Thomas Quick - igen

Vad kan hända om Thomas Quick nu får resning, och ett enormt skadestånd, och blir friad, som Leif GW Persson m.fl. verkar hoppas på? En otäckt perspektiv på det hela får man i denna intervju med styvfadern till en pojke som Quick försökte mörda 1969, av Patrik Nyberg i Crimenews.se.

Jag brukar ofta inte hålla med om slutsatserna i Patrik Nybergs artiklar, men i denna intervju har han faktiskt lyft fram något väsentligt.

"Sektbarn" av Charlotte Essén

Var på möte med FRI (Föreningen rädda individen, som arbetar mot destruktiva sekter) i lördags. Där talade Charlotte Essén om barn i sekter, utifrån sin bok som heter just "Sektbarn". Jag köpte den efter mötet, och har just läst ut den. Min dator är som sagt sönder, och min datortid är mycket begränsad, så jag hinner inte recensera den nu.

Jag vill bara säga att den är bra, och att jag varmt rekommenderar den.

Thomas Quick

I dag fylls tidningarna av nyheten att en man som dömts för åtta mord nu påstår att han är oskyldig. Aftonbladet har till exempel hela nio sidor om saken. Nu är det inte direkt konstigt att någon som sitter på rättspsyk, och har att se fram emot att sitta inspärrad nästan hela sitt liv, tar tillbaka sina erkännanden. Speciellt inte sedan han utsatts för lite påverkan av Hannes Råstam, känd för friandet av Bo Larsson.

Så varför denna hysteri? Nu är det ju så att media numera är betydligt mer intresserade av att bevaka personer som säger sig vara oskyldiga till vålds- och sexualbrott än att skriva om de som fälls för dem. Det har varit så åtminstone sedan 1996.

På Aftonbladets nio sidor läggs inte några av de fakta som talar för Quicks skuld fram. De enda som intervjuas är de som är övertygade om hans oskuld. Att den så skeptiske JK Göran Lambertz efter att ha gått igenom domarna blev övertygad om Quicks skuld nämns i förbigående, men ingen kommer på idén att intervjua honom. För att inte tala om Gubb Jan Stigson...

Det mest uppseendeväckande är dock en artikel av Lennart Håård, på sidorna 10-11. Han berättar om hur han träffat Quick 1994. Quick berättade då om hur han utsattes för sexuella övergrepp i barndomen. Håård tror honom inte, och anmärker att hans syskon förnekat att det har hänt. Håård skriver upprört: ”Han tvekade inte att lämna ut sin pappa!” Han tillägger: ”Jag visste att det Quick berättade inte var sant och mådde illa”.

Han visste förstås ingenting sådant. Han hade bara magen att rakt av avfärda en person som berättat om sexuella övergrepp i barndomen, utan att ens försöka undersöka saken, mer än att ha pratat lite med hans förnekande syskon.

Huvudanledningen till kampanjen mot Quick är nu fallets koppling till frågor om bortträngda minnen och övergrepp mot barn. Det visas ovanligt klart i Håårds artikel. Håård anser sig ha rätten att tvärsäkert uttala sig om vad som hänt eller inte hänt i Thomas Quicks barndom. Och dessutom skryta med att han mådde illa av de påstådda lögnerrna.

Jag tittar noga på bilden av Lennart Håård bredvid artikeln. Jag ser en man som hånfullt avfärdar en berättelse om övergrepp i en barndom som han rimligen inte vet ett skvatt om. Jag ser en arrogant förnekare. Jag märker att även jag börjar må illa...

Ett nästan 40 år gammalt minne

Det var någon gång 1969 eller 1970. Jag gick i terapi hos Gösta Harding, psykiater på Ericastiftelsen. Vi råkade komma in på frågan om könsbyten.

Han var mycket upprörd. Han förklarade att han tyckte att det var samma sak att gå med på könsförändringsoperationer som det vore att sätta ut vakter får att skydda paranoida mot deras inbillade fiender. Transsexualitet var en vanföreställning, enligt honom.

Nu var det min tur att bli upprörd. Dels för hans nästan skamlösa logiska kullerbytta. Parallellen skulle ha hållit om den handlat om en man som trodde att han hade en kvinnlig kropp, och följaktligen gick till läkare för att få p-piller för att slippa bli gravid. I det läget vore det nog klokt av läkaren att vänligt men bestämt säga nej...

Men en önskan är ju inte en vanföreställning. Om en man önskar att bli kvinna är det lika lite en vanföreställnimg som om han exempelvis önskade att bli miljonär. Det var vad jag tänkte, men jag orkade bara mumla fram några oartikulerade protester.

Men min upprördhet hade djupare rötter än så. Vilket jag skulle inse bara några år senare.

Namnbyte

Nej, jag har inte bytt kön (än så länge...) men pseudonymen Kire har gjort det. Det heter från och med nu Kira - och inget annat.

