/Helt fantastisk dikt, men väldigt sorglig.../
Once upon a midnight dreary, while I pondered weak and weary,
Over many a quaint and curious volume of forgotten lore,
While I nodded, nearly napping, suddenly there came a tapping,
As of some one gently rapping, rapping at my chamber door.
`'Tis some visitor,' I muttered, `tapping at my chamber door -
Only this, and nothing more.'
Ah, distinctly I remember it was in the bleak December,
And each separate dying ember wrought its ghost upon the floor.
Eagerly I wished the morrow; - vainly I had sought to borrow
From my books surcease of sorrow - sorrow for the lost Lenore -
For the rare and radiant maiden whom the angels named Lenore -
Nameless here for evermore.
And the silken sad uncertain rustling of each purple curtain
Thrilled me - filled me with fantastic terrors never felt before;
So that now, to still the beating of my heart, I stood repeating
`'Tis some visitor entreating entrance at my chamber door -
Some late visitor entreating entrance at my chamber door; -
This it is, and nothing more,'
Presently my soul grew stronger; hesitating then no longer,
`Sir,' said I, `or Madam, truly your forgiveness I implore;
But the fact is I was napping, and so gently you came rapping,
And so faintly you came tapping, tapping at my chamber door,
That I scarce was sure I heard you' - here I opened wide the door; -
Darkness there, and nothing more.
Deep into that darkness peering, long I stood there wondering, fearing,
Doubting, dreaming dreams no mortal ever dared to dream before;
But the silence was unbroken, and the darkness gave no token,
And the only word there spoken was the whispered word, `Lenore!'
This I whispered, and an echo murmured back the word, `Lenore!'
Merely this and nothing more.
Back into the chamber turning, all my soul within me burning,
Soon again I heard a tapping somewhat louder than before.
`Surely,' said I, `surely that is something at my window lattice;
Let me see then, what thereat is, and this mystery explore -
Let my heart be still a moment and this mystery explore; -
'Tis the wind and nothing more!'
Open here I flung the shutter, when, with many a flirt and flutter,
In there stepped a stately raven of the saintly days of yore.
Not the least obeisance made he; not a minute stopped or stayed he;
But, with mien of lord or lady, perched above my chamber door -
Perched upon a bust of Pallas just above my chamber door -
Perched, and sat, and nothing more.
Then this ebony bird beguiling my sad fancy into smiling,
By the grave and stern decorum of the countenance it wore,
`Though thy crest be shorn and shaven, thou,' I said, `art sure no craven.
Ghastly grim and ancient raven wandering from the nightly shore -
Tell me what thy lordly name is on the Night's Plutonian shore!'
Quoth the raven, `Nevermore.'
Much I marvelled this ungainly fowl to hear discourse so plainly,
Though its answer little meaning - little relevancy bore;
For we cannot help agreeing that no living human being
Ever yet was blessed with seeing bird above his chamber door -
Bird or beast above the sculptured bust above his chamber door,
With such name as `Nevermore.'
But the raven, sitting lonely on the placid bust, spoke only,
That one word, as if his soul in that one word he did outpour.
Nothing further then he uttered - not a feather then he fluttered -
Till I scarcely more than muttered `Other friends have flown before -
On the morrow he will leave me, as my hopes have flown before.'
Then the bird said, `Nevermore.'
Startled at the stillness broken by reply so aptly spoken,
`Doubtless,' said I, `what it utters is its only stock and store,
Caught from some unhappy master whom unmerciful disaster
Followed fast and followed faster till his songs one burden bore -
Till the dirges of his hope that melancholy burden bore
Of "Never-nevermore."'
But the raven still beguiling all my sad soul into smiling,
Straight I wheeled a cushioned seat in front of bird and bust and door;
Then, upon the velvet sinking, I betook myself to linking
Fancy unto fancy, thinking what this ominous bird of yore -
What this grim, ungainly, ghastly, gaunt, and ominous bird of yore
Meant in croaking `Nevermore.'
This I sat engaged in guessing, but no syllable expressing
To the fowl whose fiery eyes now burned into my bosom's core;
This and more I sat divining, with my head at ease reclining
On the cushion's velvet lining that the lamp-light gloated o'er,
But whose velvet violet lining with the lamp-light gloating o'er,
She shall press, ah, nevermore!
Then, methought, the air grew denser, perfumed from an unseen censer
Swung by Seraphim whose foot-falls tinkled on the tufted floor.
`Wretch,' I cried, `thy God hath lent thee - by these angels he has sent thee
Respite - respite and nepenthe from thy memories of Lenore!
Quaff, oh quaff this kind nepenthe, and forget this lost Lenore!'
Quoth the raven, `Nevermore.'
`Prophet!' said I, `thing of evil! - prophet still, if bird or devil! -
Whether tempter sent, or whether tempest tossed thee here ashore,
Desolate yet all undaunted, on this desert land enchanted -
On this home by horror haunted - tell me truly, I implore -
Is there - is there balm in Gilead? - tell me - tell me, I implore!'
Quoth the raven, `Nevermore.'
`Prophet!' said I, `thing of evil! - prophet still, if bird or devil!
By that Heaven that bends above us - by that God we both adore -
Tell this soul with sorrow laden if, within the distant Aidenn,
It shall clasp a sainted maiden whom the angels named Lenore -
Clasp a rare and radiant maiden, whom the angels named Lenore?'
Quoth the raven, `Nevermore.'
`Be that word our sign of parting, bird or fiend!' I shrieked upstarting -
`Get thee back into the tempest and the Night's Plutonian shore!
Leave no black plume as a token of that lie thy soul hath spoken!
Leave my loneliness unbroken! - quit the bust above my door!
Take thy beak from out my heart, and take thy form from off my door!'
Quoth the raven, `Nevermore.'
And the raven, never flitting, still is sitting, still is sitting
On the pallid bust of Pallas just above my chamber door;
And his eyes have all the seeming of a demon's that is dreaming,
And the lamp-light o'er him streaming throws his shadow on the floor;
And my soul from out that shadow that lies floating on the floor
Shall be lifted - nevermore!
torsdag 30 september 2010
tisdag 28 september 2010
Blogg om återkallade minnen
Har upptäckt en intressant och seriös ny blogg som tar upp ämnet återkallade minnen. Grundsynen är att sådana existerar, och den både tar upp bevisade exempel och bemöter förnekarargumenten. Den heter Revovered Memory Project och rekommenderas varmt.
Lägg märke till att det översta inlägget är en presentation, och har ett tidigare datum än det som ligger under. Så om ni går in och kollar om det kommit något nytt, titta på det andra och inte det första inlägget!
Det ska också påpekas att det finns en webbsida med samma namn som står på min länklista under blogglistan. Det verkar vara samma personer som driver webbsidan som har bloggen.
I vilket fall som helst kan man önska den ett långt liv!
Lägg märke till att det översta inlägget är en presentation, och har ett tidigare datum än det som ligger under. Så om ni går in och kollar om det kommit något nytt, titta på det andra och inte det första inlägget!
Det ska också påpekas att det finns en webbsida med samma namn som står på min länklista under blogglistan. Det verkar vara samma personer som driver webbsidan som har bloggen.
I vilket fall som helst kan man önska den ett långt liv!
söndag 26 september 2010
Ann Heberlein och ondskan
/Jag har här slagit ihop två blogginlägg till ett./
2008 skrev jag en artikel för Socialisten med titeln Josef Fritzl - ondska, normalitet och klass. Dess tema var att grova sexualbrott finns i alla samhällsklasser och inte var, som den vanliga uppfattningen var ända in i 1970-talet, något som framförallt fanns bland utslagna och marginaliserade grupper.
Denna artikel har nu uppmärksammats av teologie doktor Anne Heberlein, i första kapitlet i hennes bok "En liten bok om ondska". Hon diskuterar dock inte alls artikelns tema utan rycker lös fyra ord ur den, varefter hon tillskriver mig diverse moralfilosofiska åsikter, som jag antas dela med exempelvis Maria Abrahamsson och Göran Skytte.
Var och en som vet något om mina åsikter, vet att ingen av dessa direkt tillhör mina favoriter, och man kan ju då undra sig vad jag har för gemensamt med dessa personer.
Men det hela grundar sig alltså på fyra ord. Hon citerar mig (s. 15 i PDF-filen i länken ovan!) när jag i en bisats uttrycker mig på detta sätt: :"Naturligtivs är Fritzl ond". Hon förklarar sedan att jag och andra som använder ordet “ond” “signalerar” dels att “man tar offrens lidande på allvar”, men också “att man själv är en god och rättskaffens människa”. Vidare betyder det att den "empatiska viljan att förstå förövaren, att betona att också en mördare är en människa, tycks vara passé, ja kanske till och med stötande".
Hon fortsätter på sidan 16 med att polemisera mot en uppkonstruerad person som tycker att det är "modigt" att kalla människor onda: "Jag delar inte åsikten att det är ett tecken på mod och medmänsklighet att kalla män som Josef Fritzl eller Anders Eklund onda." Nej, i själva verket är det "inte modigt, det är fegt".
Lite senare verkar hon också tro att om man kallar någon "ond” tror man att det är medfött, och har avvisat alla analyser av sociala och psykologiska orsakskedjor osv.
Jag vill och kan inte uttala mig om de andra hon citerar, vars åsikter vanligtvis är tusen mil från mina egna. Men jag vill ändå säga något om hur hon tolkar mig.
Jag använde inte ordet "ond" och “ondska” i en moralfilosofisk mening, och artikeln handlade alltså inte om ”ondskans väsen” eller något som ens avlägset liknade detta. Jag använde orden ““ondska” och “ond” i en vardagligt deskriptiv mening. Är det verkligen så konstigt att kalla en person som under årtionden har haft sin dotter inlåst i en hemlig underjordisk källare, och under den tiden systematiskt våldtagit henne och gjort henne med barn för "ond"? Vari ligger egentligen det anmärkningsvärda i det?
Jag kan inte se att det skulle vara vare sig "fegt" eller "modigt". Det var snarare ett ganska så självklart konstaterande.
Det var självklart, eftersom jag aldrig uttalade mig om de yttersta orsakerna till denna “ondska”. Jag diskuterade inte om den berodde på arv, miljö och/eller “fri vilja”. Jag bara konstaterade att den fanns där.
Det skulle förstås vara mer intressant om hon tagit upp det verkliga temat i artikeln, istället för att tillskriva mig moralfilosofiska funderingar som jag inte hade en tanke på.
Men det hela blir än mer märkligt när man upptäckter en debattartikel i Sydsvenskan av just Ann Heberlein. Den får en verkligen att häpna.
Läs gärna igenom den. Man kan ha synpunkter på hennes rädsla för "häxjakter" men det är inte min poäng här. För om ni läser kommer ni efter ett tag till meningen: "Jag tvekar inte att betrakta Dutroux som en genuint ond människa". Sedan följer ett antal meningar om vilken avgrundslikt ond människa Marc Dutroux är.
På så sätt raseras hela den inre logiken i hennes resonemang. Å ena sidan anser hon att det är "fegt" och avhumaniserande att kalla Eklund och Fritzl "onda", å andra sidan har hon själv kallat Marc Dutroux för inte endast "ond", utan även "genuint ond".
Det skulle förstås vara intressant att veta vilken kvalitativ skillnad hon ser mellan Marc Dutroux å ena sidan och Anders Eklund/Josef Fritzl å den andra. För jag antar att hon inte vill utdefiniera sig själv som varandes "feg"...
2008 skrev jag en artikel för Socialisten med titeln Josef Fritzl - ondska, normalitet och klass. Dess tema var att grova sexualbrott finns i alla samhällsklasser och inte var, som den vanliga uppfattningen var ända in i 1970-talet, något som framförallt fanns bland utslagna och marginaliserade grupper.
Denna artikel har nu uppmärksammats av teologie doktor Anne Heberlein, i första kapitlet i hennes bok "En liten bok om ondska". Hon diskuterar dock inte alls artikelns tema utan rycker lös fyra ord ur den, varefter hon tillskriver mig diverse moralfilosofiska åsikter, som jag antas dela med exempelvis Maria Abrahamsson och Göran Skytte.
Var och en som vet något om mina åsikter, vet att ingen av dessa direkt tillhör mina favoriter, och man kan ju då undra sig vad jag har för gemensamt med dessa personer.
Men det hela grundar sig alltså på fyra ord. Hon citerar mig (s. 15 i PDF-filen i länken ovan!) när jag i en bisats uttrycker mig på detta sätt: :"Naturligtivs är Fritzl ond". Hon förklarar sedan att jag och andra som använder ordet “ond” “signalerar” dels att “man tar offrens lidande på allvar”, men också “att man själv är en god och rättskaffens människa”. Vidare betyder det att den "empatiska viljan att förstå förövaren, att betona att också en mördare är en människa, tycks vara passé, ja kanske till och med stötande".
Hon fortsätter på sidan 16 med att polemisera mot en uppkonstruerad person som tycker att det är "modigt" att kalla människor onda: "Jag delar inte åsikten att det är ett tecken på mod och medmänsklighet att kalla män som Josef Fritzl eller Anders Eklund onda." Nej, i själva verket är det "inte modigt, det är fegt".
Lite senare verkar hon också tro att om man kallar någon "ond” tror man att det är medfött, och har avvisat alla analyser av sociala och psykologiska orsakskedjor osv.
Jag vill och kan inte uttala mig om de andra hon citerar, vars åsikter vanligtvis är tusen mil från mina egna. Men jag vill ändå säga något om hur hon tolkar mig.
Jag använde inte ordet "ond" och “ondska” i en moralfilosofisk mening, och artikeln handlade alltså inte om ”ondskans väsen” eller något som ens avlägset liknade detta. Jag använde orden ““ondska” och “ond” i en vardagligt deskriptiv mening. Är det verkligen så konstigt att kalla en person som under årtionden har haft sin dotter inlåst i en hemlig underjordisk källare, och under den tiden systematiskt våldtagit henne och gjort henne med barn för "ond"? Vari ligger egentligen det anmärkningsvärda i det?
Jag kan inte se att det skulle vara vare sig "fegt" eller "modigt". Det var snarare ett ganska så självklart konstaterande.
