Tweedle Dee Tweedle Dum

Det är konstigt det där med 50 år sedan. På Facebook brukar jag lägga ut låtar som fanns på listor för exakt femtio år sedan. Det verkar vara uppskattat av en del. 

Men det tar sig också andra uttryck. När jag läser morgontidningen  kan jag ibland göra experimentet att tänka mig att jag för exakt femtio år sedan hamnade  i koma - och vaknat upp just idag. Och sedan bett om att få läsa dagens  morgontidning för att själv fundera  på vad som verkar ha ändrat sig på dessa femtio år. Och sedan ta del av dagens tidning utifrån ett sådant perspektiv. Det kan bland bli hisnande.

Idag för femtio år sedan låg denna låt av Middle of the Road,  som nykomling på Kvällstoppen, på artonde plats 'Men  då hade jag slutat att lyssna på topplistor. I alla fall aktivt.

Eftersom melodin känns välbekant kan jag ändå ha snappat upp den från någon radio som stod på. Eller hört den senare. 

Men på sätt och vis tar jag tiden tiden tillbaka genom att gå igenom den än en gång idag. Fast på ett symboliskt, inte reellt sätt. 

Om jag inte hade mer eller mindre krossats maj-juni 1971, hade jag med säkerhet lyssnat på denna låt när den kom på listorna. Och med säkerhet tyckt om den. 

Vad som hände denna vår och sommar var att alla glädjeämnen försvann. Och nästan alla intressen. Det enda undantaget var - politik.

Jag lyssnade som sagt inte på pop, jag umgicks inte med vanliga kompisar, jag slutade att gå ut och dansa. Jag brydde mig inte längre om mitt utseende.eller om jag luktade illa.

Pga saker som hänt bortom min kontroll, hade jag förlorat all glädje. Och nästan allt hopp. Men det enda hopp jag hade förlade jag till politikens område. Jag visste att en socialistisk världsrevolution nog skulle skapa en situation som förr eller senare skulle få mig att må bättre. Därför ägnade jag all min tid åt att studera, och i viss män praktisera, vänsterpolitik. Men allt annat var dött. Glädjelöst. 

Det var inte det sedvanliga att någon som får vänsteråsikter börjar prioritera dessa. Jag hade haft vänsteråsikter i många år. Vad som hände var att besvikelser, trauman och allt annat jäkligt gjorde att politiken blev mitt enda hopp i  en för övrigt död och steril värld. 

Jag kan 50 år senare drömma att det inte var så utan att jag den 27 juli 1971 satt och lyssnade på Kvällstoppen och blev hänförd av Tweedle Dee Tweedle Dum.

Men så var det tyvärr inte.

En nazianstucken gymnastiklärare?

När jag växte upp blev jag efter ett tag förstås medveten om att det fanns olika åsikter, olika politiska partier och tidningar med olika politiska linjer. Men samtidigt fick man intrycket att det på en del områden  rådde någons sorts gemensam uppfattning.

En av dessa var att nazism var dåligt, Hitler var ond och att det var bra att Tyskland förlorade andra världskriget. Det fanns förstås några kufar, som Assar Oredsson, som inte höll med, men det var någon sorts udda undantag i marginalen.

Därför blev jag som jag tidigare skrivit om omtumlad när jag insåg att min fars skollärare uppenbarligen var nazist. 

I högstadiet fick jag kanske uppleva något liknande.

Gymnastiken i högstadiet var, om jag minns rätt,  könsseparerad. Och när vi började sjuan fick killarna i klassen en ny gymnastiklärare.  Jag kommer till och från att kalla honom M.

Redan på första timmen gjorde han ett distinkt intryck. På ett litet överdrivet sätt sa han att vi skulle se honom inte endast som en lärare utan som en kompis. Han var hurtig, entusiastisk på ett sätt som gjorde mig lite misstänksam.

Det visade sig efter ett tag att han hade en del personlighetsdrag som var lite... enerverande.

Jag kommer aldrig att glömma när M satte uppe en bild av en man, som tydligen hade utnämnts till "Mr Sweden". Det var en man med ett enormt muskelberg överallt på kroppen. Jag trodde kanske att han skulle presenteras som någon, som hade gått till överdrift med sin träning. Men, nej då.

M sa med emfas i rösten: "Det där är Mr Sweden. Om ni blir som honom kommer flickorna att springa efter er". Och det var alltså inte menat som ett skämt.

