Läser på för inkaföredrag

I början av januari är det meningen att jag ska hålla föredrag om inkakulturen för föreningen Socialisten. Anledningen till att just jag, vars kunskaper om denna kultur inte är så överväldigande, valdes ut för detta, var nog kanske att jag hamnade i en diskussion om de tidiga staternas uppkomst. Jag reagerade lite sarkastiskt på en åsikt som jag tyckte var ogrundad och frågade lite syrligt om den verkligen kunna stämma in på inkariket. Så när det sedan kom upp att vi skulle gå och titta på inkautställningen och att vi sedan några dar senare skulle ha ett möte där någon kunde hålla en inledning om inkas, var det ju lämpligt att just jag fick uppgiften. Jag borde ha lärt mig att hålla mun, inser jag nu.

Det första problemet som uppstod hade just med inkautställningen att göra. Eftersom den pågår visade det sig att alla "vanliga" bibliotek hade rensats på inkaböcker, av alla nyblivna inkaentuasiaster. Men de hade dess bättre glömt att hemsöka mer forskningsinriktade dito, och till sist hittade jag en del matnyttigt på Latinamerikabiblioteket på Stockholms universitet.

Sedan påmindes jag, när jag började läsa, om något som jag ju visste, men nästan hade trängt bort. Nämligen att inkas endast är den sista i en lång serie av civilisationer, och att man måste börja långt, långt tidigare, om man ska vara seriös. Och läsa om stater, städer, folkgrupper med namn jag glömt för länge sen.

En av föregångarna till inkas var förresten de som byggde de så kallade Nasza-linjerna. De blev kända genom att Erich von Däniken hävdade att de var landningsbanor för utomjordiska kosmonauter. Varför dessa ville landa på banor som var komplexa avbildningar av (exempelvis) fåglar förklarade aldrig von Däniken, så vitt jag minns. Men det ger ju mig en förevändning att komma med åtminstone EN syrlig kommentar om von Däniken när jag pratar.

Inkautställningen, ja, En tidigare variant av den var här i Stockholm så långt tillbaka i tiden som 1962, och då såg jag den faktiskt. Jag var sju år och drömde sedan mardrömmar om inkamasker och tyckte att jag såg självlysande sådana som grinade hotfullt mot mig när jag skulle försöka sova. Det kanske blir ett rent psykodrama inom mig när jag ser den på nytt.

Så nu läser jag för glatta livet. På julafton, alltså. Och dricker Ramlösa med rabarbersmak, och äter smörgåsar med senapssill som pålägg. Det senare en av mina kulinariska avvikelser, eller vad man kan kalla det. Jag blev utskrattad för den när jag bodde i studentkorridor.

God natt och god jul!