Ett drama för 54 år sedan

Jag ska skriva om något den här tiden på året 1967 - jag var 12 och skulle just fylla 13.  Jag var  inblandad i nån sorts drama på en psykavdelning på det numera nedlagda Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus. Det var en av de intagna där, som regelbundet brukade slå mig.

Personalen ingrep inte - och efteråt kan jag läsa i journalerna att jag klarade verbala angrepp, men inte fysiska. De såg alltså vad som hände och skrev om det i journalen. Men ingrep inte.

Jag har så där i efterhand ingen ilska mot killen som slog mig. Inte alls, Som ni ska se förstår jag nog varföre han gjorde det. Men personalen är svår att ursäkta.  

Men dramat började tidigare.Inte långt efter att jag tagits in var det meningen att en personal skulle ta med de intagna på bio. Och han hade kommit på en idé. Vi skulle gå på en barnförbjuden film.

Men innan jag går vidare vill jag säga något om vilka vi var. Avdelningen bestod av pojkar från 12 år och uppåt. Vår avdelning kallades Psyke 2. På Psyke 1 fanns flickor ur olika åldrar och pojkar från 11 år och nedåt. Jag sörjde bittert att jag hunnit fylla 12. Det skulle vara lugnare med flickor och yngre pojkar.

Men som sagt, personalen ifråga ville ta med oss på en barnförbjuden film, fast de flesta, kanske alla, av oss var under 15.

Alla barnen var förtjusta. Det var ju häftigt. Men då räknade de inte med mig. För jag var en inbiten legalist.

Det står till och med i journalerna att jag inte brydda mig om sociala sedvänjor, men höll hårt på skrivna lagar.

Jag sa att det var fel att ta med oss på någon barnförbjuden film. Det var emot lagen. 

Men jag nöjde mig inte med att säga att jag inte ville gå med. Jag sa att det han tänkte göra alltså var olagligt - och om han gjorde det skulle jag berätta både för mina föräldrar och andra vuxna att Psyke 2 var en avdelning där personalen tyckte att det var OK att bryta mot lagen.

Jag ställde i princip ett ultimatum - gå gärna på barnförbjuden film, men då kommer jag att anmäla er.

Personalen blev väl irriterad - men gav efter för mitt ultimatum.  Men mina medpatienter blev rasande. Att få gå på barnförbjuden film såg väl de flesta som något oerhört häftigt. Och så kom jag där som en glädjedödare och stoppade det-

Det var ganska kort efter detta som en av pojkarna på avdelningen började slå mig. Om jag då satte det i samband med det inställda biobesöket minns jag inte. Men under många år senare har jag sett det som två saker och inte satt dessa i samband med varandra. Men nu är jag ganska säker på att det fanns ett sådant samband. .

Hans fysiska angrepp  höll på i kanske en vecka. Det upphörde innan jag skrevs ut.  Och jag tror att jag vet när det upphörde.

En dag kom pojken ifråga in till mitt rum. Han sade att han hade fått en ask med choklad av någon släkting. Han hade delat med sig till de andra patienterna och nu ville han också bjuda mig. Han sade ungefär så här. "Ja, jag har slagit dig, men jag skulle aldrig kunna drömma om att bjuda alla på choklad men inte dig".

Jag blev alldeles ställd. Och nog lite rörd. Jag minns att jag först tänkte något i stil, med - "det vore väl bättre om det var tvärtom, att du kunde tänka dig atr inte bjuda mig på choklad, men inte att slå mig". Men det sade jag inte.

Men det påverkade ändå min syn på honom. Jag hade tänkt mig honom som en helt amoralisk person som kunde göra allt för att hämnas på de som gjorde saker han inte gillade. Men nu såg jag att också han hade en moral, som han höll på hårt. Den var bara väldigt annorlunda än min. 

Jag skulle aldrig slagit någon. Jag slog inte ens tillbaka när jag blev angripen. Men om jag hade fått en chokladkaka är det troligt att jag skulle ha sparat den för mig själv. Inte bjudit alla på avdelningen, och allra minst de som jag var ovänner med.