Jag minns att jag tänkte att flickorna snarare borde springa sin väg, om de fick se detta muskelberg närma sig. Och funderade också på vad dessa muskler skulle förvandlas till när  "Mr Sweden" blev äldre och inte orkade träna som förr. Förmodligen skulle de förvandlas till fett, tänkte jag. Kanske inte så oerhört attraktivt...

En annan episod minns jag, även om jag inte var med om den själv. Men jag fick höra att på en gymnastiklektion, som jag hade missat, hade M bestämt att det skulle spelas brännboll. Men inte med mjuka bollar, som var brukligt, utan med små, hårda bollar. Så för den som blev träffad kunde det alltså göra riktigt ont.

Frågan varför går ju att ställa. Men svaret på den fick man kanske under en annan lektion, som jag inte hade missat.

Då hade en kille slagit sig och skrek till.  M utnyttjade tillfället till att hålla en utläggning om varför man inte fick jämra sig.

Han sade ungefär så här. "Jag hörde att någon jämrade sig. Det ska man inte göra. Jag ska berätta en liten historia för er. Den handlar om slaget vid Stalingrad. Tyskarna förlorade det slaget. Och efter nederlaget fick de tyska soldaterna vandra långa sträckor till ett fångläger, bevakade av sovjetiska soldater. Det var strapatsrikt, hungrigt och tröttande. Och gissa vad de sovjetiska soldaterna gjorde om någon av tyskarna jämrade sig. De sköt dem på fläcken. Av detta ska ni lära er att ni aldrig ska jämra er.”

Det var nog när jag hörde det som jag slutligen fick nog. Jag bestämde mig för att undvika gymnastiken, till vilket pris som helst.

Jag bestämde mig för att vägra gå på lektionerna, även om det skulle leda till anmärkningar om olovlig frånvaro. Men det behövde jag inte. För jag gick i terapi på Ericastiftelsen hos Gösta Harding. Han skrev ett intyg om att jag skulle slippa gymnastiken.

Jag minns när jag lämnade över intyget. M såg på mig med förakt. Han insåg väl då att jag var en sån där ynkrygg som aldrig skulle ha klarat av marscherna efter slaget vid Stalingrad.

Om jag hade varit lite djärvare hade jag förstås kunnat fråga honom hur stor chansen enligt honom var, på en skala, att vi som vuxna skulle få vara med om ett erövringståg i Sovjetunionen. Men jag vågade inte tänka på vilket utbrott han skulle fått då.

Men det tål att tänka på vad hans ord egentligen uttryckte. Att han föraktade de som jämrade sig, och förutspådde dem en säker död i nästa världskrig, är ju helt uppenbart.

Men jag tror att hans exempel också tydde på något annat. Varför valde han slaget om Stalingrad som exempel? Och, framförallt, varför identifierade han sig med just de tyska erövrarna? Varför lade han upp exemplet på just detta sätt – hur man som tysk krigsfånge hos de rysliga bolsjevikerna skulle bete sig för att överleva?

Nej, jag visste ju inte om han hade varit, eller rentav  fortfarande var, nazist. Men att han på ett spontant sätt identifierade sig med dessa, och verkade mena att vi borde göra detsamma, fick mig att  misstänka det.

Jag var i alla fall glad över att jag i fortsättningen slapp att gå på hans lektioner.

Vietnam är nära...

Någon gång 1967-68 bildades inom De förenade FNL-grupperna (DFFG) en sånggrupp som kallades "Freedom Singers". I samband med  inre konflikter och strider inom FNL-grupperna i slutet av 1970 splittrades Freedom Singers - och så vitt jag fattar kom en del av gruppen att ingå i KFML(r):s sånggrupp Knutna Nävar..

Hela splittringen 1970 initierades av KFMl(r) . De ville förvandla FNL-grupperna till en organisation som helr öppet och "officiellt"endast skulle vara en underordnad del av den egna organisationen. 

Men FNL-grupperna överlevde, och fortsatte dessutom att ge ut LP-skivor med anti-imperialistiska  sånger. De blev minst lika bra som de LP-skivor som "Freedom Singers" hade gett ut 1968 och 1970.  Själv tyckte jag de blev bättre...

1971 gav de ut "Till det kämpande Vietnam".  1972 gav de ut "Vietnam är nära".

Men det uppstod inte en ny specifik sånggrupp, med ett eget namn. , I stället gavs skivorna ut  av "De förenade FNL-grupperna", rätt och slätt.  .