Det var självklart, eftersom jag aldrig uttalade mig om de yttersta orsakerna till denna “ondska”. Jag diskuterade inte om den berodde på arv, miljö och/eller “fri vilja”. Jag bara konstaterade att den fanns där.
Det skulle förstås vara mer intressant om hon tagit upp det verkliga temat i artikeln, istället för att tillskriva mig moralfilosofiska funderingar som jag inte hade en tanke på.
Men det hela blir än mer märkligt när man upptäckter en debattartikel i Sydsvenskan av just Ann Heberlein. Den får en verkligen att häpna.
Läs gärna igenom den. Man kan ha synpunkter på hennes rädsla för "häxjakter" men det är inte min poäng här. För om ni läser kommer ni efter ett tag till meningen: "Jag tvekar inte att betrakta Dutroux som en genuint ond människa". Sedan följer ett antal meningar om vilken avgrundslikt ond människa Marc Dutroux är.
På så sätt raseras hela den inre logiken i hennes resonemang. Å ena sidan anser hon att det är "fegt" och avhumaniserande att kalla Eklund och Fritzl "onda", å andra sidan har hon själv kallat Marc Dutroux för inte endast "ond", utan även "genuint ond".
Det skulle förstås vara intressant att veta vilken kvalitativ skillnad hon ser mellan Marc Dutroux å ena sidan och Anders Eklund/Josef Fritzl å den andra. För jag antar att hon inte vill utdefiniera sig själv som varandes "feg"...
lördag 25 september 2010
Stargate: Arch of Truth
Detta är namnet på en ganska så tråkig SF-film på TV6 som går nu.
Varför ska SF-filmer ofta vara så töntiga? Universum är både fantastiskt och skrämmande. Varför ska man då trivialisera och projicera såväl jordlivets mest obehagliga, som dess mest triviala, sidor i "rymdmiljö".
Ett kosmiskt krig med religiösa fanatiker, med en ideologi som liknar en bisarr korsning mellan al-Qaida, den medeltida kyrkan och satanism. Låter inte speciellt trovärdigt. När sedan trollkarlen Merlin (!) dyker upp i handlingen blir pinsamheten total.
Då föredrar jag SF-romaner som till exempel Fred Hoyles "Det svarta molnet" eller Arthur C Clarkes "Möte med Rama". De lyckas fånga känslan av gåtfullhet och förundran både för universum och för eventuella andra civilisationer - som inte ser ut som något som är kalkerat på dåliga western- och krigsfilmer.
Men så vitt jag vet är ingen av dessa böcker filmade. Rätta mig om jag har fel!
Varför ska SF-filmer ofta vara så töntiga? Universum är både fantastiskt och skrämmande. Varför ska man då trivialisera och projicera såväl jordlivets mest obehagliga, som dess mest triviala, sidor i "rymdmiljö".
Ett kosmiskt krig med religiösa fanatiker, med en ideologi som liknar en bisarr korsning mellan al-Qaida, den medeltida kyrkan och satanism. Låter inte speciellt trovärdigt. När sedan trollkarlen Merlin (!) dyker upp i handlingen blir pinsamheten total.
Då föredrar jag SF-romaner som till exempel Fred Hoyles "Det svarta molnet" eller Arthur C Clarkes "Möte med Rama". De lyckas fånga känslan av gåtfullhet och förundran både för universum och för eventuella andra civilisationer - som inte ser ut som något som är kalkerat på dåliga western- och krigsfilmer.
Men så vitt jag vet är ingen av dessa böcker filmade. Rätta mig om jag har fel!
fredag 24 september 2010
Ett vikingatida "hedersmord"
"Hedersmord" är inget nytt.
I flera fornnordiska texter berättas om Svanhildr, dotter till Gudrun och Sigurd, som giftes bort med den gotiska kungen Ermanaric (också kallad Jörmunrekkr). Efter att han har fått ta del av misstankar att hans hustru umgås med hans son beslutar han sig för att döda dem båda. Sonen var alltså inte deras gemensamma barn, Ermanaric var en äldre man, och åldersskillnaden mellan Svanhildr och sonen var alltså betydligt mindre än den mellan Svanhildr och Ermanaric.
Ermanaric kände sin "heder" hotad. Sonen hängs och Svanhildr trampas ner av hästar.
Svanhildrs moder Gudrun övertalar sina söner att försöka hämnas Svanhildr genom att döda Ermanaric. Versionerna verkar skilja sig åt om huruvida de lyckas.
Det finns både likheter och olikheter med dagens hedersmord. Den största olikheten är att offrets släkt i ett sådant fall i det fornnordiska samhället ansågs ha en självklar rätt att hämnas sin systers och dotters död, alldeles oavsett om otrohetsanklagelserna stämde eller inte. Det fanns ingen verkställande makt som kunde utdöma straff, det skötte ofta släkterna själva.
Berättelsen om Svanhildr är en tragisk berättelse om patriarkalt tyranni, men skillnaden mot dagens "hederskulturer" är också intressant.
Lite litteraturtips finns i engelske Wikipedias ganska så korta artikel om Svanhildr.
Bilden av Svanhildr nedan är från 1893 års upplaga av Den poetiska Eddan.
I flera fornnordiska texter berättas om Svanhildr, dotter till Gudrun och Sigurd, som giftes bort med den gotiska kungen Ermanaric (också kallad Jörmunrekkr). Efter att han har fått ta del av misstankar att hans hustru umgås med hans son beslutar han sig för att döda dem båda. Sonen var alltså inte deras gemensamma barn, Ermanaric var en äldre man, och åldersskillnaden mellan Svanhildr och sonen var alltså betydligt mindre än den mellan Svanhildr och Ermanaric.
Ermanaric kände sin "heder" hotad. Sonen hängs och Svanhildr trampas ner av hästar.
Svanhildrs moder Gudrun övertalar sina söner att försöka hämnas Svanhildr genom att döda Ermanaric. Versionerna verkar skilja sig åt om huruvida de lyckas.
Det finns både likheter och olikheter med dagens hedersmord. Den största olikheten är att offrets släkt i ett sådant fall i det fornnordiska samhället ansågs ha en självklar rätt att hämnas sin systers och dotters död, alldeles oavsett om otrohetsanklagelserna stämde eller inte. Det fanns ingen verkställande makt som kunde utdöma straff, det skötte ofta släkterna själva.
Berättelsen om Svanhildr är en tragisk berättelse om patriarkalt tyranni, men skillnaden mot dagens "hederskulturer" är också intressant.
Lite litteraturtips finns i engelske Wikipedias ganska så korta artikel om Svanhildr.
Bilden av Svanhildr nedan är från 1893 års upplaga av Den poetiska Eddan.
torsdag 23 september 2010
Jasenko Selimovic...
...kom inte in i riksdagen! Så alla hans drömmar om att bli kulturminister har förhoppningsvis gått upp i rök.
Så nu kan han vare sig stoppa pjäser om övergrepp mot barn som chef för Radioteatern eller strypa anslag till det breda kulturlivet som minister. Utmärkt.
Den dåliga nyheten är förstås att det säkert kommer andra som är villiga att spela samma roll.
Så nu kan han vare sig stoppa pjäser om övergrepp mot barn som chef för Radioteatern eller strypa anslag till det breda kulturlivet som minister. Utmärkt.
Den dåliga nyheten är förstås att det säkert kommer andra som är villiga att spela samma roll.
onsdag 22 september 2010
Sexualiserat våld och rituella övergrepp
Recension av Eva Lundgren m.fl. La de små barn komme til meg. Från Internationalen juni 1994.
/Denna recension skrev jag för över 16 år sedan och jag tycker att den i många avseenden står sig än idag.
Boken kan tveklöst rekommenderas! Det är fortfarande en av de bästa introduktionerna till ämnet.
Däremot tycker jag så här i efterhand att jag mer borde ha betonat en kritik som i recensionen endast var antydd. Det är författarnas ovilja att diskutera materiella belägg och andra indiciekedjor som stöder berättelser om rituella övergrepp. I flera av de fall de nämner fanns i själva verket en stark bevisning utöver berättelserna, men det berördes aldrig.
Denna underlåtenhet gjorde författarna till en lätt måltavla för de kritiker som hävdade att det här endast handlade om fantasier utan skymten av materiell bevisning. Det var som sagt inte sant, och det visste Eva Lundgren och hennes medförfattare. Men vare sig i boken eller i debatten som följde försökte de att bemöta denna kritik, trots att det inte skulle ha varit speciellt svårt. Jag tror att detta taktiska misstag gav backlashen en oförtjänt fördel i debatten och det var nog en av de orsaker (om än en underordnad sådan!) som gav media en förevändning att lämna det brännbara ämnet.
En annan invändning är att användningen av såväl begreppet "rituella övergrepp" som begreppet "satanism" på många sätt är problematisk. Men den diskussionen har jag tagit upp mer utförligt i andra sammanhang.
Jag har på några punkter ändrat otydliga formuleringar./
Eva Lundgren m.fl.
La de små barn komme til meg
J.W. Cappelens forlag A.S
Oslo 1994
För några veckor sedan hade Rapport ett inslag, där sociologiprofessor Eva Lundgren och Maggi Wikström från Umeå kvinnojour avbildades som spindlar i ett nät. Det hela var avsett att vara en symbolisk beskrivning av att dessa två människor var paranoida häxjägare, som jagade, underförstått oskyldiga, män och anklagade dem för att vara satanister som begick rituella övergrepp. Det var det sätt som Rapportredaktionen valde att kommentera den debatt om rituella övergrepp som aktualiserats av två uppmärksammade rättsfall de senaste åren.
För de som är lite mer intresserade av lidande barns verklighet än Rapportredaktionen verkar vara, har nu Eva Lundgren, tillsammans med medförfattarna Maggi Wikström, Kerstin Aldén, Agneta Lundström och Nea Mellberg på ett norskt förlag gett ut boken "La de små barn komme til meg", som handlar om sexuella och rituella övergrepp mot barn. De som påverkats av Rapports suggestiva reportage blir nog en aning förvånade när de läser boken. Författarna är nämligen inte några fanatiker som lider av satanismskräck - tvärtom är boken ett mycket seriöst och allvarligt menat försök att förstå övergrepp mot barn och hela det sexualiserade våldet utifrån maktstrukturen i vårt patriarkala samhälle. I det första kapitlet försöker författarna på ett övertygande sätt, inte att avslöja en "satanistisk komplott" utan att från ett feministiskt perspektiv analysera det sexualiserade våldets relation till den patriarkala makten.
Bokens första intervjuer är heller inte med offer för satanistiska övergrepp. De första intervjuerna är med barn till de kristna präster som Eva Lundgren tidigare intervjuat i boken "Gud och alla andra karlar". Det visar sig nu att dessa präster, som misshandlade sina fruar i Guds namn, i flera fall också våldförde sig på sina barn i Guds namn, i några fall i delvis rituella sammanhäng. (typ "demonutdrivelse"). Efter dessa kapitel kommer så än mer skakande intervjuer med barn som beskriver hur de utnyttjats och plågats i vad som ser ut att vara satanistiska sammanhang. Det märkliga är att även om det förvisso finns en stor skillnad i brutaliteten mellan de "kristna" och de "satanistiska" övergreppen är likheterna mycket slående. Läsaren stannar vid den otäcka frågan: är kanske vissa typer av kristendom endast en mildare form av satanism?
Förutom intervjuerna innehåller boken mer "teoretiska" avsnitt, som försöker tolka de djupt skakande intervjuerna och sätta in dem i ett sammanhang. En avgörande fråga i diskussionen är frågan om vilken plats det sexualiserade våldet har i vårt samhälle och om det går att tro på att dessa barns upplevelser avspeglar en verklighet. På den senare frågan svarar boken ja. Kerstin Aldén redovisar i ett utmärkt kapitel psykiatrins roll och hur Freud i slutet av 1800-talet skrämt flydde från sin egen upptäckt av hur sexuella övergrepp ligger bakom många psykiska problem.
Maggi Wikström diskuterar den internationella diskussionen om rituella övergrepp, utifrån amerikanskt, engelskt, holländskt och även svenskt material. Hennes behandling av frågan är mycket övertygande. I själva verket är ”bevisläget” nästan ännu klarare än vad som framkommer i hennes inlägg. Det finns i många fall "bevis", eller för att vara mer exakt mycket starka indiciekedjor som styrker barns berättelser om rituella övergrepp. Det innebär inte att varje berättelse om exempelvis rituella barnamord måste vara bokstavligt sann - vi får inte glömma att dessa barn varit utlämnade åt vuxna förövare som både har intresse av och förmåga till att bluffa, lura och skrämma barnen. Man kan för övrigt tillägga att det av allt att döma skulle finnas oerhört mycket starkare bevis om polisledningar och statsapparater i västvärlden verkligen var intresserade av att frågan skulle lösas. Men det verkar de helt enkelt inte vara.
Slutligen kan nämnas vad som på sätt och vis är bokens kärna - Eva Lundgrens kapitel om rituella övergrepp som "vår kulturs hemliga hjärta". I stället för att förklara det obeskrivligt fruktansvärda materialet och samhällets uppenbara försök att blunda för och tysta ned det hela som en "satanistisk komplott" , vilket många tyvärr gjort, försöker hon ställa det i relation till patriarkatets ideologi som sådan - byggd på makt, våld och sexuell dominans. Den feministiskt orienterade forskaren Jessica Benjamin har formulerat uttrycket "vår kulturs hemliga hjärta" , en ideologisk kärna som består av våld och rationalitet, eller mer exakt "rationellt våld och erotisk övermakt" .
Även om formuleringen kanske inte är den allra mest klara är den ändå begriplig. I de rituella övergreppen möts makt, våld, en iskall naken "rationalitet" och en "religion" där styrkan , våldet, makten och lusten i kombination uppfattas som en "övernaturlig" makt i vars namn man är beredd att både bokstavligen och bildligt offra de svaga och de värnlösa . I de rituella övergreppen möter vi den patriarkala våldsmakten i en renodlad och symbolisk form. Inte undra på att domstolar, massmedia och statsmakter i västvärlden verkar vara så angelägna om att vi ska tro att allt egentligen bara handlar om några fnoskiga paranoikers satanismskräck...
