Beatrice Aurore

Dikt av Harriet Löwenhjelm (1887-1918).

Beatrice Aurore finns redan på Personligt på min webbsida. Det var nu ingen tillfällighet att jag blev så rörd av Beatrice Aurore redan i barndomen. Den tillhör de sånger, dikter och berättelser som väcker upp väldigt specifika minnen och känslor hos mig, och som väldgt lätt får mig, ja tvingar mig, att spontant börja gråta. I likhet med till exempel Ray Bradburys novell "Sjön", som jag kanske återkommer till någon gång.


I gamla stan, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.

Sen drömde jag förliden natt
om Beatrice-Aurore.
Det är en gammal käresta
väl död sen många år.

Hon stod mig när, hon tog min hand,
hon manade mig: Kom!
Med ens förstod jag, att hon var
den enda jag tyckt om.

Vi gingo i en lindallé
på gula, våta blad,
och tårar sköljde på min kind
och jag var ändå glad.

Vi gingo länge hand i hand
och talade som barn.
Så stodo vi med ens framför
en gammal väderkvarn.

Jag sade: Beatrice-Aurore,
säg vill du bliva min?
Ta fatt mig då! hon ropade
och slank i dörren in.

Och jag sprang in och letade
i alla dunkla vrår
och ropade, men ingenstans
fanns Beatrice-Aurore.

Jag vaknade vid att jag grät
och kände hjärtats sting,
och i min drömbok sökte jag,
men där stod ingenting.