Nu har det blivit den 31 december, nyårsafton. Eller natten till den, i alla fall.
Ikväll har jag lite nostalgiskt lyssnat på en CD med Runaways, en tjejrockgrupp med en ganska så aggressiv framtoning som jag brukade lyssna på i slutet av 1977 och i början av 1978, strax efter att jag fått min första "riktiga" lägenhet på Kvarnhagsgatan.
En låt som nog inte fanns på just de Runawaysskivor jag lyssnade på 77 och 78 men som finns på den CD jag har nu är "Queens of Noise". Den var faktiskt en av de låtar jag använde för att hämnas på min störande och SKA-spelande granne när jag bodde på Emmylundsvägen 3...
Efter att jag spelat färdigt CD:n var klockan över 22, och då får man inte spela mer (utom i hörlurar, men mina är gamla och slitna, och ljudet blir inte så bra). Då fastnade jag istället underligt nog i en gammal tråd på Cattas bubbla, med många hundra kommentarer. Tog mig mer än en timme att läsa igenom den.
Gott nytt år!
lördag 31 december 2011
fredag 30 december 2011
"Titta, titta" - på de slående pojkarnas sida...
Ibland undrar jag om någon kan tycka att jag överreagerar inför saker. Som till exempel när jag efter en förfärligt massa år lyssnar igen på Owe Thörnqvists "Titta, titta" och upprörs över hur han verkar nonchalera att pojkar slår flickor.
"Titta, titta" var en sång som jag verkligen gillade som barn. Den var rolig, och roligast av allt var nog raderna:
"Titta på Ville, titta på Ville, han har Bc i "krille", ha, ha!
Men inte Hektor, men inte Hektor, för hans farsa är rektor, ha, ha!."
Det var ett så underbart respektlöst ifrågasättande av det rättvisa i betygssättningen att jag nästan baxnade. För att vara skrivet av en vuxen tyckte jag det var väldigt sympatiskt.
Owe Thörnqvist beskriver ju en besvärlig klass:
"Fy, på sej, Asta, fy, på sej, Asta, ska hon sitta och kasta? Va!
Nej, det var Becke, nej, det var Becke, för han stänkte med bläcke'!
Detta börjar faktiskt likna höjden, ska jag säja!
Nästa timme börjar vi med slöjden, ska jag säja!"
Så besvärlig att han verkar frukta för sin egen säkerhet: "Oj, oj, oj, oj, oj sicket sjå, man blir ju slagen gul och blå".
Nu är ju läraren alltid starkare än barnen på den nivå det här handlar om så han behövde ju inte vara SÅ orolig. Men det finns en beskrivning av någon som verkligen blir slagen i sången, och vad säger Thörnqvist då?
"Stina läser nästa stycke!
Buuhuuu! Titta på Tage, titta på Tage, det är han som har slage'.
Slog lilla Stina, slog lilla Stina,så hon börja' och grina.
Åh, hon har väl aldrig annat för sej, kan man tänka.
Huvudsaken är väl att det rör sej, kan man tänka."
Jag blir faktiskt upprörd när jag hör och läser det. Läraren, som själv oroar sig för att han ska bli slagen gul och blå, verkar inte alls bry sig om att Tage slog Stina, utan verkar faktiskt nästan håna henne: "Åh, hon har väl aldrig annat för sej, kan man tänka".
Nej, denna text i "Titta, titta" är faktiskt inte likgiltig eller helt trivial. Att reagera på den är inte fånigt och meningslöst, vad sedan än Pär Ström o co må tycka om saken.
Det Owe Thörnqvist, som så vitt jag fattar var lärare på riktigt, skrev och sjöng avspeglade något existerande. En inställning som fanns och finns än idag, och som är ganska så sorglig. För att uttrycka det försiktigt.
"Titta, titta" var en sång som jag verkligen gillade som barn. Den var rolig, och roligast av allt var nog raderna:
"Titta på Ville, titta på Ville, han har Bc i "krille", ha, ha!
Men inte Hektor, men inte Hektor, för hans farsa är rektor, ha, ha!."
Det var ett så underbart respektlöst ifrågasättande av det rättvisa i betygssättningen att jag nästan baxnade. För att vara skrivet av en vuxen tyckte jag det var väldigt sympatiskt.
Owe Thörnqvist beskriver ju en besvärlig klass:
"Fy, på sej, Asta, fy, på sej, Asta, ska hon sitta och kasta? Va!
Nej, det var Becke, nej, det var Becke, för han stänkte med bläcke'!
Detta börjar faktiskt likna höjden, ska jag säja!
Nästa timme börjar vi med slöjden, ska jag säja!"
Så besvärlig att han verkar frukta för sin egen säkerhet: "Oj, oj, oj, oj, oj sicket sjå, man blir ju slagen gul och blå".
Nu är ju läraren alltid starkare än barnen på den nivå det här handlar om så han behövde ju inte vara SÅ orolig. Men det finns en beskrivning av någon som verkligen blir slagen i sången, och vad säger Thörnqvist då?
"Stina läser nästa stycke!
Buuhuuu! Titta på Tage, titta på Tage, det är han som har slage'.
Slog lilla Stina, slog lilla Stina,så hon börja' och grina.
Åh, hon har väl aldrig annat för sej, kan man tänka.
Huvudsaken är väl att det rör sej, kan man tänka."
Jag blir faktiskt upprörd när jag hör och läser det. Läraren, som själv oroar sig för att han ska bli slagen gul och blå, verkar inte alls bry sig om att Tage slog Stina, utan verkar faktiskt nästan håna henne: "Åh, hon har väl aldrig annat för sej, kan man tänka".
Nej, denna text i "Titta, titta" är faktiskt inte likgiltig eller helt trivial. Att reagera på den är inte fånigt och meningslöst, vad sedan än Pär Ström o co må tycka om saken.
Det Owe Thörnqvist, som så vitt jag fattar var lärare på riktigt, skrev och sjöng avspeglade något existerande. En inställning som fanns och finns än idag, och som är ganska så sorglig. För att uttrycka det försiktigt.
Det första val jag röstade i - skolvalet 1970
Det var skolval på Essingeskolan i september 1970. Jag var 15 och gick i nian.
Jag hade bestämt mig långt innan att jag skulle rösta på VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna). Jag var ju visserligen medlem i FPU, men det var jag ju som sagt inte för att jag var folkpartist, utan för att jag gillade Per Gahrton.
Men jag nöjde mig inte med att rösta. Jag startade en kampanj för att andra också skulle rösta på VPK.
Borgarna på skolan fanns det ju inte någon anledning att försöka övertyga, de var som de var. Det som oroade mig var att missledda personer skulle rösta på KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna), istället för på VPK. KFML:s dåvarande studentförbund Clarté hade delat ut ett flygblad på skolan, där de målade upp en så fin bild hur skolan skulle funka under socialismen. Det var så vackert skrivet, och rentav förföriskt.
Nu hade jag ju läst om Stalin, och visste att KFML/Clarté stödde Stalin. Inte nog med det - jag hade läst en bok av A.S. Neill, Problemläraren, som hade citerat stora delar av en sovjetisk artikel från det sena trettiotalet om de sovjetiska skolornas ordningsstadgar. Det var inte riktigt i linje med Clartés vackra bild. I de sovjetiska ordningsreglerna, och i artikeln i sovjettidningen, stod det mycket om disciplin, bestraffningar och obetingad lydnad. Inte nog med det - det framhölls också hur mycket bättre disciplinen hade blivit när man hade avskaffat samskolan för både pojkar och flickor och återinfört enkönade särskolor.
Det var en hårresande läsning.
Så jag gick runt och berättade för alla som ville lyssna att KFML var stalinister, och hur den stalinistiska skolan hade funkat i praktiken. Eftersom det inte fanns några KFML:are på skolan sade ingen mot mig... Det hade dock varit en skolvalsdebatt, och den kvinnliga KFML-representanten hade varit nästan like förföriskt inställsam som Clartéflygbladet. Vem som hade delat ut Clartéflygbladet visste jag inte, men det var i alla fall ingen som gick på skolan.
Den 21 september, måndagen efter "det riktiga" valet, var det så rösträkning på skolan. Jag minns inte siffrorna, men det blev borgerlig majoritet. Däremot hade VPK fått mycket fler röster än KFML. Vår käre rektor (obs grov ironi!) sade att han var förvånad, för i nästan alla andra skolor hade KFML blivit mycket större än VPK. Om min kampanj verkligen hade spelat in och bidragit till att VPK blev större än KFML på just vår skola är naturligtvis omöjligt att säga. Men jag ville nog tro det.
Jag var som sagt fortfarande med i FPU. Därför var det lite kul att sedan få reda på att Rolf Granstrand, en av ledamöterna i FPU:s förbundsstyrelse, sedermera avslöjade att han hade röstat på VPK i valet. Han blev ett av Leijonborgfalangens paradargument för att man måste göra sig av med Per Gahrton.
I FPU blev jag ju inte långvarig, som sagt. Den 27 september gick jag på FPU Storstockholms medlemsmöte, och blev nästan fysiskt illamående. Det var inte precis där jag ville vara med. Det var ett näste för intrigerande högervridna leijonborgare som ville ha bort Gahrton, alltså den person som hade inspirerat mig att gå med. Så jag skrev ett argt brev till FPU och avsade mig mitt medlemskap.
Jag hade bestämt mig långt innan att jag skulle rösta på VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna). Jag var ju visserligen medlem i FPU, men det var jag ju som sagt inte för att jag var folkpartist, utan för att jag gillade Per Gahrton.
Men jag nöjde mig inte med att rösta. Jag startade en kampanj för att andra också skulle rösta på VPK.
Borgarna på skolan fanns det ju inte någon anledning att försöka övertyga, de var som de var. Det som oroade mig var att missledda personer skulle rösta på KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna), istället för på VPK. KFML:s dåvarande studentförbund Clarté hade delat ut ett flygblad på skolan, där de målade upp en så fin bild hur skolan skulle funka under socialismen. Det var så vackert skrivet, och rentav förföriskt.
Nu hade jag ju läst om Stalin, och visste att KFML/Clarté stödde Stalin. Inte nog med det - jag hade läst en bok av A.S. Neill, Problemläraren, som hade citerat stora delar av en sovjetisk artikel från det sena trettiotalet om de sovjetiska skolornas ordningsstadgar. Det var inte riktigt i linje med Clartés vackra bild. I de sovjetiska ordningsreglerna, och i artikeln i sovjettidningen, stod det mycket om disciplin, bestraffningar och obetingad lydnad. Inte nog med det - det framhölls också hur mycket bättre disciplinen hade blivit när man hade avskaffat samskolan för både pojkar och flickor och återinfört enkönade särskolor.
Det var en hårresande läsning.
Så jag gick runt och berättade för alla som ville lyssna att KFML var stalinister, och hur den stalinistiska skolan hade funkat i praktiken. Eftersom det inte fanns några KFML:are på skolan sade ingen mot mig... Det hade dock varit en skolvalsdebatt, och den kvinnliga KFML-representanten hade varit nästan like förföriskt inställsam som Clartéflygbladet. Vem som hade delat ut Clartéflygbladet visste jag inte, men det var i alla fall ingen som gick på skolan.
Den 21 september, måndagen efter "det riktiga" valet, var det så rösträkning på skolan. Jag minns inte siffrorna, men det blev borgerlig majoritet. Däremot hade VPK fått mycket fler röster än KFML. Vår käre rektor (obs grov ironi!) sade att han var förvånad, för i nästan alla andra skolor hade KFML blivit mycket större än VPK. Om min kampanj verkligen hade spelat in och bidragit till att VPK blev större än KFML på just vår skola är naturligtvis omöjligt att säga. Men jag ville nog tro det.
Jag var som sagt fortfarande med i FPU. Därför var det lite kul att sedan få reda på att Rolf Granstrand, en av ledamöterna i FPU:s förbundsstyrelse, sedermera avslöjade att han hade röstat på VPK i valet. Han blev ett av Leijonborgfalangens paradargument för att man måste göra sig av med Per Gahrton.
I FPU blev jag ju inte långvarig, som sagt. Den 27 september gick jag på FPU Storstockholms medlemsmöte, och blev nästan fysiskt illamående. Det var inte precis där jag ville vara med. Det var ett näste för intrigerande högervridna leijonborgare som ville ha bort Gahrton, alltså den person som hade inspirerat mig att gå med. Så jag skrev ett argt brev till FPU och avsade mig mitt medlemskap.
torsdag 29 december 2011
Vietnam 1964-66
Vietnam hade redan i barndomen en oerhörd betydelse för mitt medvetande och uppfattning om världen. Jag var ju brådmogen, och hade fram till december 1964 en världsbild som i hög grad skapats av läsning av Det Bästa och andra borgerliga medier.
Vietnam hade jag förstås hört talas om – och uppfattade det som ett angreppskrig av diktaturen Nordvietnam mot demokratin Sydvietnam.
Samtidigt hade jag – och jag var då nio år, på gränsen till det tionde – börjat läsa Ny Dag. På något sätt var det en reaktion mot vuxenvärldens inställning. Jag hade bibringats uppfattningen att kommunister var hemska förtryckare – och på något plan hade jag känslan av att vad än de vuxna sa kunde sanningen mycket väl vara den motsatta.
Så min veckopeng fick många gånger alltså gå till att köpa Ny Dag - i den pressbyrå som låg insprängd i Svenska Dagbladets hus!
Och så denna dag – den 21 december 1964. (Har kollat på KB, det stämmer). Där fanns en artikel om Vietnam. Inget nytt med det, jag brukade avfärda sådana artiklar som ”kommunistpropaganda”. Men det märkliga med denna artikel var att den var saxad from New York Herald Tribune. Jag läste den, alldeles förundrad. Här hade vi en ansedd amerikansk tidning som berättade att FNL (”Viet Cong”) bestod av fattiga bönder, att regeringen var en USA-stödd militärdiktatur, att det var en bondegerilla, inte Nordvietnams reguljära armé som slogs mot USA i syd. Jag blev skakad.
Den dagen raserades hela den bild av världen som jag hade. Allt var tvärtom, åtminstone i Vietnam. Det var kusligt, på sätt och vis. På ett annat sätt var det befriande.
Hela 1965 dominerade Vietnam mitt inre liv. Jag var 10, men lekte inte mycket med mina kamrater. Så jag läste tidningar och böcker.
Vad gäller Vietnam var det på sätt och vis också ett "krig" inom mig. I februari 1965 började jag på nytt undra om inte USA hade rätt, medan jag i april detta år, då jag för alla mina sparpengar hade prenumererat en månad på Stockholms-Tidningen (s), på nytt ställde mig på ”Viet Congs” sida. Hösten 1965 började jag på nytt undra om inte USA hade rätt, för att slutligen bestämma mig för att stöda Vietnam i februari 1966.
Det här var ett inre drama, och jag upplevde det som gällande liv eller död. Men i slutändan segrade inställningen att USA:s krig var orättvist och att de fattiga bönderna i Vietnam var de som verklige försvarade ”friheten” – inte USA. Detta i sin tur hade konsekvenser för min världsbild i övrigt. Värden var inte som den presenterades för oss av tvärsäkra vuxna. Mycket ofta var det som sagt - tvärtom.
Vietnam hade jag förstås hört talas om – och uppfattade det som ett angreppskrig av diktaturen Nordvietnam mot demokratin Sydvietnam.
Samtidigt hade jag – och jag var då nio år, på gränsen till det tionde – börjat läsa Ny Dag. På något sätt var det en reaktion mot vuxenvärldens inställning. Jag hade bibringats uppfattningen att kommunister var hemska förtryckare – och på något plan hade jag känslan av att vad än de vuxna sa kunde sanningen mycket väl vara den motsatta.
Så min veckopeng fick många gånger alltså gå till att köpa Ny Dag - i den pressbyrå som låg insprängd i Svenska Dagbladets hus!
Och så denna dag – den 21 december 1964. (Har kollat på KB, det stämmer). Där fanns en artikel om Vietnam. Inget nytt med det, jag brukade avfärda sådana artiklar som ”kommunistpropaganda”. Men det märkliga med denna artikel var att den var saxad from New York Herald Tribune. Jag läste den, alldeles förundrad. Här hade vi en ansedd amerikansk tidning som berättade att FNL (”Viet Cong”) bestod av fattiga bönder, att regeringen var en USA-stödd militärdiktatur, att det var en bondegerilla, inte Nordvietnams reguljära armé som slogs mot USA i syd. Jag blev skakad.
Den dagen raserades hela den bild av världen som jag hade. Allt var tvärtom, åtminstone i Vietnam. Det var kusligt, på sätt och vis. På ett annat sätt var det befriande.
Hela 1965 dominerade Vietnam mitt inre liv. Jag var 10, men lekte inte mycket med mina kamrater. Så jag läste tidningar och böcker.
Vad gäller Vietnam var det på sätt och vis också ett "krig" inom mig. I februari 1965 började jag på nytt undra om inte USA hade rätt, medan jag i april detta år, då jag för alla mina sparpengar hade prenumererat en månad på Stockholms-Tidningen (s), på nytt ställde mig på ”Viet Congs” sida. Hösten 1965 började jag på nytt undra om inte USA hade rätt, för att slutligen bestämma mig för att stöda Vietnam i februari 1966.
Det här var ett inre drama, och jag upplevde det som gällande liv eller död. Men i slutändan segrade inställningen att USA:s krig var orättvist och att de fattiga bönderna i Vietnam var de som verklige försvarade ”friheten” – inte USA. Detta i sin tur hade konsekvenser för min världsbild i övrigt. Värden var inte som den presenterades för oss av tvärsäkra vuxna. Mycket ofta var det som sagt - tvärtom.
onsdag 28 december 2011
Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band
Den 27 december 1967 lyssnade jag första gången på hela Beatles LP "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band". Jag skulle fylla 13 om några dagar.
Jag hade önskat den till julklapp och fått den. Men eftersom vi inte hade en stereogrammofon och skivan var köpt i stereo var jag tvungen att byta den. Så onsdagen den 27 gick jag till affären och bytte stereoskivan mot en monoskiva.
Det var sedan en oerhörd upplevelse att lyssna igenom den. Jag hade nog aldrig hört något liknande. Eller läst, för på baksidan fanns alla texter.
Jag hade dessutom en modell utifrån vilken jag kunde tolka texterna. Det var Håkan Sandblads och Arne Ruths artikel "Den påtända generationen" från DN den 6 augusti 1967. Nu var det visserligen så att jag inte trodde på, eller inte ville tro på, deras teori om att skivan handlade om LSD "från omslaget till innerspåret". Men det spelade egentligen ingen roll, deras utförliga analys av skivan, låt för låt, påverkade mig i alla fall.
Framförallt därför att under deras LSD-teori låg ett annat tema. LSD och droger var i Sandblad/Ruths tolkning kopplad till en form av samhällskritik. Enligt dem var skivan i princip uppdelad i två delar. Dels beskrivningen av den kärlekslösa och kälkborgerliga västerländska kulturen som var dömd till undergång. Den skildrades i karikatyrartad form i låtar som "When I´m 64", "Lovely Rita" och "Good, Morning, Good Morning".
Detta var den gamla fyrkantiga världen, som sagt dömd till undergång. Lösningen enligt Beatles, om man fick tro Sandblad/Ruht, var kärlek - och droger. I "Lucy in the Sky with Diamonds" introducerades den lösningen, som redan antytts i "With a Little Help from my Friends" textrad "I get high with a little help from my friends".
Efter Lucy in the Sky kom två exemplifieringar om hur allt skulle gå bättre med droger och kärlek - i "Getting Better" och "Fixing a Hole". LSD-kultens karaktär av ungdomsrevolt avspeglades bra i nästa låt "She´s Leaving Home". Och "Being for the Benefit of mr Kite" överflödade av psykedeliskt bildspråk - "high as a kite" var till exempel en vanlig term för att vara påtänd.
Det mystiska kärleksbuskapet fanns ju representerat i "Within you without you". Sedan kom alltså tre låtar om den döende prepsykedeliska världens bisarra töntighet åtföljt av en repris av titellåten. Och så kommer då "A Day in the Life". Att den handlade om droger trodde ju många - huvudpersonen som går upp i det övre däcket av bussen - och sedan orden: "had a smoke ... and I went into a dream" - en rad som åtföljs av drömlika änglakörer.
Men enligt Sandblad/Ruth är det också en undergångsvision. Bilolyckan i låtens början symboliserade den västerländska kulturens undergång. Mannen som dör är känd och uppsatt - han kanske rent av kom från "the house of lords".... En lämplig symbol för den trista, kärlekslösa prepsykedeliska eran....
Och så slutet - drömlika änglakörer, och som sista mening "I´d love to turn you on" (jag skulle vilja tända på dig...) - följt av en kakafoni. Och detta, lärde Sandblad/Ruth oss, var skivans yttersta budskap.
Men inte det sista. Ty enligt dessa författare kan man dessutom i innerspåret höra orden "Can you see any other way?". Vilket alltså är kopplat till "A Day in the Life":s uppmaning att tända på....
Nåväl, jag tyckte inte att innerspåret alls lät som "Can you see any other way?". Snarare som "I never could see any other". Eller nåt.
Mer allmänt hade jag definitivt bestämt mig för att inte tro på LSD-teorin. Men det underliggande temat hos Sandblad/Ruth hade mig ändå i ett fast grepp. För det gick ändå på något sätt att ta upp dikotomin mellan det gamla, töntiga, kälkborgerliga, kärlekslösa tänkandet och det nya, hippieinspirerade dito, fyllt av idéer om kärlek och gemenskap. Jag tror helt enkelt att jag abstraherade bort LSD från ekvationen så att säga - och behöll resten.
Så Sandblad/Ruths analys kom att ge mig de glasögon med vars hjälp jag stukturerade min upplevelse av Sgt. Pepper-LP:n. Och jag tror att jag upplever den på det sättet än idag.
Den enda skillnaden är att jag väl numera får en del MEDVETNA gudinneassociationer av texten till "Lucy in the Sky with Diamonds", som jag inte fick då.
Men fortfarande är det alltså en stor upplevelse att lyssna på Sgt. Pepper.
Jag hade önskat den till julklapp och fått den. Men eftersom vi inte hade en stereogrammofon och skivan var köpt i stereo var jag tvungen att byta den. Så onsdagen den 27 gick jag till affären och bytte stereoskivan mot en monoskiva.
Det var sedan en oerhörd upplevelse att lyssna igenom den. Jag hade nog aldrig hört något liknande. Eller läst, för på baksidan fanns alla texter.
Jag hade dessutom en modell utifrån vilken jag kunde tolka texterna. Det var Håkan Sandblads och Arne Ruths artikel "Den påtända generationen" från DN den 6 augusti 1967. Nu var det visserligen så att jag inte trodde på, eller inte ville tro på, deras teori om att skivan handlade om LSD "från omslaget till innerspåret". Men det spelade egentligen ingen roll, deras utförliga analys av skivan, låt för låt, påverkade mig i alla fall.
