Jag har faktiskt varit ”sexliberal” själv. Det är länge sedan nu och det varade inte länge. Det var ungefär i tre års tid, mellan 1968 och 1970. När jag var mellan 13 och 15 år.
Nu är det kanske vanligt att ungdomar i den åldern, åtminstone killar, blir ”sexliberaler”. Åtminstone var det så då.
Jag läste allt jag kom över om sex, inklusive Kinseyrapporten. Jag tittade fascinerat på denna rapports diagram över frekvensen av olika sexuella läggningar. Jag var fascinerad av statistik, det verkade så ”objektivt” och ”vetenskapligt”.
Jag var en militant anhängare av såväl porr som prostitution. Jag läste aldrig grov porr själv, utan nöjde mig med att ibland köpa ”herrtidningar” som FiB/Aktuellt. Deras bilder var verkligen försiktiga, om man jämför med dagens motsvarigheter! Det handlade i princip om bilder av halvnakna kvinnor, utan explicita sexuella inslag.
Men poängen var inte vad jag läste - när jag någon gång fick syn på en ”riktig” porrtidning blev jag äcklad och tittade snabbt bort. Nej, det var principen. Jag var stenhårt för all den pornografi jag själv inte ville titta på.
Jag hade nämligen idén att allt negativt i sexualiteten berodde på att vi levde i ett samhälle med sexuella hämningar och att om allt släpptes fritt skulle avarterna försvinna av sig själv.
Prostitution, då? Fattade jag inte att den var kopplad till kvinnoförtryck? Nej, faktiskt inte. Jag visste att det fanns ett kvinnoförtryck, och jag visste att det fanns prostitution, men jag kopplade inte ihop sakerna.
Min bild av prostitution var under flera år starkt präglad med en intervju med en prostituerad jag läste i en veckotidning 1968. Där berättade hon hur hon hade haft en man med ett deformerat könsorgan som kund. Hon beskrev med stor empati hur synd det var om honom, och hur viktigt det var att det fanns prostituerade, eftersom alla vanliga kvinnor skulle äcklas av hans vanställda organ. Jag tyckte att hennes inställning var fin och människovänlig…
Jag läste som sagt allt jag kom över, men när jag sommaren 1969 läste Ullerstams ”De erotiska minoriteterna” var det första gången jag fylldes av obehag. Inte för hans försvar av porr och prostitution utan för något annat, som var svårt att ta på. Dels hans avvisande av alla psykologiska förklaringar till sexuella avvikelser. Jag hade som en bestämd åsikt att om man fick sexuell lust av att bli slagen måste det bero på trauman i ens barndom, och att det var viktigare att komma åt dessa än att ”leva ut” sina sexuella känslor.
Men för Ullerstam var all psykoanalys ”nypuritanism”, det gällde inta alls att förklara – utan att leva ut.
Men det fans något annat också. Jag tyckte att det fanns en sliskig sentimentalitet i hans beskrivning av hur synd det var om alla ”minoriteter”. Visst, det var det säkert, men det fanns något i hans tonfall som fick mig at bli misstänksam. Jag retades också lite över att han verkade ogilla kvinnor, eftersom de hade mindre intressanta perversioner.
Men jag fortsatte att vara sexliberal. Jag fortsatte att tro att vägen till den totala friheten var att sexualtabuna krossades. De mer neurotiska sexuella läggningarna som sadism trodde jag var perverterade resultat av att sexualiteten var hämmad. När allt blev öppet, ohämmat skulle dessa försvinna av sig själv, och en harmonisk värld skulle skapas.
Sexuella övergrepp på barn reflekterade jag aldrig över – troligen för att jag inte vågade tänka tanken. Ullerstams avsnitt om ”pedofili” och ”incest” gled jag snabbt förbi, med obehag, utan att reflektera över det. Det var inte lämpligt att tänka på sånt, för mig, just då. Däremot var jag väldigt engagerad mot andra typer av förtryck av barn. Jag var en hård motståndare till aga, och till en auktoritär och moralistisk uppfostran av barn. Att en viss typ av ”sexuell frigjordhet” kunde kombineras med ett än värre förtryck av barn var en tanke jag inte vågade tänka.
Men på något sätt föll hela denna världsbild snabbt sönder 1971. Jag blev socialist, kom i kontakt med grupper på den yttersta vänsterkanten. Jag lärde mig om socialt förtryck, om klasser, om kvinnoförtryck.
Det första jag insåg var att jag hade haft helt fel om prostitution. Jag insåg hur absurd min naiva bild av den var, och hur prostitution var kopplad till ojämlikheter både var det gällde klass och kön.
Men snart insåg jag att även porrindustrin var en del av en sexuell exploatering, och att det grundläggande förtrycket i samhället inte var ett förtryck av ”sexualitet” i allmänhet, och att en socialistisk/marxistisk grundsyn var betydligt mer förankrad i verkligheten.
Det fanns rester kvar av sexliberalism i min världsbild, vilket jag kanske återkommer till senare. Men i stort sett försvann den 1971. Den naiva synen 1968-1970 hade nog varit bekväm. Samhället var i grunden på väg till något bättre, och att sexuella tabun föll, och barnuppfostran blev mindre auktoritär, skulle nästan automatiskt leda till en finare värld. Nu ersattes denna åsikt med åsikter om exploatering, klasser, socialt förtryck och – revolutionens nödvändighet. Mer realistiskt, ja, men också mycket mer obekvämt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar