På ett sätt känns det aningen desperat. Jag är 52 år och har aldrig upplevt mig som vuxen man. Jag har alltid reagerat negativt på att bli betraktad som man, och kroppen känns i stort sett alltid som främmande. När höll på att komma upp i tonåren fick jag oerhörda ångestattacker. Det berodde förvisso på annat också, men jag tror att ångesten förstärktes över att jag utvecklade en manlig vuxen kropp jag inte ville ha. Och ju äldre jag blir ju obehagligare blir det.
Jag vet bara inte vad jag vill vara istället. Ibland tror jag att jag vill vara kvinna, ibland att jag inte vill ha någon vuxensexualitet alls, dvs. att jag skulle vilja vara kastrerad… Det sistnämnda lär jag aldrig kunna få, det förstnämnda skulle jag rent teoretiskt kunna få om jag ställde upp på en massa psykologintervjuer och bevisade att jag vill vara kvinna genom att gå i kvinnokläder – eller? Vad då kvinnokläder?
Om jag vore kvinna skulle jag gå i t-shirt och jeans, men det gör jag ju nu också. Jag har inget behov av att på ett spektakulärt sätt se ”kvinnlig” ut.
Jag gör inget åt dessa saker, har aldrig gjort det. Men det måste jag göra snart, paniken bara växer…
Frågan är bara vad och hur.
Om jag skulle ”byta kön” har jag ingen aning om jag skulle bli heterosexuell eller lesbisk eller asexuell – eller någon kombination av dessa. Men det är inte det väsentliga, det viktigaste är att slippa vara man… Vilka saker som skulle kunna hända när jag väl slipper det som jag reagerade med sådan panik på i förpuberteten har jag ingen aning om… Det kanske blir trist, dötrist, tråkigt…. eller kanske helt underbart, för att nu citera Askungen.
Förr eller senare ska jag dö, tyvärr, höll jag på att säga, och jag vill inte dö som ”man”. På något sätt måste jag komma ur in passivitet och göra något åt saken. För tiden bara går och går…
torsdag 13 september 2007
tisdag 11 september 2007
Öppet brev till Jasenko Selimovic
/Jasenko Selimovic är chef för radioteatern och stoppade Linnéa Liljas pjäs Under Skalet den 1 september. Han uttalade sig om saken i P1:s program Media igår./
Hej, vill bara ställa en liten fråga med anledning av ditt uttalande i P1:s program Media. Där säger du att ni ska kontrollera trovärdigheten i Linnéa Liljas Under Skalet för att avgöra om programmet kan sändas. Jag skulle gärna vilja veta, hur tänker ni göra det?
Tänker ni starta en polisutredning om anklagelserna om incest? Om brott som begicks på (så vitt jag fattar) 50- och tidigt 60-tal? Tänker du snoka reda på författarens identitet och intervjua släktingar? Kriminaltekniskt undersöka det material som pjäsen bygger på?
Eller är det bokens, och inte pjäsens, trovärdighet som ska kontrolleras? I så fall är det ännu knepigare får då krävs en enorm undersökande journalistik och polisiära resurser. Du får försöka identifiera de i boken beskrivna och ej namngivna personerna och sedan ta reda på om de hade alibin vid tidpunkter... men, vänta vilka tidpunkter? Inga tidpunkter nämns i boken. En massiv polisutredning om anklagelser om rituella övergrepp för över 40 år sedan torde inte ingå i Radioteaterns uppgifter. Det är dessutom omöjligt och det vet du.
Kort sagt, det är omöjligt för dig att kontrollera trovärdigheten. Du får helt enkelt acceptera, som alla vettiga chefer skulle göra, att det är en kontroversiell pjäs och en kontroversiell bok. I sådana fall finns det alltid några som ifrågasätter trovärdigheten. Om alla program där trovärdigheten ifrågasätts skulle förbjudas skulle till och med väderrapporterna förbjudas.
Hälsningar Erik Rodenborg
PS. Som före detta medlem i Låt Bosnien Leva kan jag dessutom inte låta bli att komma med följande kommentar. Hur många serbchauvinister ifrågasatte inte trovärdigheten i rapporterna om Srebrenica och andra massakrer? Anser du att en pjäs om Srebrenica borde ha stoppats under 90-talet om serbchauvinister hade ifrågasatt trovärdigheten?
Hej, vill bara ställa en liten fråga med anledning av ditt uttalande i P1:s program Media. Där säger du att ni ska kontrollera trovärdigheten i Linnéa Liljas Under Skalet för att avgöra om programmet kan sändas. Jag skulle gärna vilja veta, hur tänker ni göra det?
Tänker ni starta en polisutredning om anklagelserna om incest? Om brott som begicks på (så vitt jag fattar) 50- och tidigt 60-tal? Tänker du snoka reda på författarens identitet och intervjua släktingar? Kriminaltekniskt undersöka det material som pjäsen bygger på?
Eller är det bokens, och inte pjäsens, trovärdighet som ska kontrolleras? I så fall är det ännu knepigare får då krävs en enorm undersökande journalistik och polisiära resurser. Du får försöka identifiera de i boken beskrivna och ej namngivna personerna och sedan ta reda på om de hade alibin vid tidpunkter... men, vänta vilka tidpunkter? Inga tidpunkter nämns i boken. En massiv polisutredning om anklagelser om rituella övergrepp för över 40 år sedan torde inte ingå i Radioteaterns uppgifter. Det är dessutom omöjligt och det vet du.
Kort sagt, det är omöjligt för dig att kontrollera trovärdigheten. Du får helt enkelt acceptera, som alla vettiga chefer skulle göra, att det är en kontroversiell pjäs och en kontroversiell bok. I sådana fall finns det alltid några som ifrågasätter trovärdigheten. Om alla program där trovärdigheten ifrågasätts skulle förbjudas skulle till och med väderrapporterna förbjudas.
Hälsningar Erik Rodenborg
PS. Som före detta medlem i Låt Bosnien Leva kan jag dessutom inte låta bli att komma med följande kommentar. Hur många serbchauvinister ifrågasatte inte trovärdigheten i rapporterna om Srebrenica och andra massakrer? Anser du att en pjäs om Srebrenica borde ha stoppats under 90-talet om serbchauvinister hade ifrågasatt trovärdigheten?
söndag 9 september 2007
Isis...
ISIS är en organisation för yrkesverksamma som arbetar mot sexuella övergrepp mot barn. De har också gjort en fin film som handlar om hur svårt att få en förövare fälld, ”Älskar alla sina barn?”. Jag såg den på Trasdockan igår. Den var mycket sevärd.
Sitt namn har organisationen fått efter den egyptiska gudinnan Isis. Det synes mig vara ett bra val av namn…
Många tror att motsättningen mellan gott och ont är något som förts in i det religiösa tankelivet i och med kristendomen, eller judendomen. Många har föreställningen att begrepp som ont och gott inte fanns i de förkristna religionerna.
Denna föreställning sprids idag också i New age-miljöer och i nyhedniska grupper, som ofta tycks tro att "ondska" är ett tvivelaktigt kristet begrepp, som skapat skuldkänslor och splittring. Och, som sagt, var frånvarande i de tidigare religionerna.
Men det är inte sant. Ett bra exempel är just den klassiska myten om Isis och Osiris. Dess kärna är just kampen mellan gott och ont. I denna myt kämpar Isis mot den onde guden Set, som har mördat och styckat Osiris, Isis´ make. Dessutom begår Set sexuella övergrepp mot deras barn, Horus. Isis tar upp kampen mot Set, lyckas återuppliva Osiris, och får till sist Set fälld i gudarnas domstol. Set förknippas sedan i den egyptiska religionen med våld, hotande fiender och den döda, sterila öknen.
Isisgestalten har troligen inspirerat kristendomen - det finns till och med forskare som föreslagit att namnet Jesus har konstruerats på grund av dess likheter med namnet Isis. (Jesus hette egentligen inte Jesus, utan Josua!). Det är också ganska så klart att Isiskulten inspirerat den senare Mariakulten.
För ungefär tio år sedan blev jag fascinerad av Isisgestalten. Jag började läsa allt jag kom över om Isis, satte upp bilder av henne på väggen, började till och med be till henne...
Jag tilltalades av att denna gudinnegestalt i berättelserna inte bara så där i största allmänhet är en omvårdande modergudinna utan att hon faktiskt i myterna och tron aktivt kämpar mot ondskan. Och det fanns också på många andra sätt något speciellt med Isisgestalten...
Men när jag sedan undersökte vad de nyhedniska grupper som fokuserar på Isis sade blev jag oftast grymt besviken. De nyhedniska miljöerna idag vill som sagt ofta inte höra talas om ondska, än mindre föra en aktiv kamp mot den. De avfärdar ofta tal om "ondska" som "kristen dualism". Och i det här fallet konstruerar de följaktligen upp en ofarlig Isisfigur, och bortser från vad de centrala myterna om henne faktiskt säger. Isis blir i deras version något tamt, något privat – och något okontroversiellt.
Därför tycker jag att nätverket ISIS på ett fint sätt tolkar berättelserna om gudinnan bättre än de flesta "nyhedniska” beundrare av henne. Den Isis som i myten förde en kamp på liv och död mot ondskan skulle, det är jag övertygad om, känna igen sig bättre hos de som kämpar mot sexuella övergrepp mot barn än hos de nyhedningar som gör henne till en symbol för endast inåtvänt begrundande.
För mig har Isisgestalten varit en kraft i över tio år. Och myten om henne ett meningsfullt drama om att ondskan kan besegras.
Sitt namn har organisationen fått efter den egyptiska gudinnan Isis. Det synes mig vara ett bra val av namn…
Många tror att motsättningen mellan gott och ont är något som förts in i det religiösa tankelivet i och med kristendomen, eller judendomen. Många har föreställningen att begrepp som ont och gott inte fanns i de förkristna religionerna.
Denna föreställning sprids idag också i New age-miljöer och i nyhedniska grupper, som ofta tycks tro att "ondska" är ett tvivelaktigt kristet begrepp, som skapat skuldkänslor och splittring. Och, som sagt, var frånvarande i de tidigare religionerna.
Men det är inte sant. Ett bra exempel är just den klassiska myten om Isis och Osiris. Dess kärna är just kampen mellan gott och ont. I denna myt kämpar Isis mot den onde guden Set, som har mördat och styckat Osiris, Isis´ make. Dessutom begår Set sexuella övergrepp mot deras barn, Horus. Isis tar upp kampen mot Set, lyckas återuppliva Osiris, och får till sist Set fälld i gudarnas domstol. Set förknippas sedan i den egyptiska religionen med våld, hotande fiender och den döda, sterila öknen.
Isisgestalten har troligen inspirerat kristendomen - det finns till och med forskare som föreslagit att namnet Jesus har konstruerats på grund av dess likheter med namnet Isis. (Jesus hette egentligen inte Jesus, utan Josua!). Det är också ganska så klart att Isiskulten inspirerat den senare Mariakulten.
För ungefär tio år sedan blev jag fascinerad av Isisgestalten. Jag började läsa allt jag kom över om Isis, satte upp bilder av henne på väggen, började till och med be till henne...
Jag tilltalades av att denna gudinnegestalt i berättelserna inte bara så där i största allmänhet är en omvårdande modergudinna utan att hon faktiskt i myterna och tron aktivt kämpar mot ondskan. Och det fanns också på många andra sätt något speciellt med Isisgestalten...
Men när jag sedan undersökte vad de nyhedniska grupper som fokuserar på Isis sade blev jag oftast grymt besviken. De nyhedniska miljöerna idag vill som sagt ofta inte höra talas om ondska, än mindre föra en aktiv kamp mot den. De avfärdar ofta tal om "ondska" som "kristen dualism". Och i det här fallet konstruerar de följaktligen upp en ofarlig Isisfigur, och bortser från vad de centrala myterna om henne faktiskt säger. Isis blir i deras version något tamt, något privat – och något okontroversiellt.
Därför tycker jag att nätverket ISIS på ett fint sätt tolkar berättelserna om gudinnan bättre än de flesta "nyhedniska” beundrare av henne. Den Isis som i myten förde en kamp på liv och död mot ondskan skulle, det är jag övertygad om, känna igen sig bättre hos de som kämpar mot sexuella övergrepp mot barn än hos de nyhedningar som gör henne till en symbol för endast inåtvänt begrundande.
För mig har Isisgestalten varit en kraft i över tio år. Och myten om henne ett meningsfullt drama om att ondskan kan besegras.
söndag 2 september 2007
Yttrandefrihet i Sverige: exemplet Linnéa Lilja
Bara några minuter innan Linnéa Liljas pjäs Under Skalet skulle sändas av radioteatern kom beskedet att den hade ställts in. Anledningen, sades det, var att trovärdigheten i berättelsen ifrågasatts. Om Sveriges Radio skulle stryka alla inslag vars trovärdighet kan ifrågasättas skulle de knappast ha några inslag kvar. Det här är ett klart besked från de som har makten: yttrandefriheten gäller inte överlevare från sadistiska övergrepp i barndomen. Att berätta om sin egen verklighet är inte tillåtet i Sveriges Radio, inte ens om det sker anonymt och namnen är ersätta med pseudonymer.
Det har nu blivit alldeles uppenbart vad yttrandefriheten i Sverige är och inte är. Yttrandefrihet i Sverige är att få rita en bild av Muhammed som en hund. Detta är en mycket viktig frihet, sägs det, och det ska vi minsann lära alla muslimer, som inte fattar vilka omistliga värden som går förlorade om vi tummar på den friheten. Men att få berätta om vad man utsatts för i barndomen är inte tillåtet, för dessa berättelser är ju inte "trovärdiga".
Jag saknar ord för att karakterisera denna inställning, och om jag finner dem är det nog ändå ord som inte lämpar sig i tryck...
Men "Under skalet" var uppenbarligen farlig. Läs gärna boken - så får ni se vad som var så farligt...
Det har nu blivit alldeles uppenbart vad yttrandefriheten i Sverige är och inte är. Yttrandefrihet i Sverige är att få rita en bild av Muhammed som en hund. Detta är en mycket viktig frihet, sägs det, och det ska vi minsann lära alla muslimer, som inte fattar vilka omistliga värden som går förlorade om vi tummar på den friheten. Men att få berätta om vad man utsatts för i barndomen är inte tillåtet, för dessa berättelser är ju inte "trovärdiga".
Jag saknar ord för att karakterisera denna inställning, och om jag finner dem är det nog ändå ord som inte lämpar sig i tryck...
Men "Under skalet" var uppenbarligen farlig. Läs gärna boken - så får ni se vad som var så farligt...
fredag 31 augusti 2007
Linnéa Lilja i radioteatern
I morgon klockan 13.30 i P1 spelar radioteatern en föreställning, som utgår från Linnéa Liljas bok "Under Skalet". Av döma av hur den presenteras på Sveriges Radios hemsida kommer föreställningen så vitt jag förstår att koncentrera sig på frågan om faderns skuld, men den som läst boken vet att Linnéa Liljas självbiografiska berättelse också handlar om organiserade sadistiska övergrepp i rituella former.
Därför är det en stor händelse att detta sänds i P1. När "Under Skalet" kom ut våren 2005 var tystnaden så massiv att man kunde höra en snöflinga falla. Bortsett från en (positiv) recension i Norrländska Socialdemokraten var det tyst. Själv försökte jag sprida information om den på nätet, men när jag försökte få in en recension i "vänster"tidningen "Stockholms fria tidning" blev det hela bara pinsamt.
I flera månader försökte denna tidnings kulturredaktör låtsas som om han funderade på att ta in den, tills jag slutligen insåg att detta förmenta grubbel bara var en dåligt maskerad refusering. Uppenbarligen var denna fråga lika känslig för den "fria" tidningen i Stockholm som det var för den etablerade borgerliga pressen.
Men lyssna gärna på P1 i morgon 13.30. Och läs sedan gärna boken också!
Därför är det en stor händelse att detta sänds i P1. När "Under Skalet" kom ut våren 2005 var tystnaden så massiv att man kunde höra en snöflinga falla. Bortsett från en (positiv) recension i Norrländska Socialdemokraten var det tyst. Själv försökte jag sprida information om den på nätet, men när jag försökte få in en recension i "vänster"tidningen "Stockholms fria tidning" blev det hela bara pinsamt.
I flera månader försökte denna tidnings kulturredaktör låtsas som om han funderade på att ta in den, tills jag slutligen insåg att detta förmenta grubbel bara var en dåligt maskerad refusering. Uppenbarligen var denna fråga lika känslig för den "fria" tidningen i Stockholm som det var för den etablerade borgerliga pressen.
Men lyssna gärna på P1 i morgon 13.30. Och läs sedan gärna boken också!
söndag 26 augusti 2007
Nån därnere måste gilla mig
Jag skrev tidigare om Lagen om alltings allmänna djävlighet – detta egocentriska begrepp, som baserar sig på den vidskepliga föreställningen att tillvaron gaddat sig samman mot just mig.
Den blir aktuell idag, när jag får reda på att bussarna till Hovsjö centrum på nytt ställts in.
Vad har det med loaad att göra? Tja, när jag tog den här lägenheten var jag lite tveksam. Men det som fick avgöra saken var att bussen stannade alldeles utanför huset. Det gav mig en känsla av trygghet. En väldigt positiv känsla. Jag tycker inte om att gå i mörkret en längre sträcka när jag kommer hem sent.
Den 4 maj drogs bussarna till Hovsjö centrum in på kvällar och helger. Anledningen sades vara att det hade kastats sten mot dem. Tydligen bara vid just Hovsjö centrum där jag bor, för de enda hållplatser som drogs in var de två hållplatserna vid just Hovsjö centrum.
Några månader senare var det meningen att trafiken skulle återupptas. Men det hann inte börja förrän någon på nytt hade kastat stenar mot bussarna – just vid Hovsjö centrum. Trafiken ställdes in igen.
I måndags kväll återupptogs trafiken hit igen. Det kändes underbart. Men idag söndag kommer nyheten att någon har skjutit (!) mot bussarna. Trafiken ställs alltså in igen. Och på nytt just till Hovsjö centrum.
Om jag ska fortsätta att vara egocentrisk får jag bara bistert parafrasera Carola och säga att nån därnere måste gilla mig. Känns inte kul alls.
Om jag lämnar egocentriciteten för en stund kan man undra sig vad det är för speciellt med Hovsjö. Att ungdomar ibland inte gillar poliser är ju inget ovanligt.
Men vem kan ha något emot bussar? Antar att de som skjuter mot bussar själva åker motorcykel, och inte är i behov av kollektivtrafik. Eller?
Men även på ett annat sätt verkar Hovsjö vara ovanligt. Om någon skjuter mot bussar, borde det logiska vara att polisen griper in, och tar fast de som gör det – inte att bussturen inställs. Men nu går det ett rykte om att polisen inte vågar sig in i Hovsjö.
Varför? Jag har alltså bott här i åtta månader nu, och inte sett ett enda slagsmål. Men dessa ungdomar riktar kanske sina aggressioner endast mot poliser och bussar? Mysteriet tätnar.
Själv har jag påverkats mycket av de indragna busslinjerna. Jag har dragit mig för att vara borta sent, och sett att jag kommit tillbaka innan det blivit mörkt. Kanske dumt, eftersom Hovsjö verkar vara så lugnt. Men vem vet, om jag inte aktar mig kanske någon i ett i övrigt osynligt ungdomsgäng tar mig för en polis eller en busschaufför?
Bedrövligt är det i alla fall.
Tillägg
Inställningen av busstrafiken till Hovsjö blev inte permanent denna gång...nu går de som vanligt även kvällar och helger. Peppar, peppar...
Den blir aktuell idag, när jag får reda på att bussarna till Hovsjö centrum på nytt ställts in.
Vad har det med loaad att göra? Tja, när jag tog den här lägenheten var jag lite tveksam. Men det som fick avgöra saken var att bussen stannade alldeles utanför huset. Det gav mig en känsla av trygghet. En väldigt positiv känsla. Jag tycker inte om att gå i mörkret en längre sträcka när jag kommer hem sent.
Den 4 maj drogs bussarna till Hovsjö centrum in på kvällar och helger. Anledningen sades vara att det hade kastats sten mot dem. Tydligen bara vid just Hovsjö centrum där jag bor, för de enda hållplatser som drogs in var de två hållplatserna vid just Hovsjö centrum.