/Denna recension skrev jag för över 16 år sedan och jag tycker att den i många avseenden står sig än idag.
Boken kan tveklöst rekommenderas! Det är fortfarande en av de bästa introduktionerna till ämnet.
Däremot tycker jag så här i efterhand att jag mer borde ha betonat en kritik som i recensionen endast var antydd. Det är författarnas ovilja att diskutera materiella belägg och andra indiciekedjor som stöder berättelser om rituella övergrepp. I flera av de fall de nämner fanns i själva verket en stark bevisning utöver berättelserna, men det berördes aldrig.
Denna underlåtenhet gjorde författarna till en lätt måltavla för de kritiker som hävdade att det här endast handlade om fantasier utan skymten av materiell bevisning. Det var som sagt inte sant, och det visste Eva Lundgren och hennes medförfattare. Men vare sig i boken eller i debatten som följde försökte de att bemöta denna kritik, trots att det inte skulle ha varit speciellt svårt. Jag tror att detta taktiska misstag gav backlashen en oförtjänt fördel i debatten och det var nog en av de orsaker (om än en underordnad sådan!) som gav media en förevändning att lämna det brännbara ämnet.
En annan invändning är att användningen av såväl begreppet "rituella övergrepp" som begreppet "satanism" på många sätt är problematisk. Men den diskussionen har jag tagit upp mer utförligt i andra sammanhang.
Jag har på några punkter ändrat otydliga formuleringar./
Eva Lundgren m.fl.
La de små barn komme til meg
J.W. Cappelens forlag A.S
Oslo 1994
För några veckor sedan hade Rapport ett inslag, där sociologiprofessor Eva Lundgren och Maggi Wikström från Umeå kvinnojour avbildades som spindlar i ett nät. Det hela var avsett att vara en symbolisk beskrivning av att dessa två människor var paranoida häxjägare, som jagade, underförstått oskyldiga, män och anklagade dem för att vara satanister som begick rituella övergrepp. Det var det sätt som Rapportredaktionen valde att kommentera den debatt om rituella övergrepp som aktualiserats av två uppmärksammade rättsfall de senaste åren.
För de som är lite mer intresserade av lidande barns verklighet än Rapportredaktionen verkar vara, har nu Eva Lundgren, tillsammans med medförfattarna Maggi Wikström, Kerstin Aldén, Agneta Lundström och Nea Mellberg på ett norskt förlag gett ut boken "La de små barn komme til meg", som handlar om sexuella och rituella övergrepp mot barn. De som påverkats av Rapports suggestiva reportage blir nog en aning förvånade när de läser boken. Författarna är nämligen inte några fanatiker som lider av satanismskräck - tvärtom är boken ett mycket seriöst och allvarligt menat försök att förstå övergrepp mot barn och hela det sexualiserade våldet utifrån maktstrukturen i vårt patriarkala samhälle. I det första kapitlet försöker författarna på ett övertygande sätt, inte att avslöja en "satanistisk komplott" utan att från ett feministiskt perspektiv analysera det sexualiserade våldets relation till den patriarkala makten.
Bokens första intervjuer är heller inte med offer för satanistiska övergrepp. De första intervjuerna är med barn till de kristna präster som Eva Lundgren tidigare intervjuat i boken "Gud och alla andra karlar". Det visar sig nu att dessa präster, som misshandlade sina fruar i Guds namn, i flera fall också våldförde sig på sina barn i Guds namn, i några fall i delvis rituella sammanhäng. (typ "demonutdrivelse"). Efter dessa kapitel kommer så än mer skakande intervjuer med barn som beskriver hur de utnyttjats och plågats i vad som ser ut att vara satanistiska sammanhang. Det märkliga är att även om det förvisso finns en stor skillnad i brutaliteten mellan de "kristna" och de "satanistiska" övergreppen är likheterna mycket slående. Läsaren stannar vid den otäcka frågan: är kanske vissa typer av kristendom endast en mildare form av satanism?
Förutom intervjuerna innehåller boken mer "teoretiska" avsnitt, som försöker tolka de djupt skakande intervjuerna och sätta in dem i ett sammanhang. En avgörande fråga i diskussionen är frågan om vilken plats det sexualiserade våldet har i vårt samhälle och om det går att tro på att dessa barns upplevelser avspeglar en verklighet. På den senare frågan svarar boken ja. Kerstin Aldén redovisar i ett utmärkt kapitel psykiatrins roll och hur Freud i slutet av 1800-talet skrämt flydde från sin egen upptäckt av hur sexuella övergrepp ligger bakom många psykiska problem.
Maggi Wikström diskuterar den internationella diskussionen om rituella övergrepp, utifrån amerikanskt, engelskt, holländskt och även svenskt material. Hennes behandling av frågan är mycket övertygande. I själva verket är ”bevisläget” nästan ännu klarare än vad som framkommer i hennes inlägg. Det finns i många fall "bevis", eller för att vara mer exakt mycket starka indiciekedjor som styrker barns berättelser om rituella övergrepp. Det innebär inte att varje berättelse om exempelvis rituella barnamord måste vara bokstavligt sann - vi får inte glömma att dessa barn varit utlämnade åt vuxna förövare som både har intresse av och förmåga till att bluffa, lura och skrämma barnen. Man kan för övrigt tillägga att det av allt att döma skulle finnas oerhört mycket starkare bevis om polisledningar och statsapparater i västvärlden verkligen var intresserade av att frågan skulle lösas. Men det verkar de helt enkelt inte vara.
Slutligen kan nämnas vad som på sätt och vis är bokens kärna - Eva Lundgrens kapitel om rituella övergrepp som "vår kulturs hemliga hjärta". I stället för att förklara det obeskrivligt fruktansvärda materialet och samhällets uppenbara försök att blunda för och tysta ned det hela som en "satanistisk komplott" , vilket många tyvärr gjort, försöker hon ställa det i relation till patriarkatets ideologi som sådan - byggd på makt, våld och sexuell dominans. Den feministiskt orienterade forskaren Jessica Benjamin har formulerat uttrycket "vår kulturs hemliga hjärta" , en ideologisk kärna som består av våld och rationalitet, eller mer exakt "rationellt våld och erotisk övermakt" .
Även om formuleringen kanske inte är den allra mest klara är den ändå begriplig. I de rituella övergreppen möts makt, våld, en iskall naken "rationalitet" och en "religion" där styrkan , våldet, makten och lusten i kombination uppfattas som en "övernaturlig" makt i vars namn man är beredd att både bokstavligen och bildligt offra de svaga och de värnlösa . I de rituella övergreppen möter vi den patriarkala våldsmakten i en renodlad och symbolisk form. Inte undra på att domstolar, massmedia och statsmakter i västvärlden verkar vara så angelägna om att vi ska tro att allt egentligen bara handlar om några fnoskiga paranoikers satanismskräck...
måndag 20 september 2010
Den "svenska modellen" krossad
I nästan hundra år (eller i alla fall sedan 40-talet) har Sverige varit ett mycket ovanligt land i västvärlden. Genom arbetarrörelsens exceptionella styrka har ett system byggts upp som gett människor en social trygghet som varit nästan unik i den kapitalistiska världen.
I motsats till vad borgerliga olyckskorpar kraxade ledde det heller inte till att ekonomin kraschade, eller att människor slutade arbeta , eller till moraliskt förfall. Tvärtom blev "den svenska modellen" beundrad över hela världen, framförallt i tredje världen.
De borgerliga attackerna mot denna modell slogs framgångsrikt tillbaka under flera decennier. När den i början av 90-talet började attackeras på ett mer effektivt sätt berodde det på att soccialdemokratins ledning snabbt gick åt höger. De första framgångsrika attackerna kom från arbetarrörelsens ledning - inte från de öppna borgarna.
Den söndervittring inifrån som påbörjades i tidigt 90-tal fullbordas idag av de öppna borgarna - av Reinfeldts så kallade "arbetarparti". Svaret från socialdemokratin har varit vacklande, obeslutsamt, defensivt.
Och nu står vi där. Detta val måste nog ses som den svenska modellens slutliga begravning. Vi har nu en europeisk situation, med ett svagt och högervridet "socialistparti" och en stark och självtillräcklig borgerlighet. Vi har till och med fått vår egen parlamentariska motsvarighet till Le Pens och Haiders partier. Den svenska borgarklassen har nu nästan lyckats göra sig av med den barlast som en ovanligt stark arbetarrörelse utgör.
Men inte helt. LO:s och fackföreningsrörelsens styrka är fortfarande mycket större än i alla jämförbara länder. Den skulle kunna användas. Tyvärr har inte LO ett ledarskap som ens skulle drömma om att använda den på det sätt som skulle behövas för att effektivt sätta stopp för Reinfeldts drömmar om en fortsatt lugn och stillsam avveckling av välfärdssystemet.
I motsats till vad borgerliga olyckskorpar kraxade ledde det heller inte till att ekonomin kraschade, eller att människor slutade arbeta , eller till moraliskt förfall. Tvärtom blev "den svenska modellen" beundrad över hela världen, framförallt i tredje världen.
De borgerliga attackerna mot denna modell slogs framgångsrikt tillbaka under flera decennier. När den i början av 90-talet började attackeras på ett mer effektivt sätt berodde det på att soccialdemokratins ledning snabbt gick åt höger. De första framgångsrika attackerna kom från arbetarrörelsens ledning - inte från de öppna borgarna.
Den söndervittring inifrån som påbörjades i tidigt 90-tal fullbordas idag av de öppna borgarna - av Reinfeldts så kallade "arbetarparti". Svaret från socialdemokratin har varit vacklande, obeslutsamt, defensivt.
Och nu står vi där. Detta val måste nog ses som den svenska modellens slutliga begravning. Vi har nu en europeisk situation, med ett svagt och högervridet "socialistparti" och en stark och självtillräcklig borgerlighet. Vi har till och med fått vår egen parlamentariska motsvarighet till Le Pens och Haiders partier. Den svenska borgarklassen har nu nästan lyckats göra sig av med den barlast som en ovanligt stark arbetarrörelse utgör.
Men inte helt. LO:s och fackföreningsrörelsens styrka är fortfarande mycket större än i alla jämförbara länder. Den skulle kunna användas. Tyvärr har inte LO ett ledarskap som ens skulle drömma om att använda den på det sätt som skulle behövas för att effektivt sätta stopp för Reinfeldts drömmar om en fortsatt lugn och stillsam avveckling av välfärdssystemet.
söndag 19 september 2010
Supercalifragilisticexpialidocious
Nu har vallokalerna stängts och man kan pusta ut. Även om vi inte vet resultatet, är valet redan avgjort. Så jag skriver om något helt annat.
För några dagar sedan dök ett ord upp i mitt huvud. Det var "Superoptimopsiskttoppipangfenomenaliskt". Det tog inte en sekund innan jag insåg att det var den svenska titeln på sången Supercalifragilisticexpialidocious från Julie Andrews Mary Poppins-film från 1964.
Jag såg den i januari 1967 när jag nyss fyllt tolv, och jag älskade den. En övernaturlig (kvinnlig) barnvakt som ger hopp åt barnen i en olycklig familj var en handling som tilltalade mig mycket.
Jag minns att när jag lämnade bion var jag så koncentrerad på filmens innehåll att jag fick rema raserianfall mot alla som försökte skämta eller skoja med mig. Jag tyckte att man ett tag efter en sådan film borde vara andaktsfullt tyst och begrunda dess handling....
Så min fascination för kvinnliga övernaturliga väsen har uppenbarligen djupa rötter...
För några dagar sedan dök ett ord upp i mitt huvud. Det var "Superoptimopsiskttoppipangfenomenaliskt". Det tog inte en sekund innan jag insåg att det var den svenska titeln på sången Supercalifragilisticexpialidocious från Julie Andrews Mary Poppins-film från 1964.
Jag såg den i januari 1967 när jag nyss fyllt tolv, och jag älskade den. En övernaturlig (kvinnlig) barnvakt som ger hopp åt barnen i en olycklig familj var en handling som tilltalade mig mycket.
Jag minns att när jag lämnade bion var jag så koncentrerad på filmens innehåll att jag fick rema raserianfall mot alla som försökte skämta eller skoja med mig. Jag tyckte att man ett tag efter en sådan film borde vara andaktsfullt tyst och begrunda dess handling....
Så min fascination för kvinnliga övernaturliga väsen har uppenbarligen djupa rötter...
Har just nu....
... röstat i vallokalen i Hovsjö. I riksdag och landsting röstade jag på Vänsterpartiet, i kommunfullmäktige på Socialdemokraterna. Det sista pga av lokala personfrågor.
Nu är frågan: ska jag genomlida ännu en rösträkning (2006 var en mara) eller ska jag gå ut och vänta på att får reda på resultatet till i morgon?
Nu är frågan: ska jag genomlida ännu en rösträkning (2006 var en mara) eller ska jag gå ut och vänta på att får reda på resultatet till i morgon?
Hymn till Kali
På You Tube kan man lyssna på en vacker hymn/sång till Kali. Där har den kallats "Kali - destroyer of Evil". Med undertexten "Hindu Mother Goddess Kali the Destroyer of Ego Evil and Negativity". Och det är sant - Kali är tillsammans med Durga, som hon emanerar från, den kanske främsta bekämparen av ondska i indisk mytologi.
Med rötter i den jämlika, för-ariska kulturen i Indien, bekämpar hon enligt eposet Devi-Mahatmyam ned maktfullkomliga demoner som Sumbha och Nisumbha, som hotar och terroriserar hela gudavärlden.
Tillsammans med Durga räddar hon i denna berättelse världen från det demoniska tyranniet och har sedan dess haft en central ställning i hinduismen.
I sin bok "Kali - the feminine force" hoppas Ajit Mookerjee på en repetition av Kalis seger i myten:
"We have suffered the consequences of unbalanced power long enough. Our world cannot any longer tolerate the disruption and destruction brought about by demonic force. In the present Kali age, Kali is the answer, and she will have to annihilate again in order to reveal the truth of things, which is her mission, and to restore to our natures the divine feminine spirituality which we have lost"
Det låter ju tilltalande.
