fredag 9 december 2011

Recension av Jan Guillous "Häxornas försvarare"

/Publicerad i Internationalen 39/2002/

Jan Guillous bok Häxornas försvarare har skapat en intensiv debatt. Denna har mest kommit att handla om avsnittet om nutidens ”häxprocesser”. Det är knappast en tillfällighet, men det kan ändå vara av intresse att först diskutera de historiska delarna.

Dessa delar omfattar nämligen den större delen av boken. Guillou går först igenom häxprocesserna i Sverige, och fortsätter sedan med att behandla övriga Norden och resten av Europa. Det är ganska intressant att ta del av skillnaderna mellan olika länder. Så till exempel får läsaren reda på att de barnvittnen, som spelade en så stor roll i de svenska häxprocesserna, i stort sett spelade en helt obetydlig roll i resten av Europa.

Som dilettantisk historieskrivning når dessa delar av Guillous bok kanske upp till Herman Lindqvists nivå. Om han hade slutat där skulle det inte finnas speciellt mycket att säga om boken.

Möjligen kan man irritera sig på att Guillou så kategoriskt avvisar ett genusperspektiv på häxprocesserna. Trots att han på sidan 86 visar att 85 procent av alla som anklagades och 99 procent av alla som avrättades i Sverige var kvinnor, kan han inte låta bli att på sidorna 84 och 199 avfärda forskare som velat koppla häxprocesserna till kvinnoförtrycket. Hans avfärdande bygger närmast på demagogi – genom att tillskriva ”feminister” teorin om ”en medveten kollektivt organiserad manlig förföljelse mot kvinnor” skapar han sig sin egen önskemotståndare, som är lätt att bemöta. Men som Guillous nära vän Jan Myrdal ofta påpekat – de som har makt behöver sällan medvetet konspirera för att försvara sina intressen.

I Guillous egen bok framgår ju också att häxhysterin kom igång på allvar när dominikanermunkarna Jacob Sprenger och Heinrich Kramers bok Malleus Maleficarum kom ut 1486. Nu var det detta arbete som skapade de kommande århundradenas häxstereotyp, där kvinnlighet, trolldom och djävulen konsekvent sammankopplades. Denna stereotyp uppkom alltså inte i en folklig ”moralpanik” utan hade skapats uppifrån. Eftersom könsfördelningen hos de häxanklagade, i Sverige och i nästan hela Europa, var så anmärkningsvärt skev, är det lite märkligt att Guillou så konsekvent vägrar att använda sig av någon form av genusperspektiv i analysen.

De sista 40 sidorna handlar om vår tids ”häxprocesser”. Problemet är här att det numera knappast förekommer några häxprocesser i västvärlden. Den, mig veterligt, sista häxprocessen i Europa var den farsartade rättegången mot det engelska mediet Helen Duncan, som i mars 1944 dömdes till nio månaders fängelse för brott mot den häxerilag, som i Storbritannien avskaffades först 1951.

Däremot finns det en vana hos många personer att metaforiskt använda sig av ordet ”häxprocess” för att beskriva rättsprocesser som man, av goda eller dåliga skäl, inte gillar. Så har exempelvis Ahmed Rami karakteriserat rättegången mot Radio Islam för hets mot folkgrupp som en ”judisk häxprocess”.

Det är på detta metaforiska sätt Guillou här använder uttrycket. För honom är dagens anklagelser om sexuella övergrepp mot barn häxprocesser, trots att han inte på något meningsfullt sätt kunnat visa några fundamentala likheter mellan dessa och 1600-talets anklagelser. Den enda likheten skulle i så fall vara förekomsten av barnvittnen, men eftersom Guillou själv visar att i de historiska häxprocesserna överallt utom i Sverige den stora majoriteten av vittnen var vuxna, håller inte ens den parallellen.

Hela detta avsnitt är slarvigt, vimlar av faktafel och logiska motsägelser. Hans enda psykiatriska referens är för övrigt en ökänd pedofil-lobbyist (på min hemsida finns fler fakta om sakfel i Guillous bok).

Om den historiska delen av Guillous bok är ett försök till populärhistoria a la Herman Lindqvist är den senare delen någon sorts sammanställning av dagens sexualbrottsdebatt hämtad från backlashpublikationer från Lilian Öhrström, Pelle Svensson och deras likar. På så sätt har Guillou öppet tagit ställning för backlashen mot överlevare för övergrepp i barndomen.

Den som är intresserad av att ta del av vad Guillou totat ihop rekommenderas att låna boken på något bibliotek. Det finns ingen anledning att berika en man som numera tjänar pengar på att hånfullt avfärda traumatiserade människors minnen.

Erik Rodenborg

2 kommentarer:

Anonym sa...

En misstanke man får är faktiskt att Jan Guillou själv kan ha varit utsatt för någon form av övergrepp. Det skulle förklara en del.

Erik Rodenborg sa...

Ja, man kan notera att lika angelägen som han är att andra människor ska tro hans berättelse i "Ondskan", lika angelägen verkar han vara att de INTE ska tro på andras berättelser om övergrepp.

Det är mycket anmärkningsvärt.

"The curse of the crimson altar"

Denna skräckfilm fascinerar mig. Och triggar i vissa avsnitt fram - just skräck. Den måste väl ses som en b-film, många skulle nog säga c-...