Några månader senare var det meningen att trafiken skulle återupptas. Men det hann inte börja förrän någon på nytt hade kastat stenar mot bussarna – just vid Hovsjö centrum. Trafiken ställdes in igen.
I måndags kväll återupptogs trafiken hit igen. Det kändes underbart. Men idag söndag kommer nyheten att någon har skjutit (!) mot bussarna. Trafiken ställs alltså in igen. Och på nytt just till Hovsjö centrum.
Om jag ska fortsätta att vara egocentrisk får jag bara bistert parafrasera Carola och säga att nån därnere måste gilla mig. Känns inte kul alls.
Om jag lämnar egocentriciteten för en stund kan man undra sig vad det är för speciellt med Hovsjö. Att ungdomar ibland inte gillar poliser är ju inget ovanligt.
Men vem kan ha något emot bussar? Antar att de som skjuter mot bussar själva åker motorcykel, och inte är i behov av kollektivtrafik. Eller?
Men även på ett annat sätt verkar Hovsjö vara ovanligt. Om någon skjuter mot bussar, borde det logiska vara att polisen griper in, och tar fast de som gör det – inte att bussturen inställs. Men nu går det ett rykte om att polisen inte vågar sig in i Hovsjö.
Varför? Jag har alltså bott här i åtta månader nu, och inte sett ett enda slagsmål. Men dessa ungdomar riktar kanske sina aggressioner endast mot poliser och bussar? Mysteriet tätnar.
Själv har jag påverkats mycket av de indragna busslinjerna. Jag har dragit mig för att vara borta sent, och sett att jag kommit tillbaka innan det blivit mörkt. Kanske dumt, eftersom Hovsjö verkar vara så lugnt. Men vem vet, om jag inte aktar mig kanske någon i ett i övrigt osynligt ungdomsgäng tar mig för en polis eller en busschaufför?
Bedrövligt är det i alla fall.
Tillägg
Inställningen av busstrafiken till Hovsjö blev inte permanent denna gång...nu går de som vanligt även kvällar och helger. Peppar, peppar...
tisdag 21 augusti 2007
Jenny Berthelius
/Skildringen av Jenny Berthelius senare böcker i denna artikel är ganska så orättvis. Nu när jag läst om flera av dem kan jag bara dra slutsatsen att hennes böcker hade kommit mig för nära, och jag som ett rent försvar skapade en falsk minnesbild av vad de innehöll. Såväl Djävulsleken som den SF-roman jag nämner i den här artikeln, Järnblommorna, är faktiskt mycket bra. I synnerhet den sistnämnda. Men de är otäcka. Så otäcka att jag ersatte det verkliga innehållet i dem med en menlös fantasibild, som jag sedan utvecklade till en åsikt om hur poänglösa böckerna var. Det är märkligt. E.R. 16/4 2008/
För ett tag sedan kom jag på idén att läsa om några böcker av Jenny Berthelius. Det var lite som en tidsresa.
1978 var jag besatt av denna deckarförfattare. Jag försökte läsa allt av henne. Jag blev en stor beundrare av henne, och när jag började läsa på Jakobsbergs folkhögskola och hade svenska valde jag självfallet henne när vi skulle få en timme var och presentera våra favoritförfattare.
Sedan avtog intresset snabbt. Det berodde inte på att hon slutade skriva, utan, rått sagt, att hon slutade skriva bra. Det kan ju vara en subjektiv upplevelse hos mig, men jag tror de flesta skulle hålla med mig. Hennes senare böcker är inte roliga att läsa. På något sett hade hon en höjdpunkt under första delen av sjuttiotalet – sedan gick det nedåt.
Den första boken jag läste av henne var Skräckens ABC, och det var redan 1975. Men den verkliga fascinationen kom när jag läste Mannen med lien. Den kom redan 1970, men jag läste den natten mellan den 13 och 14 januari 1978. Den påverkade mig djupt, nästan trängde in i mig.
Den var en mordhistoria, men egentligen handlade den om Nen, en traumatiserad flicka vars far hade försökt ha ihjäl henne när han begick självmord. Hon överlevde och kom till en familj, som hade lovat att ta hand om henne. Modern i den familjen, Judy, i viss mån bokens centralfigur, är inte formellt ett ”berättarjag” (hon omnämns i tredje person) men berättelsen skidras mest utifrån hennes perspektiv. Hon hade en inställning till Nen som pendlade mellan djup empati (eller försök till en sådan) och en ganska så grov cynism.
Cynismen kunde ta sig utryck i den ofta upprepade frasen ”för att befria henne måsta man slå ihjäl henne”. Men samtidigt finns, innerst inne, ett försök till medkännande och inkännande, som på något sätt blir tafatt, misslyckat, halvdant.
Nu dras Nen in i en mordhistoria, och hon blir vittne till något som hon försöker berätta om. Ingen tror henne. Hon är ju trots allt en traumatiserad flicka med ångest och sömnsvårigheter, Så när hon börjar bli rädd för att en man med en lie ska komma och ta henne är det ingen som reagerar, till att börja med.
Men nu hade hon inte inbillat sig, ”mannen med lien” existerade och till sist kopplades polisen in. Och det var väl först kommissarie Paul Sanger vid mordkommissionen i Malmö som visar sig förmögen till en äkta förmåga till empati med Nen.
Hans upprördhet över vad Nen utsatts för fick mig att, natten till den 14 januari 1978, göra upprepade understrykningar under dessa rader i boken:
”Att sånt fick ske. Gång på gång, i alla länder, i alla tidsåldrar. Man tror att det måste finnas en gräns, men det finns ingen”.
Mördaren fångas till sist, och Nen adopteras av Sanger.
Vad som är anmärkningsvärt med boken är att även den vuxna Berthelius beskriver skräcken på ett sätt som ger intrycket att den ses genom barns, och inte vuxnas, ögon. Det är långt ifrån dagens action-deckare, skräcken lurar i skuggorna, i konturen av mannen med lien i skymningen, i ugglans rop.
En lustig sak är att de två tvillingarna i boken, som mobbar Nen och tar hand om en luffare som bor i en ödegård, har sina motsvarigheter i en barnbok Berthelius skrev samma år, Ödegården. Även där finns ett par tvillingar, som tar hand om en luffare i en ödegård. På ett sätt säger det något om Berthelius. Handlingen flyter ihop mellan hennes barnböcker och hennes vuxenböcker. Och barnets upplevelse och de vuxnas upplevelse flyter ihop i hennes skildring av skräckens abc.
Och just ”Skräckens ABC” var ju titeln på en annan av hennes böcker. Den kom 1974, och är nog den bästa, efter Mannen med lien. Den handlar inte om ett utsatt barn, men skulle på ett sätt kunna ha gjort det. Huvudpersonen här är en författarinna, Vera Kruuse, som drar sig tillbaka till ett ensligt beläget hus för att skriva på sin roman. Vad ska den romanen handla om?
”Romanen skulle handla om ett barn som skräms nästan till döds, som söker hjälp hos de vuxna men som blir undanskuffad; ingen tror henne när hon berättar vad hon sett och upplevt. Inte förrän det tycks vara för sent.”
Istället mottar Vera efter någon dag ett brev. Det är märkligt, hon trodde att ingen visste var hon var. Brevet innehåller ett manuskript, som hon sakta börjar läsa. Hon tror att det är en ung författare som vill ha råd från henne. Sakta går det upp för henne att berättelsen i manuskriptet verkar handla om henne, och att författaren verkar ha ett obegripligt hat mot henne. Parallellt som hon läser börjar egendomliga saker hända utanför det isolerade huset…
Boken liknar Mannen med lien, framförallt i hur händelser, skräckfantasier, och den mörka naturen utanför vävs samman, på ett sätt som kan föra tanken till 1800-talsromantiken. Det är inte svårt att leva sig in i Veras situation, och den bör nog inte läsas ensam i en stuga på landet…
Varför Jenny Berthelius började skriva sämre i slutet av 70-talet vet jag förstås inte. Hon skrev en del intressant även efter nedgången, men även de bästa uppslag fuskades bort. Bland annat försökte hon sig på en science fiction, som mest av allt blev en blek kopia på Ira Levins This Perfect Day, utan Levins mer politiskt intressanta slut. Och i Djävulsleken från 1978 beskriver hon faktiskt rent definitionsmässigt ett ”rituellt satanistiskt övergrepp” – två år innan denna ordkombination förvandlades till ett begrepp i USA. Men även det uppslaget fuskas bort, personteckningen är platt och handlingen ologisk.
Men trots att Berthelius enligt min åsikt slutade att vara en bra författare i slutet av 70-talet, var hon innan dess ofta överväldigande bra. Åtminstone kunde hon skriva på ett sätt som gick rakt in i mitt innersta, mina drömmar, min längtan och min skräck.
För ett tag sedan kom jag på idén att läsa om några böcker av Jenny Berthelius. Det var lite som en tidsresa.
1978 var jag besatt av denna deckarförfattare. Jag försökte läsa allt av henne. Jag blev en stor beundrare av henne, och när jag började läsa på Jakobsbergs folkhögskola och hade svenska valde jag självfallet henne när vi skulle få en timme var och presentera våra favoritförfattare.
Sedan avtog intresset snabbt. Det berodde inte på att hon slutade skriva, utan, rått sagt, att hon slutade skriva bra. Det kan ju vara en subjektiv upplevelse hos mig, men jag tror de flesta skulle hålla med mig. Hennes senare böcker är inte roliga att läsa. På något sett hade hon en höjdpunkt under första delen av sjuttiotalet – sedan gick det nedåt.
Den första boken jag läste av henne var Skräckens ABC, och det var redan 1975. Men den verkliga fascinationen kom när jag läste Mannen med lien. Den kom redan 1970, men jag läste den natten mellan den 13 och 14 januari 1978. Den påverkade mig djupt, nästan trängde in i mig.