Framförallt därför att under deras LSD-teori låg ett annat tema. LSD och droger var i Sandblad/Ruths tolkning kopplad till en form av samhällskritik. Enligt dem var skivan i princip uppdelad i två delar. Dels beskrivningen av den kärlekslösa och kälkborgerliga västerländska kulturen som var dömd till undergång. Den skildrades i karikatyrartad form i låtar som "When I´m 64", "Lovely Rita" och "Good, Morning, Good Morning".
Detta var den gamla fyrkantiga världen, som sagt dömd till undergång. Lösningen enligt Beatles, om man fick tro Sandblad/Ruht, var kärlek - och droger. I "Lucy in the Sky with Diamonds" introducerades den lösningen, som redan antytts i "With a Little Help from my Friends" textrad "I get high with a little help from my friends".
Efter Lucy in the Sky kom två exemplifieringar om hur allt skulle gå bättre med droger och kärlek - i "Getting Better" och "Fixing a Hole". LSD-kultens karaktär av ungdomsrevolt avspeglades bra i nästa låt "She´s Leaving Home". Och "Being for the Benefit of mr Kite" överflödade av psykedeliskt bildspråk - "high as a kite" var till exempel en vanlig term för att vara påtänd.
Det mystiska kärleksbuskapet fanns ju representerat i "Within you without you". Sedan kom alltså tre låtar om den döende prepsykedeliska världens bisarra töntighet åtföljt av en repris av titellåten. Och så kommer då "A Day in the Life". Att den handlade om droger trodde ju många - huvudpersonen som går upp i det övre däcket av bussen - och sedan orden: "had a smoke ... and I went into a dream" - en rad som åtföljs av drömlika änglakörer.
Men enligt Sandblad/Ruth är det också en undergångsvision. Bilolyckan i låtens början symboliserade den västerländska kulturens undergång. Mannen som dör är känd och uppsatt - han kanske rent av kom från "the house of lords".... En lämplig symbol för den trista, kärlekslösa prepsykedeliska eran....
Och så slutet - drömlika änglakörer, och som sista mening "I´d love to turn you on" (jag skulle vilja tända på dig...) - följt av en kakafoni. Och detta, lärde Sandblad/Ruth oss, var skivans yttersta budskap.
Men inte det sista. Ty enligt dessa författare kan man dessutom i innerspåret höra orden "Can you see any other way?". Vilket alltså är kopplat till "A Day in the Life":s uppmaning att tända på....
Nåväl, jag tyckte inte att innerspåret alls lät som "Can you see any other way?". Snarare som "I never could see any other". Eller nåt.
Mer allmänt hade jag definitivt bestämt mig för att inte tro på LSD-teorin. Men det underliggande temat hos Sandblad/Ruth hade mig ändå i ett fast grepp. För det gick ändå på något sätt att ta upp dikotomin mellan det gamla, töntiga, kälkborgerliga, kärlekslösa tänkandet och det nya, hippieinspirerade dito, fyllt av idéer om kärlek och gemenskap. Jag tror helt enkelt att jag abstraherade bort LSD från ekvationen så att säga - och behöll resten.
Så Sandblad/Ruths analys kom att ge mig de glasögon med vars hjälp jag stukturerade min upplevelse av Sgt. Pepper-LP:n. Och jag tror att jag upplever den på det sättet än idag.
Den enda skillnaden är att jag väl numera får en del MEDVETNA gudinneassociationer av texten till "Lucy in the Sky with Diamonds", som jag inte fick då.
Men fortfarande är det alltså en stor upplevelse att lyssna på Sgt. Pepper.
tisdag 27 december 2011
Luka
Texter kan beröra en. Beröra en mycket. Kanske än mer om de är tonsatta.
Jag letade efter en sång jag hört på radio då och då. Visste inte vad den hette. Sökte på Google efter sökord från texten. Ja, jag hittade den ganska snart. Den hette "Luka". Och den handlade ungefär om vad jag trodde att den skulle handla.
Om en kvinna som misshandlas grovt och inte vågar protestera. Men den skulle också ha kunnat handla om ett barn.
När jag hade hört färdigt den, var mitt ansikte alldeles vått.
-------------------------------------
TILLÄGG
Dvs jag trodde alltså att den handlade om kvinnomisshandel. Men nu får jag höra att den skulle handla om en misshandlad pojke som bodde i samma trappuppgång som artisten. Det kanske går att kolla upp saken.
Jag letade efter en sång jag hört på radio då och då. Visste inte vad den hette. Sökte på Google efter sökord från texten. Ja, jag hittade den ganska snart. Den hette "Luka". Och den handlade ungefär om vad jag trodde att den skulle handla.
Om en kvinna som misshandlas grovt och inte vågar protestera. Men den skulle också ha kunnat handla om ett barn.
När jag hade hört färdigt den, var mitt ansikte alldeles vått.
-------------------------------------
TILLÄGG
Dvs jag trodde alltså att den handlade om kvinnomisshandel. Men nu får jag höra att den skulle handla om en misshandlad pojke som bodde i samma trappuppgång som artisten. Det kanske går att kolla upp saken.
söndag 25 december 2011
Äntligen!
Efter att ha tragglat mig igenom Nigel Davies "The ancient kingdoms of Peru" och upplevt projektet som alltmer tröstlöst, insåg jag att nästa bok jag lånat, "The Inca empire" av Thomas C Patterson faktiskt var en fullträff.
Medan Davies visade sig vara en konservativ engelsk parlamentsledamot (!), med en dito samhällssyn, utgår Patterson från ett försök till marxistisk analys, och ställer alltså precis den typ av frågor som jag förväntas diskutera på mitt föredrag.
Mina helgstudier verkar räddade, med andra ord.
Medan Davies visade sig vara en konservativ engelsk parlamentsledamot (!), med en dito samhällssyn, utgår Patterson från ett försök till marxistisk analys, och ställer alltså precis den typ av frågor som jag förväntas diskutera på mitt föredrag.
Mina helgstudier verkar räddade, med andra ord.
lördag 24 december 2011
Läser på för inkaföredrag
I början av januari är det meningen att jag ska hålla föredrag om inkakulturen för föreningen Socialisten. Anledningen till att just jag, vars kunskaper om denna kultur inte är så överväldigande, valdes ut för detta, var nog kanske att jag hamnade i en diskussion om de tidiga staternas uppkomst. Jag reagerade lite sarkastiskt på en åsikt som jag tyckte var ogrundad och frågade lite syrligt om den verkligen kunna stämma in på inkariket. Så när det sedan kom upp att vi skulle gå och titta på inkautställningen och att vi sedan några dar senare skulle ha ett möte där någon kunde hålla en inledning om inkas, var det ju lämpligt att just jag fick uppgiften. Jag borde ha lärt mig att hålla mun, inser jag nu.
Det första problemet som uppstod hade just med inkautställningen att göra. Eftersom den pågår visade det sig att alla "vanliga" bibliotek hade rensats på inkaböcker, av alla nyblivna inkaentuasiaster. Men de hade dess bättre glömt att hemsöka mer forskningsinriktade dito, och till sist hittade jag en del matnyttigt på Latinamerikabiblioteket på Stockholms universitet.
Sedan påmindes jag, när jag började läsa, om något som jag ju visste, men nästan hade trängt bort. Nämligen att inkas endast är den sista i en lång serie av civilisationer, och att man måste börja långt, långt tidigare, om man ska vara seriös. Och läsa om stater, städer, folkgrupper med namn jag glömt för länge sen.
En av föregångarna till inkas var förresten de som byggde de så kallade Nasza-linjerna. De blev kända genom att Erich von Däniken hävdade att de var landningsbanor för utomjordiska kosmonauter. Varför dessa ville landa på banor som var komplexa avbildningar av (exempelvis) fåglar förklarade aldrig von Däniken, så vitt jag minns. Men det ger ju mig en förevändning att komma med åtminstone EN syrlig kommentar om von Däniken när jag pratar.
Inkautställningen, ja, En tidigare variant av den var här i Stockholm så långt tillbaka i tiden som 1962, och då såg jag den faktiskt. Jag var sju år och drömde sedan mardrömmar om inkamasker och tyckte att jag såg självlysande sådana som grinade hotfullt mot mig när jag skulle försöka sova. Det kanske blir ett rent psykodrama inom mig när jag ser den på nytt.
Så nu läser jag för glatta livet. På julafton, alltså. Och dricker Ramlösa med rabarbersmak, och äter smörgåsar med senapssill som pålägg. Det senare en av mina kulinariska avvikelser, eller vad man kan kalla det. Jag blev utskrattad för den när jag bodde i studentkorridor.
God natt och god jul!
Det första problemet som uppstod hade just med inkautställningen att göra. Eftersom den pågår visade det sig att alla "vanliga" bibliotek hade rensats på inkaböcker, av alla nyblivna inkaentuasiaster. Men de hade dess bättre glömt att hemsöka mer forskningsinriktade dito, och till sist hittade jag en del matnyttigt på Latinamerikabiblioteket på Stockholms universitet.
Sedan påmindes jag, när jag började läsa, om något som jag ju visste, men nästan hade trängt bort. Nämligen att inkas endast är den sista i en lång serie av civilisationer, och att man måste börja långt, långt tidigare, om man ska vara seriös. Och läsa om stater, städer, folkgrupper med namn jag glömt för länge sen.
En av föregångarna till inkas var förresten de som byggde de så kallade Nasza-linjerna. De blev kända genom att Erich von Däniken hävdade att de var landningsbanor för utomjordiska kosmonauter. Varför dessa ville landa på banor som var komplexa avbildningar av (exempelvis) fåglar förklarade aldrig von Däniken, så vitt jag minns. Men det ger ju mig en förevändning att komma med åtminstone EN syrlig kommentar om von Däniken när jag pratar.
Inkautställningen, ja, En tidigare variant av den var här i Stockholm så långt tillbaka i tiden som 1962, och då såg jag den faktiskt. Jag var sju år och drömde sedan mardrömmar om inkamasker och tyckte att jag såg självlysande sådana som grinade hotfullt mot mig när jag skulle försöka sova. Det kanske blir ett rent psykodrama inom mig när jag ser den på nytt.
Så nu läser jag för glatta livet. På julafton, alltså. Och dricker Ramlösa med rabarbersmak, och äter smörgåsar med senapssill som pålägg. Det senare en av mina kulinariska avvikelser, eller vad man kan kalla det. Jag blev utskrattad för den när jag bodde i studentkorridor.
God natt och god jul!
fredag 23 december 2011
Var och firade vintersolståndet...
... med Tealogerna, på Stadshusets gård, vid sextiden på midvinterdagen.
Efteråt gick vi in och drack glögg, och soppa. Och hade ringdanser (med gudinneteman) och en hel del diskussioner.
Det var mycket roligt och givande!
Efteråt gick vi in och drack glögg, och soppa. Och hade ringdanser (med gudinneteman) och en hel del diskussioner.
Det var mycket roligt och givande!
onsdag 21 december 2011
Jorden kan bli som Venus
Om växthuseffekten fortsätter kan det värsta scenariot bli att jorden kommer att få ett klimat som liknar det på sin systerplanet Venus, säger den kände astronomen Stephen Hawking.
Bra att han tar upp det på det sättet. Farorna med växthuseffekten handlar ju inte "endast" om höjda vattennivåer, stormar eller torka. En okontrollerad växthuseffekts yttersta konsekvenser kan helt uppenbart bli skapandet av en dynamik som i slutändan blir ett hot mot allt mänskligt liv, och kanske allt liv på jorden.
Bra att han tar upp det på det sättet. Farorna med växthuseffekten handlar ju inte "endast" om höjda vattennivåer, stormar eller torka. En okontrollerad växthuseffekts yttersta konsekvenser kan helt uppenbart bli skapandet av en dynamik som i slutändan blir ett hot mot allt mänskligt liv, och kanske allt liv på jorden.
tisdag 20 december 2011
"De våldtagna kan aldrig lita på någon"
Läs gärna Mats Edmans utmärkta debattartikel i "Dagens Samhälle". Jag har hämtat den från Suspicios blogg.
I den tar han även upp det det fall som slaskkanalen TV3/Strix och den alltmer kuslige försvararen av "oskyldiga män", Robert Aschberg, tagit upp. Och som Suspicio skrivit ett utmärkt inlägg om.
Nu hängs terapeuten Gabriella Rastad ut av Aschberg et consortes som en farlig "inplanterare" av "falska minnen" . Vet inte så mycket om fallet, men Rastad är i alla fall i gott sällskap. Att bli angripen av machogänget runt Aschberg för att "inplantera falska minnen" torde vara en merit. För att uttrycka mig lite försiktigt.
I den tar han även upp det det fall som slaskkanalen TV3/Strix och den alltmer kuslige försvararen av "oskyldiga män", Robert Aschberg, tagit upp. Och som Suspicio skrivit ett utmärkt inlägg om.
Nu hängs terapeuten Gabriella Rastad ut av Aschberg et consortes som en farlig "inplanterare" av "falska minnen" . Vet inte så mycket om fallet, men Rastad är i alla fall i gott sällskap. Att bli angripen av machogänget runt Aschberg för att "inplantera falska minnen" torde vara en merit. För att uttrycka mig lite försiktigt.
H. P. Lovecraft: "The Nameless City"
/Ett av Lovecrafts främsta teman är vad som brukar kallas Cthulhu-myten. Den grundas på idén att jorden en gång befolkades av entiteter som sedan trängdes undan, men som än idag finns i någon sorts skymningsvärld. Där dväljs de, och strävar efter att en gång ta tillbaka sin forna position.
Den första novell som brukar räknas till denna mytcykel är "The Nameless City" från 1921. Här finns temat endast antytt, men det finns redan här en referens till "den galne araben Abdul Alhazred", som senare regelbundet återkommer i Lovecrafts berättelser. Från och med "The Hound" från 1922 beskrivs denne framförallt som författaren till den "förbjudna" Necronomicon, ett imaginärt och "onämnbart" verk som sedan återkommer i alla berättelserna i Cthulhu-myten.
Lägg förresten märke till hur Lovecraft här först beskriver bilderna av "reptiler" i "den namnlösa staden" som "allegoriska" beskrivningar av de människor som bodde där - ända till dess huvudpersonen slutligen börjar ana att de verkligen VAR reptiler - och att de på något plan lever än idag. Alhazreds märkliga och vackra vers “That is not dead which can eternal lie, And with strange aeons even death may die” får ju på så sätt här någon form av förklaring...
David Icke hade kanske studerat Lovecraft innan han utvecklade sin bisarra reptilteori?
"The Nameless City" är ganska poetisk, och vacker. Tycker jag i alla fall. Den är en "tidig" Lovecraftberättelse och hans stil har ännu inte helt utvecklats. Men jag lägger ut den här och hoppas att den alltid kan glädja någon.../
------------------------------------------------
When I drew nigh the nameless city I knew it was accursed. I was travelling in a parched and terrible valley under the moon, and afar I saw it protruding uncannily above the sands as parts of a corpse may protrude from an ill-made grave. Fear spoke from the age-worn stones of this hoary survivor of the deluge, this great-grandmother of the eldest pyramid; and a viewless aura repelled me and bade me retreat from antique and sinister secrets that no man should see, and no man else had ever dared to see.
Remote in the desert of Araby lies the nameless city, crumbling and inarticulate, its low walls nearly hidden by the sands of uncounted ages. It must have been thus before the first stones of Memphis were laid, and while the bricks of Babylon were yet unbaked. There is no legend so old as to give it a name, or to recall that it was ever alive; but it is told of in whispers around campfires and muttered about by grandams in the tents of sheiks, so that all the tribes shun it without wholly knowing why. It was of this place that Abdul Alhazred the mad poet dreamed on the night before he sang his unexplainable couplet:
“That is not dead which can eternal lie,
And with strange aeons even death may die.”
I should have known that the Arabs had good reason for shunning the nameless city, the city told of in strange tales but seen by no living man, yet I defied them and went into the untrodden waste with my camel. I alone have seen it, and that is why no other face bears such hideous lines of fear as mine; why no other man shivers so horribly when the night-wind rattles the windows. When I came upon it in the ghastly stillness of unending sleep it looked at me, chilly from the rays of a cold moon amidst the desert’s heat. And as I returned its look I forgot my triumph at finding it, and stopped still with my camel to wait for the dawn.
For hours I waited, till the east grew grey and the stars faded, and the grey turned to roseal light edged with gold. I heard a moaning and saw a storm of sand stirring among the antique stones though the sky was clear and the vast reaches of the desert still. Then suddenly above the desert’s far rim came the blazing edge of the sun, seen through the tiny sandstorm which was passing away, and in my fevered state I fancied that from some remote depth there came a crash of musical metal to hail the fiery disc as Memnon hails it from the banks of the Nile. My ears rang and my imagination seethed as I led my camel slowly across the sand to that unvocal stone place; that place too old for Egypt and Meroë to remember; that place which I alone of living men had seen.
In and out amongst the shapeless foundations of houses and palaces I wandered, finding never a carving or inscription to tell of those men, if men they were, who built the city and dwelt therein so long ago. The antiquity of the spot was unwholesome, and I longed to encounter some sign or device to prove that the city was indeed fashioned by mankind. There were certain proportions and dimensions in the ruins which I did not like. I had with me many tools, and dug much within the walls of the obliterated edifices; but progress was slow, and nothing significant was revealed. When night and the moon returned I felt a chill wind which brought new fear, so that I did not dare to remain in the city. And as I went outside the antique walls to sleep, a small sighing sandstorm gathered behind me, blowing over the grey stones though the moon was bright and most of the desert still.
I awaked just at dawn from a pageant of horrible dreams, my ears ringing as from some metallic peal. I saw the sun peering redly through the last gusts of a little sandstorm that hovered over the nameless city, and marked the quietness of the rest of the landscape. Once more I ventured within those brooding ruins that swelled beneath the sand like an ogre under a coverlet, and again dug vainly for relics of the forgotten race. At noon I rested, and in the afternoon I spent much time tracing the walls, and the bygone streets, and the outlines of the nearly vanished buildings. I saw that the city had been mighty indeed, and wondered at the sources of its greatness. To myself I pictured all the splendours of an age so distant that Chaldaea could not recall it, and thought of Sarnath the Doomed, that stood in the land of Mnar when mankind was young, and of Ib, that was carven of grey stone before mankind existed.
All at once I came upon a place where the bed-rock rose stark through the sand and formed a low cliff; and here I saw with joy what seemed to promise further traces of the antediluvian people. Hewn rudely on the face of the cliff were the unmistakable facades of several small, squat rock houses or temples; whose interiors might preserve many secrets of ages too remote for calculation, though sandstorms had long since effaced any carvings which may have been outside.
Very low and sand-choked were all of the dark apertures near me, but I cleared one with my spade and crawled through it, carrying a torch to reveal whatever mysteries it might hold. When I was inside I saw that the cavern was indeed a temple, and beheld plain signs of the race that had lived and worshipped before the desert was a desert. Primitive altars, pillars, and niches, all curiously low, were not absent; and though I saw no sculptures nor frescoes, there were many singular stones clearly shaped into symbols by artificial means. The lowness of the chiselled chamber was very strange, for I could hardly more than kneel upright; but the area was so great that my torch shewed only part at a time. I shuddered oddly in some of the far corners; for certain altars and stones suggested forgotten rites of terrible, revolting, and inexplicable nature, and made me wonder what manner of men could have made and frequented such a temple. When I had seen all that the place contained, I crawled out again, avid to find what the other temples might yield.
Night had now approached, yet the tangible things I had seen made curiosity stronger than fear, so that I did not flee from the long moon-cast shadows that had daunted me when first I saw the nameless city. In the twilight I cleared another aperture and with a new torch crawled into it, finding more vague stones and symbols, though nothing more definite than the other temple had contained. The room was just as low, but much less broad, ending in a very narrow passage crowded with obscure and cryptical shrines. About these shrines I was prying when the noise of a wind and of my camel outside broke through the stillness and drew me forth to see what could have frightened the beast.
The moon was gleaming vividly over the primeval ruins, lighting a dense cloud of sand that seemed blown by a strong but decreasing wind from some point along the cliff ahead of me. I knew it was this chilly, sandy wind which had disturbed the camel, and was about to lead him to a place of better shelter when I chanced to glance up and saw that there was no wind atop the cliff. This astonished me and made me fearful again, but I immediately recalled the sudden local winds I had seen and heard before at sunrise and sunset, and judged it was a normal thing. I decided that it came from some rock fissure leading to a cave, and watched the troubled sand to trace it to its source; soon perceiving that it came from the black orifice of a temple a long distance south of me, almost out of sight. Against the choking sand-cloud I plodded toward this temple, which as I neared it loomed larger than the rest, and shewed a doorway far less clogged with caked sand. I would have entered had not the terrific force of the icy wind almost quenched my torch. It poured madly out of the dark door, sighing uncannily as it ruffled the sand and spread about the weird ruins. Soon it grew fainter and the sand grew more and more still, till finally all was at rest again; but a presence seemed stalking among the spectral stones of the city, and when I glanced at the moon it seemed to quiver as though mirrored in unquiet waters. I was more afraid than I could explain, but not enough to dull my thirst for wonder; so as soon as the wind was quite gone I crossed into the dark chamber from which it had come.
This temple, as I had fancied from the outside, was larger than either of those I had visited before; and was presumably a natural cavern, since it bore winds from some region beyond. Here I could stand quite upright, but saw that the stones and altars were as low as those in the other temples. On the walls and roof I beheld for the first time some traces of the pictorial art of the ancient race, curious curling streaks of paint that had almost faded or crumbled away; and on two of the altars I saw with rising excitement a maze of well-fashioned curvilinear carvings. As I held my torch aloft it seemed to me that the shape of the roof was too regular to be natural, and I wondered what the prehistoric cutters of stone had first worked upon. Their engineering skill must have been vast.
Then a brighter flare of the fantastic flame shewed me that for which I had been seeking, the opening to those remoter abysses whence the sudden wind had blown; and I grew faint when I saw that it was a small and plainly artificial door chiselled in the solid rock. I thrust my torch within, beholding a black tunnel with the roof arching low over a rough flight of very small, numerous, and steeply descending steps. I shall always see those steps in my dreams, for I came to learn what they meant. At the time I hardly knew whether to call them steps or mere foot-holds in a precipitous descent. My mind was whirling with mad thoughts, and the words and warnings of Arab prophets seemed to float across the desert from the lands that men know to the nameless city that men dare not know. Yet I hesitated only a moment before advancing through the portal and commencing to climb cautiously down the steep passage, feet first, as though on a ladder.
