Gudinnevecka

Jag har just kommit från Näsåker. Där har det varit en gudinnevecka arrangerat av Den Uppvaknande Gudinnans Center/ Kvinnominne. De som vill titta lite på vad det är för något kan gärna kolla på deras hemsida på http://kvinnominne.se/

Jag var nu bara där de två sista dagarna. Jag var inbjuden för att hålla två föredrag om debatten om gudinnetro och matriarkala samhälen.

Jag vill bara säga att trots att jag bara var där två dagar kände jag mig oerhört glad över att vara där. Det var så fint, hela stämningen gjorde mig glad. Det var en tillställning präglad av glädje, entusiasm, humor – och för all del en hel del kaos också…

Ja, det var entusiasm – men absolut ingen fanatism. Det var inte någon sekt i vardande som tog initiativet… Det var helt enkelt en grupp kvinnor, som ville få ämnet gudinnetro och det gudomligt kvinnliga belyst ur olika synvinklar.

Jag är tacksam och rörd för att jag blev inbjuden, och jag kände mig på ett djupgående sätt hemma där.

Det ska bli en ny gudinnevecka nästa år, och jag kan rekommendera alla som är intresserade av ämnet att hålla utkik på Kvinnominnes hemsida när det börjar närma sig. Jag tror nästan alla som var där var nöjda, och det blir nog ännu bättre nästa år…

Vad är det för fel på Hovsjö?

Med anledning av att SL/Swebus dragit in turerna till vissa busshållplatser till Hovsjö på kvällar och helger, har de mest vulgära kommentarer synts till i media och på nätet. I Länstidningens i Södertälje nätupplaga, och på vissa bloggar, har Hovsjö utmålats som ett laglöst land, där polisen inte vågar sätta sin fot. Jag förstår ingenting. Jag har bott i Hovsjö i nästan ett halvår, och har aldrig märkt något av den laglösheten. Jag har aldrig sett ett enda slagsmål, jag har aldrig blivit hotad, aldrig trakasserad… På nätterna är det tyst utomhus, även på helgkvällar.

Nu har ju hela befolkningen i Hovsjö drabbats av några förvirrade stenkastares handlingar, i och med att turerna till bland annat Hovsjö centrum dragits in. Sånt kallas ju kollektivbestraffning, och många är upprörda. Hyresgästföreningen har protesterat, och det med all rätt. Varför ska alla måsta drabbas av vad någon promille av Hovsjös invånare sysslat med?

Och vad gäller mediabilden av Hovsjö, kan man undra sig vilka som sprider den, och varför. Den är rasistisk, och har i stort sett inget alls med situationen i Hovsjö att göra.

För min del är jag ledsen för att bussen drogs in, eftersom skälet att jag omedelbart tog lägenheten var att bussen stannade alldeles utanför mitt hus. Det kändes skönt. Nu har den fördelen försvunnit. Kan man inte försöka göra något åt den promille som vandaliserar istället för att införa kollektivstraff för alla?

Firar jag 6 juni?

I media kommer det till och från artiklar som verkar beklaga att ”vi svenskar” har en så svag nationalkänsla. För att råda bot på detta har de styrande sett till att 6 juni förvandlats till en ”riktig” nationaldag. Man har ersatt annandag pingst med 6 juni. Det var ju i och för sig för väl att borgarna inte var så starka så att det var 1 maj som fick stryka på foten.

Annandag pingst var dock bättre än 6 juni. Man kan tycka vad man vill om kristendomen, men det är ändå en religion som är internationell, och betonar det gemensamma som förenar alla människor oavsett nationalitet. 6 juni har så vitt jag fattar kopplingar till Gustav Vasa, och olika regeringsformer genom historien. Det är minnesdagar för de härskande, inte för folket. Inte något jag tycker är så mycket att fira.

Att svenskar är så lite nationalistiska är väl snarat en fördel. Det avspeglar kanske arbetarrörelsens styrka under 1900-talet. Nu när alla ideal ska upplösas i en allmän marknadsliberalism ska vi, som en kompensation, få några nationella ideal att samla oss runt. Eller så var det tänkt. Förhoppningsvis kommer det inte att fungera.

Själv tycker jag 6 juni i allmänhet är en obehaglig dag, och det har inte blivit bättre sedan den blev helgdag. Men jag har faktiskt en sak jag vill fira den dagen. För mig är 6 juni dagen då jag 1967 som tolvåring gick på min första klassfest. Jag hade isolerat mig från min grundskoleklass och äntligen lät jag övertala mig om att gå på en klassfest på kvällen. Det var faktiskt en underbar kväll. Jag fick plötsligt en del i en gemenskap jag hade gjort allt för att slippa vara med i åren innan.

Och detta år är det ju dessutom 40 år sen dess. Det gör att just idag faktiskt är en lite speciell dag för mig…

Känns det igen?

Som framgår av en artikel i DN har på nytt en man som dömts för sexuella övergrepp mot sin dotter fått resning av HD. Jag kan nästan inget om fallet ifråga, men jag känner till motiveringarna för att mannen ska få resning. Det är att flickan visat sig ha berättat om att hon även utsatts för övergrepp av andra män än fadern. Närmare bestämt handlar det om kollektiva sadistiska övergrepp.

Känns det igen? Det som är så bedrövligt med dessa, och liknande, fall är att varje berättelse om övergrepp av sadistisk karaktär med flera förövare, på något märkligt sätt anses minska trovärdigheten hos den som berättat om andra övergrepp. Det skulle lika gärna gå att argumentera för att de ökar trovärdigheten, för det kan knappast finnas ett enda rimligt skäl till att någon skulle hitta på en sådan berättelse.

Som den amerikanska terapeuten Jean M Goodwin påpekat minskar sannolikheten att någon ska tro på berättelser om övergrepp, ju grövre och mer sadistiska de är. Och om det dessutom genomförts av en grupp kommer nästan ingen att tro på det.

Så förövarna har en mycket bra metod att krossa en överlevares trovärdighet. De kan samla ihop sig till en grupp, och genomföra en sadistisk ritual. Då kan de vara nästan säkra på att de aldrig kommer att bli fällda.

Istället för att i efterhand använda det som ett exempel på att någon saknar trovärdighet borde rättsväsendets reaktion på sådana berättelser vara enkel. Omedelbart då det blir känt, borde de misstänkta tas in på förhör, husrannsakningar genomföras och teletrafiken kontrolleras.

Sådant sker aldrig. Om det skedde skulle ett och annat avslöjas. Om detta är jag helt säker…

TILLÄGG 26/11 2009.
Den här gången gick det annorlinda än det brukar i sådana fall. När hovrätten tog upp fallet i september 2007 fälldes mannen på nytt.