Lyssna gärna på sången, åtminstone jag finner den rofylld. Och budskapet om att ondskan kan besegras är hoppfullt. Och det kan ju behövas i dessa dagar, när egoism, nyliberalism, och skriande ojämlikhet gradvis slår sönder solidaritet och sammanhållning i allt större delar av världen.
Inklusive, förstås, i Sverige. Så glöm för Gudinnans skull inte att rösta idag!
Med rötter i den jämlika, för-ariska kulturen i Indien, bekämpar hon enligt eposet Devi-Mahatmyam ned maktfullkomliga demoner som Sumbha och Nisumbha, som hotar och terroriserar hela gudavärlden.
Tillsammans med Durga räddar hon i denna berättelse världen från det demoniska tyranniet och har sedan dess haft en central ställning i hinduismen.
I sin bok "Kali - the feminine force" hoppas Ajit Mookerjee på en repetition av Kalis seger i myten:
"We have suffered the consequences of unbalanced power long enough. Our world cannot any longer tolerate the disruption and destruction brought about by demonic force. In the present Kali age, Kali is the answer, and she will have to annihilate again in order to reveal the truth of things, which is her mission, and to restore to our natures the divine feminine spirituality which we have lost"
Det låter ju tilltalande.
Lyssna gärna på sången, åtminstone jag finner den rofylld. Och budskapet om att ondskan kan besegras är hoppfullt. Och det kan ju behövas i dessa dagar, när egoism, nyliberalism, och skriande ojämlikhet gradvis slår sönder solidaritet och sammanhållning i allt större delar av världen.
Inklusive, förstås, i Sverige. Så glöm för Gudinnans skull inte att rösta idag!
fredag 17 september 2010
Återigen om individualiserad föräldraförsäkring
Jag är inte mot en sådan av anti-feministiska skäl.
Jag är emot den av följande orsaker.
Dels för att den - så länge den inte täcker hela inkomstförlusten - slår mot låginkomsttagare, eftersom de tvingas låta den förälder som har den högsta inkomsten stanna hemma. Men detta skulle ju kunna lösas med att kräva att försäkringen blir heltäckande.
Men det finns andra skäl.
För det första att om båda föräldrarna mot sin vilja tvingas dela exakt lika kommer små barn att ibland under hela dagar riskera att bli utlämnade till en förälder som absolut inte VILL ta ansvaret. Barn behöver känna att de som tar hand om dem gör det med glädje - eller i alla fall inte ser dem som en outhärdlig börda...
För det andra för att det kommer att kunna stärka olämpliga fäder, och även fäder som begår övergrepp, i vårdnadstvister. Idag får en del mödrar vårdnaden i sådana fall trots att domstolarna inte bryr sig om deras - och barnens - anklagelser om övergrepp. Anledningen är att de ändå kan hävda att barnen har större anknytning till dem sedan tidig ålder. Med en obligatorisk 50/50-uppdelning skulle fädernas ställning ofta stärkas i sådana fall.
Det har en del anti-feminister och övergreppsförnekare insett, och följaktligen stött en individualiserad föräldraförsäkring. Av precis samma orsaker är jag emot den.
Jag är emot den av följande orsaker.
Dels för att den - så länge den inte täcker hela inkomstförlusten - slår mot låginkomsttagare, eftersom de tvingas låta den förälder som har den högsta inkomsten stanna hemma. Men detta skulle ju kunna lösas med att kräva att försäkringen blir heltäckande.
Men det finns andra skäl.
För det första att om båda föräldrarna mot sin vilja tvingas dela exakt lika kommer små barn att ibland under hela dagar riskera att bli utlämnade till en förälder som absolut inte VILL ta ansvaret. Barn behöver känna att de som tar hand om dem gör det med glädje - eller i alla fall inte ser dem som en outhärdlig börda...
För det andra för att det kommer att kunna stärka olämpliga fäder, och även fäder som begår övergrepp, i vårdnadstvister. Idag får en del mödrar vårdnaden i sådana fall trots att domstolarna inte bryr sig om deras - och barnens - anklagelser om övergrepp. Anledningen är att de ändå kan hävda att barnen har större anknytning till dem sedan tidig ålder. Med en obligatorisk 50/50-uppdelning skulle fädernas ställning ofta stärkas i sådana fall.
Det har en del anti-feminister och övergreppsförnekare insett, och följaktligen stött en individualiserad föräldraförsäkring. Av precis samma orsaker är jag emot den.
Alliansens "arbetslinje" i praktiken
Bara några dagar innan valet exploderar "fallet Annica" mitt i ansiktet på Fredrik Reinfeldt. Läs gärna Aftonbladets artikel om saken.
Annica är en svårt sjuk kvinna som på ett extremt sätt drabbats av Alliansens kampanj mot sjuka och arbetsoförmögna. Fallet är nu så allmänt känt att jag inte tänker beskriva det här. Men läs gärna AB-artikeln ovan, som även har en länk till Annicas dotters vid det här laget rikskända blogg.
Nu är det här inget enskilt exempel. Många andra, liknande, fall existerar förvisso, men det här har dessbättre nått medierrna - med en nästan unik omedalbar genomslagskraft. Nu verkar Försäkringskassan tvingas retirera - och det beror självfallet på mediebevakningen. Och Reinfeldt är tyst.
Låt oss vara helt på det klara med att den här typen av fall kommer att mångdubblas år efter år med en borgerlig politik. Det är inget misstag - det är ett systemfel.
Rösta mot Alliansen den 19 september!
Annica är en svårt sjuk kvinna som på ett extremt sätt drabbats av Alliansens kampanj mot sjuka och arbetsoförmögna. Fallet är nu så allmänt känt att jag inte tänker beskriva det här. Men läs gärna AB-artikeln ovan, som även har en länk till Annicas dotters vid det här laget rikskända blogg.
Nu är det här inget enskilt exempel. Många andra, liknande, fall existerar förvisso, men det här har dessbättre nått medierrna - med en nästan unik omedalbar genomslagskraft. Nu verkar Försäkringskassan tvingas retirera - och det beror självfallet på mediebevakningen. Och Reinfeldt är tyst.
Låt oss vara helt på det klara med att den här typen av fall kommer att mångdubblas år efter år med en borgerlig politik. Det är inget misstag - det är ett systemfel.
Rösta mot Alliansen den 19 september!
torsdag 16 september 2010
Klass 3d, tusen kyssar och lite minnesarbete
Det finns en del saker som jag minns utan att veta varför. Skenbart obetydliga saker som man minns klart och tydligt, nästan som om det hände igår.
Ett sådant minne som jag alltid haft är från min grundskoleklass. Vi bytte skolor ofta, men minnet utspelar sig på en skolutflykt när vi gick på Lärarhögskolans övningsskola (Fredhällskolan).
Vi har just börjat gå från skolan, vi går bland annat över en bro över en bilväg, på Rålambsvägen, i riktning mot Kristinebergs t-bana.
Två tjejer i klassen går framför mig. De sjunger på en sång. Från den minns jag minns orden "Gabrielle" och "tusen kyssar".
Jag har länge tyckt att det var ett mysterium. Att namnet "Gabrielle" kommer från Hootenanny Singers sång med denna titel har jag varit ganska så säker på. Men i den finns inte orden "tusen kyssar".
Har jag fantiserat ihop dessa ord, och i så fall varför?
Lösningen kom för några månader sedan. Jag satt och läster på KB i dagstidningar från hösten 1964. Det visade sig att "Gabrielle" låg på topplistorna just då, då jag gick i tredje klass. Men så plötsligt såg jag namnet på en annan sång som också gjorde det vid samma tid. Den hette "Jag marscherar vid din sida". Det liksom ringde en klocka och jag kom på att jag skulle leta efter den på You tube.
Det glömde jag bort, men så i natt kom jag på att göra det. Och, precis som jag trodde innehöll den mycket riktigt orden "tusen kyssar".
Det var alltså två sånger som de sjöng som jag har flätat ihop till en i mitt minne.
Så nu vet jag vilka sånger det var och kan dessutom ganska bra placera minnet i tiden.
Jag har faktiskt en annan minnesbild från första klass, av några flickor som sjunger en sång. Men där har jag, hur jag än försökt, inte lyckats lista ut vad det var för någon (eller några?). Den handlade om en flicka som hade en telefon som hon brukade ringa till sin vän ifrån. Troligen var det en barnvisa, men jag har aldrig lyckats hitta någon med en liknande text.
Men frågan är ju också varför jag minns så oerhört väl just hur flickor i båda dessa småskoleklasser jag gick i (minnet från första klass är från en tidigare klass, när jag bodde i Gubbängen) sjunger, och att jag till och med minns orden. Minnena är positivt laddade, och det finns en stark känsla av vemod när jag tänker på det nu.
På något sätt avspeglade sjungandet en känsla av gemenskap, och jag stod i hög grad utanför sådan. Att jag minns just detta avspeglar nog en längtan. På något sätt.
Men att åtminstone ett av dessa minnen skulle vara så exakt när det gäller ordvalet förvånade mig lite.
Ett sådant minne som jag alltid haft är från min grundskoleklass. Vi bytte skolor ofta, men minnet utspelar sig på en skolutflykt när vi gick på Lärarhögskolans övningsskola (Fredhällskolan).
Vi har just börjat gå från skolan, vi går bland annat över en bro över en bilväg, på Rålambsvägen, i riktning mot Kristinebergs t-bana.
Två tjejer i klassen går framför mig. De sjunger på en sång. Från den minns jag minns orden "Gabrielle" och "tusen kyssar".
Jag har länge tyckt att det var ett mysterium. Att namnet "Gabrielle" kommer från Hootenanny Singers sång med denna titel har jag varit ganska så säker på. Men i den finns inte orden "tusen kyssar".
Har jag fantiserat ihop dessa ord, och i så fall varför?
Lösningen kom för några månader sedan. Jag satt och läster på KB i dagstidningar från hösten 1964. Det visade sig att "Gabrielle" låg på topplistorna just då, då jag gick i tredje klass. Men så plötsligt såg jag namnet på en annan sång som också gjorde det vid samma tid. Den hette "Jag marscherar vid din sida". Det liksom ringde en klocka och jag kom på att jag skulle leta efter den på You tube.
Det glömde jag bort, men så i natt kom jag på att göra det. Och, precis som jag trodde innehöll den mycket riktigt orden "tusen kyssar".
Det var alltså två sånger som de sjöng som jag har flätat ihop till en i mitt minne.
Så nu vet jag vilka sånger det var och kan dessutom ganska bra placera minnet i tiden.
Jag har faktiskt en annan minnesbild från första klass, av några flickor som sjunger en sång. Men där har jag, hur jag än försökt, inte lyckats lista ut vad det var för någon (eller några?). Den handlade om en flicka som hade en telefon som hon brukade ringa till sin vän ifrån. Troligen var det en barnvisa, men jag har aldrig lyckats hitta någon med en liknande text.
Men frågan är ju också varför jag minns så oerhört väl just hur flickor i båda dessa småskoleklasser jag gick i (minnet från första klass är från en tidigare klass, när jag bodde i Gubbängen) sjunger, och att jag till och med minns orden. Minnena är positivt laddade, och det finns en stark känsla av vemod när jag tänker på det nu.
På något sätt avspeglade sjungandet en känsla av gemenskap, och jag stod i hög grad utanför sådan. Att jag minns just detta avspeglar nog en längtan. På något sätt.
Men att åtminstone ett av dessa minnen skulle vara så exakt när det gäller ordvalet förvånade mig lite.
onsdag 15 september 2010
Uppdaterat länklistan
Har ägnat ett antal timmar till att gå igenom länklistan på min webbsida och i en hel del fall ersatt icke fungerande länkar med fungerande. När det (oftast) inte har gått har jag raderat de felaktiga länkarna. Så nu, hoppas jag, ska alla länkar fungera...
måndag 13 september 2010
För övrigt anser jag...
... att Mona Sahlin överlägset vann debatten med Reinfeldt i går kväll. Hon gav ett både sakligt, mjukt och sympatiskt intryck medan Reinfeldt var överlägsen och dryg. Förutom att han har helt fel, förstås.
Reinfeldt har förvandlat den traditionella moderata poltiken, till en än mer obehaglig sådan, som systematiskt försöker få arbetare att tro att kampen för att försvara sina intressen inte bör riktas uppåt, mot de som har den ekonomiska makten, utan nedåt, mot arbetslösa, sjuka, utslagna.
Detta är hemligheten bakom retoriken om det "enda arbetarpartiet". "Vi är det parti som försvarar arbetarnas intressen mot de som inte har arbete och tär på samhällets resurser."
De "nya" moderaterna vädjar till människors sämsta sidor. Om de förlorar valet är det mer än välförtjänt. Om de vinner är det mer än oroande.
Reinfeldt har förvandlat den traditionella moderata poltiken, till en än mer obehaglig sådan, som systematiskt försöker få arbetare att tro att kampen för att försvara sina intressen inte bör riktas uppåt, mot de som har den ekonomiska makten, utan nedåt, mot arbetslösa, sjuka, utslagna.
Detta är hemligheten bakom retoriken om det "enda arbetarpartiet". "Vi är det parti som försvarar arbetarnas intressen mot de som inte har arbete och tär på samhällets resurser."
De "nya" moderaterna vädjar till människors sämsta sidor. Om de förlorar valet är det mer än välförtjänt. Om de vinner är det mer än oroande.
söndag 12 september 2010
Syntesen av ett livs arbete
/Min recension av Marija Gimbutas "The Civilization of the Goddess". Publicerad i Fornvännen 88 (1993)./
Marija Gimbutas, The Civilization of the Goddess, Harper San Francisco, 1991, 529 sidor, 450 fig. +24 pl. ISBN 0-06-250368-5.
Under en period som sträcker sig från senpaleolitikum till slutet av neolitikum (en period av minst 20 000 år!) består den överväldigande majoriteten av de antropomorfa avbildningarna i Europa och Asien av kvinnoavbildningar.