It is only in the terrible phantasms of drugs or delirium that any other man can have had such a descent as mine. The narrow passage led infinitely down like some hideous haunted well, and the torch I held above my head could not light the unknown depths toward which I was crawling. I lost track of the hours and forgot to consult my watch, though I was frightened when I thought of the distance I must be traversing. There were changes of direction and of steepness, and once I came to a long, low, level passage where I had to wriggle feet first along the rocky floor, holding my torch at arm’s length beyond my head. The place was not high enough for kneeling. After that were more of the steep steps, and I was still scrambling down interminably when my failing torch died out. I do not think I noticed it at the time, for when I did notice it I was still holding it high above me as if it were ablaze. I was quite unbalanced with that instinct for the strange and the unknown which has made me a wanderer upon earth and a haunter of far, ancient, and forbidden places.
In the darkness there flashed before my mind fragments of my cherished treasury of daemoniac lore; sentences from Alhazred the mad Arab, paragraphs from the apocryphal nightmares of Damascius, and infamous lines from the delirious Image du Monde of Gauthier de Metz. I repeated queer extracts, and muttered of Afrasiab and the daemons that floated with him down the Oxus; later chanting over and over again a phrase from one of Lord Dunsany’s tales—“the unreverberate blackness of the abyss”. Once when the descent grew amazingly steep I recited something in sing-song from Thomas Moore until I feared to recite more:
“A reservoir of darkness, black
As witches’ cauldrons are, when fill’d
With moon-drugs in th’ eclipse distill’d.
Leaning to look if foot might pass
Down thro’ that chasm, I saw, beneath,
As far as vision could explore,
The jetty sides as smooth as glass,
Looking as if just varnish’d o’er
With that dark pitch the Sea of Death
Throws out upon its slimy shore.”
Time had quite ceased to exist when my feet again felt a level floor, and I found myself in a place slightly higher than the rooms in the two smaller temples now so incalculably far above my head. I could not quite stand, but could kneel upright, and in the dark I shuffled and crept hither and thither at random. I soon knew that I was in a narrow passage whose walls were lined with cases of wood having glass fronts. As in that Palaeozoic and abysmal place I felt of such things as polished wood and glass I shuddered at the possible implications. The cases were apparently ranged along each side of the passage at regular intervals, and were oblong and horizontal, hideously like coffins in shape and size. When I tried to move two or three for further examination, I found they were firmly fastened.
I saw that the passage was a long one, so floundered ahead rapidly in a creeping run that would have seemed horrible had any eye watched me in the blackness; crossing from side to side occasionally to feel of my surroundings and be sure the walls and rows of cases still stretched on. Man is so used to thinking visually that I almost forgot the darkness and pictured the endless corridor of wood and glass in its low-studded monotony as though I saw it. And then in a moment of indescribable emotion I did see it.
Just when my fancy merged into real sight I cannot tell; but there came a gradual glow ahead, and all at once I knew that I saw the dim outlines of the corridor and the cases, revealed by some unknown subterranean phosphorescence. For a little while all was exactly as I had imagined it, since the glow was very faint; but as I mechanically kept on stumbling ahead into the stronger light I realised that my fancy had been but feeble. This hall was no relic of crudity like the temples in the city above, but a monument of the most magnificent and exotic art. Rich, vivid, and daringly fantastic designs and pictures formed a continuous scheme of mural painting whose lines and colours were beyond description. The cases were of a strange golden wood, with fronts of exquisite glass, and contained the mummified forms of creatures outreaching in grotesqueness the most chaotic dreams of man.
To convey any idea of these monstrosities is impossible. They were of the reptile kind, with body lines suggesting sometimes the crocodile, sometimes the seal, but more often nothing of which either the naturalist or the palaeontologist ever heard. In size they approximated a small man, and their fore legs bore delicate and evidently flexible feet curiously like human hands and fingers. But strangest of all were their heads, which presented a contour violating all known biological principles. To nothing can such things be well compared—in one flash I thought of comparisons as varied as the cat, the bulldog, the mythic Satyr, and the human being. Not Jove himself had so colossal and protuberant a forehead, yet the horns and the noselessness and the alligator-like jaw placed the things outside all established categories. I debated for a time on the reality of the mummies, half suspecting they were artificial idols; but soon decided they were indeed some palaeogean species which had lived when the nameless city was alive. To crown their grotesqueness, most of them were gorgeously enrobed in the costliest of fabrics, and lavishly laden with ornaments of gold, jewels, and unknown shining metals.
The importance of these crawling creatures must have been vast, for they held first place among the wild designs on the frescoed walls and ceiling. With matchless skill had the artist drawn them in a world of their own, wherein they had cities and gardens fashioned to suit their dimensions; and I could not but think that their pictured history was allegorical, perhaps shewing the progress of the race that worshipped them. These creatures, I said to myself, were to the men of the nameless city what the she-wolf was to Rome, or some totem-beast is to a tribe of Indians.
Holding this view, I thought I could trace roughly a wonderful epic of the nameless city; the tale of a mighty sea-coast metropolis that ruled the world before Africa rose out of the waves, and of its struggles as the sea shrank away, and the desert crept into the fertile valley that held it. I saw its wars and triumphs, its troubles and defeats, and afterward its terrible fight against the desert when thousands of its people—here represented in allegory by the grotesque reptiles—were driven to chisel their way down through the rocks in some marvellous manner to another world whereof their prophets had told them. It was all vividly weird and realistic, and its connexion with the awesome descent I had made was unmistakable. I even recognised the passages.
As I crept along the corridor toward the brighter light I saw later stages of the painted epic—the leave-taking of the race that had dwelt in the nameless city and the valley around for ten million years; the race whose souls shrank from quitting scenes their bodies had known so long, where they had settled as nomads in the earth’s youth, hewing in the virgin rock those primal shrines at which they never ceased to worship. Now that the light was better I studied the pictures more closely, and, remembering that the strange reptiles must represent the unknown men, pondered upon the customs of the nameless city. Many things were peculiar and inexplicable. The civilisation, which included a written alphabet, had seemingly risen to a higher order than those immeasurably later civilisations of Egypt and Chaldaea, yet there were curious omissions. I could, for example, find no pictures to represent deaths or funeral customs, save such as were related to wars, violence, and plagues; and I wondered at the reticence shewn concerning natural death. It was as though an ideal of earthly immortality had been fostered as a cheering illusion.
Still nearer the end of the passage were painted scenes of the utmost picturesqueness and extravagance; contrasted views of the nameless city in its desertion and growing ruin, and of the strange new realm or paradise to which the race had hewed its way through the stone. In these views the city and the desert valley were shewn always by moonlight, a golden nimbus hovering over the fallen walls and half revealing the splendid perfection of former times, shewn spectrally and elusively by the artist. The paradisal scenes were almost too extravagant to be believed; portraying a hidden world of eternal day filled with glorious cities and ethereal hills and valleys. At the very last I thought I saw signs of an artistic anti-climax. The paintings were less skilful, and much more bizarre than even the wildest of the earlier scenes. They seemed to record a slow decadence of the ancient stock, coupled with a growing ferocity toward the outside world from which it was driven by the desert. The forms of the people—always represented by the sacred reptiles—appeared to be gradually wasting away, though their spirit as shewn hovering about the ruins by moonlight gained in proportion. Emaciated priests, displayed as reptiles in ornate robes, cursed the upper air and all who breathed it; and one terrible final scene shewed a primitive-looking man, perhaps a pioneer of ancient Irem, the City of Pillars, torn to pieces by members of the elder race. I remembered how the Arabs fear the nameless city, and was glad that beyond this place the grey walls and ceiling were bare.
As I viewed the pageant of mural history I had approached very closely the end of the low-ceiled hall, and was aware of a great gate through which came all of the illuminating phosphorescence. Creeping up to it, I cried aloud in transcendent amazement at what lay beyond; for instead of other and brighter chambers there was only an illimitable void of uniform radiance, such as one might fancy when gazing down from the peak of Mount Everest upon a sea of sunlit mist. Behind me was a passage so cramped that I could not stand upright in it; before me was an infinity of subterranean effulgence.
Reaching down from the passage into the abyss was the head of a steep flight of steps—small numerous steps like those of the black passages I had traversed—but after a few feet the glowing vapours concealed everything. Swung back open against the left-hand wall of the passage was a massive door of brass, incredibly thick and decorated with fantastic bas-reliefs, which could if closed shut the whole inner world of light away from the vaults and passages of rock. I looked at the steps, and for the nonce dared not try them. I touched the open brass door, and could not move it. Then I sank prone to the stone floor, my mind aflame with prodigious reflections which not even a death-like exhaustion could banish.
As I lay still with closed eyes, free to ponder, many things I had lightly noted in the frescoes came back to me with new and terrible significance—scenes representing the nameless city in its heyday, the vegetation of the valley around it, and the distant lands with which its merchants traded. The allegory of the crawling creatures puzzled me by its universal prominence, and I wondered that it should be so closely followed in a pictured history of such importance. In the frescoes the nameless city had been shewn in proportions fitted to the reptiles. I wondered what its real proportions and magnificence had been, and reflected a moment on certain oddities I had noticed in the ruins. I thought curiously of the lowness of the primal temples and of the underground corridor, which were doubtless hewn thus out of deference to the reptile deities there honoured; though it perforce reduced the worshippers to crawling. Perhaps the very rites had involved a crawling in imitation of the creatures. No religious theory, however, could easily explain why the level passage in that awesome descent should be as low as the temples—or lower, since one could not even kneel in it. As I thought of the crawling creatures, whose hideous mummified forms were so close to me, I felt a new throb of fear. Mental associations are curious, and I shrank from the idea that except for the poor primitive man torn to pieces in the last painting, mine was the only human form amidst the many relics and symbols of primordial life.
But as always in my strange and roving existence, wonder soon drove out fear; for the luminous abyss and what it might contain presented a problem worthy of the greatest explorer. That a weird world of mystery lay far down that flight of peculiarly small steps I could not doubt, and I hoped to find there those human memorials which the painted corridor had failed to give. The frescoes had pictured unbelievable cities, hills, and valleys in this lower realm, and my fancy dwelt on the rich and colossal ruins that awaited me.
My fears, indeed, concerned the past rather than the future. Not even the physical horror of my position in that cramped corridor of dead reptiles and antediluvian frescoes, miles below the world I knew and faced by another world of eerie light and mist, could match the lethal dread I felt at the abysmal antiquity of the scene and its soul. An ancientness so vast that measurement is feeble seemed to leer down from the primal stones and rock-hewn temples in the nameless city, while the very latest of the astounding maps in the frescoes shewed oceans and continents that man has forgotten, with only here and there some vaguely familiar outline. Of what could have happened in the geological aeons since the paintings ceased and the death-hating race resentfully succumbed to decay, no man might say. Life had once teemed in these caverns and in the luminous realm beyond; now I was alone with vivid relics, and I trembled to think of the countless ages through which these relics had kept a silent and deserted vigil.
Suddenly there came another burst of that acute fear which had intermittently seized me ever since I first saw the terrible valley and the nameless city under a cold moon, and despite my exhaustion I found myself starting frantically to a sitting posture and gazing back along the black corridor toward the tunnels that rose to the outer world. My sensations were much like those which had made me shun the nameless city at night, and were as inexplicable as they were poignant. In another moment, however, I received a still greater shock in the form of a definite sound—the first which had broken the utter silence of these tomb-like depths. It was a deep, low moaning, as of a distant throng of condemned spirits, and came from the direction in which I was staring. Its volume rapidly grew, till soon it reverberated frightfully through the low passage, and at the same time I became conscious of an increasing draught of cold air, likewise flowing from the tunnels and the city above. The touch of this air seemed to restore my balance, for I instantly recalled the sudden gusts which had risen around the mouth of the abyss each sunset and sunrise, one of which had indeed served to reveal the hidden tunnels to me. I looked at my watch and saw that sunrise was near, so braced myself to resist the gale which was sweeping down to its cavern home as it had swept forth at evening. My fear again waned low, since a natural phenomenon tends to dispel broodings over the unknown.
More and more madly poured the shrieking, moaning night-wind into that gulf of the inner earth. I dropped prone again and clutched vainly at the floor for fear of being swept bodily through the open gate into the phosphorescent abyss. Such fury I had not expected, and as I grew aware of an actual slipping of my form toward the abyss I was beset by a thousand new terrors of apprehension and imagination. The malignancy of the blast awakened incredible fancies; once more I compared myself shudderingly to the only other human image in that frightful corridor, the man who was torn to pieces by the nameless race, for in the fiendish clawing of the swirling currents there seemed to abide a vindictive rage all the stronger because it was largely impotent. I think I screamed frantically near the last—I was almost mad—but if I did so my cries were lost in the hell-born babel of the howling wind-wraiths. I tried to crawl against the murderous invisible torrent, but I could not even hold my own as I was pushed slowly and inexorably toward the unknown world. Finally reason must have wholly snapped, for I fell to babbling over and over that unexplainable couplet of the mad Arab Alhazred, who dreamed of the nameless city:
“That is not dead which can eternal lie,
And with strange aeons even death may die.”
Only the grim brooding desert gods know what really took place—what indescribable struggles and scrambles in the dark I endured or what Abaddon guided me back to life, where I must always remember and shiver in the night-wind till oblivion—or worse—claims me. Monstrous, unnatural, colossal, was the thing—too far beyond all the ideas of man to be believed except in the silent damnable small hours when one cannot sleep.
I have said that the fury of the rushing blast was infernal—cacodaemoniacal—and that its voices were hideous with the pent-up viciousness of desolate eternities. Presently those voices, while still chaotic before me, seemed to my beating brain to take articulate form behind me; and down there in the grave of unnumbered aeon-dead antiquities, leagues below the dawn-lit world of men, I heard the ghastly cursing and snarling of strange-tongued fiends. Turning, I saw outlined against the luminous aether of the abyss what could not be seen against the dusk of the corridor—a nightmare horde of rushing devils; hate-distorted, grotesquely panoplied, half-transparent; devils of a race no man might mistake—the crawling reptiles of the nameless city.
And as the wind died away I was plunged into the ghoul-peopled blackness of earth’s bowels; for behind the last of the creatures the great brazen door clanged shut with a deafening peal of metallic music whose reverberations swelled out to the distant world to hail the rising sun as Memnon hails it from the banks of the Nile.
Den första novell som brukar räknas till denna mytcykel är "The Nameless City" från 1921. Här finns temat endast antytt, men det finns redan här en referens till "den galne araben Abdul Alhazred", som senare regelbundet återkommer i Lovecrafts berättelser. Från och med "The Hound" från 1922 beskrivs denne framförallt som författaren till den "förbjudna" Necronomicon, ett imaginärt och "onämnbart" verk som sedan återkommer i alla berättelserna i Cthulhu-myten.
Lägg förresten märke till hur Lovecraft här först beskriver bilderna av "reptiler" i "den namnlösa staden" som "allegoriska" beskrivningar av de människor som bodde där - ända till dess huvudpersonen slutligen börjar ana att de verkligen VAR reptiler - och att de på något plan lever än idag. Alhazreds märkliga och vackra vers “That is not dead which can eternal lie, And with strange aeons even death may die” får ju på så sätt här någon form av förklaring...
David Icke hade kanske studerat Lovecraft innan han utvecklade sin bisarra reptilteori?
"The Nameless City" är ganska poetisk, och vacker. Tycker jag i alla fall. Den är en "tidig" Lovecraftberättelse och hans stil har ännu inte helt utvecklats. Men jag lägger ut den här och hoppas att den alltid kan glädja någon.../
------------------------------------------------
When I drew nigh the nameless city I knew it was accursed. I was travelling in a parched and terrible valley under the moon, and afar I saw it protruding uncannily above the sands as parts of a corpse may protrude from an ill-made grave. Fear spoke from the age-worn stones of this hoary survivor of the deluge, this great-grandmother of the eldest pyramid; and a viewless aura repelled me and bade me retreat from antique and sinister secrets that no man should see, and no man else had ever dared to see.
Remote in the desert of Araby lies the nameless city, crumbling and inarticulate, its low walls nearly hidden by the sands of uncounted ages. It must have been thus before the first stones of Memphis were laid, and while the bricks of Babylon were yet unbaked. There is no legend so old as to give it a name, or to recall that it was ever alive; but it is told of in whispers around campfires and muttered about by grandams in the tents of sheiks, so that all the tribes shun it without wholly knowing why. It was of this place that Abdul Alhazred the mad poet dreamed on the night before he sang his unexplainable couplet:
“That is not dead which can eternal lie,
And with strange aeons even death may die.”
I should have known that the Arabs had good reason for shunning the nameless city, the city told of in strange tales but seen by no living man, yet I defied them and went into the untrodden waste with my camel. I alone have seen it, and that is why no other face bears such hideous lines of fear as mine; why no other man shivers so horribly when the night-wind rattles the windows. When I came upon it in the ghastly stillness of unending sleep it looked at me, chilly from the rays of a cold moon amidst the desert’s heat. And as I returned its look I forgot my triumph at finding it, and stopped still with my camel to wait for the dawn.
For hours I waited, till the east grew grey and the stars faded, and the grey turned to roseal light edged with gold. I heard a moaning and saw a storm of sand stirring among the antique stones though the sky was clear and the vast reaches of the desert still. Then suddenly above the desert’s far rim came the blazing edge of the sun, seen through the tiny sandstorm which was passing away, and in my fevered state I fancied that from some remote depth there came a crash of musical metal to hail the fiery disc as Memnon hails it from the banks of the Nile. My ears rang and my imagination seethed as I led my camel slowly across the sand to that unvocal stone place; that place too old for Egypt and Meroë to remember; that place which I alone of living men had seen.
In and out amongst the shapeless foundations of houses and palaces I wandered, finding never a carving or inscription to tell of those men, if men they were, who built the city and dwelt therein so long ago. The antiquity of the spot was unwholesome, and I longed to encounter some sign or device to prove that the city was indeed fashioned by mankind. There were certain proportions and dimensions in the ruins which I did not like. I had with me many tools, and dug much within the walls of the obliterated edifices; but progress was slow, and nothing significant was revealed. When night and the moon returned I felt a chill wind which brought new fear, so that I did not dare to remain in the city. And as I went outside the antique walls to sleep, a small sighing sandstorm gathered behind me, blowing over the grey stones though the moon was bright and most of the desert still.
I awaked just at dawn from a pageant of horrible dreams, my ears ringing as from some metallic peal. I saw the sun peering redly through the last gusts of a little sandstorm that hovered over the nameless city, and marked the quietness of the rest of the landscape. Once more I ventured within those brooding ruins that swelled beneath the sand like an ogre under a coverlet, and again dug vainly for relics of the forgotten race. At noon I rested, and in the afternoon I spent much time tracing the walls, and the bygone streets, and the outlines of the nearly vanished buildings. I saw that the city had been mighty indeed, and wondered at the sources of its greatness. To myself I pictured all the splendours of an age so distant that Chaldaea could not recall it, and thought of Sarnath the Doomed, that stood in the land of Mnar when mankind was young, and of Ib, that was carven of grey stone before mankind existed.
All at once I came upon a place where the bed-rock rose stark through the sand and formed a low cliff; and here I saw with joy what seemed to promise further traces of the antediluvian people. Hewn rudely on the face of the cliff were the unmistakable facades of several small, squat rock houses or temples; whose interiors might preserve many secrets of ages too remote for calculation, though sandstorms had long since effaced any carvings which may have been outside.
Very low and sand-choked were all of the dark apertures near me, but I cleared one with my spade and crawled through it, carrying a torch to reveal whatever mysteries it might hold. When I was inside I saw that the cavern was indeed a temple, and beheld plain signs of the race that had lived and worshipped before the desert was a desert. Primitive altars, pillars, and niches, all curiously low, were not absent; and though I saw no sculptures nor frescoes, there were many singular stones clearly shaped into symbols by artificial means. The lowness of the chiselled chamber was very strange, for I could hardly more than kneel upright; but the area was so great that my torch shewed only part at a time. I shuddered oddly in some of the far corners; for certain altars and stones suggested forgotten rites of terrible, revolting, and inexplicable nature, and made me wonder what manner of men could have made and frequented such a temple. When I had seen all that the place contained, I crawled out again, avid to find what the other temples might yield.
Night had now approached, yet the tangible things I had seen made curiosity stronger than fear, so that I did not flee from the long moon-cast shadows that had daunted me when first I saw the nameless city. In the twilight I cleared another aperture and with a new torch crawled into it, finding more vague stones and symbols, though nothing more definite than the other temple had contained. The room was just as low, but much less broad, ending in a very narrow passage crowded with obscure and cryptical shrines. About these shrines I was prying when the noise of a wind and of my camel outside broke through the stillness and drew me forth to see what could have frightened the beast.
The moon was gleaming vividly over the primeval ruins, lighting a dense cloud of sand that seemed blown by a strong but decreasing wind from some point along the cliff ahead of me. I knew it was this chilly, sandy wind which had disturbed the camel, and was about to lead him to a place of better shelter when I chanced to glance up and saw that there was no wind atop the cliff. This astonished me and made me fearful again, but I immediately recalled the sudden local winds I had seen and heard before at sunrise and sunset, and judged it was a normal thing. I decided that it came from some rock fissure leading to a cave, and watched the troubled sand to trace it to its source; soon perceiving that it came from the black orifice of a temple a long distance south of me, almost out of sight. Against the choking sand-cloud I plodded toward this temple, which as I neared it loomed larger than the rest, and shewed a doorway far less clogged with caked sand. I would have entered had not the terrific force of the icy wind almost quenched my torch. It poured madly out of the dark door, sighing uncannily as it ruffled the sand and spread about the weird ruins. Soon it grew fainter and the sand grew more and more still, till finally all was at rest again; but a presence seemed stalking among the spectral stones of the city, and when I glanced at the moon it seemed to quiver as though mirrored in unquiet waters. I was more afraid than I could explain, but not enough to dull my thirst for wonder; so as soon as the wind was quite gone I crossed into the dark chamber from which it had come.
This temple, as I had fancied from the outside, was larger than either of those I had visited before; and was presumably a natural cavern, since it bore winds from some region beyond. Here I could stand quite upright, but saw that the stones and altars were as low as those in the other temples. On the walls and roof I beheld for the first time some traces of the pictorial art of the ancient race, curious curling streaks of paint that had almost faded or crumbled away; and on two of the altars I saw with rising excitement a maze of well-fashioned curvilinear carvings. As I held my torch aloft it seemed to me that the shape of the roof was too regular to be natural, and I wondered what the prehistoric cutters of stone had first worked upon. Their engineering skill must have been vast.