MVH Kira /f.d. Kire/

Min dator är sönder...

...så min närvro här och på andra ställen på nätet kommer att vara mycket reducerad den närmaste tiden.

Rännstensjournalister på Stureplan

Den 29 oktober i år kommer att gå till historien som dagen då en svensk TV-kanal gick över alla gränser i sin kränkning av kvinnor som försökte skydda sina barn. Insider och TV3 står där avslöjade i sin vidrighet. På det mest skamlösa sätt har de genom sin namn- och bildpublicering på förtvivlade flyende mammor objektivt sett gått alla förövares ärenden.

Hur ska man bemöta detta? Ett utmärkt sätt är kanske att som Blog.Consequentia publicera både namn och bilder på en del av de skumraskfigurer som är ansvariga för inslaget. En del av dem verkar till och från hålla till vid Stureplan.

Det är dessa herrar som ska hängas ut med namn och bild - inte de flyende mammorna.

Matrilineärt släktskap

Inför alla dessa debatter om vårdnadstvister kan jag ofta komma på mig själv med att tänka att det hade varit mycket enklare om vi hade haft matrilineärt släktskap. Det är inte något som kan drivas som politiskt krav, förvisso, det är mest en dagdröm.

Matrilineärt släktskap blev en aktuell akademisk fråga under 1800-talet, då etnologer uppmärksammade att det fanns många folk som räknade släktskapet på enbart moderns sida. Det här skapade en hård debatt, där många menade att det matrilineära släktskapet var äldre än det patrilineära. Lewis Henry Morgan drev idén i sin bok ”Ancient Society” från 1877 och Friedrich Engels tog upp idén i sin ”Familjens, privategendomens och statens ursprung” från 1884.

Under 1900-talet övergavs den idén av nästan alla antropologer i väst, men i öststaterna levde den kvar. När sedan östblocket kollapsade marginaliserades åsikten än mer, trots att den faktiskt har en hel del som talar för den.

En annan diskussion var mellan de som i detta släktskap såg rester av ett matriarkat, en åsikt som övergavs av nästan alla antropologer i väst, men levde kvar i bland annat Sovjetunionen. I väst började antropologerna att hävda att kvinnorna inte hade ett dugg mer makt i matrilineära system, en extrem åsikt som idag har modifierats kraftigt av många västantropologer.

I själva verket innebär matrilineärt släktskap en nästan automatiskt starkare ställning för kvinnor, i synnerhet när det kombineras med matrilokal bosättning.

Men vad innebär nu dessa begrepp? Matrilineärt släktskap innebär alltså att släktskapet endast räknas på moderns sida. Det leder till att fadern tillhör en annan släktskapgrupp än barnen, och vid skilsmässa går barnen automatiskt till modern. Det blir än enklare vid matrilokal bosättning, dvs. att mannen och kvinnan vid äktenskap förväntas flytta till kvinnans hus. I dessa samhällen är det ju väldigt enkelt för kvinnan vid skilsmässa – mannen får ta sitt pick och pack och flytta hem till sin modersklan, och kvinnan behåller huset, och vårdnaden om eventuella barn.

Det bör tilläggas att dessa släktskapssystem praktiskt taget alltid är kombinerade med kollektivistiska klansystem, där familjen är en del i en större klangemenskap. Det handlar alltså inte endast om att vår typ av kärnfamiljer är kombinerade med släktskap på moderssidan.

Lustigt nog kombinerar den största matrilineära gruppen idag, Minangkabau-folket på västra Sumatra i Indonesien, detta system med islam. Det är intressant att studera, och borde uppmärksammas av de islamofober som tror att kvinnor alltid är förtryckta i muslimska samhällen. Minangkabau-folkets egna historiska myter handlar om forntida drottningar som tämjde det manliga våldet och de kallar sig faktiskt själva för matriarkala.

I deras variant av islam väljer de noga ut de delar som passar ihop med deras matrilineära system. Det finns en hadith om Muhammad, där han får frågan om vem som mest av allt är förtjänt av vänskap. Han svarar ”din mor”. Men sen då? Han svarar igen ”din mor”. Men sen då? En tredje gång svarar Muhammad: ”din mor”. Men sen då? Muhammad svarar först nu, den fjärde gången, ”din far”.

Denna hadith är oerhört populär hos Minangkabau-folket, vilket inte är så konstigt. Den ger ju en muslimsk legitimitet åt deras matrilineära system.

Minangkabau-folket har sin egen uppfattning om den gamla etnologiska debatten om vilket släktskapssystem som kom först. De hävdar att de själva alltid har varit matrilineära och att alla folk en gång i tiden också har varit det. Jag är benägen att tro att de har rätt.