Efter det fick jag en form av respekt för honom, som sitter kvar än idag. Jag tyckte och tycker förstås inte att han borde ha slagit mig, men jag insåg att han inte bara var den bråkstake jag trodde, utan att han hade en egen moraluppfattning, som alltså var lika stark som min  - men bara helt annorlunda.

Och jag tror ändå att hela dramat, med alla dess inslag, lärde mig att förstå andra barn bättre. Och dessutom faktiskt stärkte mig. Jag skrevs ut från Psyke 2 med en starkare självkänsla (och troligen en  bättre "social kompetens" med andra barn...)  än när jag togs in.

Matilda Ekeblad angriper Sverigedemokraterna från höger

Här kan man ta del av hur Matilda Ekeblad - ordförande i Moderata Ungdomsförbundet - gör ett hårt angrepp mot Sverigedemokraterna. Hon verkar nästan upprörd.

På vad? SD:s nazistiska rötter? Invandrarfientligheten? Islamofobin? Alla deras aktivister som har avslöjats som slagskämpar, våldsbrottslingar, anti-semiter etc.?

Nej, inte alls. Hon är upprörd  för att SD inte tycks vilja avveckla välfärden i samma snabba takt som MUF vill. 

För en gångs skull är vidare kommentarer helt överflödiga.

Är den "mörka materien" i själva verket plasma?

Jag har kanske en pseudovetenskaplig del av min hjärna, som till och från får mig att intressera  mig för teorier som anses ohållbara i den akademiska världen.

En av dessa är plasmakosmologi. Jag började först intressera mig för den pga min motvilja  mot Big Bang-teorin. Detta berodde väl mest på någon sorts dödsångest. Jag ville att universum skulle ha evigt liv, och inte möta ett sorgset öde i en oändlig gleshet. Nu inser jag att även en mycket sympatisk garanterat inte pseudovetenskaplig forskare som Nobelpristagaren Roger Penrose lyckats skapa en Big Bang-teori som är förenligt med ett evigt liv för universum.

Jag återkommer förmodligen till Penrose, som även har intressanta teorier om medvetandets natur. Men jag stannar just nu kvar till en aspekt av plasmakosmologin. Där denna verkligen gör skäl för sitt namn.

Jag menar - motstånd mot Big Bang-teorin följer inte alls automatiskt från att man vill betona plasmans roll i universum. En elak recensent skrev en gång att de större delarna av plasmakosmologen Eric J Lerners bok "The Big Bang never happened" var de delar där han betonade just plasmans och elektromagnetismens roll i universum.  Som enligt recensenten lika gärna skulle kunna vara en del av en bok med titeln  "The Big Bang happened." 

Den främsta orsaken till att plasmakosmologer brukar avvisa Big Bang-teorin är väl att denna strömnings grundare, Hannes Alfvén,  var emot denna teori. Vilket inte heller hos honom automatiskt följde från hans åsikter om plasma. 

Ett annat problem för plasmakosmologin är ju att den har så att säga infiltrerats av anhängare till "Electric Universe" som driver den ganska så absurda idén att solen drivs av elektricitet, och inte av fusionskraft. Vilket torde vara dystert för just plasmakosmologen och fusionsforskaren  Lerner. Till Lerners fördel ska sägas att han entydigt har tagit avstånd från "Electric Universe" och slagit fast att det finns överväldigande belägg för att solen drivs av fusionskraft. 

Finns det då inte något område där ett plasmakosmologiskt perspektiv kan utgöra ett seriöst alternativ till delar av standardkosmologin? Kanske. Jag tänker på så kallad mörk materia. Trots att ingen någonsin lyckats hitta någon mörk materia - trots otaliga experiment med detta syfte - är det närmast en dogm i standardkosmologin att en sådan måste finnas. 

På denna YouTube-länk  kan från  ungefär mitten av videon finna en djärv argumentering för att det som tillskrivs en mystisk mörk materia som aldrig någonsin verkar kunna hittas hur länge man än letar - kan förklaras utifrån en för astronomerna osynlig plasma - som befinner sig mellan planeterna, mellan stjärnorna och både inom och utom galaxerna. 

Jag tycker idén är fascinerande, men är, som jag ofta påpekar, på detta område, en okunnig lekman som låter sina "åsikter" i sådana frågor styras av sin egen variant av "common sense". Vilket ju gör att jag inte ens  vågar kalla det för "åsikter" - utan citationstecken. 