Then a brighter flare of the fantastic flame shewed me that for which I had been seeking, the opening to those remoter abysses whence the sudden wind had blown; and I grew faint when I saw that it was a small and plainly artificial door chiselled in the solid rock. I thrust my torch within, beholding a black tunnel with the roof arching low over a rough flight of very small, numerous, and steeply descending steps. I shall always see those steps in my dreams, for I came to learn what they meant. At the time I hardly knew whether to call them steps or mere foot-holds in a precipitous descent. My mind was whirling with mad thoughts, and the words and warnings of Arab prophets seemed to float across the desert from the lands that men know to the nameless city that men dare not know. Yet I hesitated only a moment before advancing through the portal and commencing to climb cautiously down the steep passage, feet first, as though on a ladder.
It is only in the terrible phantasms of drugs or delirium that any other man can have had such a descent as mine. The narrow passage led infinitely down like some hideous haunted well, and the torch I held above my head could not light the unknown depths toward which I was crawling. I lost track of the hours and forgot to consult my watch, though I was frightened when I thought of the distance I must be traversing. There were changes of direction and of steepness, and once I came to a long, low, level passage where I had to wriggle feet first along the rocky floor, holding my torch at arm’s length beyond my head. The place was not high enough for kneeling. After that were more of the steep steps, and I was still scrambling down interminably when my failing torch died out. I do not think I noticed it at the time, for when I did notice it I was still holding it high above me as if it were ablaze. I was quite unbalanced with that instinct for the strange and the unknown which has made me a wanderer upon earth and a haunter of far, ancient, and forbidden places.
In the darkness there flashed before my mind fragments of my cherished treasury of daemoniac lore; sentences from Alhazred the mad Arab, paragraphs from the apocryphal nightmares of Damascius, and infamous lines from the delirious Image du Monde of Gauthier de Metz. I repeated queer extracts, and muttered of Afrasiab and the daemons that floated with him down the Oxus; later chanting over and over again a phrase from one of Lord Dunsany’s tales—“the unreverberate blackness of the abyss”. Once when the descent grew amazingly steep I recited something in sing-song from Thomas Moore until I feared to recite more:
“A reservoir of darkness, black
As witches’ cauldrons are, when fill’d
With moon-drugs in th’ eclipse distill’d.
Leaning to look if foot might pass
Down thro’ that chasm, I saw, beneath,
As far as vision could explore,
The jetty sides as smooth as glass,
Looking as if just varnish’d o’er
With that dark pitch the Sea of Death
Throws out upon its slimy shore.”
Time had quite ceased to exist when my feet again felt a level floor, and I found myself in a place slightly higher than the rooms in the two smaller temples now so incalculably far above my head. I could not quite stand, but could kneel upright, and in the dark I shuffled and crept hither and thither at random. I soon knew that I was in a narrow passage whose walls were lined with cases of wood having glass fronts. As in that Palaeozoic and abysmal place I felt of such things as polished wood and glass I shuddered at the possible implications. The cases were apparently ranged along each side of the passage at regular intervals, and were oblong and horizontal, hideously like coffins in shape and size. When I tried to move two or three for further examination, I found they were firmly fastened.
I saw that the passage was a long one, so floundered ahead rapidly in a creeping run that would have seemed horrible had any eye watched me in the blackness; crossing from side to side occasionally to feel of my surroundings and be sure the walls and rows of cases still stretched on. Man is so used to thinking visually that I almost forgot the darkness and pictured the endless corridor of wood and glass in its low-studded monotony as though I saw it. And then in a moment of indescribable emotion I did see it.
Just when my fancy merged into real sight I cannot tell; but there came a gradual glow ahead, and all at once I knew that I saw the dim outlines of the corridor and the cases, revealed by some unknown subterranean phosphorescence. For a little while all was exactly as I had imagined it, since the glow was very faint; but as I mechanically kept on stumbling ahead into the stronger light I realised that my fancy had been but feeble. This hall was no relic of crudity like the temples in the city above, but a monument of the most magnificent and exotic art. Rich, vivid, and daringly fantastic designs and pictures formed a continuous scheme of mural painting whose lines and colours were beyond description. The cases were of a strange golden wood, with fronts of exquisite glass, and contained the mummified forms of creatures outreaching in grotesqueness the most chaotic dreams of man.
To convey any idea of these monstrosities is impossible. They were of the reptile kind, with body lines suggesting sometimes the crocodile, sometimes the seal, but more often nothing of which either the naturalist or the palaeontologist ever heard. In size they approximated a small man, and their fore legs bore delicate and evidently flexible feet curiously like human hands and fingers. But strangest of all were their heads, which presented a contour violating all known biological principles. To nothing can such things be well compared—in one flash I thought of comparisons as varied as the cat, the bulldog, the mythic Satyr, and the human being. Not Jove himself had so colossal and protuberant a forehead, yet the horns and the noselessness and the alligator-like jaw placed the things outside all established categories. I debated for a time on the reality of the mummies, half suspecting they were artificial idols; but soon decided they were indeed some palaeogean species which had lived when the nameless city was alive. To crown their grotesqueness, most of them were gorgeously enrobed in the costliest of fabrics, and lavishly laden with ornaments of gold, jewels, and unknown shining metals.
The importance of these crawling creatures must have been vast, for they held first place among the wild designs on the frescoed walls and ceiling. With matchless skill had the artist drawn them in a world of their own, wherein they had cities and gardens fashioned to suit their dimensions; and I could not but think that their pictured history was allegorical, perhaps shewing the progress of the race that worshipped them. These creatures, I said to myself, were to the men of the nameless city what the she-wolf was to Rome, or some totem-beast is to a tribe of Indians.
Holding this view, I thought I could trace roughly a wonderful epic of the nameless city; the tale of a mighty sea-coast metropolis that ruled the world before Africa rose out of the waves, and of its struggles as the sea shrank away, and the desert crept into the fertile valley that held it. I saw its wars and triumphs, its troubles and defeats, and afterward its terrible fight against the desert when thousands of its people—here represented in allegory by the grotesque reptiles—were driven to chisel their way down through the rocks in some marvellous manner to another world whereof their prophets had told them. It was all vividly weird and realistic, and its connexion with the awesome descent I had made was unmistakable. I even recognised the passages.
As I crept along the corridor toward the brighter light I saw later stages of the painted epic—the leave-taking of the race that had dwelt in the nameless city and the valley around for ten million years; the race whose souls shrank from quitting scenes their bodies had known so long, where they had settled as nomads in the earth’s youth, hewing in the virgin rock those primal shrines at which they never ceased to worship. Now that the light was better I studied the pictures more closely, and, remembering that the strange reptiles must represent the unknown men, pondered upon the customs of the nameless city. Many things were peculiar and inexplicable. The civilisation, which included a written alphabet, had seemingly risen to a higher order than those immeasurably later civilisations of Egypt and Chaldaea, yet there were curious omissions. I could, for example, find no pictures to represent deaths or funeral customs, save such as were related to wars, violence, and plagues; and I wondered at the reticence shewn concerning natural death. It was as though an ideal of earthly immortality had been fostered as a cheering illusion.
Still nearer the end of the passage were painted scenes of the utmost picturesqueness and extravagance; contrasted views of the nameless city in its desertion and growing ruin, and of the strange new realm or paradise to which the race had hewed its way through the stone. In these views the city and the desert valley were shewn always by moonlight, a golden nimbus hovering over the fallen walls and half revealing the splendid perfection of former times, shewn spectrally and elusively by the artist. The paradisal scenes were almost too extravagant to be believed; portraying a hidden world of eternal day filled with glorious cities and ethereal hills and valleys. At the very last I thought I saw signs of an artistic anti-climax. The paintings were less skilful, and much more bizarre than even the wildest of the earlier scenes. They seemed to record a slow decadence of the ancient stock, coupled with a growing ferocity toward the outside world from which it was driven by the desert. The forms of the people—always represented by the sacred reptiles—appeared to be gradually wasting away, though their spirit as shewn hovering about the ruins by moonlight gained in proportion. Emaciated priests, displayed as reptiles in ornate robes, cursed the upper air and all who breathed it; and one terrible final scene shewed a primitive-looking man, perhaps a pioneer of ancient Irem, the City of Pillars, torn to pieces by members of the elder race. I remembered how the Arabs fear the nameless city, and was glad that beyond this place the grey walls and ceiling were bare.
As I viewed the pageant of mural history I had approached very closely the end of the low-ceiled hall, and was aware of a great gate through which came all of the illuminating phosphorescence. Creeping up to it, I cried aloud in transcendent amazement at what lay beyond; for instead of other and brighter chambers there was only an illimitable void of uniform radiance, such as one might fancy when gazing down from the peak of Mount Everest upon a sea of sunlit mist. Behind me was a passage so cramped that I could not stand upright in it; before me was an infinity of subterranean effulgence.
Reaching down from the passage into the abyss was the head of a steep flight of steps—small numerous steps like those of the black passages I had traversed—but after a few feet the glowing vapours concealed everything. Swung back open against the left-hand wall of the passage was a massive door of brass, incredibly thick and decorated with fantastic bas-reliefs, which could if closed shut the whole inner world of light away from the vaults and passages of rock. I looked at the steps, and for the nonce dared not try them. I touched the open brass door, and could not move it. Then I sank prone to the stone floor, my mind aflame with prodigious reflections which not even a death-like exhaustion could banish.
As I lay still with closed eyes, free to ponder, many things I had lightly noted in the frescoes came back to me with new and terrible significance—scenes representing the nameless city in its heyday, the vegetation of the valley around it, and the distant lands with which its merchants traded. The allegory of the crawling creatures puzzled me by its universal prominence, and I wondered that it should be so closely followed in a pictured history of such importance. In the frescoes the nameless city had been shewn in proportions fitted to the reptiles. I wondered what its real proportions and magnificence had been, and reflected a moment on certain oddities I had noticed in the ruins. I thought curiously of the lowness of the primal temples and of the underground corridor, which were doubtless hewn thus out of deference to the reptile deities there honoured; though it perforce reduced the worshippers to crawling. Perhaps the very rites had involved a crawling in imitation of the creatures. No religious theory, however, could easily explain why the level passage in that awesome descent should be as low as the temples—or lower, since one could not even kneel in it. As I thought of the crawling creatures, whose hideous mummified forms were so close to me, I felt a new throb of fear. Mental associations are curious, and I shrank from the idea that except for the poor primitive man torn to pieces in the last painting, mine was the only human form amidst the many relics and symbols of primordial life.
But as always in my strange and roving existence, wonder soon drove out fear; for the luminous abyss and what it might contain presented a problem worthy of the greatest explorer. That a weird world of mystery lay far down that flight of peculiarly small steps I could not doubt, and I hoped to find there those human memorials which the painted corridor had failed to give. The frescoes had pictured unbelievable cities, hills, and valleys in this lower realm, and my fancy dwelt on the rich and colossal ruins that awaited me.
My fears, indeed, concerned the past rather than the future. Not even the physical horror of my position in that cramped corridor of dead reptiles and antediluvian frescoes, miles below the world I knew and faced by another world of eerie light and mist, could match the lethal dread I felt at the abysmal antiquity of the scene and its soul. An ancientness so vast that measurement is feeble seemed to leer down from the primal stones and rock-hewn temples in the nameless city, while the very latest of the astounding maps in the frescoes shewed oceans and continents that man has forgotten, with only here and there some vaguely familiar outline. Of what could have happened in the geological aeons since the paintings ceased and the death-hating race resentfully succumbed to decay, no man might say. Life had once teemed in these caverns and in the luminous realm beyond; now I was alone with vivid relics, and I trembled to think of the countless ages through which these relics had kept a silent and deserted vigil.
Suddenly there came another burst of that acute fear which had intermittently seized me ever since I first saw the terrible valley and the nameless city under a cold moon, and despite my exhaustion I found myself starting frantically to a sitting posture and gazing back along the black corridor toward the tunnels that rose to the outer world. My sensations were much like those which had made me shun the nameless city at night, and were as inexplicable as they were poignant. In another moment, however, I received a still greater shock in the form of a definite sound—the first which had broken the utter silence of these tomb-like depths. It was a deep, low moaning, as of a distant throng of condemned spirits, and came from the direction in which I was staring. Its volume rapidly grew, till soon it reverberated frightfully through the low passage, and at the same time I became conscious of an increasing draught of cold air, likewise flowing from the tunnels and the city above. The touch of this air seemed to restore my balance, for I instantly recalled the sudden gusts which had risen around the mouth of the abyss each sunset and sunrise, one of which had indeed served to reveal the hidden tunnels to me. I looked at my watch and saw that sunrise was near, so braced myself to resist the gale which was sweeping down to its cavern home as it had swept forth at evening. My fear again waned low, since a natural phenomenon tends to dispel broodings over the unknown.
More and more madly poured the shrieking, moaning night-wind into that gulf of the inner earth. I dropped prone again and clutched vainly at the floor for fear of being swept bodily through the open gate into the phosphorescent abyss. Such fury I had not expected, and as I grew aware of an actual slipping of my form toward the abyss I was beset by a thousand new terrors of apprehension and imagination. The malignancy of the blast awakened incredible fancies; once more I compared myself shudderingly to the only other human image in that frightful corridor, the man who was torn to pieces by the nameless race, for in the fiendish clawing of the swirling currents there seemed to abide a vindictive rage all the stronger because it was largely impotent. I think I screamed frantically near the last—I was almost mad—but if I did so my cries were lost in the hell-born babel of the howling wind-wraiths. I tried to crawl against the murderous invisible torrent, but I could not even hold my own as I was pushed slowly and inexorably toward the unknown world. Finally reason must have wholly snapped, for I fell to babbling over and over that unexplainable couplet of the mad Arab Alhazred, who dreamed of the nameless city:
“That is not dead which can eternal lie,
And with strange aeons even death may die.”
Only the grim brooding desert gods know what really took place—what indescribable struggles and scrambles in the dark I endured or what Abaddon guided me back to life, where I must always remember and shiver in the night-wind till oblivion—or worse—claims me. Monstrous, unnatural, colossal, was the thing—too far beyond all the ideas of man to be believed except in the silent damnable small hours when one cannot sleep.
I have said that the fury of the rushing blast was infernal—cacodaemoniacal—and that its voices were hideous with the pent-up viciousness of desolate eternities. Presently those voices, while still chaotic before me, seemed to my beating brain to take articulate form behind me; and down there in the grave of unnumbered aeon-dead antiquities, leagues below the dawn-lit world of men, I heard the ghastly cursing and snarling of strange-tongued fiends. Turning, I saw outlined against the luminous aether of the abyss what could not be seen against the dusk of the corridor—a nightmare horde of rushing devils; hate-distorted, grotesquely panoplied, half-transparent; devils of a race no man might mistake—the crawling reptiles of the nameless city.
And as the wind died away I was plunged into the ghoul-peopled blackness of earth’s bowels; for behind the last of the creatures the great brazen door clanged shut with a deafening peal of metallic music whose reverberations swelled out to the distant world to hail the rising sun as Memnon hails it from the banks of the Nile.
söndag 18 december 2011
Howard Philips Lovecraft
1979-80 var den författare jag var mest fascinerad av Howard Philips Lovecraft. Året innan var det Jenny Berthelius, som jag skrivit en hel del om på bloggen.
Redan 1973 hade jag läst Lovecraftnovellen "Pickmans modell", i en tidskrift som jag inte minns namnet på. I januari 1976 läste jag "Skräckens labyrinter" och blev, motvilligt, fascinerad. Hösten samma år läste jag "Gengångaren", det dåvarande namnet på den svenska översättningen av "The Case of Charles Dexter Ward".
Men det var någon gång vid årsskiftet 1978-79 som jag fick tag i Lin Carters bok "Lovecraft: a look behind the Cthulhu mythos" och blev verkligt fascinerad. Våren 1979 skrev jag en lång uppsats om Lovecraft på Jakobsbergs folkhögskola. Jag har tyvärr inte kvar den, och den var lätt bisarr. Den var freudiansk så det räckte och min grundtes var att Lovecraft i sina berättelser omedvetet bearbetade sin egen oidipalkonflikt! Men min svensklärare måste ha blivit imponerad - senare fick jag reda på att uppsatsen var det främsta skälet att jag fick 4 i omdöme det året (4 var det högsta omdöme man kunde få på en folkhögskola).
Jag köpte allt av Lovecraft jag kom över, och var fascinerad över både språket och innehållet. Språket hos Lovecraft är ju fyllt med förstärkande adjektiv av en typ som alla skrivarkurser i världen starkt avråder blivande författare från att använda. Jag tyckte att det var mycket suggestivt.
Innehållet då? Ja, det var nästan alltid grundat på idén att det strax under den "normala" verkligheten låg en helt annan verklighet - en monstruös och "onämnbar" (ett av Lovecrafts favoritord!) sådan. Temat fascinerade mig, möjligen motsvarade det ganska bra min egen innersta uppfattning av världen.
Min fascination för Lovecraft ledde mig också till att i januari 1980 skriva Lovecraftpastischen "Den lurande skräcken", som publicerades i elevtidningen "Jakobinen" hösten samma år.
Långt senare, i januari 1984, skrev jag på nytt om Lovecraft - i en liten stenciltidning som hette "DOA" (ska uttydas "Dead on Arrival"). Då hade jag bytt ut Freud mot Alice Miller som analysredskap - och jag argumenterade för att Lovecrafts produktion avspeglade hans traumatiska barndom. Ett framsteg jämfört med att spekulera i hans oidipuskomplex, tycker jag nog, men idag vill jag nog helst avstå från att rakt av applicera psykologiska förklaringar på Lovecrafts författarskap.
Lovecraft har ju inspirerat olika grupper och sekter - exempelvis den polska mörkermagiska gruppen "Lodge Magan", som säger sig ha tagit ordet "Magan" från Lovecrafts fiktiva magiska bok "Necronomicon". Nu finns ju inte "Necronomicon" i sinnevärlden , så jag förstår inte riktigt hur de kan ha hämtat det därifrån - men det är ju möjligt att Lovecraft nämner det på något ställe som jag inte minns.
I Svenska Dagbladet pågick nyligen en debatt om Lovecraft var rasist. Ja, det var han, i ungefär samma mening som madame Blavatsky var det, och han delade privat hennes obehagligt nedlåtande syn på exempelvis australiska urinvånare. Men hans romaner och noveller var inte rasistiska i någon rimlig mening - och det vore förstås helt absurt att tänka sig att Nationaldemokraterna skulle sälja dem på sina eventuella bokbord.
Ja, jag kommer att återkomma till HP Lovecraft. Den bild han målar upp av en alternativ verklighet strax under ytan, och av de väsen som en gång försvann men som lurar i mörkret och bara väntar på att få ta tillbaka sin gamla position fascinerar. Man kommer ibland att tänka på exempelvis jättarna i Utgård, i fornnordisk mytologi.
Som sagt, jag återkommer till ämnet.
Redan 1973 hade jag läst Lovecraftnovellen "Pickmans modell", i en tidskrift som jag inte minns namnet på. I januari 1976 läste jag "Skräckens labyrinter" och blev, motvilligt, fascinerad. Hösten samma år läste jag "Gengångaren", det dåvarande namnet på den svenska översättningen av "The Case of Charles Dexter Ward".
Men det var någon gång vid årsskiftet 1978-79 som jag fick tag i Lin Carters bok "Lovecraft: a look behind the Cthulhu mythos" och blev verkligt fascinerad. Våren 1979 skrev jag en lång uppsats om Lovecraft på Jakobsbergs folkhögskola. Jag har tyvärr inte kvar den, och den var lätt bisarr. Den var freudiansk så det räckte och min grundtes var att Lovecraft i sina berättelser omedvetet bearbetade sin egen oidipalkonflikt! Men min svensklärare måste ha blivit imponerad - senare fick jag reda på att uppsatsen var det främsta skälet att jag fick 4 i omdöme det året (4 var det högsta omdöme man kunde få på en folkhögskola).
Jag köpte allt av Lovecraft jag kom över, och var fascinerad över både språket och innehållet. Språket hos Lovecraft är ju fyllt med förstärkande adjektiv av en typ som alla skrivarkurser i världen starkt avråder blivande författare från att använda. Jag tyckte att det var mycket suggestivt.
Innehållet då? Ja, det var nästan alltid grundat på idén att det strax under den "normala" verkligheten låg en helt annan verklighet - en monstruös och "onämnbar" (ett av Lovecrafts favoritord!) sådan. Temat fascinerade mig, möjligen motsvarade det ganska bra min egen innersta uppfattning av världen.
Min fascination för Lovecraft ledde mig också till att i januari 1980 skriva Lovecraftpastischen "Den lurande skräcken", som publicerades i elevtidningen "Jakobinen" hösten samma år.
Långt senare, i januari 1984, skrev jag på nytt om Lovecraft - i en liten stenciltidning som hette "DOA" (ska uttydas "Dead on Arrival"). Då hade jag bytt ut Freud mot Alice Miller som analysredskap - och jag argumenterade för att Lovecrafts produktion avspeglade hans traumatiska barndom. Ett framsteg jämfört med att spekulera i hans oidipuskomplex, tycker jag nog, men idag vill jag nog helst avstå från att rakt av applicera psykologiska förklaringar på Lovecrafts författarskap.
Lovecraft har ju inspirerat olika grupper och sekter - exempelvis den polska mörkermagiska gruppen "Lodge Magan", som säger sig ha tagit ordet "Magan" från Lovecrafts fiktiva magiska bok "Necronomicon". Nu finns ju inte "Necronomicon" i sinnevärlden , så jag förstår inte riktigt hur de kan ha hämtat det därifrån - men det är ju möjligt att Lovecraft nämner det på något ställe som jag inte minns.
I Svenska Dagbladet pågick nyligen en debatt om Lovecraft var rasist. Ja, det var han, i ungefär samma mening som madame Blavatsky var det, och han delade privat hennes obehagligt nedlåtande syn på exempelvis australiska urinvånare. Men hans romaner och noveller var inte rasistiska i någon rimlig mening - och det vore förstås helt absurt att tänka sig att Nationaldemokraterna skulle sälja dem på sina eventuella bokbord.
Ja, jag kommer att återkomma till HP Lovecraft. Den bild han målar upp av en alternativ verklighet strax under ytan, och av de väsen som en gång försvann men som lurar i mörkret och bara väntar på att få ta tillbaka sin gamla position fascinerar. Man kommer ibland att tänka på exempelvis jättarna i Utgård, i fornnordisk mytologi.
Som sagt, jag återkommer till ämnet.
fredag 16 december 2011
Skräckdröm
Natten till torsdagen den 15 drömde jag något otäckt.
En himlakropp av vad som verkade vara ungefär månens storlek närmade sig jorden. Det var en oerhörd skräckkänsla bara det, även om jag inte minns detaljerna. Drömmen var ganska lång, men jag minns mest grundstämningen.
Riktigt otäckt blev det mot slutet. Då fick man reda på att det just kommit ett uttalande av NASA. Det slog fast att himlakroppen som närmade sig hade en femtedel av jordens storlek. Det slog också fast att dess bana var sådan att den exakt den 3 mars 2012 skulle komma att träffa jorden.