Den var en mordhistoria, men egentligen handlade den om Nen, en traumatiserad flicka vars far hade försökt ha ihjäl henne när han begick självmord. Hon överlevde och kom till en familj, som hade lovat att ta hand om henne. Modern i den familjen, Judy, i viss mån bokens centralfigur, är inte formellt ett ”berättarjag” (hon omnämns i tredje person) men berättelsen skidras mest utifrån hennes perspektiv. Hon hade en inställning till Nen som pendlade mellan djup empati (eller försök till en sådan) och en ganska så grov cynism.
Cynismen kunde ta sig utryck i den ofta upprepade frasen ”för att befria henne måsta man slå ihjäl henne”. Men samtidigt finns, innerst inne, ett försök till medkännande och inkännande, som på något sätt blir tafatt, misslyckat, halvdant.
Nu dras Nen in i en mordhistoria, och hon blir vittne till något som hon försöker berätta om. Ingen tror henne. Hon är ju trots allt en traumatiserad flicka med ångest och sömnsvårigheter, Så när hon börjar bli rädd för att en man med en lie ska komma och ta henne är det ingen som reagerar, till att börja med.
Men nu hade hon inte inbillat sig, ”mannen med lien” existerade och till sist kopplades polisen in. Och det var väl först kommissarie Paul Sanger vid mordkommissionen i Malmö som visar sig förmögen till en äkta förmåga till empati med Nen.
Hans upprördhet över vad Nen utsatts för fick mig att, natten till den 14 januari 1978, göra upprepade understrykningar under dessa rader i boken:
”Att sånt fick ske. Gång på gång, i alla länder, i alla tidsåldrar. Man tror att det måste finnas en gräns, men det finns ingen”.
Mördaren fångas till sist, och Nen adopteras av Sanger.
Vad som är anmärkningsvärt med boken är att även den vuxna Berthelius beskriver skräcken på ett sätt som ger intrycket att den ses genom barns, och inte vuxnas, ögon. Det är långt ifrån dagens action-deckare, skräcken lurar i skuggorna, i konturen av mannen med lien i skymningen, i ugglans rop.
En lustig sak är att de två tvillingarna i boken, som mobbar Nen och tar hand om en luffare som bor i en ödegård, har sina motsvarigheter i en barnbok Berthelius skrev samma år, Ödegården. Även där finns ett par tvillingar, som tar hand om en luffare i en ödegård. På ett sätt säger det något om Berthelius. Handlingen flyter ihop mellan hennes barnböcker och hennes vuxenböcker. Och barnets upplevelse och de vuxnas upplevelse flyter ihop i hennes skildring av skräckens abc.
Och just ”Skräckens ABC” var ju titeln på en annan av hennes böcker. Den kom 1974, och är nog den bästa, efter Mannen med lien. Den handlar inte om ett utsatt barn, men skulle på ett sätt kunna ha gjort det. Huvudpersonen här är en författarinna, Vera Kruuse, som drar sig tillbaka till ett ensligt beläget hus för att skriva på sin roman. Vad ska den romanen handla om?
”Romanen skulle handla om ett barn som skräms nästan till döds, som söker hjälp hos de vuxna men som blir undanskuffad; ingen tror henne när hon berättar vad hon sett och upplevt. Inte förrän det tycks vara för sent.”
Istället mottar Vera efter någon dag ett brev. Det är märkligt, hon trodde att ingen visste var hon var. Brevet innehåller ett manuskript, som hon sakta börjar läsa. Hon tror att det är en ung författare som vill ha råd från henne. Sakta går det upp för henne att berättelsen i manuskriptet verkar handla om henne, och att författaren verkar ha ett obegripligt hat mot henne. Parallellt som hon läser börjar egendomliga saker hända utanför det isolerade huset…
Boken liknar Mannen med lien, framförallt i hur händelser, skräckfantasier, och den mörka naturen utanför vävs samman, på ett sätt som kan föra tanken till 1800-talsromantiken. Det är inte svårt att leva sig in i Veras situation, och den bör nog inte läsas ensam i en stuga på landet…
Varför Jenny Berthelius började skriva sämre i slutet av 70-talet vet jag förstås inte. Hon skrev en del intressant även efter nedgången, men även de bästa uppslag fuskades bort. Bland annat försökte hon sig på en science fiction, som mest av allt blev en blek kopia på Ira Levins This Perfect Day, utan Levins mer politiskt intressanta slut. Och i Djävulsleken från 1978 beskriver hon faktiskt rent definitionsmässigt ett ”rituellt satanistiskt övergrepp” – två år innan denna ordkombination förvandlades till ett begrepp i USA. Men även det uppslaget fuskas bort, personteckningen är platt och handlingen ologisk.
Men trots att Berthelius enligt min åsikt slutade att vara en bra författare i slutet av 70-talet, var hon innan dess ofta överväldigande bra. Åtminstone kunde hon skriva på ett sätt som gick rakt in i mitt innersta, mina drömmar, min längtan och min skräck.
måndag 6 augusti 2007
Yttrandefrihet?
Ser på nätet att en "konstnär" har gjort några "karikatyrer" av Muhammed, där denne framställs som en hund. När han kritiseras talar han om den omistliga västerländska kulturen som garanterar yttrandefrihet. När han talar om denna yttrandefrihet låter han kanske lite högtravande, men i övrigt låter han inte högtravande. På hans hemsida, som jag inte alls vill länka till, låter det närmast som att han njuter av att kränka muslimer.
Känns resonemanget igen? Jag menar yttrandefrihet? Nyligen fick vi höra av ett webbhotell att de måste lägga ut en sida som propagerade för pedofili för att det annars skulle gå emot "yttrandefriheten". Det vore som om jag skulle lägga ut en lång enfaldig text på min blogg som förnekade Förintelsen och om någon invände något skulle jag svara med ett bubbel om yttrandefrihet.
Ingen yttrandefrihet i världen tvingar "konstnärer" att göra bilder där Muhammed föreställer en hund, eller Jesus en pedofil, eller Buddha en apa. Om de gör det är det deras eget ansvar, det finns ingen "yttrandefrihet" som tvingar dem.
Om ett webbhotell väljer att acceptera en hemsida som försöker övertyga om att sexuella övergrepp mot barn är harmlöst är det inte för att några lagar om yttrandefrihet tvingar dem. Det finns inga sådana lagar. Det är deras eget val att vilja ge spridning åt propaganda för normalisering av övergrepp mot barn.
Men "yttrandefrihet" gäller inte för alla. Det vet alla de som en gång i tiden försökte få in inlägg i media som argumenterade för att rituella övergrepp mot barn existerar, och att artiklarna av Lilian Öhrström et consortes om saken var fyllda med sakfel. Sådana inlägg togs aldrig in och det hjälpte inte att vi klagade på bristen på yttrandefrihet.
Yttrandefriheten används idag som en förevändning för att publicera saker som kränker barn, kvinnor och andra grupper som är förtryckta i vårt samhälle.
Men en sak är helt klar. Våra lagar om yttrandefrihet, som i och för sig i praktiken mest kan utnyttjas av de som redan har makt och pengar, säger inte att man måste publicera kränkande bilder eller artiklar, eller lägga ut kränkande hemsidor på sina webbhotell.
De tvingar inte heller en slasksida som Flashback att släppa fram ocensurerade hatkampanjer mot enskilda personer utan minsta försök till moderering. Men den som besöker Flashback vet att det ofta är regel, snarare än ett undantag. För några år sedan pågick där en kampanj mot mig, som skulle hånas för att jag försökte arbeta mot övergrepp. I avsaknad av rationella argument ägnade de sig åt personangrepp, invektiv och rena påhitt. Inte för att jag brydde mig så mycket, det var på sätt och vis kul att de avslöjade sig. Mitt "favoritställe" var kanske det där någon kallade mig för "en utvecklingsstörd mullvad med garderob från sjuttiotalet samt bristande personlig hygien".
Missförstå mig inte, jag vill inte förbjuda någon på Flashback att kalla mig mullvad. Jag är inte ens säker på att det bör stiftas en lag som på ett heltäckande sätt förbjuder allt som skulle kunna uppfattas som propaganda för pedofili, eller karikatyrer av Muhammed, eller förnekande av Förintelsen. Lagar är tveeggade vapen, och om allt för mycket förbjuds kanske jag riskerar en dag att någon kommer på att min hemsida bryter mot något förbud. Jag litar inte på de som har makten i vårt samhälle, och hur de tolkar lagar.
Vad jag menar är att yttrandefriheten inte är någon ursäkt för att publicera smörja. Och i alla de fall vår lagstiftning inte ger (eller kan ge) ett tillräckligt skydd för de som kränks bör "det civila samhället" reagera istället. Med andra ord: webbhotell som lägger ut pedofilhemsidor bör bojkottas. Ingen anständig människa bör ta i dem med tång, och de bör brännmärkas offentligt.
"Konstnärer" som specialiserar sig på att håna redan utsatta grupper bör aldrig få ställa ut, och de som ställer ut dem i alla fall bör bojkottas. En debattsida som tillåter alla kränkande inlägg de kan som inte är entydigt olagliga bör på samma sätt undvikas, bojkottas, bekämpas.
Någon har sagt att lagen inte gillar allt som den tillåter. Nu har lagen knappast någon vilja, men vi har det. Och vi har ingen anledning att acceptera att människor kränks, bara för att det inte är förbjudet.
Känns resonemanget igen? Jag menar yttrandefrihet? Nyligen fick vi höra av ett webbhotell att de måste lägga ut en sida som propagerade för pedofili för att det annars skulle gå emot "yttrandefriheten". Det vore som om jag skulle lägga ut en lång enfaldig text på min blogg som förnekade Förintelsen och om någon invände något skulle jag svara med ett bubbel om yttrandefrihet.
Ingen yttrandefrihet i världen tvingar "konstnärer" att göra bilder där Muhammed föreställer en hund, eller Jesus en pedofil, eller Buddha en apa. Om de gör det är det deras eget ansvar, det finns ingen "yttrandefrihet" som tvingar dem.
Om ett webbhotell väljer att acceptera en hemsida som försöker övertyga om att sexuella övergrepp mot barn är harmlöst är det inte för att några lagar om yttrandefrihet tvingar dem. Det finns inga sådana lagar. Det är deras eget val att vilja ge spridning åt propaganda för normalisering av övergrepp mot barn.