Karl Marx säljer bra när det är kris

I dessa kristider finns det ett framgångsrecept för de bokförlag som vill tjäna pengar, trots ekonomiska bekymmer. Det är att ge ut Karl Marx.

Det har det tyska akademiska förlaget Karl Dietz Verlag fått inse, då deras upplaga av ”Das Kapital” blivit en bästsäljare. Detta mastodontverk på tre volymer har sålt i 1500 exemplar detta år. Förlagschefen Joern Schuertrumpf säger att även bankdirektörer och företagschefer numera läser Das Kapital för att förstå sin situation.

Verkets popularitet i just Tyskland kanske också beror på att 52 procent av befolkningen i Östra Tyskland, det forna DDR, enligt en opinionsundersökning anser att marknadsekonomin är ett ”olämpligt” ekonomiskt system.

Det är inte endast i Tyskland som Marx säljer bra i kristider. I Island, där den ekonomiska krisen slår som hårdast, har i alla fall ett bokförlag hittat en lönsam nisch. Denna höst ger det nämligen ut ”Kommunistiska Manifestet” som nyutgåva...

Källa marxist.com

"Tv3 hetsar mot kvinnor som flytt männen för barnens skull"

Vill tipsa om en bra artikel om Insiders obehagliga hets mot gömda mammor, från nättidningen Yelah.net.

”Att krossa OAS” – om ett minne från sjuårsåldern

Det finns minnen som står ut bland andra minnen som något väldigt speciellt. Det finns minnen man minns exakt och som känns som det var igår. Det finns minnen som känns viktiga, avgörande, nästan ödesmättade.

De flesta sådana är förstås personliga. Men ibland kan det vara något ytligt sett inte personligt alls. Som ett minne av en nyhetssändning, från någon gång på våren 1962.

Jag var sju år. Jag var ovanligt brådmogen, jag hade kunnat i läsa några år. Jag läste tidningar, jag lyssnade på nyheter. Jag förstod inte så mycket, men en del tyckte jag att jag förstod. Som det där med Algeriet.

Redan något år innan dess hade jag tittat och jämfört på kartor som ibland fanns i slutet av almanackor. En sak som märktes var att på Afrikakartorna hade saker förändrats. Från stora gråa och röda områden som kallades franska respektive brittiska Afrika hade en mängd små nationer skapats. De fick nya färger på kartorna. Jag visste att det betydde att folk hade blivit fria.

Men ibland gick det inte så smärtfritt. I Kongo var det krig, men det förstod jag inget av. Algerietkriget var lättare att förstå sig på.

Det var så enkelt. Algeriet vill bli fritt från Frankrika, men Frankrika tillät det inte. Därför blev det krig. Men sedan hade general Charles de Gaulle som styrde Frankrike gått med på att landet skulle få bli fritt. Då bildades en otäck hemlig organisation av militärer som kallades OAS (det stod för ”Organisation de l'armée secrete”, men jag kunde förstås inte franska) som med mord, bombattentat och andra våldsdåd ville fortsätta förtrycket.

Jag tyckte intensivt illa om OAS, som för mig blev något av ondskan personifierad. Jag hoppades att de skulle besegras.

Så till minnet, som torde vara någon gång från våren 1962. Jag sitter på en soffa i köket i farmors hus på landet. I andra ändan av rummet står en radio. Den är på, och det blir nyheter. Nyhetsläsaren berättar om ett uttalande av de Gaulle. I detta säger han att alla statens resurser ska sättas in för att krossa OAS. Jag minns inte hela meningen, men jag är säker på att ordföljden ”att krossa OAS” förekom.

Jag minns hur tagen jag blev. Jag rös. Jag minns hur jag kände att detta var något både hoppfullt och centralt.

Just de sekunderna är som inbrända i minnet. Jag kommer aldrig att glömma det.

De Gaulle blev något av en hjälte för mig, vilket ju var lite naivt. Trots allt kom han själv till makten 1958 med hjälp av de officerare som sedan skulle bilda OAS, och han fortsatte kriget i flera år efter att han tog makten. Och i ett annat läge skulle han kanske ha allierat sig med de som han nu bekämpade.

Men nu gjorde han inte det. Och för mig blev han en man som frivilligt avstod från att förtrycka andra och var villig att gå i kamp mot de som ville fortsätta att förtrycka.

Min beundran för de Gaulle höll i sig flera år. Långt senare, något av de första skolåren, fick jag frågan vilket andra språk efter engelska jag skulle vilja välja, när det blev dags för det. Jag svarade: ”Jag vill läsa franska, för att kunna det språk som general de Gaulle talar” .

Men när det ytterligare några år senare verkligen blev dags för att välja franska eller tyska, måste min beundran för de Gaulle klingat av, för jag valde tyska. Tyvärr, för jag läste det tre år, lärde mig nästan inget, och har sedan dess glömt det lilla jag lärde mig.