Han fortsätter:
"Torsdagen 21-12 -67 talade han i radio om demonstrationer. Han lät presentera sig som 'psykiatriker av facket'. Han sade många sällsamma ting. Hans uttalanden om demonstranter visade att han var okunnig om de undersökningar som gjorts över olikheten mellan 'demonstranter' och 'normalbefolkning'. Hade han varit kunnig - vilket han som fackman borde ha varit - då hade han vetat att olikheten består i att 'demonstranter' är mer kunniga, mindre kriminella, mindre alkoholskadade, mindre narkotiserade än motsvarande 'normalbefolkning'".
Sedan diskuterar Myrdal ett konkret avsntt ur intervjun, som han anser antyder den personliga basen för Hardings värderingar.
Efter några egna reflektioner citerar han Harding direkt från radiointervjun:
"Ska man demonstrera ska det vara ett tyst tåg med t. ex bilder från eländet därborta, bilder som starkt angriper kriget och tyst och stilla går man. Dom förnämsta demonstrationer som har varit här i världen har väl alltid varit tysta tåg, t. ex begravningståg där någon stupat i någon strid för friheten och där en samlimg människor alltså tyst går fram"....
Myrdal kommenterar:
"Läs detta med omsorg. Det säger mycket. Märk den ryckiga associationen. Harding talar om elände, om krig och sedan plötsligt - bryts associationskedjan med 't.ex' och orden vänder till begravning och död. Det är inte logiskt genomtänkt. Ty om det vore logiskt skulle Harding mena att det förnämsta vore att sörja en död - förnämare till och med än att ha 'stupat i någon strid för friheten'; sorgen har bivit sitt eget värde, ett värde högre än det sörjda objektet. Där tränger starka och omedvetna personliga affekter fram...".
Och vidare: "Detta är inte oväsentligt. Den omedvetna människan är farlig. Se än en gång på texten. Märk det patetiska kravet på tystnad: '...ett tyst tåg... tyst och stilla går man... tysta tåg... tyst går fram'...´ Detta krav på tystnad växer i sats efter sats till ett skri om tystnad. Det är intressant. Det tyder på en stark aggressionshämning..."
Det är ju en nästan infamt elak polemik mot en psykoanalytiker, men det blir snart värre.
"Men aggressionshämning är ju inte detsamma som fridsamhet. Och den underkuvade aggressionen bryter fram i det konstiga inpasset om begravning och död. Observera, andras begravning och andras död. Heller ingen konkret begravning... utan en drömd begravning, en drömd död."
Gösta Harding var ju ordförande i Psykoanalytiska Föreningen. Här fick han finna sig i att psykoanalyseras offentligt i en av Sveriges största tidningar....
Myrdal fortsätter, helt skoningslöst: "Den privata psykologiska bakgrunden är klar; även om de individuella upplevelser under barndomen som kan ligga till grund för affekterna förblir oåtkomliga för den utomstående betraktaren"
Han fortsätter sedan med att slå fast att "den djupt aggressiva drömmen om andras död som kläs i 'förnämhet' är en farlig dröm".
Han tar ett exempel. Anta att Sara Lidman skulle slås ihjäl av en motdemonstrant. Det skulle bli en stor, mäktig "värdig" demonstration vid hennes begravning. Kända personer skulle delta. Det skulle med andra ord bli precis den typ av demonstration som Harding ville ha...
Men, fortsätter Myrdal: "jag kan inte se annat än att den levande, den 'ovärdiga', den icke 'tysta' Sara Lidman har betydligt större värde än den värdiga begravningen av Sara Lidman".
När jag kommit så långt rös jag ordentligt. Jag hade i minst två års tid haft en välgrundad känsla att Gösta Harding egentligen inte letade efter sanningen - hans syfte var inte att jag skulle få reda på något riktigt och verkligt - det egentliga syftet var att jag skulle anpassas. Så för mig bekräftade Myrdals ord på ett nästan kusligt sätt min egen inre bild av Gösta Harding.
Det var en fantastiskt omskakande upplevelse. Men också kuslig - och ångestskapande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar