Blekingegadeligan

Håller just på att börja läsa Peter Øvig Knudsens bok "Blekingegadeligan". Jag lånade den på bibliotek idag.

Den handlar om en dansk vänstergrupp som under 80-talet begick bankrån för att samla in pengar till den palestinska organisationen PFLP (Popular front for the liberation of Palestine).

Den har blivit ganska omdiskuterad, och diskussionen har mest handlat om avsnitten om den kriminella aktiviteten. Men även om den delen också är intressant (och, nej, jag stöder självfallet inte bankrån som politisk kampmetod...) är jag mest intresserad av de första partierna, som handlar om den person som först skapade organisationen - Gotfred Appel. Han var uppenbarligen ute ur bilden när bankrånen begicks, men han skapade den ideologiska grunden för organisationen.

Jag hörde talas om Appel redan 1970, när jag gick med i FNL-grupperna. Han sågs som en otäck förrädare och splittrare, och man fick redan från början lära sig hur fel han hade.

Och han hade definitivt fel, men samtidigt var polemiken mot honom så dålig att jag reagerade starkt på det när det begav sig.

Hans teori kallades då allmänt för "mutteorin" men i boken kallas den konsekvent för "snyltarstatsteorin". Den gick i princip ut på att utsugningen av tredje världen hade gett borgarna en möjlighet att "muta" arbetarklassen så att den inte hade någon vilja att kämpa för socialismen. Det var en mycket mekanisk och ekonomistisk teori - den förutsätter att endast en nästan absolut misär kan leda radikalisering och en vilja att kämpa för ett annat samhälle. I princip kan man väl säga att den ganska så effektivt vederlades redan i majrevolten i Frankrike 1968.

Men... den polemik som framförallt KFML förde mot "appelianerna" var inte speciellt upplyftande. KFML förnekade rakt av att det relativa välstånd som skapades i den kapitalistiska västvärlden hade något att göra med exploateringen av tredje världen. Det var enligt KFML endast ett mycket smalt skikt av arbetarklasen ("arbetararistokratin") som fick några materiella fördelar av denna.

Appels svar till KFML var i själva verket ofta eleganta, och hade en hel del poänger. Problemet var inte framförallt hans ekonomiska analys utan de pinsamt moraliserande slutsatser han drog. Lika lite som en ekonomisk misär alltid leder till radikalisering (vilket blev plågsamt uppenbart för mig när jag besökte Filippinerna i juni 2010), lika lite behöver ett relativt "välstånd" leda till passivitet.

För Appel var en socialistisk samhällsomvandling i västvärlden en omöjlighet innan tredje världen hade rest sig och befriat sig från västimperialismen. Det var en ganska så pessimistisk världsbild som idag skulle leda till än mer pessimistiska slutsatser efter alla de nederlag som den koloniala revolutionen lidit under de senaste årtiondena.

Slutsatsen av Appels analys blev ju att det inte var någon mening att kämpa för socialismen i vår del av världen. Det enda man kan göra är att stöda befrielserörelser i tredje världen och vänta tills de har segrat. Och även om Appel tog avstånd från bankrånen blev de på sätt och vis en logisk konsekvens av hans analys.

Hans grundsyn var käpprätt åt helvete, med det hindrade inte att han ställde intressanta frågor. De frågorna intresserar mig trots allt mer än hur det gick till när "Blekingegadeligan" begick sina bankrån.