I den andra LP:n av dessa, *"Vietnam är nära". fanns en titellåt med just detta namn.  

Jag hörde den första gången live på Hötorget nån gång sommaren 1972, Den gick in i mig direkt. FNL-gruppernas sånggrupper gjorde en hel del mycket bra sånger, ,men "Vietnam är nära" är nog den som har berört mig mest 

Den var oerhört suggestiv, tyckte i alla fall jag.

Texten är uppenbart inspirerad av den massiva offensiv som FNL inledde i början av april 1972. Denna blev början till slutet  för USA:s krig - och för USA-marionetterna i Saigon-regeringen. USA insåg att de inte kunde vinna, och gjorde  eftergifter som ledde till Parisavtalet 1973. Och den överväldigande majoriteten av USA-trupperna drogs bort. 

När FNL inledde nästa stora offensiv i slutet av 1974 stod Saigon-juntan ensam, med mycket få USA-soldater kvar i Sydvietnam.  Den 30 april 1975 gick FNL in i Saigon. 

"Vietnam är nära" kan höras här.

PS. Jag lade faktiskt ut ut denna sång på min blogg redan 2007.

Missade kommentarer?

Håller jag på att bli senil? 

Jag har för mig att jag hade tagit in kommentarer till några av de senare inläggen, som nu verkar  försvunna. 

Det är väl troligt att jag inbillar mig, men om någon har fått in en kommentar som sedan försvunnit, hör av er!

Ett krigsvidunder på larvfötter

Jag har sedan 10-11-åldern tyckt att tidningsarkiv är fascinerande, eftersom de ger en bild av samtida reaktioner till händelser som man annars läser om i historieböcker,  som ofta är skrivna många årtionden efter att saker hände.

Nu har jag SvD:s  historiska arkiv i min dator, och har tittat på hur den (konservativa) ledarredaktionen skrev när Tyskland invaderade Sovjetunionen 1941  (en militär aktion som gick under kodnamnet "Operation Barbarossa"). Från början trodde den att det skulle ta några  veckor innan Sovjet bröt samman., sedan att det skulle ta längre tid, men att det var självklart att Sovjet skulle krossas.

Mot bakgrunden att det tagit Sovjet tre månader att besegra Finland december 1939-mars 1940 (Nazi-Tyskland skulle  förmodligen ha lyckats med detta på tre veckor) och att Stalin hade låtit avrätta de viktigaste officerarna i  arméledningen i en utrensning juni 1937, går det på sätt och vis att förstå deras inställning.

Men Sovjet var något mer än Stalin och hans mordiska och korrupta klick, och när Tyskland nästan med en gång efter angreppet inledde en ofattbar terror mot ryssarna, (som enligt nazistiska rasdoktriner bestod av underlägsna  "slaver" och inte tillhörde "den ariska rasen"), vilken var vida värre än det som drabbade befolkningen i  länder som Frankrike, Norge eller Danmark,  blev stridsmoralen i Röda Armén något helt annat än den hade varit när den beordrades att angripa Finland.   

Så den 7 november 1941 verkade ett ljus ha tänts på SvD:s ledarreaktion. Det var ca en månad innan Röda Armén började gå till motoffensiv, men redan nu hade många insett att det inte alls var självklart att  Tyskland skulle vinna.

SvD skrev så här:
"Den röda armé, som hela världen trodde vara en koloss på lerfötter, har visat sig vara ett krigsvidunder på moderna larvfötter, som bekräftat historiens vittnesbörd sedan århundraden, att ryssarna ha sin styrka   i defensiven."

Ganska vackert formulerat, för övrigt.

Varför ser man skräckfilmer?

Skräckfilmer finns av olika typ. En av dessa är filmer om hemsökta hus. 

Efter att pandemin började har jag varit mycket mer inne än förut.   Det bör förresten skamligt nog medges  att jag ännu inte  har vaccinerat mig. Det beror inte på att jag är covid-19-skeptiker utan snarast på att erbjudandet om att få Astra Zenecas vaccin kom exakt när tidningarna var fulla av artiklar om folk som dött av detta vaccin, fått blodproppar av det, och om hur det ena landet efter den andra hade förbjudit det.