Detta faktum, som vanligen inte beaktas i någon högre grad i arkeologiska standardverk, utgör en av utgångspunkterna för Marija Gimbutas´ kontroversiella syn på stenålderns samhälle. Hon har i en rad artiklar och arbeten (som Goddesses and Gods of Old Europe 1982 och The Language of the Goddess 1989) beskrivit de förhistoriska kulturerna fram till senneolitikum som matrifokala kulturer med en kvinnligt dominerad religion. I Civilization of the Goddess lägger hon nu, med stöd av ett mycket omfattande arkeologiskt material, fram sin helhetssyn på de neolitiska samhällen där denna kultur, enligt henne, nådde sin högsta utveckling.
Gimbutas är en arkeolog som blivit känd framförallt för tre saker. Dels är hon författaren till ett antal arkeologiska standardverk som The Prehistory of Fastern Europe (1956), The Balts (1963), The Slavs (1971) och den monumentala Bronze Age Cultures in Central and Fastern Europe (1965). Dels har hon skapat en mycket omdiskuterad teori om de indoeuropeiska språkens ursprung, som hon bland annat lagt fram i en rad artiklar i Journal of Indo-European Studies. Och dels är hon känd för sin ovan nämnda teori om den kvinnodominerade kultur hon anser existerade i Europa under stenåldern.
I Civilization of the Goddess förenar hon dessa tre saker. Den har alla förutsättningar att bli ett standardverk - eller rättare sagt den skulle ha det om det inre vore för dess kontroversiella teorier, som förmodligen kommer att förhindra att den blir obligatorisk kurslitteratur på de flesta av världens arkeologiska institutioner. Och den utvecklar både Gimbutas teori om det "Gamla Europa" som en gång existerade och teorin om den indoeuropeiska expansion som slog sönder del. Civilization ... är Gimbutas syntes – här sammanfattas hennes livsverk som arkeolog och hennes slutliga syn på det europeiska neolitikum.
I region efter region av Europa kan vi följa de neolitiska kulturernas utveckling - och Gimbutas egna tolkningar av skeendet. Hennes encyklopediska överblick över materialet och hennes förmåga till översiktliga beskrivningar gör dessa avsnitt till bland de bästa sammanfattningarna av det europeiska neolitiska materialet.
Efter dessa översikter kommer redovisningen av hennes egen kontroversiella syn på religion, politiska strukturer, släktskapssystem och förhållandet mellan könen under dessa perioder. I ett speciellt avsnitt diskuteras den ev. "proto-skriftcn" i det neolitiska Sydösteuropa. Det hela är, minst sagt, fascinerande.
Gimbutas ser det europeiska neolitiska samhället som fundamentalt egalitärt, med en gudinnekult som ett sammanhängande integrerande ideologiskt system. Släktskapssystemet är matrilineärt och styrelseskicket är i det närmaste teokratiskt. Förhållandet mellan könen är också egalitärt, men trots detta ser Gimbutas kvinnans ställning som mer central än männens. Hon underbygger sina teser med ett mycket djärvt utnyttjande av ett gigantiskt arkeologiskt material.
Att samhället är egalitärt underbyggs med en överblickande sammanfattning av bosättnings- och gravmaterial, Här är bon som minst kontroversiell, även om hon hamnar i (explicit) motsättning till Renfrews och andras åsikt om existensen av megalitiska hövdingadömen. Hennes teori om den allomfattande gudinnekulten är betydligt mer kontroversiell – i synnerhet i dagar som dessa, då en extrem försiktighet i dessa frågor är den mest vanliga ståndpunkten bland arkeologer. Det matrilineära släktskapet underbyggs både genom senare etnografiska iakttagelser och med arkeologiskt material. Teorin om det teokratiska styrelseskicket underbyggs med minoiska och etruskiska paralleller och framförallt sydösteuropeiskt arkeologiskt material.
Det är omöjligt att i en recension diskutera Gimbutas´ argumentering i sin helhet. På mig verkar det dock som om hon ganska ofta gör otillbörliga generaliseringar inifrån del sydösteuropeiska och (i viss mån) megalitiska materialet. Det kan vara rimligt att postulera "teokratier" utifrån materialet från Sydösteuropa, Malta och den västeuropeiska megalitkulturen - men att överföra modellen till exempelvis Nord- och Centraleuropa ter sig mer tveksamt.
Slutligen kommer en utförlig, och uppdaterad, presentation av hennes välbekanta Kurganteori. Den är förmodligen en aning mindre kontroversiell idag än för 10 år sedan.
Många arkeologers massiva motstånd mot alla typer av migrationsteorier har förmodligen mjukats upp. J. P. Mallorys In Search of the Indo-Europeans (Thames and Hudson, London 1989) liksom en rad publicerade artiklar av bl. a. David W. Anthony har bidragit till att den allmänna synen inom arkeologin på förhistorien som någon sorts folkvandringsfri zon närmar sig sitt slut.
Trots djärvheten i hennes spekulationer är argumenteringen genomgående logisk och ofta övertygande. I många avseenden har hon en mer nyanserad argumentering än i flera av sina tidigare översikter. Många tidigare kategoriska påståenden har här modifierats betydligt. Det märks att bon har en stor förmåga att tillägna sig kritiska synpunkter, liksom en stor villighet att tillägna sig dagens arkeologiska metoder för exempelvis analyser av sociala strukturer. Gimbutas´ forskarinriktning har i själva verket aldrig varit konservativ; hon var t.ex. en av de första arkeologer som drog de fulla konsekvenserna av kalibreringsmetoden i en genomgripande förändring av sin egen tidigare kronologi.
Det har blivit vanligt att i svepande formuleringar avfärda Gimbutas´ hela inriktning som subjektiv, spekulativ, ja t.o.m. som "sexistisk"! Men det är trots allt mycket orättvist. Javisst – den är otvivelaktigt "spekulativ" - men egentligen inte mer än de demografiska, ekologiska, eller "etnoarkeologiska" spekulationer som är helt accepterade som legitima inom större delen av den arkeologiska världen. Det som gör Gimbutas så kontroversiell är för det första att hon från det arkeologiska materialet rekonstruerar ett samhälle som inte har någon motsvarighet i något känt etnografiskt material (men varför skulle dagens spillror av stenålderns värld ha samma sociala strukturer som de neolitiska kulturerna för 10 000 år sedan?) och dels dessutom ett samhälle med egenskaper som står så i strid med den härskande ideologin i dagens värld att reaktioner på hennes modell med nödvändighet måste uppstå.
Och de har ju också kommit.
Men Gimbutas, liksom alla andra, måste till syvende och sist bedömas utifrån det material hon presenterar som stöd för sina teorier och inte utifrån känslor - positiva eller negativa- hennes bild av förhistorien skapar. Och det materialet är gigantiskt. Det kan inte avfärdas med svepande formuleringar, det måste bearbetas, diskuteras, bedömas.
För att ta ett uppenbart exempel: den drastiska skillnaden mellan det tidigare sydösteuropeiska materialet med dess överflöd av rituella kvinnoavbildningar och det senare med dess tonvikt på boskap och vapensymbolik brukar vanligen bortförklaras eller ignoreras. Nu har ju Gimbutas en mycket omdiskuterad förklaring; men det är onekligen bättre än att inte försöka ge någon alls. I och med Ian Hodders Domestication of Europe har ju denna fråga kommit i centrum av den arkeologiska debatten. Men man bör lägga märke till att Hodder egentligen inte heller har en egen förklaring till denna skillnad. Hans "domus" och "agrios" utgör endast symboliska system och han förnekar själv att han uttalar sig om verkliga sociala relationer.
Ett annat exempel är den tidigare nämnda 20 000-åriga kvinnliga dominansen i det antropomorfa materialet från senpaleolitikum och framåt. Den är ett uppenbart faktum, men inte ett som man så lätt stöter på i arkeologiska läroböcker eller i teoretiska diskussioner. Även bär är det något som vanligen ignoreras. Det vore intressant om några av Gimbutas´ kritiker kunde på allvar diskutera den. I dessa och andra sammanhang är det uppenbart att Gimbutas ställer frågor och försöker besvara dem – att hennes svar är "spekulativa" är ingen ursäkt för dem som knappast ens vågar ställa frågorna!
Marija Gimbutas har under sin verksamma tid som arkeolog som få andra formulerat teorier som fått ett stort inflytande på debatten.
Att hennes konstruktioner ofta är spekulativa är uppenbart. Men hon har som sagt ställt frågor som andra, mindre "spekulativa" arkeologer inte velat, eller vågat, ställa. Spekulationerna är heller inte godtyckliga utan baseras på en oerhört omfattande materialkännedom.
När nu syntesen av ett livs arbete kommit kan man hoppas att det uppmärksammas. Inte minst av de svenska forskningsbiblioteken.
Erik Rodenborg
Marija Gimbutas, The Civilization of the Goddess, Harper San Francisco, 1991, 529 sidor, 450 fig. +24 pl. ISBN 0-06-250368-5.
Under en period som sträcker sig från senpaleolitikum till slutet av neolitikum (en period av minst 20 000 år!) består den överväldigande majoriteten av de antropomorfa avbildningarna i Europa och Asien av kvinnoavbildningar.
Detta faktum, som vanligen inte beaktas i någon högre grad i arkeologiska standardverk, utgör en av utgångspunkterna för Marija Gimbutas´ kontroversiella syn på stenålderns samhälle. Hon har i en rad artiklar och arbeten (som Goddesses and Gods of Old Europe 1982 och The Language of the Goddess 1989) beskrivit de förhistoriska kulturerna fram till senneolitikum som matrifokala kulturer med en kvinnligt dominerad religion. I Civilization of the Goddess lägger hon nu, med stöd av ett mycket omfattande arkeologiskt material, fram sin helhetssyn på de neolitiska samhällen där denna kultur, enligt henne, nådde sin högsta utveckling.
Gimbutas är en arkeolog som blivit känd framförallt för tre saker. Dels är hon författaren till ett antal arkeologiska standardverk som The Prehistory of Fastern Europe (1956), The Balts (1963), The Slavs (1971) och den monumentala Bronze Age Cultures in Central and Fastern Europe (1965). Dels har hon skapat en mycket omdiskuterad teori om de indoeuropeiska språkens ursprung, som hon bland annat lagt fram i en rad artiklar i Journal of Indo-European Studies. Och dels är hon känd för sin ovan nämnda teori om den kvinnodominerade kultur hon anser existerade i Europa under stenåldern.
I Civilization of the Goddess förenar hon dessa tre saker. Den har alla förutsättningar att bli ett standardverk - eller rättare sagt den skulle ha det om det inre vore för dess kontroversiella teorier, som förmodligen kommer att förhindra att den blir obligatorisk kurslitteratur på de flesta av världens arkeologiska institutioner. Och den utvecklar både Gimbutas teori om det "Gamla Europa" som en gång existerade och teorin om den indoeuropeiska expansion som slog sönder del. Civilization ... är Gimbutas syntes – här sammanfattas hennes livsverk som arkeolog och hennes slutliga syn på det europeiska neolitikum.
I region efter region av Europa kan vi följa de neolitiska kulturernas utveckling - och Gimbutas egna tolkningar av skeendet. Hennes encyklopediska överblick över materialet och hennes förmåga till översiktliga beskrivningar gör dessa avsnitt till bland de bästa sammanfattningarna av det europeiska neolitiska materialet.
Efter dessa översikter kommer redovisningen av hennes egen kontroversiella syn på religion, politiska strukturer, släktskapssystem och förhållandet mellan könen under dessa perioder. I ett speciellt avsnitt diskuteras den ev. "proto-skriftcn" i det neolitiska Sydösteuropa. Det hela är, minst sagt, fascinerande.
Gimbutas ser det europeiska neolitiska samhället som fundamentalt egalitärt, med en gudinnekult som ett sammanhängande integrerande ideologiskt system. Släktskapssystemet är matrilineärt och styrelseskicket är i det närmaste teokratiskt. Förhållandet mellan könen är också egalitärt, men trots detta ser Gimbutas kvinnans ställning som mer central än männens. Hon underbygger sina teser med ett mycket djärvt utnyttjande av ett gigantiskt arkeologiskt material.
Att samhället är egalitärt underbyggs med en överblickande sammanfattning av bosättnings- och gravmaterial, Här är bon som minst kontroversiell, även om hon hamnar i (explicit) motsättning till Renfrews och andras åsikt om existensen av megalitiska hövdingadömen. Hennes teori om den allomfattande gudinnekulten är betydligt mer kontroversiell – i synnerhet i dagar som dessa, då en extrem försiktighet i dessa frågor är den mest vanliga ståndpunkten bland arkeologer. Det matrilineära släktskapet underbyggs både genom senare etnografiska iakttagelser och med arkeologiskt material. Teorin om det teokratiska styrelseskicket underbyggs med minoiska och etruskiska paralleller och framförallt sydösteuropeiskt arkeologiskt material.
Det är omöjligt att i en recension diskutera Gimbutas´ argumentering i sin helhet. På mig verkar det dock som om hon ganska ofta gör otillbörliga generaliseringar inifrån del sydösteuropeiska och (i viss mån) megalitiska materialet. Det kan vara rimligt att postulera "teokratier" utifrån materialet från Sydösteuropa, Malta och den västeuropeiska megalitkulturen - men att överföra modellen till exempelvis Nord- och Centraleuropa ter sig mer tveksamt.
Slutligen kommer en utförlig, och uppdaterad, presentation av hennes välbekanta Kurganteori. Den är förmodligen en aning mindre kontroversiell idag än för 10 år sedan.
Många arkeologers massiva motstånd mot alla typer av migrationsteorier har förmodligen mjukats upp. J. P. Mallorys In Search of the Indo-Europeans (Thames and Hudson, London 1989) liksom en rad publicerade artiklar av bl. a. David W. Anthony har bidragit till att den allmänna synen inom arkeologin på förhistorien som någon sorts folkvandringsfri zon närmar sig sitt slut.
