Stenblomma igen

Någon som var med då skulle möjligen kunna säga att jag inte berättade om att jag älskade Stenblommas musik. Kanske, för jag tror att jag i stort sett inte pratade om det.

Varför? På sätt och vis var det lite som en hemlig förälskelse. Det var inget jag sade, i motsats till att jag visade för alla att jag gillade Blå Tåget.

Det var för privat för att berätta om, på något sätt.

Jag minns att Stenblomma hade en sång som hette ”Kungen”. Jag har inte hört den sen dess men jag minns att den började med att berätta om en arrogant härskare (”kungen”) i jagform. Hans önskan efter makt beskrevs, han fick berätta om den själv.

Sedan vände perspektivet. Texten sa något om att om vi alla tar varandras händer och ser djupt in i varandras ögon kan vi få kraften att gemensamt störta honom. Eller nåt.

Det är min minnesbild, och jag är övertygad om att den i alla fall inte i huvudsak är falsk.

Det var lite naivistiskt, oförstående människor skulle kunna säga ”barnsligt”. Ingenting för en intellektuell FK:are (se inlägget nedan) med andra ord. Men det var fint. Och det framfördes väldigt fint, och innerligt.

Men det var inget som jag sprang omkring och sa att jag älskade.

Men det gjorde jag.