"Farväl, min kära"

Jag fick ett mail från Soleka förlag för ett tag sedan eftersom jag skrivit om Jenny Berthelius. De ville, naturligt nog, att jag skulle läsa (och skriva om?) den bok av Jenny Berthelius de själva gett ut, Näckrosen från 2007.

Och det ska göra, men först tänker jag läsa om alla hennes (vuxen)deckare i kronologisk ordning. Just nu har jag läst klart den tionde av dem, "Farväl min kära" från 1976. Och därmed har jag kommit till den sista av hennes böcker som jag minns jag tyckte var verkligt bra.

Så innan jag går vidare lite kort om dessa tio första böcker. De utspelar sig alla i ungefär samma miljö i Skåne, personer, familjer, och poliser dyker upp igen i bok efter bok. Alla förekommer inte i alla böckerna, men det är tillräckligt ofta för att man gradvis tycker sig känna personerna. Det ger en familjeliknande stämning, och bidrar till att skräcken blir vardaglig.

En annan sak som kommer igen är motivet med den ensamma människan som sakta snärjs in i ett nät av intriger, hotfulla tecken, skuggor... Läsaren kommer snabbt fram till att just denna person kommer att sluta som ett mordoffer, men så blir det ofta inte. Utsattheten, paranoian, ensamheten, skildras mycket bra av Jenny Berthelius. Den skildras på ett empatiskt, inkännande sätt.

Men också cynism, likgiltighet och brist på empati. Den finns lite överallt, och inte alls endast hos den tilltänkte mördaren. Ett av de bästa, och mest skrämmande exemplen på detta ser vi i "Offret" från 1972. Grymheten och den iskalla beräkningen hos den kvinnliga konstnär som genom en skamlös utpressning förmår en motvillig och rädd ung bräcklig kvinna att ställa upp som modell till en målning, som ska föreställa ett människooffer från grekisk mytologi, är även den skildrad med en sorts inlevelseförmåga. Detta motiv kan ju te sig som inte speciellt skrämmande, men läsaren får snart den otäcka känslan att steget till ett verkligt offer inte är speciellt stort.

Men även grymheten, cynismen och skräcken blir hos Berthelius "familjär", den vävs in i de alldagliga relationerna. Det mörker som kan finnas i de "vanligaste" relationer är ständigt närvarande - ibland öppet, ibland som lätt spöklika antydningar. Men det är förstås ingen konsekvent cynisk värld som skildras - medkänslan finns där som en motpol, även om den ibland verkar finnas endast som en potential.

Allt detta gäller de tio första böckerna, som jag uppskattar mycket. Möjligen med undantag av den tredje, den prisbelönta "Den heta sommaren", som jag aldrig riktigt förstått mig på.

Nu ska jag börja läsa de senare, som jag då det begav sig tyckte var klart sämre. Jag hade kanske fel? Det ska bli spännande att se vad jag tycker 25-30 år senare!