Men "yttrandefrihet" gäller inte för alla. Det vet alla de som en gång i tiden försökte få in inlägg i media som argumenterade för att rituella övergrepp mot barn existerar, och att artiklarna av Lilian Öhrström et consortes om saken var fyllda med sakfel. Sådana inlägg togs aldrig in och det hjälpte inte att vi klagade på bristen på yttrandefrihet.
Yttrandefriheten används idag som en förevändning för att publicera saker som kränker barn, kvinnor och andra grupper som är förtryckta i vårt samhälle.
Men en sak är helt klar. Våra lagar om yttrandefrihet, som i och för sig i praktiken mest kan utnyttjas av de som redan har makt och pengar, säger inte att man måste publicera kränkande bilder eller artiklar, eller lägga ut kränkande hemsidor på sina webbhotell.
De tvingar inte heller en slasksida som Flashback att släppa fram ocensurerade hatkampanjer mot enskilda personer utan minsta försök till moderering. Men den som besöker Flashback vet att det ofta är regel, snarare än ett undantag. För några år sedan pågick där en kampanj mot mig, som skulle hånas för att jag försökte arbeta mot övergrepp. I avsaknad av rationella argument ägnade de sig åt personangrepp, invektiv och rena påhitt. Inte för att jag brydde mig så mycket, det var på sätt och vis kul att de avslöjade sig. Mitt "favoritställe" var kanske det där någon kallade mig för "en utvecklingsstörd mullvad med garderob från sjuttiotalet samt bristande personlig hygien".
Missförstå mig inte, jag vill inte förbjuda någon på Flashback att kalla mig mullvad. Jag är inte ens säker på att det bör stiftas en lag som på ett heltäckande sätt förbjuder allt som skulle kunna uppfattas som propaganda för pedofili, eller karikatyrer av Muhammed, eller förnekande av Förintelsen. Lagar är tveeggade vapen, och om allt för mycket förbjuds kanske jag riskerar en dag att någon kommer på att min hemsida bryter mot något förbud. Jag litar inte på de som har makten i vårt samhälle, och hur de tolkar lagar.
Vad jag menar är att yttrandefriheten inte är någon ursäkt för att publicera smörja. Och i alla de fall vår lagstiftning inte ger (eller kan ge) ett tillräckligt skydd för de som kränks bör "det civila samhället" reagera istället. Med andra ord: webbhotell som lägger ut pedofilhemsidor bör bojkottas. Ingen anständig människa bör ta i dem med tång, och de bör brännmärkas offentligt.
"Konstnärer" som specialiserar sig på att håna redan utsatta grupper bör aldrig få ställa ut, och de som ställer ut dem i alla fall bör bojkottas. En debattsida som tillåter alla kränkande inlägg de kan som inte är entydigt olagliga bör på samma sätt undvikas, bojkottas, bekämpas.
Någon har sagt att lagen inte gillar allt som den tillåter. Nu har lagen knappast någon vilja, men vi har det. Och vi har ingen anledning att acceptera att människor kränks, bara för att det inte är förbjudet.
tisdag 31 juli 2007
Fanny och Alexander/ Hets
Nu skriver alla om Ingmar Bergman. Och han är ju värd att skrivas om. Jag ska här försöka säga lite om två av hans filmer.
Fanny och Alexander är väl den film av honom som gripit mig mest. D.v.s. andra delen av filmen, som är oerhört lång. Det är ett trovärdigt och kusligt drama om två barn som är utlämnade till en sadistisk styvfar, en präst. Han utsätter barnen för grova övergrepp. Barnens mor försöker försvara barnen, men är i ett oerhört underläge. Mannen varnar modern att om hon försöker fly ifrån honom kommer han att driva igenom att han får vårdnaden om barnen. Till slut löses det hela i alla fall. Mannen blir innebränd, och tittaren kanske kan se det som att en gudomlig rättvisa har skipats.
Den kan rekommenderas. Den är på många sätt oerhört aktuell idag, trots att den utspelar sig någon gång vid förra sekelskiftet. Det dilemma som modern och barnen befinner sig i är skildrat på ett otäckt övertygande sätt - och skrämmande likt vad många mödrar och barn idag också befinner sig i. Det är bara att fråga de aktiva i en organisation som ATSUB, de kan ge hur många exempel som helst.
Sadism är ett tema Bergman behandlat tidigare. I hans första film, Hets, får vi en oöverträffad beskrivning av en sadistisk latinlärare, kusligt väl spelad av Stig Järrel. Den är lysande, och motsvarade nog verkligheten för många i den gamla auktoritära skolan. Beskrivningen av lärarens sadism ter sig psykologiskt trovärdig. Däremot är den som skolskildring kanske inte så aktuell idag. Den typen av öppet sadistisk lärare är nog, dessbättre, svår att tänka sig i dagens skola.
Faktum är att dessa två filmer är nästan de enda jag sett av Bergman, skamligt nog. Jag försökte se Sjunde inseglet en gång, men har glömt den. Den kan inte ha gjort något större intryck på mig.
Jag såg hans TV-serie om sina föräldrar, Den goda viljan. Sedan minns jag faktiskt inget mer. Men både Fanny och Alexander och Hets vill jag varmt rekommendera. Fast i Fanny och Alexander börjar inte den centrala handlingen förrän efter kanske halva tiden. Första hälften är en lång, och för mig ganska tråkig, skildring av en fest…
Fanny och Alexander är väl den film av honom som gripit mig mest. D.v.s. andra delen av filmen, som är oerhört lång. Det är ett trovärdigt och kusligt drama om två barn som är utlämnade till en sadistisk styvfar, en präst. Han utsätter barnen för grova övergrepp. Barnens mor försöker försvara barnen, men är i ett oerhört underläge. Mannen varnar modern att om hon försöker fly ifrån honom kommer han att driva igenom att han får vårdnaden om barnen. Till slut löses det hela i alla fall. Mannen blir innebränd, och tittaren kanske kan se det som att en gudomlig rättvisa har skipats.
Den kan rekommenderas. Den är på många sätt oerhört aktuell idag, trots att den utspelar sig någon gång vid förra sekelskiftet. Det dilemma som modern och barnen befinner sig i är skildrat på ett otäckt övertygande sätt - och skrämmande likt vad många mödrar och barn idag också befinner sig i. Det är bara att fråga de aktiva i en organisation som ATSUB, de kan ge hur många exempel som helst.
Sadism är ett tema Bergman behandlat tidigare. I hans första film, Hets, får vi en oöverträffad beskrivning av en sadistisk latinlärare, kusligt väl spelad av Stig Järrel. Den är lysande, och motsvarade nog verkligheten för många i den gamla auktoritära skolan. Beskrivningen av lärarens sadism ter sig psykologiskt trovärdig. Däremot är den som skolskildring kanske inte så aktuell idag. Den typen av öppet sadistisk lärare är nog, dessbättre, svår att tänka sig i dagens skola.
Faktum är att dessa två filmer är nästan de enda jag sett av Bergman, skamligt nog. Jag försökte se Sjunde inseglet en gång, men har glömt den. Den kan inte ha gjort något större intryck på mig.
Jag såg hans TV-serie om sina föräldrar, Den goda viljan. Sedan minns jag faktiskt inget mer. Men både Fanny och Alexander och Hets vill jag varmt rekommendera. Fast i Fanny och Alexander börjar inte den centrala handlingen förrän efter kanske halva tiden. Första hälften är en lång, och för mig ganska tråkig, skildring av en fest…
söndag 29 juli 2007
Mumiens hemlighet
/Denna kommentar har senare publicerats i i Socialisten 85/2007. Har ändrat den något./
Mumiens hemlighet
2007-10-05
För ett tag sen såg jag Mumien - återkomsten (från 2001) på TV4. Den var en skitfilm, men det visste jag ju. Men jag ville ändå se den. Den är intressant som ett exempel på hur den fornegyptiska civilisationen nästan konsekvent demoniseras i dagens populärkultur.
Populärkulturens Egypten är svart magi, ondskefulla präster, dödliga gifter - och framförallt vandrande mumier. Just vandrande mumier är ett populärt tema. Man kan ju fråga sig varför.
Mumien - återkomsten är ett skräckexempel på de värsta klichéerna. Imhotep, arkitekten bakom Djosers trappstegspyramid, framställs här i form av en ondskefull mumie som vill erövra världen. Dödsguden Anubis blir till en egyptisk djävul, vilket han aldrig var i den egyptiska religionen. Drottning Nefertiti, som i verkligheten levde mer än tusen år efter Imhotep, får bli den ondskefulla kvinnliga partnern till denne gengångare. Och sedan alla dessa insekter. Magiska, ondskefulla insekter, som blir en mardröm för alla som har det minsta anlag för insektsfobi (vilket jag har).
Skulle den grekiska antika kulturen kunna demoniseras på detta sätt i populära filmer? Eller den romerska? Knappast.
Men varför denna demonisering av just Egypten? Den klassiska egyptiska civilisationen existerade i 3000 år. Den utvecklade den mest stabila kultur världshistorien känt. Den utvecklade en byggnadskonst som fortfarande är så imponerande att Erich von Däniken lyckats lura i människor att den skapades av rymdmänniskor. Än idag är de största pyramiderna veritabla gåtor. Skriftkonsten, matematiken, konsten, vetenskapen - alla har hämtat inspiration från Egypten. Det var en "kulturens vagga" i högre grad än den grekiska.
Så som sagt, varför denna demonisering?
Martin Bernal har i sitt verk "Svart Atena" visat hur den egyptiska civilisationen behandlades med stor respekt ända in i början av 1800-talet. Grekerna såg egypterna som sina läromästare, och även i Europa sågs Egypten som kulturens vagga ända fram till början av 1800-talet. Sedan hände något. Egypten började allt mer framställas som ett isolerat barbariskt stickspår, meden den antika grekiska kulturen framställdes som just den kulturens vagga som alla framsteg kommer från. Hans egen förklaring var att den framväxande rasismen ledde till att ett afrikanskt land inte kunde ses som civilisationens vagga.