Varje gång jag tänkte ringa och beställa tid fick jag en känsla av skräck, och tänkte kanske att när jag nu klarat mig från covid-19 i över ett år vill jag inte dö knall och fall av ett vaccin. Jag medger att mitt beslut inte var rationellt, och om någon tycker att jag dessutom är osolidarisk har jag inga entydigt bra argument mot detta. 

Men om ångest kopplas till aldrig så irrationella tankar är den svår att övervinna. 

Nåväl, nu hade jag inte tänkt att detta inlägg ska handla om skräcken för vaccin.  utom om en annan typ av skräck - som jag inte undviker. Nämligen den skönlitterära skräcken, som jag idag pga ögonproblem inte tar del av så ofta i böcker utan mest tar del av genom att se skräckfilmer på YouTube... 

Det finns hur många som helst, Dels väldigt gamla, dels olika typer av b-filmer, som gjorts relativt nyligen. 

En typ av skräckfilmer som man kan hitta många av är de som handlar om hemsökta hus. De kan vara mer eller mindre bra, mer eller  mindre välgjorda. En av de som jag tycker är riktigt välgjord är The Haunting of Seacliff Inn,, som jag såg för några dagar sedan. Jag blev faktiskt skrämd, och dessutom började jag rysa och få "gåshud" rent kroppsligt. Jag tog det sistnämnda som ett tecken på att den verkligen var otäck. Men det kan också bero på något helt annat. 

Jag hade under ett antal dagar haft både balkongdörren och fönstret i rummet där jag sover öppet. För att undvika den tryckande värmen, så att jag kunde sova. Jag såg filmen sent på kvällen, nära midnatt. Men när filmen var klar,insåg jag att det blivit nån typ av väderomslag. Denna natt var kallare än de tidigare, och ganska så kall luft strömmade in i lägenheten, Det var förmodligen den som i alla fall till stor del var orsaken till mina rysningar..,Vilket inte alls står i motsättning till att filmen var välgjord, och till och från genuint skrämmande. 

Men varför undviker jag att ta ett vaccin för att det skrämmer mig men gärna ser en film som skrämmer mig? Eller med andra ord, varför gillar många människor att  ta del av fantasiskräck, via filmer eller böcker?

Alfred Hitchcock försökte en gång ge ett svar på frågan. Han menade att det som får människor att se på skräckfilmer var att de i verkligheten var trygga, när de satt i en bekväm stol eller soffa. Men även om det kan förklara att vi står ut med skräckfilmer förklarar det inte att vi dras till dem. 

De flesta av oss, eller kanske  alla, får äckelkänslor av att äta mat, som visar sig innehålla mögel. Men jag tror ingen (eller i alla fall väldigt få)  av den anledningen skulle vilja se filmer med  människor som äter möglig mat, därför att de inser att de själva inte behöver göra  det. 

Att vi själva slipper vara med om skräcken på riktigt är alltså ingen bra förklaring till att vi vill uppleva den -  just för att det inte är på riktigt.  En kvinna jag kände i mitten av 70-talet föreslog en gång att jag ville se på skräckfilmer för att en del av mig identifierade sig med det otäcka, och att jag på det sättet fick ut mina aggressioner. Jag blev lite illa berörd över den tolkningen, och hoppades i alla fall att den inte stämde..

Om jag har någon tolkning själv för min egen del är det att eftersom jag utsatts för otäcka och plågsamma saker själv, i synnerhet i barndomen, är det på något sätt terapeutiskt att se filmer där det otäcka kan bekämpas, och i slutändan besegras. Någon kan invända att det finns skräckfilmer där det otäcka och onda till sist segrar. Men det närmast bekräftar vad jag tror. Det är nämligen så att jag inte alls tycker om skräckfilmer där det otäcka segrar mot slutet. 

Det finns vissa undantag, som filmen "The Ring". Men där tror jag att jag verkligen på  NÅGOT plan identifierar mig med "monstret*", eftersom detta är  ett (förvisso övernaturligt) barn som mycket drastiskt hämnas på hela världen för att hon  utsattes för ohyggliga saker". Dvs hon slängdes ner av sin mamma i en  brunn, där hon bottnade, och där hennes sista dagar bestod i att försöka stå upprätt i brunnen, tills hon inte orkade längre och till sist drunknade. Att hon som spöke vill hämnas detta är ju förståeligt. 

På sjuttiotalet  fanns det faktiskt en hel del skräckfilmer där "övernaturliga" barn ville hämnas för det som de utsatts för.  Där var ett nederlag för dessa inte nödvändigtvis något positivt.  I alla fall inte för mig. 