Jag var nästan vansinnig av skräck och tänkte att detta är ju slutet för mänskligheten. Och tänkte mig in i hur det skulle kännas de sista dagarna då objektet helt skulle dominera himlen.
Då vaknade jag. Men det tog nog mer än en minut innan jag insåg att det inte kunde vara verkligt. Ett tag tänkte jag gå upp och sätta på datorn och titta på nyhetssidorna för att kolla för säkerhets skull.
Men så blev jag än mer vaken och insåg att det ju inte kunde vara sant.
Så jag kollade aldrig nyhetssidorna.
En himlakropp av vad som verkade vara ungefär månens storlek närmade sig jorden. Det var en oerhörd skräckkänsla bara det, även om jag inte minns detaljerna. Drömmen var ganska lång, men jag minns mest grundstämningen.
Riktigt otäckt blev det mot slutet. Då fick man reda på att det just kommit ett uttalande av NASA. Det slog fast att himlakroppen som närmade sig hade en femtedel av jordens storlek. Det slog också fast att dess bana var sådan att den exakt den 3 mars 2012 skulle komma att träffa jorden.
Jag var nästan vansinnig av skräck och tänkte att detta är ju slutet för mänskligheten. Och tänkte mig in i hur det skulle kännas de sista dagarna då objektet helt skulle dominera himlen.
Då vaknade jag. Men det tog nog mer än en minut innan jag insåg att det inte kunde vara verkligt. Ett tag tänkte jag gå upp och sätta på datorn och titta på nyhetssidorna för att kolla för säkerhets skull.
Men så blev jag än mer vaken och insåg att det ju inte kunde vara sant.
Så jag kollade aldrig nyhetssidorna.
onsdag 14 december 2011
Är det de utsatta det är fel på?
Enligt en artikel i Dagens Nyheter visar en rapport att en stor del av de anställda på Södersjukhuset anser att kvinnor som misshandlas själva bär en del av skulden för att de blir slagna..
Aftonbladet intervjuar Unni Drougge, som själv har blivit slagen, biten, strypt och utsatt för dödshot av en man. Hon anser att bemötandet en misshandlad kvinna får på akuten, kan vara avgörande för den kvinnans framtid.
"– Det var ju länge sedan nu, men när jag var där frågade personalen varför jag inte hade lämnat mannen. Det tyder på väldigt dålig kunskap när det finns så oerhört mycket forskning kring detta. "
Det skulle behövas mer utbildning i frågan för vårdpersonal, men det räcker ju inte i sig. Det viktiga är att hela samhället tar våld och övergrepp mot kvinnor och barn på mycket större allvar än det gör nu.
Aftonbladet intervjuar Unni Drougge, som själv har blivit slagen, biten, strypt och utsatt för dödshot av en man. Hon anser att bemötandet en misshandlad kvinna får på akuten, kan vara avgörande för den kvinnans framtid.
"– Det var ju länge sedan nu, men när jag var där frågade personalen varför jag inte hade lämnat mannen. Det tyder på väldigt dålig kunskap när det finns så oerhört mycket forskning kring detta. "
Det skulle behövas mer utbildning i frågan för vårdpersonal, men det räcker ju inte i sig. Det viktiga är att hela samhället tar våld och övergrepp mot kvinnor och barn på mycket större allvar än det gör nu.
Var tog bortträngda minnen vägen?
/Om förklaringar till varför barn inte berättar. Publicerad i Spegeln 2/2004./
Under många år hävdade många förnekare att barn som verkligen utsatts för sexuella övergrepp berättade med en gång. Om barn inte berättar genast, ansågs det, var det ett starkt tecken på att inga övergrepp begåtts. Om barnet inte berättat med en gång och det senare, efter samtal med en psykolog eller förhörsledare började berätta var det, menade man, ett starkt tecken på att barnen blivit suggererade att berätta om sådant som inte hade hänt. Eventuella minnen som barnen hade var i sådana situationer "falska" och "inplanterade". Allt enligt "skeptikerna". Minnen kunde inte trängas bort. Vuxna överlevare som fick upp återkallade minnen som inte alltid funnits där var också offer för falska minnen, som inplanterats av terapeuter eller andra.
Att denna "skeptiska" inställning inte höll visade sig snart. Barn som utnyttjats i barnpornografin förnekade ofta vad som hade hänt, trots att det fanns bevis. En del barn mindes inte ens efter att själv ha konfronterats med bilder där de själva förekom. Idag är det omöjligt att hävda att barn berättar med en gång om de utsatts.
Men det samhälleliga försvarssystemet är inte helt genombrutet. När "experter" eller poliser intervjuas om varför barn inte berättar, brukar de lämna en rad förklaringar, allt utom denna enda: att minnen faktiskt kan trängas bort, att barnen kan ha förpassat plågsamma upplevelser till det omedvetna.
Ett exempel kan vi se i en artikel i Metro den 21 april 2004, där den enda förklaringen som ges till att barn inte bekräftar vad polisen redan vet är att "barn har en förmåga att skydda de personer som har utsatt dem för övergreppen".
Ett mer utförligt exempel finns i en artikel i Aftonbladet 17/2 2004. Där intervjuas några experter om varför barn inte berättar om övergrepp. Vi får veta att barnen inte berättar,därför att de ”inte orkar uppleva det igen”, därför att "banen är för små för att ha ord för övergreppen", att de blivit hotade osv. Mot slutet av artikel presenteras en lista på orsaker:
"Barnet har skrämts till tystnad.
Barnets bundenhet till gärningsmannen.
Barnet vet inte vad som är rätt och fel.
Förövaren har manipulerat barnet.
Barnet har inte uppfattat det som ett övergrepp.
Barnets ålder och mognad.
Förhörsmiljön.
Bristande förhörsteknik hos polisen"
Allt detta är väsentligt och viktigt, men vad som är anmärkningsvärt är att nästan alla som behandlar ämnet numera verkar utgå från att barnet minns allt, men av olika skäl medvetet väljer att inte berätta. Möjligheten att minnena trängts bort berörs aldrig. Om denna möjlighet sägs inte ett ord.
Denna tystnad är ett problem - för vuxna överlevare. Det verkar som om det svåraste av allt är att erkänna att bortträngning kan vara ett faktum. För om det skulle bli allmänt erkännt måste ett ganska så stort antal äldre män (och kvinnor) oroa sig för risken att deras nu vuxna barn sent omsider ska minnas. Ända sedan tidigt 80-tal, när omfattningen av sexuella övergrepp mot barn blev erkänd, har existensen av bortträngda minnen, som innan dess accepterades av många som en självklarhet, blivit en politiskt kontroversiell fråga. Starka lobbygrupper, som False Memory Syndrome Foundation i USA, har uppstått som argumenterar för att återkallade minnen praktiskt taget alltid är falska.
Nu är återkallade minnen inte en myt utan ett sedan länge bevisat faktum. För några dokumenterade fall rekommenderas sidan Recovered Memory Project. Eftersom det finns många fall, där återkallade minnen har bekräftats på olika sätt, borde möjligheten av att minnen kan trängas bort tas i beaktande även när det handlar om varför ban inte berättar. Att så ofta inte görs är i högsta grad anmärkningsvärt.
/Tillägg 5/3 2007. Den som studerat den akademiska debatten om bortträngda och återkallade minnen, kan notera att på senare år har förnekarna förändrat sin argumentering. Att minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka är idag helt och hållet bevisat, och praktiskt taget ingen förnekar detta idag. Förnekarnas nya försvarslinje består nu i att förneka att dessa minnen trängdes bort för att de var plågsamma. De lägger fram en uppsjö av alternativa (bort)förklaringar, som praktiskt taget alla ter sig längsökta. I princip hävdar de att dessa minnen kan jämföras med mer triviala minnen som glömts bort - och sedan gör sig påminda av någon anledning. Problemet är att traumatiska minnen är intensiva, och avspeglar avgörande händelser i livet. Det finns ofta ingen annan rimlig förklaring till att de försvinner ur minnet än just för att de trängts bort för att de var obehagliga.
Dessutom undrar man sig vad förnekarna vinner med denna nya försvarslinje. När man väl accepterat att minnen kan försvinna och sedan återkomma, går det inte att automatiskt förneka ett återkallat minne, alldeles oavsett vad man tror det ursprungliga försvinnandet berodde på./
Erik Rodenborg
Under många år hävdade många förnekare att barn som verkligen utsatts för sexuella övergrepp berättade med en gång. Om barn inte berättar genast, ansågs det, var det ett starkt tecken på att inga övergrepp begåtts. Om barnet inte berättat med en gång och det senare, efter samtal med en psykolog eller förhörsledare började berätta var det, menade man, ett starkt tecken på att barnen blivit suggererade att berätta om sådant som inte hade hänt. Eventuella minnen som barnen hade var i sådana situationer "falska" och "inplanterade". Allt enligt "skeptikerna". Minnen kunde inte trängas bort. Vuxna överlevare som fick upp återkallade minnen som inte alltid funnits där var också offer för falska minnen, som inplanterats av terapeuter eller andra.
Att denna "skeptiska" inställning inte höll visade sig snart. Barn som utnyttjats i barnpornografin förnekade ofta vad som hade hänt, trots att det fanns bevis. En del barn mindes inte ens efter att själv ha konfronterats med bilder där de själva förekom. Idag är det omöjligt att hävda att barn berättar med en gång om de utsatts.
Men det samhälleliga försvarssystemet är inte helt genombrutet. När "experter" eller poliser intervjuas om varför barn inte berättar, brukar de lämna en rad förklaringar, allt utom denna enda: att minnen faktiskt kan trängas bort, att barnen kan ha förpassat plågsamma upplevelser till det omedvetna.
Ett exempel kan vi se i en artikel i Metro den 21 april 2004, där den enda förklaringen som ges till att barn inte bekräftar vad polisen redan vet är att "barn har en förmåga att skydda de personer som har utsatt dem för övergreppen".
Ett mer utförligt exempel finns i en artikel i Aftonbladet 17/2 2004. Där intervjuas några experter om varför barn inte berättar om övergrepp. Vi får veta att barnen inte berättar,därför att de ”inte orkar uppleva det igen”, därför att "banen är för små för att ha ord för övergreppen", att de blivit hotade osv. Mot slutet av artikel presenteras en lista på orsaker:
"Barnet har skrämts till tystnad.
Barnets bundenhet till gärningsmannen.
Barnet vet inte vad som är rätt och fel.
Förövaren har manipulerat barnet.
Barnet har inte uppfattat det som ett övergrepp.
Barnets ålder och mognad.
Förhörsmiljön.
Bristande förhörsteknik hos polisen"
Allt detta är väsentligt och viktigt, men vad som är anmärkningsvärt är att nästan alla som behandlar ämnet numera verkar utgå från att barnet minns allt, men av olika skäl medvetet väljer att inte berätta. Möjligheten att minnena trängts bort berörs aldrig. Om denna möjlighet sägs inte ett ord.
Denna tystnad är ett problem - för vuxna överlevare. Det verkar som om det svåraste av allt är att erkänna att bortträngning kan vara ett faktum. För om det skulle bli allmänt erkännt måste ett ganska så stort antal äldre män (och kvinnor) oroa sig för risken att deras nu vuxna barn sent omsider ska minnas. Ända sedan tidigt 80-tal, när omfattningen av sexuella övergrepp mot barn blev erkänd, har existensen av bortträngda minnen, som innan dess accepterades av många som en självklarhet, blivit en politiskt kontroversiell fråga. Starka lobbygrupper, som False Memory Syndrome Foundation i USA, har uppstått som argumenterar för att återkallade minnen praktiskt taget alltid är falska.
Nu är återkallade minnen inte en myt utan ett sedan länge bevisat faktum. För några dokumenterade fall rekommenderas sidan Recovered Memory Project. Eftersom det finns många fall, där återkallade minnen har bekräftats på olika sätt, borde möjligheten av att minnen kan trängas bort tas i beaktande även när det handlar om varför ban inte berättar. Att så ofta inte görs är i högsta grad anmärkningsvärt.
/Tillägg 5/3 2007. Den som studerat den akademiska debatten om bortträngda och återkallade minnen, kan notera att på senare år har förnekarna förändrat sin argumentering. Att minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka är idag helt och hållet bevisat, och praktiskt taget ingen förnekar detta idag. Förnekarnas nya försvarslinje består nu i att förneka att dessa minnen trängdes bort för att de var plågsamma. De lägger fram en uppsjö av alternativa (bort)förklaringar, som praktiskt taget alla ter sig längsökta. I princip hävdar de att dessa minnen kan jämföras med mer triviala minnen som glömts bort - och sedan gör sig påminda av någon anledning. Problemet är att traumatiska minnen är intensiva, och avspeglar avgörande händelser i livet. Det finns ofta ingen annan rimlig förklaring till att de försvinner ur minnet än just för att de trängts bort för att de var obehagliga.
Dessutom undrar man sig vad förnekarna vinner med denna nya försvarslinje. När man väl accepterat att minnen kan försvinna och sedan återkomma, går det inte att automatiskt förneka ett återkallat minne, alldeles oavsett vad man tror det ursprungliga försvinnandet berodde på./
Erik Rodenborg
måndag 12 december 2011
Satanism och politik
(från min webbsida 2010-09-10/
Efter att ha lagt ut "Är Satan en borgare?" på webbsidan uppmärksammades jag på en länk till en artikel av Per Faxneld i Svenska Dagbladet om hur Satansgestalten använts politiskt.
Han visar att det på 1800-talet ofta var författare och aktivister på vänsterkanten som använde sig av Satan som en symbol för uppror mot överhet och orättvisor.
Det är ju inte förvånande. Under många år förknippades makten i västvärlden med den kristna kyrkan, och Satan sågs som dess motpol.
Men jag vill ändå insistera på att de satanistgrupper under 1900-talet och idag som haft en artikulerad politisk uppfattning nästan alltid befunnit sig på högerkanten. Vare sig de nu varit nyliberala (som Church of Satan) eller fascistiska (som Order of Nine Angles).
Nu finns det, som alltid, några undantag. Det finns till exempel i USA en liten grupp som kallar sig "Satanic Reds", som försöker kombinera någon form av "satanism" med någon form av "vänsteråsikter". Men de är som sagt undantag, och ganska så marginella sådana.
Sedan har vi ju grupper, framförallt i black metal-miljön, som inte alls kan placeras politiskt. Om man anser att mänskligheten bör utrotas och drömmer om att kaosmakterna ska förgöra universum är det ju svårt att placera in det i några som helst politiska sammanhang.
De två huvudpolerna inom dagens satanism är alltså i detta avseende å ena sidan någon form av elitistisk högerideologi och å andra sidan en mer eller mindre opolitisk dyrkan av destruktivitet.
Detta - alltså - trots existensen av mer eller mindre udda undantag.
Efter att ha lagt ut "Är Satan en borgare?" på webbsidan uppmärksammades jag på en länk till en artikel av Per Faxneld i Svenska Dagbladet om hur Satansgestalten använts politiskt.
Han visar att det på 1800-talet ofta var författare och aktivister på vänsterkanten som använde sig av Satan som en symbol för uppror mot överhet och orättvisor.
Det är ju inte förvånande. Under många år förknippades makten i västvärlden med den kristna kyrkan, och Satan sågs som dess motpol.
Men jag vill ändå insistera på att de satanistgrupper under 1900-talet och idag som haft en artikulerad politisk uppfattning nästan alltid befunnit sig på högerkanten. Vare sig de nu varit nyliberala (som Church of Satan) eller fascistiska (som Order of Nine Angles).
Nu finns det, som alltid, några undantag. Det finns till exempel i USA en liten grupp som kallar sig "Satanic Reds", som försöker kombinera någon form av "satanism" med någon form av "vänsteråsikter". Men de är som sagt undantag, och ganska så marginella sådana.
Sedan har vi ju grupper, framförallt i black metal-miljön, som inte alls kan placeras politiskt. Om man anser att mänskligheten bör utrotas och drömmer om att kaosmakterna ska förgöra universum är det ju svårt att placera in det i några som helst politiska sammanhang.
De två huvudpolerna inom dagens satanism är alltså i detta avseende å ena sidan någon form av elitistisk högerideologi och å andra sidan en mer eller mindre opolitisk dyrkan av destruktivitet.
Detta - alltså - trots existensen av mer eller mindre udda undantag.
söndag 11 december 2011
Min webbsida Kiremaj70.....
... verkar sjunga på sista versen. Den kan inte längre läsas av alla webbprogram, (exempelvis inte av vissa senare versioner av Explorer), hemsida.net har trots upprepade påstötningar inte skickat ut den räkning som egentligen skulle ha varit betald den 31/10, och de svarar inte heller på telefon eller mail. Därför håller jag på att börja föra över mer och mer från den till mina bloggar.
Vad som händer har jag ingen aning om. Men jag får väl räkna med att den plötsligt en dag kan vara försvunnen.
Vad som händer har jag ingen aning om. Men jag får väl räkna med att den plötsligt en dag kan vara försvunnen.
Dalai Lama säger sig vara till hälften marxist och till hälften buddhist
Dalai Lama har ju ofta använts i antikommunistisk propaganda. Om man läser hans egna uttalanden får man dock ett annat intryck. Alla gånger jag har sett honom diskutera marxismen har han uttalat sig positivt om den.
OK, jag är inte alls naiv. Ett Tibet med Dalai Lama som ledare skulle knappast bli "marxistiskt". Å andra sidan är det en ganska så teoretisk fråga eftersom vi med all säkerhet inte kommer att får se ett Tibet med Dalai Lama som ledare. Åtminstone inte den nuvarande Dalai Lama, mänskligt att döma...
I en intervju med Dalai Lama säger han bland annat nedanstående. Som sagt, jag är inte naiv, men på något sätt tycker jag att det är intressant att han ganska så så klart markerar sig mot de anti-marxister som ser honom sin en symbol för kampen mot "kommunism" och "marxism".
"Of all the modern economic theories, the economic system of Marxism is founded on moral principles, while capitalism is concerned only with gain and profitability. Marxism is concerned with the distribution of wealth on an equal basis and the equitable utilization of the means of production. It is also concerned with the fate of the working classes--that is, the majority--as well as with the fate of those who are underprivileged and in need, and Marxism cares about the victims of minority-imposed exploitation. For those reasons the system appeals to me, and it seems fair….
As for the failure of the Marxist regimes, first of all I do not consider the former USSR, or China, or even Vietnam, to have been true Marxist regimes, for they were far more concerned with their narrow national interests than with the Workers' International; this is why there were conflicts, for example, between China and the USSR, or between China and Vietnam. If those three regimes had truly been based upon Marxist principles, those conflicts would never have occurred......
The failure of the regime in the former Soviet Union was, for me, not the failure of Marxism but the failure of totalitarianism. For this reason I still think of myself as half-Marxist, half-Buddhist."
/Länken till ovanstående citat fick jag först från artikeln "China, Tibet and the left"./
OK, jag är inte alls naiv. Ett Tibet med Dalai Lama som ledare skulle knappast bli "marxistiskt". Å andra sidan är det en ganska så teoretisk fråga eftersom vi med all säkerhet inte kommer att får se ett Tibet med Dalai Lama som ledare. Åtminstone inte den nuvarande Dalai Lama, mänskligt att döma...
I en intervju med Dalai Lama säger han bland annat nedanstående. Som sagt, jag är inte naiv, men på något sätt tycker jag att det är intressant att han ganska så så klart markerar sig mot de anti-marxister som ser honom sin en symbol för kampen mot "kommunism" och "marxism".
"Of all the modern economic theories, the economic system of Marxism is founded on moral principles, while capitalism is concerned only with gain and profitability. Marxism is concerned with the distribution of wealth on an equal basis and the equitable utilization of the means of production. It is also concerned with the fate of the working classes--that is, the majority--as well as with the fate of those who are underprivileged and in need, and Marxism cares about the victims of minority-imposed exploitation. For those reasons the system appeals to me, and it seems fair….
As for the failure of the Marxist regimes, first of all I do not consider the former USSR, or China, or even Vietnam, to have been true Marxist regimes, for they were far more concerned with their narrow national interests than with the Workers' International; this is why there were conflicts, for example, between China and the USSR, or between China and Vietnam. If those three regimes had truly been based upon Marxist principles, those conflicts would never have occurred......
The failure of the regime in the former Soviet Union was, for me, not the failure of Marxism but the failure of totalitarianism. For this reason I still think of myself as half-Marxist, half-Buddhist."
/Länken till ovanstående citat fick jag först från artikeln "China, Tibet and the left"./
lördag 10 december 2011
"Häxornas försvarare" och debatten som följde
/Publicerad i Socialisten oktober 2002/
När Jan Guillous nya bok "Häxornas försvarare" kom ut den 21 augusti, fylldes de stora tidningarna till en början av nästan devota recensioner. Den hyllades nästan överallt, och många tidningsläsare torde ha blivit övertygade om att den är ett mästerverk. Det är den inte.
Det är visserligen sant att de historiska avsnitten innehåller bitvis riktigt intressant information om häxprocesserna i olika länder, med ett fokus på Sverige. Guillou är nu inte historiker, men en historiskt intresserad journalist och romanförfattare, som hyfsat läst sig in på ämnet. Men det hela blir ändå ganska tunt. Om man istället läser en av de böcker Guillou använder som referens, Gustav Henningsens Häxornas advokat, kan man se skillnaden mellan riktig forskning och ytligt svepande journalistik.
Men Guillou har en annan, inte speciellt dold, dagordning i sin bok: Det inser läsarna när de når fram till de 40 sista sidorna. Där får vi reda på att den nutida parallellen till häxprocesserna är incestanklagelser, teorier om bortträngda minnen, anklagelser om satanistiska övergrepp och andra typer av sexualbrott. Så till exempel är rättegångarna mot Thomas Quick, obducenten och allmänläkaren liksom Södertäljefallet 1992-94 häxprocesser enligt Guillou.
Likheterna mellan dessa och de surrealistiskt övernaturliga scenarierna som Guillou beskriver i de historiska avsnitten är nu inte överväldigande, och om man vore naiv kunde man undra över varför Guillou väljer att ta upp just dessa fall. Det finns faktiskt bara ett fall av de som Guillou tar upp i den historiska delen som har några väsentliga likheter med sexualbrottsfallen i den nutida delen, och det är processen mot marskalken och riddaren Gilles de Rais, som Guillou kort refererar (dock utan att nämna hans namn) på sidan 79.
Detta fall är inte surrealistiskt overkligt som Blåkullaresorna: Gilles de Rais dömdes för svart magi, övergrepp mot barn och barnamord. Fallet liknar många av de fall som Guillou avfärdar som moderna myter i avsnittet om 1900-talet. Men, hör och häpna, när det gäller Gilles de Rais skriver Guillou: "Det var emellertid verkliga brott och idag skulle vi betrakta honom som en galen pedofil och sexförbrytare".
På sätt och vis rämnar hela Guillous bevisföring här. I det enda fall som har några likheter med dagens sexualbrottsfall, menar Guillou att den anklagade var skyldig.
I övrigt är det sista avsnittet - som troligen är anledningen till att boken överhuvudtaget skrevs - slarvigt, ogenomtänkt och kränkande skrivet. Guillou avfärdar bortträngda minnen som en modern myt och tror att de inte längre är "på modet bland psykologerna". Han vet tydligen inte om att studiet av barn som, utnyttjats i barnpornografin entydigt bevisat att traumatiska minnen kan trängas bort. (Se exempelvis Carl Göran Svedins och Kristina Backs bok "Barn som inte berättar", Rädda Barnen 1996).
Hans enda psykiatriska referens är en viss Richard Gardner, en man som kan sägas ha en del lik i lasten. Gardner är bland annat ökänd för en teori om att pedofili har en positiv reproduktiv funktion, eftersom offren för övergrepp sexualiseras så att de kommer att få fler barn i vuxen ålder. Han har också hävdat att utsatta barn ibland har förfört de vuxna förövarna och därför själva är medansvariga.
Gardner är också en av de få psykiatriker som vill medverka i Hollida Wakefield och Ralph Underwagers tidning "Issues in Child Abuse Accusations". De två utgivarna blev ökända 1993, när det avslöjades att de gett en intervju för den holländska pedofiltidningen Paidika, där Underwager hävdade att pedofilerna är för defensiva och att de med djärvhet borde hävda att de utförde "Guds vilja". På nätet finns mycket information om Gardner, som exempelvis i artikeln "A self-made man" och i citatsamlingen "Richard A Gardern in his own words" .
Efter de första entusiastiska hyllningarna av Guillou startade snart en debatt om boken. Först ut var Dala-Demokratens kriminalreporter Gubb Jan Stigson, som i flera debattinlägg visade att Guillous bok innehöll många grova faktafel om Thomas Quick. (Se "Minst sex faktafel, Guillou!" och "Jan Guillou slarvar vidare om Quick"). Guillou har aldrig svarat i sak, däremot har han i en krönika i Aftonbladet antytt att Stigson skulle vara "amoralisk" alternativt "extremt enfaldig".
Sedan kom jag och Mats Klockljung med ett inlägg i Expressen den 5/9, där vi bland annat påpekade att Guillous enda psykiatriska referens var pedofilförsvararen Gardner. När Guillou slutligen svarade - i ett intervjusvar till Åsa Mattsson i Aftonbladets webbradio - menade han att han inte trodde (!) att Gardner sagt något sådant, men om han hade gjort det hade det ingen betydelse. Gardner hade nämligen - trodde Guillou - avslöjat falska anklagelser om att 12 000 daghemsbarn utsatts för övergrepp i underjordiska tunnlar i närvaron av flygande tefat. Några sådana anklagelser har aldrig existerat i sinnevärlden - de existerar endast i Guillous extremt livliga fantasi.
Slutligen tog en av de Guillou kränkte i sin bok, "Södertäljeflickan", vars far 1994 dömdes för grova sexuella övergrepp till fem års fängelse, till orda i DN 16/9. I sin bok hade Guillou kallat henne "lögnaktig" och "en uppenbart galen människa" därför att hon hade berättat att hon också utsattes för organiserade övergrepp av fler vuxna, där även barn dödades. Södertäljeflickan visade i sitt inlägg hur Guillou kombinerande sådana kränkningar med uppenbara sakfel om rättegången.
I sitt svar den 21/9 svarade inte Guillou på de sakliga argumenten, istället fortsätter han med kränkningarna - han kallar henne "uppenbart sinnesförvirrad" och påstår att hon inte kan ha skrivit sitt inlägg själv - det måste nämligen, menar Guillou, varit skrivet av en "akademiskt skolad person". Hur Guillou nu kan veta att Södertäljeflickan, som har fått skyddad identitet, och torde vara nära de trettio, 10 år efter rättegångarna inte skulle kunna vara "akademiskt skolad" förklarar han inte.
Under de senaste åren har de backlashförfattare som försökt ifrågasätta de som utsatts för övergrepp i barndomen förlorat det mesta av sitt förtroende. Jan Guillou verkar ha hoppats att han genom sin starka ställning som känd författare skulle lyckas där de andra misslyckats. Men det han hittills har åstadkommit i debatten imponerar inte precis - fast det föder onekligen en djärv förhoppning att Guillou snart kommer att vara lika diskrediterad i debatten som hans meningsfränder Lilian Öhrström, Pelle Svensson eller Per Lindeberg.
Erik Rodenborg
När Jan Guillous nya bok "Häxornas försvarare" kom ut den 21 augusti, fylldes de stora tidningarna till en början av nästan devota recensioner. Den hyllades nästan överallt, och många tidningsläsare torde ha blivit övertygade om att den är ett mästerverk. Det är den inte.
Det är visserligen sant att de historiska avsnitten innehåller bitvis riktigt intressant information om häxprocesserna i olika länder, med ett fokus på Sverige. Guillou är nu inte historiker, men en historiskt intresserad journalist och romanförfattare, som hyfsat läst sig in på ämnet. Men det hela blir ändå ganska tunt. Om man istället läser en av de böcker Guillou använder som referens, Gustav Henningsens Häxornas advokat, kan man se skillnaden mellan riktig forskning och ytligt svepande journalistik.
Men Guillou har en annan, inte speciellt dold, dagordning i sin bok: Det inser läsarna när de når fram till de 40 sista sidorna. Där får vi reda på att den nutida parallellen till häxprocesserna är incestanklagelser, teorier om bortträngda minnen, anklagelser om satanistiska övergrepp och andra typer av sexualbrott. Så till exempel är rättegångarna mot Thomas Quick, obducenten och allmänläkaren liksom Södertäljefallet 1992-94 häxprocesser enligt Guillou.
Likheterna mellan dessa och de surrealistiskt övernaturliga scenarierna som Guillou beskriver i de historiska avsnitten är nu inte överväldigande, och om man vore naiv kunde man undra över varför Guillou väljer att ta upp just dessa fall. Det finns faktiskt bara ett fall av de som Guillou tar upp i den historiska delen som har några väsentliga likheter med sexualbrottsfallen i den nutida delen, och det är processen mot marskalken och riddaren Gilles de Rais, som Guillou kort refererar (dock utan att nämna hans namn) på sidan 79.
Detta fall är inte surrealistiskt overkligt som Blåkullaresorna: Gilles de Rais dömdes för svart magi, övergrepp mot barn och barnamord. Fallet liknar många av de fall som Guillou avfärdar som moderna myter i avsnittet om 1900-talet. Men, hör och häpna, när det gäller Gilles de Rais skriver Guillou: "Det var emellertid verkliga brott och idag skulle vi betrakta honom som en galen pedofil och sexförbrytare".
På sätt och vis rämnar hela Guillous bevisföring här. I det enda fall som har några likheter med dagens sexualbrottsfall, menar Guillou att den anklagade var skyldig.
I övrigt är det sista avsnittet - som troligen är anledningen till att boken överhuvudtaget skrevs - slarvigt, ogenomtänkt och kränkande skrivet. Guillou avfärdar bortträngda minnen som en modern myt och tror att de inte längre är "på modet bland psykologerna". Han vet tydligen inte om att studiet av barn som, utnyttjats i barnpornografin entydigt bevisat att traumatiska minnen kan trängas bort. (Se exempelvis Carl Göran Svedins och Kristina Backs bok "Barn som inte berättar", Rädda Barnen 1996).
Hans enda psykiatriska referens är en viss Richard Gardner, en man som kan sägas ha en del lik i lasten. Gardner är bland annat ökänd för en teori om att pedofili har en positiv reproduktiv funktion, eftersom offren för övergrepp sexualiseras så att de kommer att få fler barn i vuxen ålder. Han har också hävdat att utsatta barn ibland har förfört de vuxna förövarna och därför själva är medansvariga.
Gardner är också en av de få psykiatriker som vill medverka i Hollida Wakefield och Ralph Underwagers tidning "Issues in Child Abuse Accusations". De två utgivarna blev ökända 1993, när det avslöjades att de gett en intervju för den holländska pedofiltidningen Paidika, där Underwager hävdade att pedofilerna är för defensiva och att de med djärvhet borde hävda att de utförde "Guds vilja". På nätet finns mycket information om Gardner, som exempelvis i artikeln "A self-made man" och i citatsamlingen "Richard A Gardern in his own words" .
Efter de första entusiastiska hyllningarna av Guillou startade snart en debatt om boken. Först ut var Dala-Demokratens kriminalreporter Gubb Jan Stigson, som i flera debattinlägg visade att Guillous bok innehöll många grova faktafel om Thomas Quick. (Se "Minst sex faktafel, Guillou!" och "Jan Guillou slarvar vidare om Quick"). Guillou har aldrig svarat i sak, däremot har han i en krönika i Aftonbladet antytt att Stigson skulle vara "amoralisk" alternativt "extremt enfaldig".
Sedan kom jag och Mats Klockljung med ett inlägg i Expressen den 5/9, där vi bland annat påpekade att Guillous enda psykiatriska referens var pedofilförsvararen Gardner. När Guillou slutligen svarade - i ett intervjusvar till Åsa Mattsson i Aftonbladets webbradio - menade han att han inte trodde (!) att Gardner sagt något sådant, men om han hade gjort det hade det ingen betydelse. Gardner hade nämligen - trodde Guillou - avslöjat falska anklagelser om att 12 000 daghemsbarn utsatts för övergrepp i underjordiska tunnlar i närvaron av flygande tefat. Några sådana anklagelser har aldrig existerat i sinnevärlden - de existerar endast i Guillous extremt livliga fantasi.
Slutligen tog en av de Guillou kränkte i sin bok, "Södertäljeflickan", vars far 1994 dömdes för grova sexuella övergrepp till fem års fängelse, till orda i DN 16/9. I sin bok hade Guillou kallat henne "lögnaktig" och "en uppenbart galen människa" därför att hon hade berättat att hon också utsattes för organiserade övergrepp av fler vuxna, där även barn dödades. Södertäljeflickan visade i sitt inlägg hur Guillou kombinerande sådana kränkningar med uppenbara sakfel om rättegången.
I sitt svar den 21/9 svarade inte Guillou på de sakliga argumenten, istället fortsätter han med kränkningarna - han kallar henne "uppenbart sinnesförvirrad" och påstår att hon inte kan ha skrivit sitt inlägg själv - det måste nämligen, menar Guillou, varit skrivet av en "akademiskt skolad person". Hur Guillou nu kan veta att Södertäljeflickan, som har fått skyddad identitet, och torde vara nära de trettio, 10 år efter rättegångarna inte skulle kunna vara "akademiskt skolad" förklarar han inte.
Under de senaste åren har de backlashförfattare som försökt ifrågasätta de som utsatts för övergrepp i barndomen förlorat det mesta av sitt förtroende. Jan Guillou verkar ha hoppats att han genom sin starka ställning som känd författare skulle lyckas där de andra misslyckats. Men det han hittills har åstadkommit i debatten imponerar inte precis - fast det föder onekligen en djärv förhoppning att Guillou snart kommer att vara lika diskrediterad i debatten som hans meningsfränder Lilian Öhrström, Pelle Svensson eller Per Lindeberg.
Erik Rodenborg
Gösta Harding och Ericastiftelsen
I februari 1968 började jag i terapi hos Gösta Harding på Ericastiftelsen. Han var en känd barnpsykiater, och författare till flera böcker, som till exempel ”Leken som avslöjar”. Jag var 13 år. Han lär ha sagt till anhöriga att han skulle ”göra mig frisk” inom ett halvår.
När jag träffade honom de första gångerna imponerade han mycket på mig. Han berättade för mig om bortträngda minnen, att det kan finnas traumatiska upplevelser som är begravda i det omedvetna. Om man kan medvetandegöra dessa, kan man bli frisk.
Jag kände intuitivt att det var rätt, och blev hoppfull. Han var dessutom vänlig och lyssnade på vad jag berättade. Det var väl första gången någon lyssnat på allvar.
Men det visade sig efter ett tag att jag inte hade någon anledning att vara så hoppfull. Redan inom ett år var det ganska klart att han egentligen inte ville höra på några traumatiska minnen. De skrämde honom, de irriterade honom, ibland gjorde de honom arg…
Så fort det brände till lät han likgiltig, eller irriterad. Det blev mer och mer uppenbart att han inte höll vad han lovade. Så tidigt som månadsskiftet januari-februari 1969 (jag hade just fyllt 14) kommenterade jag i min dagbok att terapin gick på tomgång. Och en bit in i februari 1969 nämnde jag hur irriterad och likgiltig han verkade när jag ville ta upp brännande och obehagliga upplevelser.
Till sist bestämde han sig för att bortträngda minnen, det var lite farligt, trots allt. Så i september 1969 förklarade han för mig att det nog inte var så bra att rota i barndomen, vi borde ägna oss att diskutera hur det gick för mig i skolan istället. Jag kände mig förrådd.. Gången efter kom jag för sent till terapitimmen för första gången någonsin. Man behöver inte vara freudian för att se en dold protest i denna felhandling.
Jag minns att jag hade en dröm om Gösta Harding, där han var en auktoritär godsägare som talade till sina underlydande genom megafon.
Men förräderiet från Ericastiftelsen blev till sist komplett. Våren 1971, när jag samtidigt slutade nian, pensionerades Harding, och det var meningen att jag skulle få Margit Bellman, en annan känd expert på barnpsykoterapi, istället. Men just då hade en rad omständigheter gjort att jag förlorade fotfästet och gled in i något som i hög grad liknade en psykos.
Då var jag inte så intressant längre. Harding hade sett mig som en intellektuellt rörlig, fascinerande ung patient. Den bilden hade han fört vidare till Margit Bellman. Men när hon fick reda på att jag höll på att bli psykotisk, och fått ett ångestgenombrott, såg hon mig inte som intressant längre, bara som besvärlig. Jag fick reda på att hon inte längre ville ta över terapin. Just som världen rämnade omkring mig övergavs jag av Ericastiftelsen, där de hade lovat att jag skulle ha varit ”botad” redan sommaren 1968.
Jag minns det inte själv, men det har berättats för mig att när jag fick reda på att jag inte skulle få gå kvar i terapi bröt jag samman och grät som ett barn.
På så sätt bidrog även Ericastiftelsens likgiltighet till den snabba fallet ned i psykos.
2006-02-13
------------------------------------------------------
TILLÄGG 2015
Se också "Gösta Harding och Quick-debatten" .
När jag träffade honom de första gångerna imponerade han mycket på mig. Han berättade för mig om bortträngda minnen, att det kan finnas traumatiska upplevelser som är begravda i det omedvetna. Om man kan medvetandegöra dessa, kan man bli frisk.
Jag kände intuitivt att det var rätt, och blev hoppfull. Han var dessutom vänlig och lyssnade på vad jag berättade. Det var väl första gången någon lyssnat på allvar.
Men det visade sig efter ett tag att jag inte hade någon anledning att vara så hoppfull. Redan inom ett år var det ganska klart att han egentligen inte ville höra på några traumatiska minnen. De skrämde honom, de irriterade honom, ibland gjorde de honom arg…
Så fort det brände till lät han likgiltig, eller irriterad. Det blev mer och mer uppenbart att han inte höll vad han lovade. Så tidigt som månadsskiftet januari-februari 1969 (jag hade just fyllt 14) kommenterade jag i min dagbok att terapin gick på tomgång. Och en bit in i februari 1969 nämnde jag hur irriterad och likgiltig han verkade när jag ville ta upp brännande och obehagliga upplevelser.
Till sist bestämde han sig för att bortträngda minnen, det var lite farligt, trots allt. Så i september 1969 förklarade han för mig att det nog inte var så bra att rota i barndomen, vi borde ägna oss att diskutera hur det gick för mig i skolan istället. Jag kände mig förrådd.. Gången efter kom jag för sent till terapitimmen för första gången någonsin. Man behöver inte vara freudian för att se en dold protest i denna felhandling.
Jag minns att jag hade en dröm om Gösta Harding, där han var en auktoritär godsägare som talade till sina underlydande genom megafon.
Men förräderiet från Ericastiftelsen blev till sist komplett. Våren 1971, när jag samtidigt slutade nian, pensionerades Harding, och det var meningen att jag skulle få Margit Bellman, en annan känd expert på barnpsykoterapi, istället. Men just då hade en rad omständigheter gjort att jag förlorade fotfästet och gled in i något som i hög grad liknade en psykos.
Då var jag inte så intressant längre. Harding hade sett mig som en intellektuellt rörlig, fascinerande ung patient. Den bilden hade han fört vidare till Margit Bellman. Men när hon fick reda på att jag höll på att bli psykotisk, och fått ett ångestgenombrott, såg hon mig inte som intressant längre, bara som besvärlig. Jag fick reda på att hon inte längre ville ta över terapin. Just som världen rämnade omkring mig övergavs jag av Ericastiftelsen, där de hade lovat att jag skulle ha varit ”botad” redan sommaren 1968.
Jag minns det inte själv, men det har berättats för mig att när jag fick reda på att jag inte skulle få gå kvar i terapi bröt jag samman och grät som ett barn.
På så sätt bidrog även Ericastiftelsens likgiltighet till den snabba fallet ned i psykos.
2006-02-13
------------------------------------------------------
TILLÄGG 2015
Se också "Gösta Harding och Quick-debatten" .
fredag 9 december 2011
Osannolikare än Da Vinci-koden
/Något om Lena Einhorns bok "Vad hände på vägen till Damaskus?"/
Det är populärt med teorier om vad som egentligen var sanningen om Jesus. Det finns allt möjligt, från att han inte skulle ha funnits, eller att han var rymdmänniska, eller i själva verket var buddhist, att han inte dog utan reste till Indien, till att han fick barn med Maria Magdalena och grundade den merovingiska kungaätten. Den sista teorin är utgångspunkten för den populära bästsäljaren Da Vinci-koden, och är tämligen grundligt vederlagd.
Lena Einhorn har i sin bok Vad hände på vägen till Damaskus? (Norstedts 2007) lagt fram en ny teori. Den är på sätt och vis ännu orimligare än någon av den ovan nämnda. Den trasslar in sig i psykologiska och logiska orimligheter, som får tanken att svindla.
Det börjar bra. Hon är uppenbarligen mycket kunnig, hon behärskar källmaterialet väl. Man läser boken med intresse, till en början. Hon gör en del träffande iakttagelser. Till och med hennes argumentering för att Jesus aldrig dog på korset har en del poänger.
Men sedan kommer då den halsbrytande teorin. Hon presenterar vad hon verkar anse vara en indiciekedja för att den Jesus, som enligt henne inte dog, med hjälp av medsammansvurna bland lärjungarna och i den romerska administrationen iscensatte en fejkad död – för att sedan bli den Paulus, som åkte land och rike runt för att predika ett ganska så egendomligt budskap.
Hennes metod är egendomlig. Trots att hon tror att Nya Testamentet bygger på en medveten lögn har hon en egendomlig tilltro till alla dess enskilda detaljer. Det är utifrån dessa detaljer – som ses som bokstavligt sanna – som hon bygger upp sin indiciekedja. Varför ett verk, som bygger på en medveten lögn om den döde och uppståndne Jesus kan vara så tillförlitlig i sina minsta detaljer kan hon inte förklara.
Än mindre kan hon förklara varför ett verk som bygger på denna lögn samtidigt så beredvilligt skulle lägga in antydningar, för att hjälpa den misstänksamme läsaren att genomskåda lögnen…
Indiciekedjan är i övrigt märklig på många sätt.
Ett argument är att Paulus fäster stor vikt vid uppståndelsen, liksom Jesus. Att Jesus gör det kan Einhorn förstå, men hon tycker det är underligt att Paulus gör det. Varför är det underligt? Uppståndelser från det döda inträffar inte var dag, för att uttrycka det milt, och om man nu verkligen tror att ens egen religionsstiftare uppstått, är det ju inte så konstigt att man fäster en viss vikt vid det!
Hon påpekar att det ibland framskymtar att Paulus lider av en skada av något slag, och förklarar det med att det kan ha varit sviter efter korsfästelsen! Vilka människor har inte en skada av något slag?
Ett annat ”argument” är detta: ”Båda har lärjungar som de reser runt med. Båda har en tendens att predika på stående fot. Och båda väljer i stor uträckning att predika i synagogor”. Det sista kan lämpligen förklaras med att båda var judar, och de två första sakerna var kanske en fördel för den som ville sprida sin lära i en värld utan tidningar, telefoni, och internet. Vad gjorde Johannes döparen eller Franciscus av Assisi?
Ett annat av indicierna, enligt Einhorn, är att Paulus på många ställen uttrycker sig på ett sätt som har likheter med Jesus. Vad beror det på, undrar Einhorn. Det ganska självklara svaret är förstås att en lärjunge ofta brukar använda sin mästares uttryck. Att muslimer ofta använder sig av Muhammadcitat är ju inte så konstigt, lika lite som att sextiotalets maoister ofta lät som ordförande Mao.
Men Einhorn har dessutom två andra förklaringar:
”Det ena är att Paulus själv har varit så involverad i redigerandet av evangelierna att han lagt in sina egna ord i Jesus mun. Det andra är att likheterna i tankegångar uttrycks av en och samme man – med ett antal års mellanrum. Det vill säga Jesus och Paulus är en och samme person.” Det sista är alltså hennes egen hypotes.
Men frågan är i så fall om likheterna i grunden är så stora. I de synoptiska evangelierna – som hon själv medger är de mest tillförlitliga – ligger tonvikten på gärningar och sinnelag. Det är inte tron på Jesus som frälser i berättelsen om den yttersta domen. Det är viljan att hjälpa de fattiga och nödställda. Detsamma gäller de andra ställen där helvetet och himlen berörs, till exempel berättelsen om den rike mannen och Lazarus. Hos Paulus är detta helt och hållet ersatt med perspektivet att tron på Jesus (dvs. på hans uppståndelse) är det som frälser.
Den samhällskritik som finns hos Jesus (och hans broder Jakob i Jakobsbrevet) saknas hos Paulus, som istället betonar att alla ska lyda överheten, slavarna ska lyda sina herrar, kvinnorna sina män, och barnen de vuxna. Det är för mig stört omöjligt att tänka sig att den hos Paulus så ofta förekommande underkastelsen under den världsliga makten, och under allsköns samhälleliga fördomar, skulle komma från Jesus. Det är snarare ett tecken på Paulus strävan att göra den nya religionen mer salongsfähig och acceptabel i romarriket.
Om detta kan man ju ha olika åsikter. Men bortsett från alla sådana diskussioner måste man klart se vad Lena Einhorn egentligen säger. Vilket scenario målar hon upp?
Det ser ut ungefär så här. Jesus iscensätter som sagt sin egen ”död” och ”uppståndelse”, med hjälp av ett antal medsammansvurna. Sedan byter han namn och åker runt romarriket och försöker sprida en lära om att det är just hans egen död och uppståndelse som är räddningen för mänskligheten. Han är mycket noga med att påpeka att den enda vägen till frälsning är att tro på något som han själv vet är en ren lögn.
Till sist lider han verkligen martyrdöden för denna egocentriska lära – Paulus avrättades ju till slut, på riktigt. Men han var kanske en manipulativ psykopat?
Det kan man ju anse, men Lena Einhorn utgår från att de andra apostlarna också var införstådda i bedrägeriet. Och det måste de ju ha varit, eftersom de träffade Paulus och torde i så fall känt igen honom som Jesus… Även dessa ägnade resten av sina liv åt att sprida det bedrägeri som de själva var helt införstådda i. Många av dem led i så fall också martyrdöden för en medveten, och absurd, lögn – såväl Petrus som Jakob avrättades.
Vad drev dessa människor, som offrade sina liv för den bisarra lögnen att deras ledares påstådda död och uppståndelse innebar frälsningen för hela mäskligheten? Det måste i så fall ha varit en av de mer osannolika sekterna i historien. De ledande aktivisterna fick inga fördelar av den lögnen. De utsattes för förföljelse, de jagades och dödades, men de gav inte upp. Deras hängivenhet för sitt eget smaklösa bedrägeri gav frukt. De lyckades starta en rörelse, som spred sig mot alla odds, och har idag blivit världens största religion.
Att kalla denna teori psykologiskt osannolik är bara förnamnet.
Erik Rodenborg
Det är populärt med teorier om vad som egentligen var sanningen om Jesus. Det finns allt möjligt, från att han inte skulle ha funnits, eller att han var rymdmänniska, eller i själva verket var buddhist, att han inte dog utan reste till Indien, till att han fick barn med Maria Magdalena och grundade den merovingiska kungaätten. Den sista teorin är utgångspunkten för den populära bästsäljaren Da Vinci-koden, och är tämligen grundligt vederlagd.
Lena Einhorn har i sin bok Vad hände på vägen till Damaskus? (Norstedts 2007) lagt fram en ny teori. Den är på sätt och vis ännu orimligare än någon av den ovan nämnda. Den trasslar in sig i psykologiska och logiska orimligheter, som får tanken att svindla.
Det börjar bra. Hon är uppenbarligen mycket kunnig, hon behärskar källmaterialet väl. Man läser boken med intresse, till en början. Hon gör en del träffande iakttagelser. Till och med hennes argumentering för att Jesus aldrig dog på korset har en del poänger.
Men sedan kommer då den halsbrytande teorin. Hon presenterar vad hon verkar anse vara en indiciekedja för att den Jesus, som enligt henne inte dog, med hjälp av medsammansvurna bland lärjungarna och i den romerska administrationen iscensatte en fejkad död – för att sedan bli den Paulus, som åkte land och rike runt för att predika ett ganska så egendomligt budskap.
Hennes metod är egendomlig. Trots att hon tror att Nya Testamentet bygger på en medveten lögn har hon en egendomlig tilltro till alla dess enskilda detaljer. Det är utifrån dessa detaljer – som ses som bokstavligt sanna – som hon bygger upp sin indiciekedja. Varför ett verk, som bygger på en medveten lögn om den döde och uppståndne Jesus kan vara så tillförlitlig i sina minsta detaljer kan hon inte förklara.
Än mindre kan hon förklara varför ett verk som bygger på denna lögn samtidigt så beredvilligt skulle lägga in antydningar, för att hjälpa den misstänksamme läsaren att genomskåda lögnen…
Indiciekedjan är i övrigt märklig på många sätt.
Ett argument är att Paulus fäster stor vikt vid uppståndelsen, liksom Jesus. Att Jesus gör det kan Einhorn förstå, men hon tycker det är underligt att Paulus gör det. Varför är det underligt? Uppståndelser från det döda inträffar inte var dag, för att uttrycka det milt, och om man nu verkligen tror att ens egen religionsstiftare uppstått, är det ju inte så konstigt att man fäster en viss vikt vid det!
Hon påpekar att det ibland framskymtar att Paulus lider av en skada av något slag, och förklarar det med att det kan ha varit sviter efter korsfästelsen! Vilka människor har inte en skada av något slag?
Ett annat ”argument” är detta: ”Båda har lärjungar som de reser runt med. Båda har en tendens att predika på stående fot. Och båda väljer i stor uträckning att predika i synagogor”. Det sista kan lämpligen förklaras med att båda var judar, och de två första sakerna var kanske en fördel för den som ville sprida sin lära i en värld utan tidningar, telefoni, och internet. Vad gjorde Johannes döparen eller Franciscus av Assisi?
Ett annat av indicierna, enligt Einhorn, är att Paulus på många ställen uttrycker sig på ett sätt som har likheter med Jesus. Vad beror det på, undrar Einhorn. Det ganska självklara svaret är förstås att en lärjunge ofta brukar använda sin mästares uttryck. Att muslimer ofta använder sig av Muhammadcitat är ju inte så konstigt, lika lite som att sextiotalets maoister ofta lät som ordförande Mao.
Men Einhorn har dessutom två andra förklaringar:
”Det ena är att Paulus själv har varit så involverad i redigerandet av evangelierna att han lagt in sina egna ord i Jesus mun. Det andra är att likheterna i tankegångar uttrycks av en och samme man – med ett antal års mellanrum. Det vill säga Jesus och Paulus är en och samme person.” Det sista är alltså hennes egen hypotes.
Men frågan är i så fall om likheterna i grunden är så stora. I de synoptiska evangelierna – som hon själv medger är de mest tillförlitliga – ligger tonvikten på gärningar och sinnelag. Det är inte tron på Jesus som frälser i berättelsen om den yttersta domen. Det är viljan att hjälpa de fattiga och nödställda. Detsamma gäller de andra ställen där helvetet och himlen berörs, till exempel berättelsen om den rike mannen och Lazarus. Hos Paulus är detta helt och hållet ersatt med perspektivet att tron på Jesus (dvs. på hans uppståndelse) är det som frälser.
Den samhällskritik som finns hos Jesus (och hans broder Jakob i Jakobsbrevet) saknas hos Paulus, som istället betonar att alla ska lyda överheten, slavarna ska lyda sina herrar, kvinnorna sina män, och barnen de vuxna. Det är för mig stört omöjligt att tänka sig att den hos Paulus så ofta förekommande underkastelsen under den världsliga makten, och under allsköns samhälleliga fördomar, skulle komma från Jesus. Det är snarare ett tecken på Paulus strävan att göra den nya religionen mer salongsfähig och acceptabel i romarriket.
Om detta kan man ju ha olika åsikter. Men bortsett från alla sådana diskussioner måste man klart se vad Lena Einhorn egentligen säger. Vilket scenario målar hon upp?
Det ser ut ungefär så här. Jesus iscensätter som sagt sin egen ”död” och ”uppståndelse”, med hjälp av ett antal medsammansvurna. Sedan byter han namn och åker runt romarriket och försöker sprida en lära om att det är just hans egen död och uppståndelse som är räddningen för mänskligheten. Han är mycket noga med att påpeka att den enda vägen till frälsning är att tro på något som han själv vet är en ren lögn.
Till sist lider han verkligen martyrdöden för denna egocentriska lära – Paulus avrättades ju till slut, på riktigt. Men han var kanske en manipulativ psykopat?
Det kan man ju anse, men Lena Einhorn utgår från att de andra apostlarna också var införstådda i bedrägeriet. Och det måste de ju ha varit, eftersom de träffade Paulus och torde i så fall känt igen honom som Jesus… Även dessa ägnade resten av sina liv åt att sprida det bedrägeri som de själva var helt införstådda i. Många av dem led i så fall också martyrdöden för en medveten, och absurd, lögn – såväl Petrus som Jakob avrättades.
Vad drev dessa människor, som offrade sina liv för den bisarra lögnen att deras ledares påstådda död och uppståndelse innebar frälsningen för hela mäskligheten? Det måste i så fall ha varit en av de mer osannolika sekterna i historien. De ledande aktivisterna fick inga fördelar av den lögnen. De utsattes för förföljelse, de jagades och dödades, men de gav inte upp. Deras hängivenhet för sitt eget smaklösa bedrägeri gav frukt. De lyckades starta en rörelse, som spred sig mot alla odds, och har idag blivit världens största religion.
Att kalla denna teori psykologiskt osannolik är bara förnamnet.
Erik Rodenborg
Den försvunne brudgummen - hur Sherlock Holmes försvarade patriarkatet
/Från Spegeln 1 - 1997/
När jag var tio till elva år läste jag gärna Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes. Temat hur en modig privatdetektiv avslöjade djävulska brott var tilltalande. Någonstans ville jag förstås själv gärna avslöja djävulska brott – speciellt sådana som ingen talade om i mitten av sextiotalet. Jag beundrade Sherlock Holmes skarpsinne och hans knivskarpa, om än lite långsökta, logik. Med skräckblandad förtjusning läste jag berättelser som ”Baskervilles hund” och ”En studie i rött”.
Men så en dag stötte jag på en berättelse som gjorde mig ledsen och upprörd. Den grep mig på ett sällsynt sätt men slutet var så sorgligt, så cyniskt att jag skulle velat gråta om jag kunnat. Jag minns mycket väl stunden – jag satt på verandan i mina föräldrars sommarstuga och läste Holmes-novellen ”Den försvunne brudgummen”. När jag läst klart insåg jag att den store detektiven inte bar var skarpsinnig och modig – han var också cynisk.
Novellen skildrar en kvinna, Mary Sutherland, som kommit till Holmes i upprört tillstånd. Hon har under en tid träffat en okänd man som hon varit förälskad i – hon har lovat honom evig trohet. Ja, hon har övertalats att lova honom att vad som än händer ska hon vänta på honom och aldrig någonsin gå till en annan. Sedan försvinner han plötsligt – och hon går där med sina löften, sin fixering och sina frågor.
Att lösa detta är naturligtvis inget problem för den geniale detektiven. Men lösningen visar sig vara en annan än den läsaren torde ha anat. Den mystiske främlingen/fästmannen är Marys far – eller rättare sagt styvfar (novellen skrevs under en tid då nästan alla fäder som begick illdåd mot sina barn i skönlitteraturen var styvfäder – det var mindre stötande så). Styvfadern hade klätt ut sig så skickligt att dottern inte avslöjade maskeringen. Motivet för brottet var nu inte sexuellt utan ekonomiskt (novellen skrevs under en tid då nästan alla brott i litteraturen hade ekonomiska motiv). Men effekterna för den unga kvinnan begränsade sig inte till ekonomin – hon hade ju lovat främlingen evig trohet – ett löfte hon ämnade hålla.
Väl kommen så långt i min läsning såg jag fram emot hur den skurkaktige styvfadern skulle avslöjas och den unga kvinnan skulle få den kunskap hon behövde för att bryta det löfte hon gett som ett resultat av bedrägeriet. Ja, fadern blev avslöjad och Holmes skällde ut honom för hans dåliga moral. Men Mary Sutherland fick däremot aldrig veta något. I novellens sista stycke förklarar Holmes för Watson varför det helt enkelt inte går för sig:
”Om jag berättar alltsammans som det verkligen gick till, kommer hon inte att tro mig. Du minns väl det gamla persiska ordspråket ’det är farligt att röva en unge från en tiger och det är lika farligt att beröva en kvinna hennes illusion’. Det ligger lika mycket vishet hos Hafiz som hos Horatius, och de har dessutom lika mycket världserfarenhet”.
En kvinna skulle hållas okunnig om sin faders illdåd ”för sitt eget bästa”. Och hon skulle, antog jag, hålla sitt trohetslöfte till den bedräglige mannen. Jag kunde inte förstå den cyniska logiken - jag antog att den tillhörde vuxenvärldens obegripligheter.
Vad jag inte gärna kunde veta var att samtidigt som Conan Doyle skrev sina tidigaste noveller höll en psykolog på att upptäcka andra fäder som begick illdåd mot sina döttrar. Hans namn var Sigmund Freud och det han upptäckte var inga bedrägliga romantiska frierier utan brutala våldtäkter mot barn. Men i likhet med Sherlock Holmes beslöt han sig snart för att skyla över det han upptäckt. I likhet med Holmes hittade han också på förevändningar för sitt svek – det inträffade hade nog trots allt inte hänt, och även om det hänt så hade det ingen betydelse eftersom fantasier och verklighet i alla fall var samma sak…
Det finns många som jämfört dessa båda män – verklighetens Sigmund Freud och den litterära gestalten Sherlock Holmes. Båda skapade något nytt – psykoanalysen respektive romandetektiven. Båda var skarpsinniga. Båda försökte med en sinnrik, om än något halsbrytande, logik avslöja dolda hemligheter. Nu ser vi att de hade ytterligare något gemensamt. Båda skylde över fäders illdåd och förde offren bakom ljuset.
Erik Rodenborg
När jag var tio till elva år läste jag gärna Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes. Temat hur en modig privatdetektiv avslöjade djävulska brott var tilltalande. Någonstans ville jag förstås själv gärna avslöja djävulska brott – speciellt sådana som ingen talade om i mitten av sextiotalet. Jag beundrade Sherlock Holmes skarpsinne och hans knivskarpa, om än lite långsökta, logik. Med skräckblandad förtjusning läste jag berättelser som ”Baskervilles hund” och ”En studie i rött”.
Men så en dag stötte jag på en berättelse som gjorde mig ledsen och upprörd. Den grep mig på ett sällsynt sätt men slutet var så sorgligt, så cyniskt att jag skulle velat gråta om jag kunnat. Jag minns mycket väl stunden – jag satt på verandan i mina föräldrars sommarstuga och läste Holmes-novellen ”Den försvunne brudgummen”. När jag läst klart insåg jag att den store detektiven inte bar var skarpsinnig och modig – han var också cynisk.
Novellen skildrar en kvinna, Mary Sutherland, som kommit till Holmes i upprört tillstånd. Hon har under en tid träffat en okänd man som hon varit förälskad i – hon har lovat honom evig trohet. Ja, hon har övertalats att lova honom att vad som än händer ska hon vänta på honom och aldrig någonsin gå till en annan. Sedan försvinner han plötsligt – och hon går där med sina löften, sin fixering och sina frågor.
Att lösa detta är naturligtvis inget problem för den geniale detektiven. Men lösningen visar sig vara en annan än den läsaren torde ha anat. Den mystiske främlingen/fästmannen är Marys far – eller rättare sagt styvfar (novellen skrevs under en tid då nästan alla fäder som begick illdåd mot sina barn i skönlitteraturen var styvfäder – det var mindre stötande så). Styvfadern hade klätt ut sig så skickligt att dottern inte avslöjade maskeringen. Motivet för brottet var nu inte sexuellt utan ekonomiskt (novellen skrevs under en tid då nästan alla brott i litteraturen hade ekonomiska motiv). Men effekterna för den unga kvinnan begränsade sig inte till ekonomin – hon hade ju lovat främlingen evig trohet – ett löfte hon ämnade hålla.
Väl kommen så långt i min läsning såg jag fram emot hur den skurkaktige styvfadern skulle avslöjas och den unga kvinnan skulle få den kunskap hon behövde för att bryta det löfte hon gett som ett resultat av bedrägeriet. Ja, fadern blev avslöjad och Holmes skällde ut honom för hans dåliga moral. Men Mary Sutherland fick däremot aldrig veta något. I novellens sista stycke förklarar Holmes för Watson varför det helt enkelt inte går för sig:
”Om jag berättar alltsammans som det verkligen gick till, kommer hon inte att tro mig. Du minns väl det gamla persiska ordspråket ’det är farligt att röva en unge från en tiger och det är lika farligt att beröva en kvinna hennes illusion’. Det ligger lika mycket vishet hos Hafiz som hos Horatius, och de har dessutom lika mycket världserfarenhet”.
En kvinna skulle hållas okunnig om sin faders illdåd ”för sitt eget bästa”. Och hon skulle, antog jag, hålla sitt trohetslöfte till den bedräglige mannen. Jag kunde inte förstå den cyniska logiken - jag antog att den tillhörde vuxenvärldens obegripligheter.
Vad jag inte gärna kunde veta var att samtidigt som Conan Doyle skrev sina tidigaste noveller höll en psykolog på att upptäcka andra fäder som begick illdåd mot sina döttrar. Hans namn var Sigmund Freud och det han upptäckte var inga bedrägliga romantiska frierier utan brutala våldtäkter mot barn. Men i likhet med Sherlock Holmes beslöt han sig snart för att skyla över det han upptäckt. I likhet med Holmes hittade han också på förevändningar för sitt svek – det inträffade hade nog trots allt inte hänt, och även om det hänt så hade det ingen betydelse eftersom fantasier och verklighet i alla fall var samma sak…
Det finns många som jämfört dessa båda män – verklighetens Sigmund Freud och den litterära gestalten Sherlock Holmes. Båda skapade något nytt – psykoanalysen respektive romandetektiven. Båda var skarpsinniga. Båda försökte med en sinnrik, om än något halsbrytande, logik avslöja dolda hemligheter. Nu ser vi att de hade ytterligare något gemensamt. Båda skylde över fäders illdåd och förde offren bakom ljuset.
Erik Rodenborg
Da Vinci-koden förfalskar historien
/Debattartikel från 2005 om den kända romanen./
I Socialisten nr 71 publicerades en recension av Dan Browns bok Da Vinci-koden. I rubriken till recensionen sägs att denna bok ”visar spelet bakom kyrkofasaden”. Det gör den inte. ”Da Vinci-koden” berättar en historia, som gör anspråk på att vara sann. Denna historia är hämtad från ett antal oseriösa ”populärvetenskapliga” böcker som publicerats sedan tidigt 1980-tal, och som inga seriösa historiker tar på allvar.
Om vi tar de påståenden som refereras i artikeln, är det i och för sig sant att dogmen om Jesus som en del av treenigheten togs på kyrkomötet i Nicea 325, men de övriga påståendena som refereras är falska. Det finns inga ”evangelier”, godkända eller inte godkända, som påstår att Jesus var gift med Maria Magdalena eller hade barn med henne. Däremot finns det två skrifter från de första århundradena e.Kr. som framhäver Maria Magdalena som den mest betydelsefulla av lärjungarna, men det är inte riktigt samma sak. (Se bland annat Bock 2004: 21-27, 61 ff; De Boer 1996: 94 - 102, 107 ff).
Prieuré de Sion har inte existerat under ett årtusende utan bildades 1956, av högerextremisten och Vichy-kollaboratören Pierre Plantard, och skulle väl ha fallit i glömska om det inte vore för några extremt fantasifulla personer och några förfalskade dokument, som målade upp en historia om denna sekt som ett ärorikt sällskap, som existerat i tusen år, och som i stort sett hela den europeiska kultureliten i hemlighet varit medlemmar i. Inga seriösa forskare tror på denna fantasikonstruktion.
Hela traditionen som Da Vinci-koden bygger på startade med boken Holy Blood, Holy Grail av Michael Baigent, Richard Leigh, och Henry Lincoln, som gavs ut i början av 1980-talet, och som sedan har följts av en uppsjö av böcker, den ena mer fantasifull än den andra. Det gemensamma för de flesta av dessa är föreställningen att ”hemliga” traditioner från de första kristna har bevarats i ordensällskap, som tempelriddarna, rosenkorsarna och frimurarna, och förstås det mystiska, och före 1956 alltså icke-existerande, Prieuré de Sion.
I Da Vinci-koden finns också denna romantiskt elitistiska bild. I dessa hemliga, överklassbaserade, sällskap ser Brown den ”riktiga” kyrkan, som bevarat inte bara ”sanningen” om Jesu ”ättlinje” utan också finstämda mysterier om det heliga samspelet mellan man och kvinna, gud och gudinna.
Men det är värre än så. Den kvinnliga huvudpersonen i boken har minnen från sin barndom om egendomliga sexuella ritualer, där bland annat hennes morfar, som i boken är ledare för Prieuré de Sion, skulle ha deltagit. I boken dras en parallell mellan dessa och Stanley Kubricks film Eyes Wide Shut, där rituella sexuella orgier i överklassmiljö, inklusive ett rituellt människooffer, beskrivs. Nu, förklarar Dan Brown, har Kubrick helt missuppfattat dessa ritualer. De handlar istället om finstämda ”andliga” sexuella ritualer som under årtusenden praktiserats i hemliga sällskap för att hylla en "gudomlig" sexualitet.
För Dan Brown är ”alternativet” till den ”okunniga” kristna kyrkan alltså elitistiska hemliga sällskap, som enligt honom under årtusenden kombinerat bevarandet av ”heliga” sanningar med utövandet av sexuella ritualer. Hans ”kritik” av den kristna kyrkan är en kritik från höger, och inte vilken höger som helst.
Uppriktigt sagt - Da Vinci-koden stinker...
Referenser
Darrell L Bock, Breaking the Da Vinci Code, Nelson Books, Nashville 2004
Esther de Boer, Maria Magdalena bakom myterna, Cordia, Stockholm 1996.
Erik Rodenborg 2005-03-01
I Socialisten nr 71 publicerades en recension av Dan Browns bok Da Vinci-koden. I rubriken till recensionen sägs att denna bok ”visar spelet bakom kyrkofasaden”. Det gör den inte. ”Da Vinci-koden” berättar en historia, som gör anspråk på att vara sann. Denna historia är hämtad från ett antal oseriösa ”populärvetenskapliga” böcker som publicerats sedan tidigt 1980-tal, och som inga seriösa historiker tar på allvar.
Om vi tar de påståenden som refereras i artikeln, är det i och för sig sant att dogmen om Jesus som en del av treenigheten togs på kyrkomötet i Nicea 325, men de övriga påståendena som refereras är falska. Det finns inga ”evangelier”, godkända eller inte godkända, som påstår att Jesus var gift med Maria Magdalena eller hade barn med henne. Däremot finns det två skrifter från de första århundradena e.Kr. som framhäver Maria Magdalena som den mest betydelsefulla av lärjungarna, men det är inte riktigt samma sak. (Se bland annat Bock 2004: 21-27, 61 ff; De Boer 1996: 94 - 102, 107 ff).
Prieuré de Sion har inte existerat under ett årtusende utan bildades 1956, av högerextremisten och Vichy-kollaboratören Pierre Plantard, och skulle väl ha fallit i glömska om det inte vore för några extremt fantasifulla personer och några förfalskade dokument, som målade upp en historia om denna sekt som ett ärorikt sällskap, som existerat i tusen år, och som i stort sett hela den europeiska kultureliten i hemlighet varit medlemmar i. Inga seriösa forskare tror på denna fantasikonstruktion.