Det kan säkert ligga något i det. Men jag tror att det också finns en annan förklaring. Det klassiska Egypten var ett samhälle som inte stämmer in på den borgerliga synen på ett civiliserat samhälle. Ekonomin byggde inte på privategendom. Staten hade ett de facto monopol på utrikeshandeln, och all jord ägdes i princip av staten. Visst fanns det ett härskande skikt, men det baserade inte sina privilegier på privategendom. Det liknade, kort sagt, Sovjetunionen mer än det liknade USA. Staten var skyldig att se till att alla medborgare hade mat. Genom jättelika centralt organiserade bevattningsanläggningar garanterades skörden. Samhället byggde inte, som i Grekland och Rom, på slaveri och privategendom.
Det egyptiska samhället hade sina rötter i en äldre, kollektiv ordning. I denna ordning hade också kvinnorna en starkare ställning än de hade i något annat land i regionen, med undantag av minoiska Kreta fram till 1450 f. kr. Efter minoiska Kretas fall var de egyptiska kvinnornas ställning helt unik i regionen. I egyptisk vishetslitteratur finns till och med anvisningar om att vägen till det perfekta äktenskapet är att mannen obetingat ska lyda sin hustru... Den som studerar hur kvinnor avbildas i den egyptiska konsten och jämför med kvinnoavbildningarna i de samtida kulturerna borde förstå att det var en väsentlig skillnad.
Till och med i Gamla testamentet, med sin antiegyptiska retorik, finns uppgifter som bekräftar bilden av Egypten som ett stabilt och välordnat samhälle. När de flyende israeliterna klagar inför Moses i öknen påminner de honom hur tryggt allt var när de åt vid de egyptiska "köttgrytorna".
Jag tror att det är dessa fakta som delvis kan förklara varför det antika Egypten demoniserats i den borgerliga populärkulturen. Det egyptiska statsdominerade samhällets obestridliga framgångar stör bilden av hur en framgångsrik civilisation ska se ut. Det grekiska samhället, med sin privategendom, sitt slaveri och sin "frihet" passar bättre in i vår kultur. De "kommunistiska" dragen i faraonernas Egypten gör att populärskildringarna av det får drag som påminner om hur Sovjet och Kina framställdes under kalla kriget.
Missförstå mig inte, jag vill inte idealisera faraonernas Egypten (eller för den delen de härskande skikten i Sovjet och Kina!). Det härskande skiktet i Egypten hade oerhörda privilegier. Det gällde ju i synnerhet kungafamiljen, som levde i en ofattbar lyx. Men detta skikts makt byggde på att det kunde upprätthålla stabilitet och välstånd för hela samhället. Ett samhälle som hade sina rötter i den urkommunism som rådde tidigare, även om det i sin faraoniska tappning blev en byråkratiskt degenererad urkommunism.
Den egyptiska tretusenåriga civilisationen (från 3000 f.kr. till vår tideräknings början) är en viktig del av vårt kulturella arv. Den borde bemötas med lite större aktning, till och med i populärkulturen, än att framställas som ett vedervärdigt näste befolkat av ondskefulla svartmagiker och vandrande mumier.
Mumiens hemlighet
2007-10-05
För ett tag sen såg jag Mumien - återkomsten (från 2001) på TV4. Den var en skitfilm, men det visste jag ju. Men jag ville ändå se den. Den är intressant som ett exempel på hur den fornegyptiska civilisationen nästan konsekvent demoniseras i dagens populärkultur.
Populärkulturens Egypten är svart magi, ondskefulla präster, dödliga gifter - och framförallt vandrande mumier. Just vandrande mumier är ett populärt tema. Man kan ju fråga sig varför.
Mumien - återkomsten är ett skräckexempel på de värsta klichéerna. Imhotep, arkitekten bakom Djosers trappstegspyramid, framställs här i form av en ondskefull mumie som vill erövra världen. Dödsguden Anubis blir till en egyptisk djävul, vilket han aldrig var i den egyptiska religionen. Drottning Nefertiti, som i verkligheten levde mer än tusen år efter Imhotep, får bli den ondskefulla kvinnliga partnern till denne gengångare. Och sedan alla dessa insekter. Magiska, ondskefulla insekter, som blir en mardröm för alla som har det minsta anlag för insektsfobi (vilket jag har).
Skulle den grekiska antika kulturen kunna demoniseras på detta sätt i populära filmer? Eller den romerska? Knappast.
Men varför denna demonisering av just Egypten? Den klassiska egyptiska civilisationen existerade i 3000 år. Den utvecklade den mest stabila kultur världshistorien känt. Den utvecklade en byggnadskonst som fortfarande är så imponerande att Erich von Däniken lyckats lura i människor att den skapades av rymdmänniskor. Än idag är de största pyramiderna veritabla gåtor. Skriftkonsten, matematiken, konsten, vetenskapen - alla har hämtat inspiration från Egypten. Det var en "kulturens vagga" i högre grad än den grekiska.
Så som sagt, varför denna demonisering?
Martin Bernal har i sitt verk "Svart Atena" visat hur den egyptiska civilisationen behandlades med stor respekt ända in i början av 1800-talet. Grekerna såg egypterna som sina läromästare, och även i Europa sågs Egypten som kulturens vagga ända fram till början av 1800-talet. Sedan hände något. Egypten började allt mer framställas som ett isolerat barbariskt stickspår, meden den antika grekiska kulturen framställdes som just den kulturens vagga som alla framsteg kommer från. Hans egen förklaring var att den framväxande rasismen ledde till att ett afrikanskt land inte kunde ses som civilisationens vagga.
Det kan säkert ligga något i det. Men jag tror att det också finns en annan förklaring. Det klassiska Egypten var ett samhälle som inte stämmer in på den borgerliga synen på ett civiliserat samhälle. Ekonomin byggde inte på privategendom. Staten hade ett de facto monopol på utrikeshandeln, och all jord ägdes i princip av staten. Visst fanns det ett härskande skikt, men det baserade inte sina privilegier på privategendom. Det liknade, kort sagt, Sovjetunionen mer än det liknade USA. Staten var skyldig att se till att alla medborgare hade mat. Genom jättelika centralt organiserade bevattningsanläggningar garanterades skörden. Samhället byggde inte, som i Grekland och Rom, på slaveri och privategendom.
Det egyptiska samhället hade sina rötter i en äldre, kollektiv ordning. I denna ordning hade också kvinnorna en starkare ställning än de hade i något annat land i regionen, med undantag av minoiska Kreta fram till 1450 f. kr. Efter minoiska Kretas fall var de egyptiska kvinnornas ställning helt unik i regionen. I egyptisk vishetslitteratur finns till och med anvisningar om att vägen till det perfekta äktenskapet är att mannen obetingat ska lyda sin hustru... Den som studerar hur kvinnor avbildas i den egyptiska konsten och jämför med kvinnoavbildningarna i de samtida kulturerna borde förstå att det var en väsentlig skillnad.
Till och med i Gamla testamentet, med sin antiegyptiska retorik, finns uppgifter som bekräftar bilden av Egypten som ett stabilt och välordnat samhälle. När de flyende israeliterna klagar inför Moses i öknen påminner de honom hur tryggt allt var när de åt vid de egyptiska "köttgrytorna".
Jag tror att det är dessa fakta som delvis kan förklara varför det antika Egypten demoniserats i den borgerliga populärkulturen. Det egyptiska statsdominerade samhällets obestridliga framgångar stör bilden av hur en framgångsrik civilisation ska se ut. Det grekiska samhället, med sin privategendom, sitt slaveri och sin "frihet" passar bättre in i vår kultur. De "kommunistiska" dragen i faraonernas Egypten gör att populärskildringarna av det får drag som påminner om hur Sovjet och Kina framställdes under kalla kriget.
Missförstå mig inte, jag vill inte idealisera faraonernas Egypten (eller för den delen de härskande skikten i Sovjet och Kina!). Det härskande skiktet i Egypten hade oerhörda privilegier. Det gällde ju i synnerhet kungafamiljen, som levde i en ofattbar lyx. Men detta skikts makt byggde på att det kunde upprätthålla stabilitet och välstånd för hela samhället. Ett samhälle som hade sina rötter i den urkommunism som rådde tidigare, även om det i sin faraoniska tappning blev en byråkratiskt degenererad urkommunism.
Den egyptiska tretusenåriga civilisationen (från 3000 f.kr. till vår tideräknings början) är en viktig del av vårt kulturella arv. Den borde bemötas med lite större aktning, till och med i populärkulturen, än att framställas som ett vedervärdigt näste befolkat av ondskefulla svartmagiker och vandrande mumier.
onsdag 18 juli 2007
Vietnam är nära
Igår fick jag på posten ett band som spelats in av en vän till mig. Det är en inspelning av en LP-skiva som kom ut 1972. Den hette ”Vietnam är nära” och spelades in av De förenade FNL-gruppernas sånggrupp. Jag lyssnade mycket på den 1973, och tyckte mycket om den, speciellt titelsången.
Det är lite omtumlande att lyssna igenom den. Man drar sig till minnes en annan tid, som verkar så avlägsen och ändå så nära. En tid då Vietnam inte endast var namnet på ett land där det pågick ett förödande krig – utan också ett land där befolkningens heroiska kamp gav miljoner och åter miljoner människor i världen ett hopp om en bättre framtid. Indignationen över USA:s grymheter kombinerades med det hopp som vietnamesernas segerrika kamp gav.
”Vietnam är nära, nära som ett löfte/
att efter natten bryter dagen fram/
och marken skälver under Vita huset/
när stormen stiger till orkan - långt borta i Vietnam.”
Så avslutas titelsången på skivan. Och det var sant – folkens segrar i Indokina sågs som ett löfte och det tidiga 70-talet var en löftesrik tid.
Om man går på stan i dag ser man ofta olagliga affischer klistrade på väggar. Det är oftast reklam för den eller den artisten som ska uppträda på den eller den platsen. På 70-talet var nästan alla olagliga affischer sådana som uppmanade till kamp – kamp för en bättre värld. Helt vanliga människor kunde diskutera hur socialismen borde se ut.
Att någon form av socialism skulle efterträda en döende och omänsklig kapitalism var för många, kanske de flesta, självklart (även många ledande socialdemokrater sade sig vara för en planekonomi) – frågan var inte om, utan hur.
Naturligtvis fanns det många avarter – det finns det i allting. Det fanns inte så få kuriösa och lite skrämmande vänstersekter – varav en del var öppet stalinistiska. Men helheten var positiv. Det fanns en framtidstro, ett hopp om att något helt annat var möjligt.