Trots djärvheten i hennes spekulationer är argumenteringen genomgående logisk och ofta övertygande. I många avseenden har hon en mer nyanserad argumentering än i flera av sina tidigare översikter. Många tidigare kategoriska påståenden har här modifierats betydligt. Det märks att bon har en stor förmåga att tillägna sig kritiska synpunkter, liksom en stor villighet att tillägna sig dagens arkeologiska metoder för exempelvis analyser av sociala strukturer. Gimbutas´ forskarinriktning har i själva verket aldrig varit konservativ; hon var t.ex. en av de första arkeologer som drog de fulla konsekvenserna av kalibreringsmetoden i en genomgripande förändring av sin egen tidigare kronologi.
Det har blivit vanligt att i svepande formuleringar avfärda Gimbutas´ hela inriktning som subjektiv, spekulativ, ja t.o.m. som "sexistisk"! Men det är trots allt mycket orättvist. Javisst – den är otvivelaktigt "spekulativ" - men egentligen inte mer än de demografiska, ekologiska, eller "etnoarkeologiska" spekulationer som är helt accepterade som legitima inom större delen av den arkeologiska världen. Det som gör Gimbutas så kontroversiell är för det första att hon från det arkeologiska materialet rekonstruerar ett samhälle som inte har någon motsvarighet i något känt etnografiskt material (men varför skulle dagens spillror av stenålderns värld ha samma sociala strukturer som de neolitiska kulturerna för 10 000 år sedan?) och dels dessutom ett samhälle med egenskaper som står så i strid med den härskande ideologin i dagens värld att reaktioner på hennes modell med nödvändighet måste uppstå.
Och de har ju också kommit.
Men Gimbutas, liksom alla andra, måste till syvende och sist bedömas utifrån det material hon presenterar som stöd för sina teorier och inte utifrån känslor - positiva eller negativa- hennes bild av förhistorien skapar. Och det materialet är gigantiskt. Det kan inte avfärdas med svepande formuleringar, det måste bearbetas, diskuteras, bedömas.
För att ta ett uppenbart exempel: den drastiska skillnaden mellan det tidigare sydösteuropeiska materialet med dess överflöd av rituella kvinnoavbildningar och det senare med dess tonvikt på boskap och vapensymbolik brukar vanligen bortförklaras eller ignoreras. Nu har ju Gimbutas en mycket omdiskuterad förklaring; men det är onekligen bättre än att inte försöka ge någon alls. I och med Ian Hodders Domestication of Europe har ju denna fråga kommit i centrum av den arkeologiska debatten. Men man bör lägga märke till att Hodder egentligen inte heller har en egen förklaring till denna skillnad. Hans "domus" och "agrios" utgör endast symboliska system och han förnekar själv att han uttalar sig om verkliga sociala relationer.
Ett annat exempel är den tidigare nämnda 20 000-åriga kvinnliga dominansen i det antropomorfa materialet från senpaleolitikum och framåt. Den är ett uppenbart faktum, men inte ett som man så lätt stöter på i arkeologiska läroböcker eller i teoretiska diskussioner. Även bär är det något som vanligen ignoreras. Det vore intressant om några av Gimbutas´ kritiker kunde på allvar diskutera den. I dessa och andra sammanhang är det uppenbart att Gimbutas ställer frågor och försöker besvara dem – att hennes svar är "spekulativa" är ingen ursäkt för dem som knappast ens vågar ställa frågorna!
Marija Gimbutas har under sin verksamma tid som arkeolog som få andra formulerat teorier som fått ett stort inflytande på debatten.
Att hennes konstruktioner ofta är spekulativa är uppenbart. Men hon har som sagt ställt frågor som andra, mindre "spekulativa" arkeologer inte velat, eller vågat, ställa. Spekulationerna är heller inte godtyckliga utan baseras på en oerhört omfattande materialkännedom.
När nu syntesen av ett livs arbete kommit kan man hoppas att det uppmärksammas. Inte minst av de svenska forskningsbiblioteken.
Erik Rodenborg
fredag 10 september 2010
Är Satan en borgare?
Det är mig naturligtvis (nästan) helt främmande att demonisera politiska motståndare, hur obehagliga de än må vara, så därför är det ju så tacksamt när de demoniserar sig själva. I dessa valtider, då kampen mot ett reaktionärt block, som jag själv brukar beskriva som "nattsvart", är den centrala frågan, drar jag mig till minnes nedanstående artikel jag skrev 1999.
Att även en aktiv moderat och nyliberal ser likheterna mellan LaVeys satanism och borgerligt nyliberal ideologi är ju förvisso intressant.
--------------------------------
/Från Internationalen 25/1999/
Är Satan en borgare?
Traditionellt sett har kristendomen varit den religion som borgarklassen i västvärlden använt för att hålla massorna på plats. Genom en borgerlig tolkning av denna religion har ideal som underkastelse, självuppoffring och fredlighet präntats in hos de undertryckta klasserna samtidigt som de härskande haft en helt annan praktik.
I senaste numret (1-2/99) av Svensk Linje, Fria Moderata Studentförbundets tidning, tycks Johan Lindahl mena att det idag finns en religion som bättre än kristendomen överensstämmer med den borgerliga ideologin. I sin fyra sidor långa artikel "Satanism, ett annat uttryck för humanism?" hävdar han att satanismen i motsats till kristendomen har mycket gemensamt med den (ny)liberala idelogi han själv ansluter sig till.
Byggande på Anton La Veys The Satanic Bible antyder han att satanismens bejakande av de så kallade dödssynderna girighet, högmod, avund, ilska, frosseri, lusta och lättja är ovanligt lämpliga som en etisk grund för den borgerligt liberala människosynen. En annan del av satanismen han verkar uppskatta är att "all form av altruism och självuppoffring som plikt förkastas kraftigt" (s. 43).
Lindahl avslutar sin artikel med orden: "Kanske är det så att den mörka sidan har mer att ge människan i form av livskraft och mänsklighet än den ljusa. Med lite till och lite från står satanismen faktiskt ganska nära humanism och liberalism och det är inte något man bör vara rädd för, snarare bör man ta till sig även de satanistiska argumenten för personlig frihet. Och kom ihåg att "Evil" är engelskans "Live" stavat baklänges."
Är Satan en borgare eller är den borgerliga ideologin kanske satanisk?
Att även en aktiv moderat och nyliberal ser likheterna mellan LaVeys satanism och borgerligt nyliberal ideologi är ju förvisso intressant.
--------------------------------
/Från Internationalen 25/1999/
Är Satan en borgare?
Traditionellt sett har kristendomen varit den religion som borgarklassen i västvärlden använt för att hålla massorna på plats. Genom en borgerlig tolkning av denna religion har ideal som underkastelse, självuppoffring och fredlighet präntats in hos de undertryckta klasserna samtidigt som de härskande haft en helt annan praktik.
I senaste numret (1-2/99) av Svensk Linje, Fria Moderata Studentförbundets tidning, tycks Johan Lindahl mena att det idag finns en religion som bättre än kristendomen överensstämmer med den borgerliga ideologin. I sin fyra sidor långa artikel "Satanism, ett annat uttryck för humanism?" hävdar han att satanismen i motsats till kristendomen har mycket gemensamt med den (ny)liberala idelogi han själv ansluter sig till.
Byggande på Anton La Veys The Satanic Bible antyder han att satanismens bejakande av de så kallade dödssynderna girighet, högmod, avund, ilska, frosseri, lusta och lättja är ovanligt lämpliga som en etisk grund för den borgerligt liberala människosynen. En annan del av satanismen han verkar uppskatta är att "all form av altruism och självuppoffring som plikt förkastas kraftigt" (s. 43).
Lindahl avslutar sin artikel med orden: "Kanske är det så att den mörka sidan har mer att ge människan i form av livskraft och mänsklighet än den ljusa. Med lite till och lite från står satanismen faktiskt ganska nära humanism och liberalism och det är inte något man bör vara rädd för, snarare bör man ta till sig även de satanistiska argumenten för personlig frihet. Och kom ihåg att "Evil" är engelskans "Live" stavat baklänges."
Är Satan en borgare eller är den borgerliga ideologin kanske satanisk?
onsdag 8 september 2010
Moderaternas orwellianska nyspråk
Valrörelser är ju nästan definitionsmässigt demagogiska och osakliga. Mycket har man vant sig vid, men i det här valet tar de "nya" moderaterna priset. I affischer på stan har de nu proklamerat sig som "Sveriges enda arbetarparti". Det är så fräckt att man baxnar.
Att ett parti som endast stöds av en liten minoritet bland LO-grupperna har mage att kalla sig det "enda" "arbetarpartiet" är ju makalöst. Om jag hade fått fråga ut Reinfeldt i TV skulle jag ha avkrävt honom besked om hur hans parti definierar ord som "enda" och "arbetarparti". Moderaterna är, nu som förr, överklassens främsta parti. Inget nyspråk i världen kan ändra på detta.
Har moderaternas PR-konsulter läst George Orwells 1984 innan de formulerade sina paroller? Ni vet, den där kända romanen från 40-talet där Storebrors propagandaministerium förklarar att slaveri är frihet, krig är fred och okunnighet är styrka. Man kan ju undra.
Annars är det ju inte något nytt att partier som inte har något med arbetarrörelsen eller arbetarklassen att göra kallar sig arbetarpartier. Det mest kända exemplet är väl ett parti som tog makten i Tyskland i januari 1933 och förlorade den i maj 1945 efter några milt sagt våldsamma år.
Missförstå mig inte, jag gör inga jämförelser i övrigt. Jag vill bara påpeka att historien visar att arbetarrörelsens fiender ibland verkar ha behov av att låtsas att de representerar de som de vill bekämpa.
Men - kan någon invända - vill inte moderaterna bekämpa arbetslösheten? Gör inte det dem till ett arbetarparti? Men den marknadsekonomi som de vill förstärka är ju orsaken till arbetslösheten . De enda samhällen i världen som lyckats eliminera arbetslösheten helt var de som avskaffade marknaden och införde planekonomi. Att skära ner den offentliga sektorn och låta marknaden dominera än mer för att "bekämpa arbetslösheten" är som att bekämpa eldsvådor med bensin!
Om det inte nu också - förstås- är så att de "nya" moderaterna också har en helt ny definition på ordet "arbetslöshet" - där ordet även där betyder något helt annat än i ordböckerna?
Att ett parti som endast stöds av en liten minoritet bland LO-grupperna har mage att kalla sig det "enda" "arbetarpartiet" är ju makalöst. Om jag hade fått fråga ut Reinfeldt i TV skulle jag ha avkrävt honom besked om hur hans parti definierar ord som "enda" och "arbetarparti". Moderaterna är, nu som förr, överklassens främsta parti. Inget nyspråk i världen kan ändra på detta.
Har moderaternas PR-konsulter läst George Orwells 1984 innan de formulerade sina paroller? Ni vet, den där kända romanen från 40-talet där Storebrors propagandaministerium förklarar att slaveri är frihet, krig är fred och okunnighet är styrka. Man kan ju undra.
Annars är det ju inte något nytt att partier som inte har något med arbetarrörelsen eller arbetarklassen att göra kallar sig arbetarpartier. Det mest kända exemplet är väl ett parti som tog makten i Tyskland i januari 1933 och förlorade den i maj 1945 efter några milt sagt våldsamma år.
Missförstå mig inte, jag gör inga jämförelser i övrigt. Jag vill bara påpeka att historien visar att arbetarrörelsens fiender ibland verkar ha behov av att låtsas att de representerar de som de vill bekämpa.
Men - kan någon invända - vill inte moderaterna bekämpa arbetslösheten? Gör inte det dem till ett arbetarparti? Men den marknadsekonomi som de vill förstärka är ju orsaken till arbetslösheten . De enda samhällen i världen som lyckats eliminera arbetslösheten helt var de som avskaffade marknaden och införde planekonomi. Att skära ner den offentliga sektorn och låta marknaden dominera än mer för att "bekämpa arbetslösheten" är som att bekämpa eldsvådor med bensin!
Om det inte nu också - förstås- är så att de "nya" moderaterna också har en helt ny definition på ordet "arbetslöshet" - där ordet även där betyder något helt annat än i ordböckerna?
tisdag 7 september 2010
Musiklänkar
På min webbsida skapade jag våren 2007 länkkategorin musiklänkar efter att ha upptäckt You Tube.
Under en lång tid har den förfallit, eftersom många musikvideos tagits bort av olika anledningar. Men för det mesta läggs det ut nya versioner i samma takt som de gamla plockas bort.
För någon vecka sedan var omkring hälften av mina länkar obrukbara, men nu har jag under ett antal timmar gåt igenom hela listan och ersatt allt som går att ersätta med nya länkar.
Listan innehåller lite av varje, men mest pop från 60- och tidigt 70-tal.
Så nu funkar listan, om nu någon är intresserad.
Under en lång tid har den förfallit, eftersom många musikvideos tagits bort av olika anledningar. Men för det mesta läggs det ut nya versioner i samma takt som de gamla plockas bort.
För någon vecka sedan var omkring hälften av mina länkar obrukbara, men nu har jag under ett antal timmar gåt igenom hela listan och ersatt allt som går att ersätta med nya länkar.
Listan innehåller lite av varje, men mest pop från 60- och tidigt 70-tal.
Så nu funkar listan, om nu någon är intresserad.
måndag 6 september 2010
Durga Chalisa
Vill bara länka till denna vackra sång om Durga. Jag förstår nästan inte ett ord av texten, men musiken är vacker och man får se många vackra bilder av gudinnan.
Durga - en indisk gudinna som med säkerhet har sina rötter tillbaka till den för-indoeupeiska icke-patriarkala kulturen i Indien- är mest känd för berättelsen om hur hon besegrade hela arméer av manliga demoner.
Det låter ju hoppfullt, och denna sång är både vacker och rogivande.
Durga - en indisk gudinna som med säkerhet har sina rötter tillbaka till den för-indoeupeiska icke-patriarkala kulturen i Indien- är mest känd för berättelsen om hur hon besegrade hela arméer av manliga demoner.