Hela traditionen som Da Vinci-koden bygger på startade med boken Holy Blood, Holy Grail av Michael Baigent, Richard Leigh, och Henry Lincoln, som gavs ut i början av 1980-talet, och som sedan har följts av en uppsjö av böcker, den ena mer fantasifull än den andra. Det gemensamma för de flesta av dessa är föreställningen att ”hemliga” traditioner från de första kristna har bevarats i ordensällskap, som tempelriddarna, rosenkorsarna och frimurarna, och förstås det mystiska, och före 1956 alltså icke-existerande, Prieuré de Sion.
I Da Vinci-koden finns också denna romantiskt elitistiska bild. I dessa hemliga, överklassbaserade, sällskap ser Brown den ”riktiga” kyrkan, som bevarat inte bara ”sanningen” om Jesu ”ättlinje” utan också finstämda mysterier om det heliga samspelet mellan man och kvinna, gud och gudinna.
Men det är värre än så. Den kvinnliga huvudpersonen i boken har minnen från sin barndom om egendomliga sexuella ritualer, där bland annat hennes morfar, som i boken är ledare för Prieuré de Sion, skulle ha deltagit. I boken dras en parallell mellan dessa och Stanley Kubricks film Eyes Wide Shut, där rituella sexuella orgier i överklassmiljö, inklusive ett rituellt människooffer, beskrivs. Nu, förklarar Dan Brown, har Kubrick helt missuppfattat dessa ritualer. De handlar istället om finstämda ”andliga” sexuella ritualer som under årtusenden praktiserats i hemliga sällskap för att hylla en "gudomlig" sexualitet.
För Dan Brown är ”alternativet” till den ”okunniga” kristna kyrkan alltså elitistiska hemliga sällskap, som enligt honom under årtusenden kombinerat bevarandet av ”heliga” sanningar med utövandet av sexuella ritualer. Hans ”kritik” av den kristna kyrkan är en kritik från höger, och inte vilken höger som helst.
Uppriktigt sagt - Da Vinci-koden stinker...
Referenser
Darrell L Bock, Breaking the Da Vinci Code, Nelson Books, Nashville 2004
Esther de Boer, Maria Magdalena bakom myterna, Cordia, Stockholm 1996.
Erik Rodenborg 2005-03-01
Recension av Jan Guillous "Häxornas försvarare"
/Publicerad i Internationalen 39/2002/
Jan Guillous bok Häxornas försvarare har skapat en intensiv debatt. Denna har mest kommit att handla om avsnittet om nutidens ”häxprocesser”. Det är knappast en tillfällighet, men det kan ändå vara av intresse att först diskutera de historiska delarna.
Dessa delar omfattar nämligen den större delen av boken. Guillou går först igenom häxprocesserna i Sverige, och fortsätter sedan med att behandla övriga Norden och resten av Europa. Det är ganska intressant att ta del av skillnaderna mellan olika länder. Så till exempel får läsaren reda på att de barnvittnen, som spelade en så stor roll i de svenska häxprocesserna, i stort sett spelade en helt obetydlig roll i resten av Europa.
Som dilettantisk historieskrivning når dessa delar av Guillous bok kanske upp till Herman Lindqvists nivå. Om han hade slutat där skulle det inte finnas speciellt mycket att säga om boken.
Möjligen kan man irritera sig på att Guillou så kategoriskt avvisar ett genusperspektiv på häxprocesserna. Trots att han på sidan 86 visar att 85 procent av alla som anklagades och 99 procent av alla som avrättades i Sverige var kvinnor, kan han inte låta bli att på sidorna 84 och 199 avfärda forskare som velat koppla häxprocesserna till kvinnoförtrycket. Hans avfärdande bygger närmast på demagogi – genom att tillskriva ”feminister” teorin om ”en medveten kollektivt organiserad manlig förföljelse mot kvinnor” skapar han sig sin egen önskemotståndare, som är lätt att bemöta. Men som Guillous nära vän Jan Myrdal ofta påpekat – de som har makt behöver sällan medvetet konspirera för att försvara sina intressen.
I Guillous egen bok framgår ju också att häxhysterin kom igång på allvar när dominikanermunkarna Jacob Sprenger och Heinrich Kramers bok Malleus Maleficarum kom ut 1486. Nu var det detta arbete som skapade de kommande århundradenas häxstereotyp, där kvinnlighet, trolldom och djävulen konsekvent sammankopplades. Denna stereotyp uppkom alltså inte i en folklig ”moralpanik” utan hade skapats uppifrån. Eftersom könsfördelningen hos de häxanklagade, i Sverige och i nästan hela Europa, var så anmärkningsvärt skev, är det lite märkligt att Guillou så konsekvent vägrar att använda sig av någon form av genusperspektiv i analysen.
De sista 40 sidorna handlar om vår tids ”häxprocesser”. Problemet är här att det numera knappast förekommer några häxprocesser i västvärlden. Den, mig veterligt, sista häxprocessen i Europa var den farsartade rättegången mot det engelska mediet Helen Duncan, som i mars 1944 dömdes till nio månaders fängelse för brott mot den häxerilag, som i Storbritannien avskaffades först 1951.
Däremot finns det en vana hos många personer att metaforiskt använda sig av ordet ”häxprocess” för att beskriva rättsprocesser som man, av goda eller dåliga skäl, inte gillar. Så har exempelvis Ahmed Rami karakteriserat rättegången mot Radio Islam för hets mot folkgrupp som en ”judisk häxprocess”.
Det är på detta metaforiska sätt Guillou här använder uttrycket. För honom är dagens anklagelser om sexuella övergrepp mot barn häxprocesser, trots att han inte på något meningsfullt sätt kunnat visa några fundamentala likheter mellan dessa och 1600-talets anklagelser. Den enda likheten skulle i så fall vara förekomsten av barnvittnen, men eftersom Guillou själv visar att i de historiska häxprocesserna överallt utom i Sverige den stora majoriteten av vittnen var vuxna, håller inte ens den parallellen.
Hela detta avsnitt är slarvigt, vimlar av faktafel och logiska motsägelser. Hans enda psykiatriska referens är för övrigt en ökänd pedofil-lobbyist (på min hemsida finns fler fakta om sakfel i Guillous bok).
Om den historiska delen av Guillous bok är ett försök till populärhistoria a la Herman Lindqvist är den senare delen någon sorts sammanställning av dagens sexualbrottsdebatt hämtad från backlashpublikationer från Lilian Öhrström, Pelle Svensson och deras likar. På så sätt har Guillou öppet tagit ställning för backlashen mot överlevare för övergrepp i barndomen.
Den som är intresserad av att ta del av vad Guillou totat ihop rekommenderas att låna boken på något bibliotek. Det finns ingen anledning att berika en man som numera tjänar pengar på att hånfullt avfärda traumatiserade människors minnen.
Erik Rodenborg
Jan Guillous bok Häxornas försvarare har skapat en intensiv debatt. Denna har mest kommit att handla om avsnittet om nutidens ”häxprocesser”. Det är knappast en tillfällighet, men det kan ändå vara av intresse att först diskutera de historiska delarna.
Dessa delar omfattar nämligen den större delen av boken. Guillou går först igenom häxprocesserna i Sverige, och fortsätter sedan med att behandla övriga Norden och resten av Europa. Det är ganska intressant att ta del av skillnaderna mellan olika länder. Så till exempel får läsaren reda på att de barnvittnen, som spelade en så stor roll i de svenska häxprocesserna, i stort sett spelade en helt obetydlig roll i resten av Europa.
Som dilettantisk historieskrivning når dessa delar av Guillous bok kanske upp till Herman Lindqvists nivå. Om han hade slutat där skulle det inte finnas speciellt mycket att säga om boken.
Möjligen kan man irritera sig på att Guillou så kategoriskt avvisar ett genusperspektiv på häxprocesserna. Trots att han på sidan 86 visar att 85 procent av alla som anklagades och 99 procent av alla som avrättades i Sverige var kvinnor, kan han inte låta bli att på sidorna 84 och 199 avfärda forskare som velat koppla häxprocesserna till kvinnoförtrycket. Hans avfärdande bygger närmast på demagogi – genom att tillskriva ”feminister” teorin om ”en medveten kollektivt organiserad manlig förföljelse mot kvinnor” skapar han sig sin egen önskemotståndare, som är lätt att bemöta. Men som Guillous nära vän Jan Myrdal ofta påpekat – de som har makt behöver sällan medvetet konspirera för att försvara sina intressen.
I Guillous egen bok framgår ju också att häxhysterin kom igång på allvar när dominikanermunkarna Jacob Sprenger och Heinrich Kramers bok Malleus Maleficarum kom ut 1486. Nu var det detta arbete som skapade de kommande århundradenas häxstereotyp, där kvinnlighet, trolldom och djävulen konsekvent sammankopplades. Denna stereotyp uppkom alltså inte i en folklig ”moralpanik” utan hade skapats uppifrån. Eftersom könsfördelningen hos de häxanklagade, i Sverige och i nästan hela Europa, var så anmärkningsvärt skev, är det lite märkligt att Guillou så konsekvent vägrar att använda sig av någon form av genusperspektiv i analysen.
De sista 40 sidorna handlar om vår tids ”häxprocesser”. Problemet är här att det numera knappast förekommer några häxprocesser i västvärlden. Den, mig veterligt, sista häxprocessen i Europa var den farsartade rättegången mot det engelska mediet Helen Duncan, som i mars 1944 dömdes till nio månaders fängelse för brott mot den häxerilag, som i Storbritannien avskaffades först 1951.
Däremot finns det en vana hos många personer att metaforiskt använda sig av ordet ”häxprocess” för att beskriva rättsprocesser som man, av goda eller dåliga skäl, inte gillar. Så har exempelvis Ahmed Rami karakteriserat rättegången mot Radio Islam för hets mot folkgrupp som en ”judisk häxprocess”.
Det är på detta metaforiska sätt Guillou här använder uttrycket. För honom är dagens anklagelser om sexuella övergrepp mot barn häxprocesser, trots att han inte på något meningsfullt sätt kunnat visa några fundamentala likheter mellan dessa och 1600-talets anklagelser. Den enda likheten skulle i så fall vara förekomsten av barnvittnen, men eftersom Guillou själv visar att i de historiska häxprocesserna överallt utom i Sverige den stora majoriteten av vittnen var vuxna, håller inte ens den parallellen.
Hela detta avsnitt är slarvigt, vimlar av faktafel och logiska motsägelser. Hans enda psykiatriska referens är för övrigt en ökänd pedofil-lobbyist (på min hemsida finns fler fakta om sakfel i Guillous bok).
Om den historiska delen av Guillous bok är ett försök till populärhistoria a la Herman Lindqvist är den senare delen någon sorts sammanställning av dagens sexualbrottsdebatt hämtad från backlashpublikationer från Lilian Öhrström, Pelle Svensson och deras likar. På så sätt har Guillou öppet tagit ställning för backlashen mot överlevare för övergrepp i barndomen.
Den som är intresserad av att ta del av vad Guillou totat ihop rekommenderas att låna boken på något bibliotek. Det finns ingen anledning att berika en man som numera tjänar pengar på att hånfullt avfärda traumatiserade människors minnen.
Erik Rodenborg
tisdag 6 december 2011
Jättinnor, jättar och gudar i fornnordisk religion
Jag har tidigare tagit upp motsatsen mellan asar och vaner i fornnordisk religion. Och argumenterat för att denna avspeglar motsättningen mellan de indoeuropeiska erövrarnas gudar och de lokala förindoeuropeiska gudarna. Och, ja, det anser jag fortfarande, vad sedan än Britt-Mari Näsström må tycka om saken.
Men trots allt är ju denna motsättning inte det dominerande temat i Eddan (och här syftar jag på både Snorres och "den poetiska"), eller i någon annan fornnordisk diktning. Den beskrivs som övervunnen, och något som tillhör forntiden.
Den centrala konflikten i Eddan är ju den mellan gudar och jättar.
I motsats till konflikten mellan asar och vaner tror jag inte alls att denna är en avspegling av sociala eller etniska konflikter. Den verkar vara resultatet av någon form av kosmologisk spekulation (eller intuition!) och är den röda tråden i den fornnordiska mytologin, från skapelsen till Ragnarök.
Enligt Eddan skapades ju hela universum genom mordet på en jätte. Jätten Ymer mördades av Oden och hans bröder och hans lik kom att bli det byggnadsmaterial som universum skapades av. Ymer uppstod direkt ur tomrummet och var den första levande varelsen. Men han är alltså död, mördad av de gudar som sedan tog över.
Efter mordet på Ymer var allt till synes lugnt. Gudarna trodde att de skulle kunna leva ifred, men se det fick de inte. För redan i Völuspas åttonde strof störs ordningen. Plötsligt dyker tre "mycket mäktiga mör, från jättevärlden" upp. Men var låg den jättevärlden? Ymer var ju död, och den värld gudarna kände till var ju skapad av dem själva.
Jättinnornas ankomst leder uppenbarligen till en febril aktivitet i gudavärlden, och ett av resultaten blir att människorna skapas. Jättinnorna verkar ha setts som ett formidabelt hot. Inte så konstigt, i och för sig, eftersom hela skapelsen vilade på en mördad jättes döda kropp.
Så uppstår den motsättning som går igenom hela Eddan. Gudar mot jättar. Det är helt fel att kalla jättarna "onda" - de beskrivs som fiender till gudavärlden - vårt universum om man så vill - på samma sätt som gudarna är fiender till jättevärlden. Att jättarna inte gillade gudarna, är väl inte så konstigt, om man tänker på Ymers öde.
Mellan gudarna och jättarna råder ett krig, som ibland är kallt, ibland hett. Och ibland råder fredlig samexistens i så hög grad att till och med äktenskap mellan gudar och jättar är möjliga.
Men jättarna är äldre än gudarna, ungefär på samma sätt som Tiamat är äldre än Marduk i babylonisk religion. Det var de som satt på den ursprungliga visdomen. Den kan gudarna endast erövra genom stöld. Och så kommer det sig, exempelvis, att Oden stjäl skaldemjödet från Gunnlod, ett bedrift som till och med Oden själv verkar ha lite dåligt samvete för. Något dåligt samvete över mordet på Ymer får man dock inte intrycket att han har.
I Ragnarök kommer så slutstriden. Universum är byggt på en olöslig inneboende motsättning och lösningen blir den slutliga katastrofen. Likt materia och anti-materia förintar gudar och jättar varandra.
Men uppenbarligen inte helt symmetriskt. Intrycket i Völuspa är onekligen att gudarna i slutändan överlever som grupp - jättarna gör det inte. Eller som Gro Steinsland skriver: "I den nya världen ska gudar och människor råda - jättarna kommer inte tillbaka". (Steinsland 2007: 142).
"Ondskan" är besegrad, eller? Nja, snarare kan man väl se det som att gudarna - den nya generationens väsen - till sist slutligen har förintat jättarna, de ursprungliga varelserna och den ursprungliga visdomens källa. Sensmoralen i Eddan är ju inte heller den speciellt moraliskt uppbygglig. Lika lite som den i Bibeln eller Koranen. .
Men det finns något ytterligare konstigt med det hela. Något som Lotte Motz (1993) har tagit upp i sin bok "The Beauty and the Hag" . I kapitlet "The Lady in the Rock" beskriver hon hur jättinnor till och från behandlas i fornnordisk diktning, utanför Eddan. Hon beskriver ett återkommande tema. Ett där en manlig hjälte efter strider och umbäranden till sist kommer till ödemarken och där träffar en jättekvinna i en grotta. De blir vänner, och inleder ibland ett förhållande. Den manliga hjälten får av jättekvinnan lära sig mycket värdefullt. Hennes kunskaper är överlägsna hans och när han slutligen återvänder har han berikats med både fina upplevelser - och som sagt stora kunskaper.
Lotte Motz skriver: "The encounter with the woman in the cave... has added a new dimension to his life. He has won a love relation, a helping power, precious gifts, or a bride. As he endured toil and danger before his sojourn in Giantland, so he leaves it the richer, protected in his later life by a superhuman guardian, by precious armor, and endowed with new skills or a new name". (Motz 1993:64)
Två saker slår en när man läser detta. Dels att de manliga machohjältarna i dessa berättelser hamnar hos kvinnliga väsen mycket starkare, mäktigare och visare än de själva och att de lämnar dessa kvinnliga väsen med tacksamhet. Det andra är att dessa kvinnor dessutom tillhör en grupp som enligt Eddan är dödsfiender till både gudar och människor och som ska förintas i det slutliga slaget vid Ragnarök.
Det är något som inte helt stämmer. Men där skiljer sig ju inte fornnordisk religion från andra religioner.
Det skulle vara intressant att se hela storyn från jättarnas perspektiv. Kan ingen skriva en fantasy-roman på det temat?
Referenser
Lotte Motz: "The Beauty and the Hag: Female Figures in Germanic Faith and Myth", Fassbaender 1993
Gro Steinsland, "Fornnordisk religion", Natur och Kultur 2007
Bilden: jättinnan Gunnlod, vars skaldemjöd Oden stal. Tagen från Projekt Runebergs version av "Den poetiska Eddan".
Men trots allt är ju denna motsättning inte det dominerande temat i Eddan (och här syftar jag på både Snorres och "den poetiska"), eller i någon annan fornnordisk diktning. Den beskrivs som övervunnen, och något som tillhör forntiden.
Den centrala konflikten i Eddan är ju den mellan gudar och jättar.
I motsats till konflikten mellan asar och vaner tror jag inte alls att denna är en avspegling av sociala eller etniska konflikter. Den verkar vara resultatet av någon form av kosmologisk spekulation (eller intuition!) och är den röda tråden i den fornnordiska mytologin, från skapelsen till Ragnarök.
Enligt Eddan skapades ju hela universum genom mordet på en jätte. Jätten Ymer mördades av Oden och hans bröder och hans lik kom att bli det byggnadsmaterial som universum skapades av. Ymer uppstod direkt ur tomrummet och var den första levande varelsen. Men han är alltså död, mördad av de gudar som sedan tog över.
Efter mordet på Ymer var allt till synes lugnt. Gudarna trodde att de skulle kunna leva ifred, men se det fick de inte. För redan i Völuspas åttonde strof störs ordningen. Plötsligt dyker tre "mycket mäktiga mör, från jättevärlden" upp. Men var låg den jättevärlden? Ymer var ju död, och den värld gudarna kände till var ju skapad av dem själva.
Jättinnornas ankomst leder uppenbarligen till en febril aktivitet i gudavärlden, och ett av resultaten blir att människorna skapas. Jättinnorna verkar ha setts som ett formidabelt hot. Inte så konstigt, i och för sig, eftersom hela skapelsen vilade på en mördad jättes döda kropp.
Så uppstår den motsättning som går igenom hela Eddan. Gudar mot jättar. Det är helt fel att kalla jättarna "onda" - de beskrivs som fiender till gudavärlden - vårt universum om man så vill - på samma sätt som gudarna är fiender till jättevärlden. Att jättarna inte gillade gudarna, är väl inte så konstigt, om man tänker på Ymers öde.
Mellan gudarna och jättarna råder ett krig, som ibland är kallt, ibland hett. Och ibland råder fredlig samexistens i så hög grad att till och med äktenskap mellan gudar och jättar är möjliga.
Men jättarna är äldre än gudarna, ungefär på samma sätt som Tiamat är äldre än Marduk i babylonisk religion. Det var de som satt på den ursprungliga visdomen. Den kan gudarna endast erövra genom stöld. Och så kommer det sig, exempelvis, att Oden stjäl skaldemjödet från Gunnlod, ett bedrift som till och med Oden själv verkar ha lite dåligt samvete för. Något dåligt samvete över mordet på Ymer får man dock inte intrycket att han har.
I Ragnarök kommer så slutstriden. Universum är byggt på en olöslig inneboende motsättning och lösningen blir den slutliga katastrofen. Likt materia och anti-materia förintar gudar och jättar varandra.
Men uppenbarligen inte helt symmetriskt. Intrycket i Völuspa är onekligen att gudarna i slutändan överlever som grupp - jättarna gör det inte. Eller som Gro Steinsland skriver: "I den nya världen ska gudar och människor råda - jättarna kommer inte tillbaka". (Steinsland 2007: 142).
"Ondskan" är besegrad, eller? Nja, snarare kan man väl se det som att gudarna - den nya generationens väsen - till sist slutligen har förintat jättarna, de ursprungliga varelserna och den ursprungliga visdomens källa. Sensmoralen i Eddan är ju inte heller den speciellt moraliskt uppbygglig. Lika lite som den i Bibeln eller Koranen. .
Men det finns något ytterligare konstigt med det hela. Något som Lotte Motz (1993) har tagit upp i sin bok "The Beauty and the Hag" . I kapitlet "The Lady in the Rock" beskriver hon hur jättinnor till och från behandlas i fornnordisk diktning, utanför Eddan. Hon beskriver ett återkommande tema. Ett där en manlig hjälte efter strider och umbäranden till sist kommer till ödemarken och där träffar en jättekvinna i en grotta. De blir vänner, och inleder ibland ett förhållande. Den manliga hjälten får av jättekvinnan lära sig mycket värdefullt. Hennes kunskaper är överlägsna hans och när han slutligen återvänder har han berikats med både fina upplevelser - och som sagt stora kunskaper.
Lotte Motz skriver: "The encounter with the woman in the cave... has added a new dimension to his life. He has won a love relation, a helping power, precious gifts, or a bride. As he endured toil and danger before his sojourn in Giantland, so he leaves it the richer, protected in his later life by a superhuman guardian, by precious armor, and endowed with new skills or a new name". (Motz 1993:64)
Två saker slår en när man läser detta. Dels att de manliga machohjältarna i dessa berättelser hamnar hos kvinnliga väsen mycket starkare, mäktigare och visare än de själva och att de lämnar dessa kvinnliga väsen med tacksamhet. Det andra är att dessa kvinnor dessutom tillhör en grupp som enligt Eddan är dödsfiender till både gudar och människor och som ska förintas i det slutliga slaget vid Ragnarök.
Det är något som inte helt stämmer. Men där skiljer sig ju inte fornnordisk religion från andra religioner.
Det skulle vara intressant att se hela storyn från jättarnas perspektiv. Kan ingen skriva en fantasy-roman på det temat?
Referenser
Lotte Motz: "The Beauty and the Hag: Female Figures in Germanic Faith and Myth", Fassbaender 1993
Gro Steinsland, "Fornnordisk religion", Natur och Kultur 2007
Bilden: jättinnan Gunnlod, vars skaldemjöd Oden stal. Tagen från Projekt Runebergs version av "Den poetiska Eddan".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