Och Vietnam var en brännpunkt i detta hopp. Om ett fattigt bondeland kunde besegra världens starkaste militärmakt var allt möjligt…
Men det var det inte. Åtminstone inte då. Jag tror fortfarande att allt är möjligt, men tidsperspektivet har ändrats en aning. Då, omkring 1972- 1975, trodde jag nog på en socialistisk omvandling av världen inom de närmaste åren. Nu hoppas jag bara (innerligt) att jag kommer att få se åtminstone inledningen till något sådant under min livstid.
-------------------------------------------------------------------------------------
Texten till "Vietnam är nära" (Maria FNL-grupp)
Vietnam är nära, utanför ditt fönster
blåser vinden rök ifrån Haiphong.
Vietnam är nära, nära som ett löfte
om att förtryckarna ska störtas från sin tron en gång. (sista raden ggr 2)
Nu tränar generalerna sitt bombflyg
till tyranni och död och lönsamhet.
Nu tränar Vietnams folk sitt bästa vapen -
sin starka enhetsfront sitt mod, sin solidaritet. (ggr 2)
Nu tränar Nixons strängar sina skallar
och hans experter jobbar för sitt liv,
och hans datorer kläcker teorier -
vad är väl hemligheten bakom folkets offensiv? (ggr 2)
Kan dom förstå hur bönder blir soldater?
Kan dom förstå hur ömhet smids till stål?
Kan dom förstå att drömmar blir granater?
Kan dom förstå att imperialismen aldrig når sitt mål?
Nej att dom aldrig, aldrig, aldrig nånsin når sitt mål..
Nej, dom kan aldrig någonsin begripa,
nej, dom kan aldrig någonsin förstå.
Och dom ska tro att Vietnam kan besegras
tills marken exploderar under stolen som dom sitter på. (ggr 2)
Vietnam är nära, nära som ett löfte
att efter natten bryter dagen fram.
Och marken skälver under Vita huset,
när stormen stiger till orkan längt borta i Vietnam. (ggr 2).
Det är lite omtumlande att lyssna igenom den. Man drar sig till minnes en annan tid, som verkar så avlägsen och ändå så nära. En tid då Vietnam inte endast var namnet på ett land där det pågick ett förödande krig – utan också ett land där befolkningens heroiska kamp gav miljoner och åter miljoner människor i världen ett hopp om en bättre framtid. Indignationen över USA:s grymheter kombinerades med det hopp som vietnamesernas segerrika kamp gav.
”Vietnam är nära, nära som ett löfte/
att efter natten bryter dagen fram/
och marken skälver under Vita huset/
när stormen stiger till orkan - långt borta i Vietnam.”
Så avslutas titelsången på skivan. Och det var sant – folkens segrar i Indokina sågs som ett löfte och det tidiga 70-talet var en löftesrik tid.
Om man går på stan i dag ser man ofta olagliga affischer klistrade på väggar. Det är oftast reklam för den eller den artisten som ska uppträda på den eller den platsen. På 70-talet var nästan alla olagliga affischer sådana som uppmanade till kamp – kamp för en bättre värld. Helt vanliga människor kunde diskutera hur socialismen borde se ut.
Att någon form av socialism skulle efterträda en döende och omänsklig kapitalism var för många, kanske de flesta, självklart (även många ledande socialdemokrater sade sig vara för en planekonomi) – frågan var inte om, utan hur.
Naturligtvis fanns det många avarter – det finns det i allting. Det fanns inte så få kuriösa och lite skrämmande vänstersekter – varav en del var öppet stalinistiska. Men helheten var positiv. Det fanns en framtidstro, ett hopp om att något helt annat var möjligt.
Och Vietnam var en brännpunkt i detta hopp. Om ett fattigt bondeland kunde besegra världens starkaste militärmakt var allt möjligt…
Men det var det inte. Åtminstone inte då. Jag tror fortfarande att allt är möjligt, men tidsperspektivet har ändrats en aning. Då, omkring 1972- 1975, trodde jag nog på en socialistisk omvandling av världen inom de närmaste åren. Nu hoppas jag bara (innerligt) att jag kommer att få se åtminstone inledningen till något sådant under min livstid.
-------------------------------------------------------------------------------------
Texten till "Vietnam är nära" (Maria FNL-grupp)
Vietnam är nära, utanför ditt fönster
blåser vinden rök ifrån Haiphong.
Vietnam är nära, nära som ett löfte
om att förtryckarna ska störtas från sin tron en gång. (sista raden ggr 2)
Nu tränar generalerna sitt bombflyg
till tyranni och död och lönsamhet.
Nu tränar Vietnams folk sitt bästa vapen -
sin starka enhetsfront sitt mod, sin solidaritet. (ggr 2)
Nu tränar Nixons strängar sina skallar
och hans experter jobbar för sitt liv,
och hans datorer kläcker teorier -
vad är väl hemligheten bakom folkets offensiv? (ggr 2)
Kan dom förstå hur bönder blir soldater?
Kan dom förstå hur ömhet smids till stål?
Kan dom förstå att drömmar blir granater?
Kan dom förstå att imperialismen aldrig når sitt mål?
Nej att dom aldrig, aldrig, aldrig nånsin når sitt mål..
Nej, dom kan aldrig någonsin begripa,
nej, dom kan aldrig någonsin förstå.
Och dom ska tro att Vietnam kan besegras
tills marken exploderar under stolen som dom sitter på. (ggr 2)
Vietnam är nära, nära som ett löfte
att efter natten bryter dagen fram.
Och marken skälver under Vita huset,
när stormen stiger till orkan längt borta i Vietnam. (ggr 2).
tisdag 17 juli 2007
Piercade naveln
Den 2 maj piercade jag naveln. De flesta jag pratade med innan jag gjorde det avrådde mig och tyckte det var en idiotisk idé. Men jag kände att jag ville göra någon typ av förändring. Hade länge haft känslan att det skulle kännas bra om något satt fast vid naveln. Absurt kanske, men så var det.
söndag 8 juli 2007
Alla dessa ”oskyldigt dömda”
I en artikel i Aftonbladet får vi reda på ytterligare ett fall av oskyldigt dömda. Eller vänta ett tag? I rubrikerna skriks det ut om att mannen ifråga var oskyldig, men av texten i övrigt framgår det endast att den medicinska bevisningen inte höll, så nu har vi enbart flickans ord på att mannen är skyldig till våldtäkt. Enbart… För den som självsäkert påstår att mannen verkligen är oskyldig återstår att visa att mannen är så mycket mer trovärdig än flickan. Observera att tingsrätten, som också kände till det bristfälliga läkarintyget, ändå valde att fälla. Det är först hovrätten, som utan att ha några nya fakta än tingsrätten, väljer att fria.
Missförstå mig inte – jag uttalar mig inte om skuldfrågan. Mannen kanske rent av är oskyldig, vad vet jag, men det är inte min poäng. Min poäng är att när sexualbrottsdömda, eller sexualbrottsåtalade, blir friade väljer media alltför ofta att skrika ut att de var oskyldiga. Men de behöver de inte alls varit.
I Sverige finns ett talesätt att alla ska betraktas som oskyldiga tills de är fällda i domstol. Det är naturligtvis riktigt rent juridiskt – men endast rent juridiskt. Inte i verkligheten. Det vet seriösa jurister. Christian Diesen och Madeleine Leijonhufvud fick i våras pedagogiskt förklara för både lekmän och kollegor att denna juridiska princip faktiskt inte sade något om verkligheten. Det verkar fortfarande inte de flesta journalister förstå.
Att någon är friad i domstol för sexualbrott innebär att det inte finns en bevisning som ”bortom allt rimligt tvivel” bevisar att denne någon är skyldig. Det innebär endast undantagsvis att någon har bevisats icke vara skyldig…
För någon månad sedan skickade jag ett mail till Peter Kadhammar på Aftonbladet och frågade varför han i en artikel om ett sådant fall använt termen ”oskyldigt dömd”. Han svarade att mannen blev ju friad. Jag svarade med att skicka en länk till Christan Dielsens artikel ”Inga bevis för oskyldigt dömda” i Juridisk Tidskrift. På detta fick jag inget svar.
Det här verkar vara känsliga frågor. På nätet verkar många tycka att om man inte går med på att friade automatiskt är oskyldiga så bidrar man till att stämpla dom för livet. Nu tror jag inte att en person som är friad efter en resning och fått några miljoner i skadestånd bryr sig speciellt mycket om att någon någonstans på nätet inte är övertygad om vederbörandes oskuld. Men det är inte det viktigaste. Vad de som resonerar så inte tänker på är brottsoffren.
Om alla automatiskt utgår från att den som är friad är oskyldig, innebär det, i alla de fall, där brottsoffret kunnat vittna själv, att man också utgår från att brottsoffret ljuger eller inbillat sig saker. Att det antingen inte begåtts något brott alls - eller att hon/han pekat ut helt fel person. Att ha utsatts för ett vidrigt brott och inte bli trodd är minst lika kränkande som att anklagas för ett brott man inte begick.
Därför bör media låta bli att rutinmässigt spekulera i skuldfrågan i dessa fall. Varför inte helt enkelt slå fast att domstolen inte ansåg att bevisen räckte till en fällande dom? Punkt slut.
Missförstå mig inte – jag uttalar mig inte om skuldfrågan. Mannen kanske rent av är oskyldig, vad vet jag, men det är inte min poäng. Min poäng är att när sexualbrottsdömda, eller sexualbrottsåtalade, blir friade väljer media alltför ofta att skrika ut att de var oskyldiga. Men de behöver de inte alls varit.
I Sverige finns ett talesätt att alla ska betraktas som oskyldiga tills de är fällda i domstol. Det är naturligtvis riktigt rent juridiskt – men endast rent juridiskt. Inte i verkligheten. Det vet seriösa jurister. Christian Diesen och Madeleine Leijonhufvud fick i våras pedagogiskt förklara för både lekmän och kollegor att denna juridiska princip faktiskt inte sade något om verkligheten. Det verkar fortfarande inte de flesta journalister förstå.