 

Nedan - norrsken - en form av plasma.

Marble breaks and iron bends

Titeln ovan är titeln på en sång med gruppen the Deejays som låg på tredje plats på Kvällstoppen idag för 55 år sedan - 22 november 1966. Den kan höras här. 

Jag brukar leta efter årsdagar för listplaceringar  på topplistor från sextiotalet och de allra första åren på sjuttiotalet - för att lägga ut dem på Facebook. 

I just den här låten visste jag att jag kände igen titeln, men jag kopplade den inte till någon sång som jag mindes. När jag sedan lyssnade insåg jag att jag faktiskt hade hört den förut. Men jag hade inte uppmärksammar texten.  

Efter att ha lyssnat uppfattar jag melodin som suggestiv - och den romantiska texten som också den på sätt och vis suggestiv. 

Helheten går direkt in i mig - på ett ovanligt -  och faktiskt också det på ett både egenartat och suggestivt sätt...

Lite hisnande

Från Aftonbladets ledare idag: 

"Sverige har nu ett politiskt block som företräder ett slags konservatism vi inte sett i svensk politik de senaste 90 åren."

 

Arvid Lindman, högerledare i tidigt 1900-tal.

För övrigt anser jag....

... att Enid Blyton var en av 1900-talets mest fascinerande författare. 

Flamman om SSU-angrepp mot Greta Thunberg

I vänstertidningen  Flamman har Leonidas Aretakis i en ledare tagit upp angreppen från ledande SSU:are  mot Greta Thunberg, Den kan läsas  här. 

Gör det gärna.

Det är ju för övrigt en ganska så  gammal SSU-tradition att fnysande avfärda rörelser kring konkreta frågor  - eftersom de inte kan kontrollera dem....

Greta Thunberg vid 2019  års FridaysForFuture-protester i Berln.

Doreen Virtue - från New Age till fundamentalism

För några år sedan köpte jag en bok, som hette "Mary, Queen 0f Angels" skriven av en Doreen Virtue.

Jag minns att jag började läsa och ganska snabbt la ifrån mig boken, och fann den ganska ointressant.

Men lite senare läste jag ändå  igenom den och skrev om den på min blogg.  Och nu har det hänt saker med henne som får mig att ta upp ämnet igen

Virtue var inte katolik, men beskrev sig själv som kristen.  Hon blandade denna kristendom med teosofi, ”hemliga mästare” och annat New Age-material. 

Trots att hon inte var katolik, var hennes tilltro till Maria större än hos den överväldigande majoriteten av katoliker. Enligt henne lyssnar Maria alltid på våra böner, och om vi inte uppfattar hennes svar beror det på att vi själva stängt våra andliga öron.

Boken är mest fylld av exempel på hur namngivna personer får en vision av, drömmer om, ber till, eller på något annat sätt får en relation med Maria.

Sedan händer efter ett tag något positivt.

Det behöver inte vara på en gång, eller ens speciellt snart. En kvinna ber till Maria att hon ska träffa en ”själsfrände” (vilket i det här sammanhanget betyder en man att gifta sig med ) och sex månader senare möter hon just en mycket sympatisk man som hon gifter sig med.

En kvinna är sjuk, läkarna säger att läget är kritiskt, hon genomgår olika plågor, och efter kanske ett halvår är hon frisk. Det förklaras med att hon när hon blev sjuk bad hon till Maria.

En man drömmer om Maria på natten. Dagen efteråt känner han en känsla av lugn och ro.

Boken är fylld med exempel som man inte måste vara medlem i Vetenskap och Folkbildning för att undra om det inte endast handlar om slumpvisa sammanträffanden

Ett till exempel. En kvinna vill bli polis. Hon har gått till polisen och sökt jobb. Hon ber sedan till Maria att hon ska få jobbet. Efter ett tag får hon det.

De flesta av bokens berättelser om positiva effekter av kontakt med Maria är sådant som mycket lätt skulle kunna avfärdas som ren slump - till och med om man godtar varenda detalj i berättelserna som bokstavligt sann.