Det låter ju hoppfullt, och denna sång är både vacker och rogivande.
söndag 5 september 2010
"Dubbelmoral om pedofilpubliceringen"
/(Den här artikeln skrev jag för Spegeln 3/2000 , om det ramaskri som bröt ut i den svenska pressen detta år när den engelska tidningen News of the World började publicera bilder på personer dömda för sexualbrott mot barn. Även i Storbritannien blev reaktionen stor, och News of the World backade ganska snart. Men på flera sätt är den principiella diskussionen ständigt aktuell. Jag vill kanske tiillägga att jag i artikeln använder ordet "pedofiler" på ett inexakt och mindre lyckat sätt.//
Den engelska tidningen News of the World har publicerat namn och bild på dömda pedofiler och planerar att fortsätta till dess alla 110 000 personer som i Storbritannien är dömda för sexualbrott mot barn blivit utpekade.
Detta har djupt upprört svensk massmedia. Det gäller i synnerhet Dagens Nyheter och Aftonbladet, två av de tidningar som för mindre än ett år sedan publicerade namn och bilder på aktiva nazister. Det är ganska så intressant att studera de svenska tidningarnas reaktion.
Det börjar redan på nyhetsplats. I både Aftonbladet och Expressen (en annan av de tidningar som publicerade nazisternas namn och bild) beskrivs News of the Worlds publicering som en "häxjakt", ett uttryck som ingen av de nämnda tidningarna använde om sin egen nazistpublicering.
Både Aftonbladet och Dagens Nyheter har sedan i kommenterande artiklar fördömt bild- och namnpubliceringen. Dagens Nyheters kommentar finns på ledarsidan den 25/7 och är skriven av Hanne Kjöller. I denna debattartikel slås fast att News of the Worlds publicering "avhumaniserar människan". Människor som begår vidriga sexualbrott är dock "alltjämt människor". Därför är avslöjandet av deras identitet förkastlig. Kjöller jämför med de tyska nazisternas förföljelser av judar, zigenare och homosexuella - en jämförelse som är ganska så märklig (dessa grupper är inte brottslingar och News of the World har inte heller byggt några koncentrationsläger). En fråga som Hanne Kjöller inte närmare går in på är om även nazister är människor. Om så är fallet kan hennes huvudsakliga argument också riktas mot den egna tidningens publicering hösten 1999.
I Aftonbladet/Kvinna den 26/7 får tre "experter" som första kommentar uttala sig under rubriken "Dumt, korkat och hänsynslöst". De tre "experterna" är rikskriminalens Lars Nylén, f.d. fängelsedirektören Ann-Britt Grunewald och fängelsepsykologen Joachim Volckerts. Vad dessa personer är "experter" på framgår inte helt klart, det är i alla fall inte sexualbrott mot barn. Deras invändningar är bland annat att det kan skapa en "privat-justitia", att pedofiler är "sjuka och störda människor" som dessutom bara kommer att "ändra sättet de jobbar på" som resultat av publiceringarna. Alla dessa argument kan naturligtvis också användas mot nazistpubliceringarna.
Om de svenska tidningarna hade gjort egna insatser mot övergrepp mot barn hade deras kritik av News of the World kanske tett sig mindre obehaglig. Men det har de inte gjort i någon märkvärd grad. I synnerhet DN har en ganska så obehaglig historia i frågan - under åren 1994 till 1996 dominerades deras bevakning av frågan helt av Lilian Öhrströms m.fl. kampanj om "falska anklagelser". Och sedan des har de skrivit ytterst lite om frågan.
Men varför denna skillnad i synen på bild- och namnpublicering av nazister respektive pedofiler? Det kan finnas fler orsaker. En är troligen att det finns fler människor i samhällshierarkins topp som begår övergrepp mot barn än som är nazister och att frågan alltså är extra känslig. Men det finns nog även en annan förklaring…
När nazisterna slog mest mot invandrare publicerades inga bilder. Det var när de började inrikta sig mot att angripa och/eller hota statsråd, poliser, polischefer, journalister, kommunpolitiker och till och med en och annan storföretagare som reaktionen kom. Pedofiler ät rent defintionsmässigt personer som begår sexualbrott mot barn. Inga ledande politiker eller journalister är barn så de behöver inte känna sig själv direkt hotade. Om det av en händelse skulle uppstå en stor grupp människor som inriktade sig på att skända, våldta och/eller sexmörda politiker, journalister, företagsledare och polischefer kan vi nog vara ganska övertygade om deras bilder snart skulle finnas i var och varannan tidning.
Den engelska tidningen News of the World har publicerat namn och bild på dömda pedofiler och planerar att fortsätta till dess alla 110 000 personer som i Storbritannien är dömda för sexualbrott mot barn blivit utpekade.
Detta har djupt upprört svensk massmedia. Det gäller i synnerhet Dagens Nyheter och Aftonbladet, två av de tidningar som för mindre än ett år sedan publicerade namn och bilder på aktiva nazister. Det är ganska så intressant att studera de svenska tidningarnas reaktion.
Det börjar redan på nyhetsplats. I både Aftonbladet och Expressen (en annan av de tidningar som publicerade nazisternas namn och bild) beskrivs News of the Worlds publicering som en "häxjakt", ett uttryck som ingen av de nämnda tidningarna använde om sin egen nazistpublicering.
Både Aftonbladet och Dagens Nyheter har sedan i kommenterande artiklar fördömt bild- och namnpubliceringen. Dagens Nyheters kommentar finns på ledarsidan den 25/7 och är skriven av Hanne Kjöller. I denna debattartikel slås fast att News of the Worlds publicering "avhumaniserar människan". Människor som begår vidriga sexualbrott är dock "alltjämt människor". Därför är avslöjandet av deras identitet förkastlig. Kjöller jämför med de tyska nazisternas förföljelser av judar, zigenare och homosexuella - en jämförelse som är ganska så märklig (dessa grupper är inte brottslingar och News of the World har inte heller byggt några koncentrationsläger). En fråga som Hanne Kjöller inte närmare går in på är om även nazister är människor. Om så är fallet kan hennes huvudsakliga argument också riktas mot den egna tidningens publicering hösten 1999.
I Aftonbladet/Kvinna den 26/7 får tre "experter" som första kommentar uttala sig under rubriken "Dumt, korkat och hänsynslöst". De tre "experterna" är rikskriminalens Lars Nylén, f.d. fängelsedirektören Ann-Britt Grunewald och fängelsepsykologen Joachim Volckerts. Vad dessa personer är "experter" på framgår inte helt klart, det är i alla fall inte sexualbrott mot barn. Deras invändningar är bland annat att det kan skapa en "privat-justitia", att pedofiler är "sjuka och störda människor" som dessutom bara kommer att "ändra sättet de jobbar på" som resultat av publiceringarna. Alla dessa argument kan naturligtvis också användas mot nazistpubliceringarna.
Om de svenska tidningarna hade gjort egna insatser mot övergrepp mot barn hade deras kritik av News of the World kanske tett sig mindre obehaglig. Men det har de inte gjort i någon märkvärd grad. I synnerhet DN har en ganska så obehaglig historia i frågan - under åren 1994 till 1996 dominerades deras bevakning av frågan helt av Lilian Öhrströms m.fl. kampanj om "falska anklagelser". Och sedan des har de skrivit ytterst lite om frågan.
Men varför denna skillnad i synen på bild- och namnpublicering av nazister respektive pedofiler? Det kan finnas fler orsaker. En är troligen att det finns fler människor i samhällshierarkins topp som begår övergrepp mot barn än som är nazister och att frågan alltså är extra känslig. Men det finns nog även en annan förklaring…
När nazisterna slog mest mot invandrare publicerades inga bilder. Det var när de började inrikta sig mot att angripa och/eller hota statsråd, poliser, polischefer, journalister, kommunpolitiker och till och med en och annan storföretagare som reaktionen kom. Pedofiler ät rent defintionsmässigt personer som begår sexualbrott mot barn. Inga ledande politiker eller journalister är barn så de behöver inte känna sig själv direkt hotade. Om det av en händelse skulle uppstå en stor grupp människor som inriktade sig på att skända, våldta och/eller sexmörda politiker, journalister, företagsledare och polischefer kan vi nog vara ganska övertygade om deras bilder snart skulle finnas i var och varannan tidning.
torsdag 2 september 2010
Sex, lögner och Lilian Öhrström
/Min recension av Lilian Öhrströms bok Sex, lögner och terapi. Publicerad i Internationalen 1 augusti 1996 och Spegeln 3/1996./
De senaste åren har en veritabel kampanj förts för att övertyga oss om att minnen av sexuella och andra övergrepp i barndomen är otillförlitliga och att stora grupper av anklagade förövare är oskyldiga. Det började så smått med konstiga böcker av Max Scharnberg och Lennart Hane, fortsatte med Pelle Svenssons magplask Skymningslandet - och har kulminerat i DN-journalisten Lilian Öhrströms välskrivna bok "Sex, lögner och terapi".
Vad de excentriska herrarna Hane, Scharnberg och Svensson misslyckades med har Öhrström lyckats med - hon är utbildad journalist, skriver inte som en kratta och har dessutom den i sammanhanget obestridliga fördelen att hon inte är man. Massmedia föll genast på knä inför Öhrströms aktstycke och Aftonbladet och TV1 följde upp med egna "avslöjande" reportage.
Redan hösten 1994 gjorde Öhrström en serie välskrivna reportage i DN, där hon beskrev den påstådda häxjakten på Orkneyöarna och andra liknade "hysterier". Genom att i några fall endast intervjua den ena parten i fallet, i andra fall karikera de psykologer och socialarbetare som trodde på barnens berättelser lyckades hon med små, nästan omärkliga knep ge en förvrängd bild av händelserna. Samma teknik används på flera håll i hennes bok, med påföljden att den för en okritisk läsare kan te sig mer övertygande än den är.
De flesta fall Öhrström beskriver i sin bok är omöjliga att kontrollera för en utomstående. De bygger på hennes privata samtal med bland annat kvinnor som tagit tillbaka sina anklagelser och läsaren befinner sig oftast i situationen att bli tvungen att förlita sig på Öhrströms hederlighet och goda vilja. Frågan är förstås: kan man göra det?
För det första måste det slås fast att Öhrström, liksom exempelvis Pelle Svensson, har en dold agenda hon sällan redovisar. Det framgår tydligt av en intervju med henne i tidningen Arbetaren där hon diskuterar de fall där de anklagade är uppenbart skyldiga. Där framför hon åsikten att "försoningssamtal" är bättre än straff och vill inte att incestfamiljer "splittras". Hennes reflex att förvara "oskyldiga" motsvaras alltså av en lika tydlig reflex att försvara skyldiga!
Det är dessutom intressant att hon använder sig av Ralph Underwager som referens, trots att hon är helt medveten om att denne man är en entydig försvarare av pedofili som till och med uteslutits ur False Memory Syndrome Foundations styrelse efter en intervju i den holländska pedofiltidningen Paidika.
En annan av hennes referenser, Richard Gardner, har för övrigt hävdat att pedofilin spelar en positiv reproduktiv roll, eftersom den sexualiserar små barn vilket leder till att chansen ökar att de ska föda respektive avla så många barn som möjligt i vuxen ålder!
Öhrströms hela metod är enkel: hon börjar, liksom i DN-serien, med att redovisa ett "orimligt" fall där många vuxna anklagas för "otänkbara" ritualer. På det sättet kan läsaren, efter att ha förvissats om att teorin om falska minnen tveklöst måste vara sann, följa med författaren i hennes ifrågasättande av den ena efter den andra anklagelsen. Den första frågan blir: är de "spektakulära" fallen lika orimliga som Öhrström påstår?
Hon ägnar början av boken att gå igenom anklagelserna om rituella övergrepp på McMartins förskola i Kalifornien. Där målar hon upp en suggestiv bild av hur föräldrar, terapeuter och förhörsledare får nästan alla barn på skolan att tro att de utsatts för övergrepp som aldrig ägde rum. Problemet är bara att hon utlämnar väsentliga fakta som skulle kunna få läsarna att ifrågasätta hennes version av vad som hände.
McMartins förskola var en privat institution, som i många år ägdes av familjen McMartin. Den kan inte jämföras med de svenska hårt kontrollerade offentliga daghemmen. I själva verket hade den mycket slutna förskolan en rad märkliga regler som i minsta detalj reglerade föräldrars rätt att få insyn i skolans verksamhet. Så till exempel var föräldrarna förbjudna att besöka skolan om de inte meddelade besöket långt i förväg! Under vissa tider var besök förbjudna helt och hållet. Under en lång tid hade många irriterande saker hänt som gjorde föräldrarna upprörda, exempelvis barn som kommit hem med fel underkläder. När de första anklagelserna från barnen kom var de helt oberoende av terapeuters påverkan. Förutom omfattade medicinska skador på barnen fanns annan materiell bevisning - exempelvis fanns ockulta tillbehör som motsvarade barnens beskrivningar vid husundersökning hos en av de anklagade. När rättegången till sist avslutades utan en fällande dom förklarade jurymedlemmar att de var övertygade om att barnen utnyttjats, men att bevisen inte räckte till fällande dom.
Att förtiga är en sak - att ljuga är en annan. När Öhrström säger att föräldrar startade utgrävningar under skolan i "ett fåfängt hopp" att kunna hitta de tunnlar under skolan som flera av barnen hade beskrivit som platser för övergrepp måste hon veta att det är en lögn. De utgrävningar hon talade om leddes inte av föräldrarna utan av en inhyrd arkeolog. Under dessa utgrävningar upptäcktes nyligen igenfyllda tunnlar under skolan - som ingen i personalen sade sig veta något om. Lilian Öhrström måste veta detta eftersom False Memory Syndrome Foundations tidning, som hon rimligen måste vara bekant med, har ägnat en del utrymme åt att bortförklara detta med att föräldrarna själva skulle ha förfalskat det arkeologiska materialet! (Observera att de som är så angelägna att försvara "familjens integritet" när någon av föräldrarna är anklagad förövare så gärna tar heder och ära av föräldrar som vill försvara sina barn mot utomståendes övergrepp!).