Att någon är friad i domstol för sexualbrott innebär att det inte finns en bevisning som ”bortom allt rimligt tvivel” bevisar att denne någon är skyldig. Det innebär endast undantagsvis att någon har bevisats icke vara skyldig…
För någon månad sedan skickade jag ett mail till Peter Kadhammar på Aftonbladet och frågade varför han i en artikel om ett sådant fall använt termen ”oskyldigt dömd”. Han svarade att mannen blev ju friad. Jag svarade med att skicka en länk till Christan Dielsens artikel ”Inga bevis för oskyldigt dömda” i Juridisk Tidskrift. På detta fick jag inget svar.
Det här verkar vara känsliga frågor. På nätet verkar många tycka att om man inte går med på att friade automatiskt är oskyldiga så bidrar man till att stämpla dom för livet. Nu tror jag inte att en person som är friad efter en resning och fått några miljoner i skadestånd bryr sig speciellt mycket om att någon någonstans på nätet inte är övertygad om vederbörandes oskuld. Men det är inte det viktigaste. Vad de som resonerar så inte tänker på är brottsoffren.
Om alla automatiskt utgår från att den som är friad är oskyldig, innebär det, i alla de fall, där brottsoffret kunnat vittna själv, att man också utgår från att brottsoffret ljuger eller inbillat sig saker. Att det antingen inte begåtts något brott alls - eller att hon/han pekat ut helt fel person. Att ha utsatts för ett vidrigt brott och inte bli trodd är minst lika kränkande som att anklagas för ett brott man inte begick.
Därför bör media låta bli att rutinmässigt spekulera i skuldfrågan i dessa fall. Varför inte helt enkelt slå fast att domstolen inte ansåg att bevisen räckte till en fällande dom? Punkt slut.
onsdag 4 juli 2007
Men de är ju bara flyktingbarn....
För några år sedan påstods i Evin Rubars Könskriget att nästan inga barn försvinner från Sverige. Syftet var att visa att Eva Lundgrens påståenden om att barn mördades inte kunde stämma. Det var en ren lögn, åtminstone om man med ”barn” inte endast menar svenska barn. Sedan en lång tid tillbaka var det känt att barn försvann från flyktingförläggningar. Enligt Metro den 29/12 2005 har uppemot en tredjedel av de ensamstående flyktingbarn som kommer till Sverige försvunnit spårlöst. Det gäller barn från alla delar av världen, även om kinesiska och indiska barn dominerar.
Nu har media avslöjat att bara på några veckor har 23 kinesiska flyktingbarn försvunnit spårlöst. Det har blivit små notiser. Tobias Billström säger att vi har läget under kontroll. Under kontroll?
Anta att 23 svenska barn försvunnit spårlöst på några veckor. Det hade blivit världskrigsrubriker i tidningarna. Och den minister som hade vågat säga något som ens avlägset liknade vad Billström sade hade lynchats offentligt. Att han skulle kunnat sitta kvar som minister hade varit helt otänkbart. Men nu är det inte svenska barn, utan barn från något exotiskt land. Vem bryr sig? Det blir notiser på sidan 9 eller så i en och annan tidning. Några enstaka personer uttrycker sin upprördhet. De andra gäspar.
Riksdagsledamoten Fredrik Malm är en av de få som verkar upprörda – han säger att barnen kan ha utnyttjats i sexindustrin – eller i organhandeln. Inte ens detta otäcka scenario gör media eller andra politiker speciellt engagerade. De fortsätter att gäspa. Vem bryr sig nu om deklarationer om lika rättigheter eller barnkonventioner. Det handlar ju endast om flyktingbarn…
Nu har media avslöjat att bara på några veckor har 23 kinesiska flyktingbarn försvunnit spårlöst. Det har blivit små notiser. Tobias Billström säger att vi har läget under kontroll. Under kontroll?
Anta att 23 svenska barn försvunnit spårlöst på några veckor. Det hade blivit världskrigsrubriker i tidningarna. Och den minister som hade vågat säga något som ens avlägset liknade vad Billström sade hade lynchats offentligt. Att han skulle kunnat sitta kvar som minister hade varit helt otänkbart. Men nu är det inte svenska barn, utan barn från något exotiskt land. Vem bryr sig? Det blir notiser på sidan 9 eller så i en och annan tidning. Några enstaka personer uttrycker sin upprördhet. De andra gäspar.
Riksdagsledamoten Fredrik Malm är en av de få som verkar upprörda – han säger att barnen kan ha utnyttjats i sexindustrin – eller i organhandeln. Inte ens detta otäcka scenario gör media eller andra politiker speciellt engagerade. De fortsätter att gäspa. Vem bryr sig nu om deklarationer om lika rättigheter eller barnkonventioner. Det handlar ju endast om flyktingbarn…
söndag 1 juli 2007
Flower power och hippies
Tiden går otäckt snabbt. Kan knappast inse att det är 40 år sedan. Sommaren 1967, "the summer of love", som den kallades, då flower power-idén spred sig från San Fransisco till resten av världen. Inte för att jag var med i den på något sätt, jag var 12 år och satt i Gräddö utanför Norrtälje den sommaren, men jag läste om det, såg på TV och lyssnade på radio. Och blev efter ett tag alldeles fascinerad.
Plötsligt började popsångare sjunga om annan kärlek än om den erotiska mellan man och kvinna. Närmast religiösa teman om kärlek till nästan och att finna sitt inre ljus började fylla poptexter. Och i San Francisco hade man jättelika fester, s.k. "love-ins" där man hade blommor i håret, klädde sig i färgglada kläder och kramade varandra.
Och, förstås, tog droger. Drogerna var baksidan av det hela. Det var det som gjorde att det hela inte bara var vackert och fint utan oroande, samtidigt. Men eftersom det hela verkade så fint, började även jag undra om dessa droger (LSD och hasch) verkligen var så farliga. Något halvår senare visste de flesta svaret. Vad än hippieteoretikerna försäkrade hade verkligen dessa droger blivit inkörsporten till andra. Tung narkotika flödade i Haight Ashburys hippiekvarter, och alltför många av de som ändå inte gått vidare utan nöjt sig med LSD hade lämnat verkligheten bakom sig och gått in i gravt psykotiska tillstånd.
Men trots detta... det var ändå något fint med flower power... plötsligt hade religiösa idéer om kärlek till mänskligheten, kärlek till naturen, och samhörighet med allt levande populariserats. Från hippierörelsen går förvisso senare pilar till diverse destruktiva sekter men även till en ökad medvetenhet om viktiga existentiella frågor.
Själv fattade jag inte riktigt vad det handlade om förrän den 6 augusti 1967, då jag fick syn på en artikel i DN av Håkan Sandblad och Arne Ruth, "Den påtända generationen". Den var framförallt en analys av vad den ansåg vara drogpropaganda i Beatles LP, Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band. (Vid något tillfälle vill jag nog återkomma till både den artikeln och till Sgt. Pepper i en längre analys.) Men den tog också upp hippierörelsen och drogkulturen mer generellt.
Och efter den artikeln var min fascination total. Psykedelisk musik var något lockande, förbjudet, fantasieggande. Det gick att upptäcka "LSD-propaganda" och annan drogpropaganda lite överallt, om man letade. På julen 1967 smög jag själv in bokstäverna L, S och D i julkort jag målade och skickade till bekanta.
Men trots denna entusiasm har jag faktiskt aldrig någonsin tagit LSD. Det var nog tur. Jag vågar inte tänka på vad som skulle hänt om jag verkligen hade prövat.
Men det viktigaste var inte fantasierna om LSD, utan drömmen om kärlek. "Summer of love" finns kvar som ett oerhört vackert minne. Jag var som sagt aldrig med, men drömma kunde man också i Gräddö. Och drömmarna var väldigt vackra...
Plötsligt började popsångare sjunga om annan kärlek än om den erotiska mellan man och kvinna. Närmast religiösa teman om kärlek till nästan och att finna sitt inre ljus började fylla poptexter. Och i San Francisco hade man jättelika fester, s.k. "love-ins" där man hade blommor i håret, klädde sig i färgglada kläder och kramade varandra.
Och, förstås, tog droger. Drogerna var baksidan av det hela. Det var det som gjorde att det hela inte bara var vackert och fint utan oroande, samtidigt. Men eftersom det hela verkade så fint, började även jag undra om dessa droger (LSD och hasch) verkligen var så farliga. Något halvår senare visste de flesta svaret. Vad än hippieteoretikerna försäkrade hade verkligen dessa droger blivit inkörsporten till andra. Tung narkotika flödade i Haight Ashburys hippiekvarter, och alltför många av de som ändå inte gått vidare utan nöjt sig med LSD hade lämnat verkligheten bakom sig och gått in i gravt psykotiska tillstånd.
Men trots detta... det var ändå något fint med flower power... plötsligt hade religiösa idéer om kärlek till mänskligheten, kärlek till naturen, och samhörighet med allt levande populariserats. Från hippierörelsen går förvisso senare pilar till diverse destruktiva sekter men även till en ökad medvetenhet om viktiga existentiella frågor.
Själv fattade jag inte riktigt vad det handlade om förrän den 6 augusti 1967, då jag fick syn på en artikel i DN av Håkan Sandblad och Arne Ruth, "Den påtända generationen". Den var framförallt en analys av vad den ansåg vara drogpropaganda i Beatles LP, Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band. (Vid något tillfälle vill jag nog återkomma till både den artikeln och till Sgt. Pepper i en längre analys.) Men den tog också upp hippierörelsen och drogkulturen mer generellt.
Och efter den artikeln var min fascination total. Psykedelisk musik var något lockande, förbjudet, fantasieggande. Det gick att upptäcka "LSD-propaganda" och annan drogpropaganda lite överallt, om man letade. På julen 1967 smög jag själv in bokstäverna L, S och D i julkort jag målade och skickade till bekanta.
Men trots denna entusiasm har jag faktiskt aldrig någonsin tagit LSD. Det var nog tur. Jag vågar inte tänka på vad som skulle hänt om jag verkligen hade prövat.
Men det viktigaste var inte fantasierna om LSD, utan drömmen om kärlek. "Summer of love" finns kvar som ett oerhört vackert minne. Jag var som sagt aldrig med, men drömma kunde man också i Gräddö. Och drömmarna var väldigt vackra...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)