Människor som söker till polisjobb får det även om de inte bett till Maria, kvinnor som aldrig bett till Maria hittar också sympatiska pojkvänner, många som har svåra sjukdomar med relativt dålig prognos tillfrisknar i alla fall.

Det märkliga med Virtues bok är att hon verkade ha en läsekrets som förväntades anta att VARJE GÅNG någonting positivt händer det närmaste året efter att någon haft en upplevelse av, eller bett till, Maria beror det på just Maria.

(Men ja, jag måste ändå medge att det en gång hände positiva saker när jag själv bad till Maria, vad det nu än berodde på...)

Men  sedan hände som sagt något - med Doreen Virtue. Jag har kollat upp henne. Det som jag såg förskräckte mig nog. Hennes nya världsbild kan man ta del av lite här och var.    

Man kan ju börja här.

Hon har nämligen trott sig upptäcka att New Age kommer från Satan, och om man tror på New Age-åsikter hamnar man ofelbart i helvetet. . Hon har förgäves försökt hindra bokförlag från att fortsätta sälja alla hennes New Age-inspirerade böcker… Hon försöker också enligt vad hon säger göra sig av med de pengar hon fått för sina tidigare böcker. För de är - inser hon nu - sataniska. 

Det gäller även hennes bok om Jungfru Maria.

Numera anser hon att man måste vara mycket strikt kristen för att slippa att komma till helvetet. Och det betyder bland annat att man måste inse att Bibeln är bokstavligt sann - och att den helt saknar fel. '

Eftersom det är helt klart att Bibeln innehåller uppenbara motsägelser, för att inte tala om avsnitt som helt strider mot bevisade historiska fakta, betyder det ju att man enligt Virtue måste vara korkad för att bli frälst. 

Jag tyckte faktiskt mycket bättre om den tidigare Virtue. Naivitet är trots allt bättre än helvetespredikningar.

"We are tired of their blablabla"

Det går att ta del av Greta Thunbergs tal i Glasgow - i sin helhet. Här. Ingen bör missa det.

Kali-sång

I vår del av världen är det svårt att förstå hur Kali i Indien dyrkas som en god gudinna som kämpar mot ondskan. Hennes ikonografi vimlar ju av bilder där hon har ett band av avhuggna huvuden runt sin hals, och ofta också ett avhugget huvud i en av sina fyra händer.  

Men nu  representerar de avhuggna huvudena (som för övrigt alltid är manliga...)  demoner som representerar egoism och empatilös makt.  

I väst upplevs tvärtom ofta bilden av Kali som om hon själv vore en demon som man kan  känna rädsla inför. . Men i Indien ses hon som någon som kan hjälpa en i nöden, och dessutom få den som ber till henne att bli mindre egoistisk.

I denna sång till Kali till märks det ju ovanligt tydligt. Melodin är glad och saknar varje underton av skräck. Där skiljer den sig från en del Kalihymner som ändå har en lite spöklik musik - trots allt är hon en demomdödare... och det avspeglas i musiken.

Men inte på samma sätt här..

Kali  har alltså, liksom Durga, ett glatt budskap - ondskan kan besegras. Det förs  förresten fram på et triktigt  charmigt sätt i eposet  i Devi-Mahatmyam. 

Jag har någonstans i lägenheten  en bok som dels innehåller texterna till Devi-Mahatmyam  på både engelska och sanskrit, men också en mycket lång text av en person,  som går under peodonymen  Devadatta Kali , med tolkningar och kommentarer. 

 Ska försöka leta reda på boken. Men jag har i och för sig en lite kritisk inställning till dess kommentarer , och tycker att de ger en alltför,  ska jag säga, "individualistisk" och "psykologiserande", syn på eposet.  Han tar upp att Kali bekämpar onda och själviska  tankar hos den som ber till henne. Det är ju mycket riktigt en viktig del av kulten av Kali.   .  Men det finns ju också en kosmisk dimension  i berättelsen om Kali, som jag ofta tycker försvinner i modern hinduism. . 

Många intellektuella hinduer verkar ha just ett individualiserande  perspektiv på de hinduiska myterna. Jag kan inte hjälpa att jag tycker att något mycket väsentligt försvinner i ett sådant synsätt.

När jag hittar mitt exemplar av denna bok återkommer jag.