Vid varje fall som jag känner till och haft möjlighet att kontrollera finns skevheter av detta slag. Ett lite lustigt exempel är när Öhrström beskyller Umeås feminister att förfölja en incestdömd man genom att sätta upp banderoller med texter som "män är svin" på hans permission. Aktionen i fråga hade inget med mannen att göra - det var en aktion mot porrindustrin. ( den aktuella banderollen var ”män är svin, krossa porrindustrin”)
Ett annat lite rörande inslag är Öhrströms egendomliga tilltro till FBI:s professionella förnekare av satanistrelaterade brott, Kenneth Lanning. Lanning ser som sin uppgift att lugna alla oroliga och hans relation till debatten om rituella övergrepp påminner mest om Palmeutredarna Hans Ölvebros och Anders Helins relation till debatten om polisspåret!
För det andra är det tydligt att Öhrström i sin beskrivning av de svenska fallen använder sig av en framställningsform som mest påminner om dåliga romaner. Med en billig psykologi i botten och med ett antal fördomsfulla värderingar som att barn och kvinnor är lögnaktiga och hämndlystna försöker hon bevisa sina teser. Speciellt opålitliga är terapeuter och ”socialarbetare som fått en ny mission, när det samhällsomstörtande projektet gått om intet” (s. 138).
Speciellt intressanta är de fall där hon inte har några tillbakatagna anklagelser. Där intervjuar hon aldrig den anklagande parten utan nöjer sig med att tala med den anklagade förövaren och de släktingar och ”experter” som står på dennes sida.
Två exempel på detta är kapitlena ”Att framkalla monster” och ”En sjuk historia”. I det första fallet tar hon heder och ära av en kvinna som under terapi och hypnosbehandling mints att hon utsatts för sexuella övergrepp av fadern. Läsaren får nogsamt reda på att den första terapeuten var ”radikalfeminist” och hon påstår dessutom felaktigt att terapeuten hade anknytning till den nu riksbekanta kvinnojouren i Umeå.
Vid en noggrann genomläsning av kapitlet finner den uppmärksamme läsaren inte ett enda allvarligt argument som talar för att kvinnans minnen är falska - mer än att Öhrström finner föräldrarna sympatiska.
I ”En sjuk historia” använder sig Öhrström av den billigaste psykologi i sina försök att visa att det var den anklagande modern och inte den anklagade fadern som gjort sig skyldig till övergrepp. Hon erkänner själv att hon inte träffat kvinnan i fallet, men drar sig inte för att ”i dramatiserad form” utpeka denna kvinna för övergreppen. Läsaren får reda på att den präktige mannen i sin vänkrets har jurister och FN-tjänstemän och att hans far är ambassadör. Att han älskar barn bevisas av att han ”uppfunnit en ny förbättrad nappflaska med speciell avstängningsanordning som hindrade dropp, när den förvarades i väskan”!
Att denne framstående och balanserade mans bästa vän enligt Öhrström själv tycks anse att de kvinnor som anklagar sina män för incest bör dödas (s. 261) tycks inte få Öhrström att vackla i sin hängivna tilltro. Det är intressant att Öhrström här, trots sin omsorg om ”falskt anklagade” mäns rättssäkerhet utan att blinka anklagar en kvinna för att tortera sitt barn i underlivet - men har en kvinna väl anklagat sin man för incest har hon kanske förbrukat sina mänskliga rättigheter....
Det är med sådana romantiska pekoral - vars psykologiska trovärdighet inte ens skulle räcka för publicering i Mitt Livs Novell - som Öhrström försöker vända opinionen. Det är naturligtvis möjligt att det kan finnas fall av falska anklagelser och i något fall till och med falska minnen av övergrepp . Men så länge de som driver frågan använder sig av Öhrströms metoder lär inget vettigt svar komma fram. Öhrström driver en kampanj där sanningen är första offret - och barnen det andra! Den starka ställning hon fått i debatten säger en del om det samhälle vi lever i , men ingenting om Öhrströms journalistiska förtjänster.
Erik Rodenborg
------------------------
Se också "Svenska debattörer medverkar i pedofilförsvarares tidskrift" .
De senaste åren har en veritabel kampanj förts för att övertyga oss om att minnen av sexuella och andra övergrepp i barndomen är otillförlitliga och att stora grupper av anklagade förövare är oskyldiga. Det började så smått med konstiga böcker av Max Scharnberg och Lennart Hane, fortsatte med Pelle Svenssons magplask Skymningslandet - och har kulminerat i DN-journalisten Lilian Öhrströms välskrivna bok "Sex, lögner och terapi".
Vad de excentriska herrarna Hane, Scharnberg och Svensson misslyckades med har Öhrström lyckats med - hon är utbildad journalist, skriver inte som en kratta och har dessutom den i sammanhanget obestridliga fördelen att hon inte är man. Massmedia föll genast på knä inför Öhrströms aktstycke och Aftonbladet och TV1 följde upp med egna "avslöjande" reportage.
Redan hösten 1994 gjorde Öhrström en serie välskrivna reportage i DN, där hon beskrev den påstådda häxjakten på Orkneyöarna och andra liknade "hysterier". Genom att i några fall endast intervjua den ena parten i fallet, i andra fall karikera de psykologer och socialarbetare som trodde på barnens berättelser lyckades hon med små, nästan omärkliga knep ge en förvrängd bild av händelserna. Samma teknik används på flera håll i hennes bok, med påföljden att den för en okritisk läsare kan te sig mer övertygande än den är.
De flesta fall Öhrström beskriver i sin bok är omöjliga att kontrollera för en utomstående. De bygger på hennes privata samtal med bland annat kvinnor som tagit tillbaka sina anklagelser och läsaren befinner sig oftast i situationen att bli tvungen att förlita sig på Öhrströms hederlighet och goda vilja. Frågan är förstås: kan man göra det?
För det första måste det slås fast att Öhrström, liksom exempelvis Pelle Svensson, har en dold agenda hon sällan redovisar. Det framgår tydligt av en intervju med henne i tidningen Arbetaren där hon diskuterar de fall där de anklagade är uppenbart skyldiga. Där framför hon åsikten att "försoningssamtal" är bättre än straff och vill inte att incestfamiljer "splittras". Hennes reflex att förvara "oskyldiga" motsvaras alltså av en lika tydlig reflex att försvara skyldiga!
Det är dessutom intressant att hon använder sig av Ralph Underwager som referens, trots att hon är helt medveten om att denne man är en entydig försvarare av pedofili som till och med uteslutits ur False Memory Syndrome Foundations styrelse efter en intervju i den holländska pedofiltidningen Paidika.
En annan av hennes referenser, Richard Gardner, har för övrigt hävdat att pedofilin spelar en positiv reproduktiv roll, eftersom den sexualiserar små barn vilket leder till att chansen ökar att de ska föda respektive avla så många barn som möjligt i vuxen ålder!
Öhrströms hela metod är enkel: hon börjar, liksom i DN-serien, med att redovisa ett "orimligt" fall där många vuxna anklagas för "otänkbara" ritualer. På det sättet kan läsaren, efter att ha förvissats om att teorin om falska minnen tveklöst måste vara sann, följa med författaren i hennes ifrågasättande av den ena efter den andra anklagelsen. Den första frågan blir: är de "spektakulära" fallen lika orimliga som Öhrström påstår?
Hon ägnar början av boken att gå igenom anklagelserna om rituella övergrepp på McMartins förskola i Kalifornien. Där målar hon upp en suggestiv bild av hur föräldrar, terapeuter och förhörsledare får nästan alla barn på skolan att tro att de utsatts för övergrepp som aldrig ägde rum. Problemet är bara att hon utlämnar väsentliga fakta som skulle kunna få läsarna att ifrågasätta hennes version av vad som hände.
McMartins förskola var en privat institution, som i många år ägdes av familjen McMartin. Den kan inte jämföras med de svenska hårt kontrollerade offentliga daghemmen. I själva verket hade den mycket slutna förskolan en rad märkliga regler som i minsta detalj reglerade föräldrars rätt att få insyn i skolans verksamhet. Så till exempel var föräldrarna förbjudna att besöka skolan om de inte meddelade besöket långt i förväg! Under vissa tider var besök förbjudna helt och hållet. Under en lång tid hade många irriterande saker hänt som gjorde föräldrarna upprörda, exempelvis barn som kommit hem med fel underkläder. När de första anklagelserna från barnen kom var de helt oberoende av terapeuters påverkan. Förutom omfattade medicinska skador på barnen fanns annan materiell bevisning - exempelvis fanns ockulta tillbehör som motsvarade barnens beskrivningar vid husundersökning hos en av de anklagade. När rättegången till sist avslutades utan en fällande dom förklarade jurymedlemmar att de var övertygade om att barnen utnyttjats, men att bevisen inte räckte till fällande dom.
Att förtiga är en sak - att ljuga är en annan. När Öhrström säger att föräldrar startade utgrävningar under skolan i "ett fåfängt hopp" att kunna hitta de tunnlar under skolan som flera av barnen hade beskrivit som platser för övergrepp måste hon veta att det är en lögn. De utgrävningar hon talade om leddes inte av föräldrarna utan av en inhyrd arkeolog. Under dessa utgrävningar upptäcktes nyligen igenfyllda tunnlar under skolan - som ingen i personalen sade sig veta något om. Lilian Öhrström måste veta detta eftersom False Memory Syndrome Foundations tidning, som hon rimligen måste vara bekant med, har ägnat en del utrymme åt att bortförklara detta med att föräldrarna själva skulle ha förfalskat det arkeologiska materialet! (Observera att de som är så angelägna att försvara "familjens integritet" när någon av föräldrarna är anklagad förövare så gärna tar heder och ära av föräldrar som vill försvara sina barn mot utomståendes övergrepp!).
Vid varje fall som jag känner till och haft möjlighet att kontrollera finns skevheter av detta slag. Ett lite lustigt exempel är när Öhrström beskyller Umeås feminister att förfölja en incestdömd man genom att sätta upp banderoller med texter som "män är svin" på hans permission. Aktionen i fråga hade inget med mannen att göra - det var en aktion mot porrindustrin. ( den aktuella banderollen var ”män är svin, krossa porrindustrin”)
Ett annat lite rörande inslag är Öhrströms egendomliga tilltro till FBI:s professionella förnekare av satanistrelaterade brott, Kenneth Lanning. Lanning ser som sin uppgift att lugna alla oroliga och hans relation till debatten om rituella övergrepp påminner mest om Palmeutredarna Hans Ölvebros och Anders Helins relation till debatten om polisspåret!
För det andra är det tydligt att Öhrström i sin beskrivning av de svenska fallen använder sig av en framställningsform som mest påminner om dåliga romaner. Med en billig psykologi i botten och med ett antal fördomsfulla värderingar som att barn och kvinnor är lögnaktiga och hämndlystna försöker hon bevisa sina teser. Speciellt opålitliga är terapeuter och ”socialarbetare som fått en ny mission, när det samhällsomstörtande projektet gått om intet” (s. 138).
Speciellt intressanta är de fall där hon inte har några tillbakatagna anklagelser. Där intervjuar hon aldrig den anklagande parten utan nöjer sig med att tala med den anklagade förövaren och de släktingar och ”experter” som står på dennes sida.
Två exempel på detta är kapitlena ”Att framkalla monster” och ”En sjuk historia”. I det första fallet tar hon heder och ära av en kvinna som under terapi och hypnosbehandling mints att hon utsatts för sexuella övergrepp av fadern. Läsaren får nogsamt reda på att den första terapeuten var ”radikalfeminist” och hon påstår dessutom felaktigt att terapeuten hade anknytning till den nu riksbekanta kvinnojouren i Umeå.
Vid en noggrann genomläsning av kapitlet finner den uppmärksamme läsaren inte ett enda allvarligt argument som talar för att kvinnans minnen är falska - mer än att Öhrström finner föräldrarna sympatiska.
I ”En sjuk historia” använder sig Öhrström av den billigaste psykologi i sina försök att visa att det var den anklagande modern och inte den anklagade fadern som gjort sig skyldig till övergrepp. Hon erkänner själv att hon inte träffat kvinnan i fallet, men drar sig inte för att ”i dramatiserad form” utpeka denna kvinna för övergreppen. Läsaren får reda på att den präktige mannen i sin vänkrets har jurister och FN-tjänstemän och att hans far är ambassadör. Att han älskar barn bevisas av att han ”uppfunnit en ny förbättrad nappflaska med speciell avstängningsanordning som hindrade dropp, när den förvarades i väskan”!
Att denne framstående och balanserade mans bästa vän enligt Öhrström själv tycks anse att de kvinnor som anklagar sina män för incest bör dödas (s. 261) tycks inte få Öhrström att vackla i sin hängivna tilltro. Det är intressant att Öhrström här, trots sin omsorg om ”falskt anklagade” mäns rättssäkerhet utan att blinka anklagar en kvinna för att tortera sitt barn i underlivet - men har en kvinna väl anklagat sin man för incest har hon kanske förbrukat sina mänskliga rättigheter....
Det är med sådana romantiska pekoral - vars psykologiska trovärdighet inte ens skulle räcka för publicering i Mitt Livs Novell - som Öhrström försöker vända opinionen. Det är naturligtvis möjligt att det kan finnas fall av falska anklagelser och i något fall till och med falska minnen av övergrepp . Men så länge de som driver frågan använder sig av Öhrströms metoder lär inget vettigt svar komma fram. Öhrström driver en kampanj där sanningen är första offret - och barnen det andra! Den starka ställning hon fått i debatten säger en del om det samhälle vi lever i , men ingenting om Öhrströms journalistiska förtjänster.
Erik Rodenborg
------------------------
Se också "Svenska debattörer medverkar i pedofilförsvarares tidskrift" .
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
The Happening
Den troligen första Supremes-låt jag hörde. Jag hade börjat lyssna på popmusik i april 1967 och i juni 1967 hörde jag då plötsligt "...
-
Gisèle Pélicot var gift med Dominique Pélicot . De lever båda i Frankrike. En dag 2020 kallades hon till polisstationen. Hon trodde att ...
-
Min första reaktion när jag vaknade i dag och såg den tragiska nyheten. Som bara var helt ocensurerade tankar, utan något...
-
I augustinumret av "Spartacist" - teoretiskt organ för "spartacisterna"i International Communist League (ICL) - har de p...