Detsamma gäller idag filmer om hemsökta hus. Det visar det sig ofta att hemsökelsen beror på att spökena en gång när de inte var spöken hade utsatts för något ohyggligt, och att de nu protesterar genom att hemsöka alla människor som kommer i dess närhet. 

Å andra sidan blir det mer och mer vanligt i dessa filmer att ersätta spöken med demoner, som hemsöker folk mest av allt för att de är genuint onda. 

Men även om jag har en teori för egen del om varför jag dras till skräckfilmer är det ingen heltäckande förklaring varför andra gör det. 

Det finns en annan kategori av filmer och böcker som om man tänker efter är svåra  att förklara. Dvs svårt att förklara varför folk vill se dem. Det är komedier. "Men de ses därför att de är roliga", säger kanske någon. Visst, men om man försöker analysera varför vissa saker är roliga, men inte andra., kan man ofta bli perplex. Varför är det exempelvis roligt för många att se på när Helan eller Halvan ramlar i vattnet? Eller när någon gör bort sig totalt? 

Det här var ett lite pratigt inlägg. Men någon av de som gillar  filmer om hemsökta hus kan ju klicka på länken ovan och se om hen delar min syn på filmen som  välgjord och bitvis riktig läskig.

Ett hemsökt hus i filmen "The Amytyville Horror"

Greta Thunberg önskar nog att hon inte hade rätt

Men tyvärr har hon ju dett. 

Och när man väl hämtat sig från ovanligt extrema värmevågor kommer så denna nyhet. 

1300 som saknas efter regn i - centrala Europa. Det är svårt att ta in det. Världen som vi känner den tycks förändras i en allt snabbare takt.  

Se https://www.dn.se/varlden/1-300-saknas-i-tyskland-dodssiffrorna-fortsatter-att-stiga/ 

Här är en  av Greta Thunbergss tweets efter dessa händelser. 

https://twitter.com/GretaThunberg/status/1415600846356819971 '

Greta Thunberg

@GretaThunberg

Deadly heatwaves, floods, storms, wildfires, droughts, crop failures... This is not “the new normal”. We’re at the very beginning of a climate and ecological emergency, and extreme weather events will only become more and more frequent. #FaceTheClimateEmergency

11:15 AM · Jul 15, 2021·Twitter for iPhone

---------

PS, För att hitta Greta Thunbergs twitter-konto, var jag tvungen att skapa ett eget, som kan följas här.

Electric universe, plasmakosmologi, Velikovsky och Hannes Alfvén

Jag skulle skriva ett svar till Tidlösa under förra inlägget, men det blev för långt så bloggen accepterade det inte. Så nu har jag lagt upp både hens kommentarer och mitt långa svar här. 

Tidlösa sa...

    .....Mitt intryck av velikovskianismen är att den tror på ett kaotiskt universum, vilket gjorde mig väldigt förbryllad. Varför startar man en sekt kring *det*? Antingen har jag missförstått något eller så består "tryggheten" i att den store profeten insett sanningen och kan förläna denna gnosis till andra...

    10 juli 2021 16:24 

 Tidlösa sa...

    Det jag menar är alltså att velikovskianerna visserligen verkar tro på en guldålder i historiens gryning, men senare blev solsystemet snarast ännu mer kaotiskt än vad den officiella vetenskapen påstår (Velikovskys katastrofism), och det är oklart hur vi ska ta oss ur denna situation. Man kan dock få intellektuell tillfredställelse genom att tro på Velikovsky, som avslöjat sanningen om hur allting egentligen fungerar.

    Det fanns ju även en judisk aspekt hos Velikovsky: hans teorier "bevisade" Bibeln utan hänvisning till Gud, vilket väl passade sekulariserade judar och kanske ex-kristna också? Fast den aspekten är kanske inte längre så framträdande?

    Det här är alltså baserat på material jag läste för kanske 15 eller 20 år sedan, så miljön kan ju ha förändrats.

    10 juli 2021 21:34 Radera10 juli 2021 21:34

---------------------------------- 

SVAR

Jo, det finns ett problem med det jag skrev. Men jag tror ändå det ligger en hel del i det. Om man tar den respektabla delen av detta teorikomplex är det ju inte velikovskianskt. Där kan man framförallt hos Lerner se hur han anklagar Big Bang-teoretikerna för att ha en pessimistisk syn på världen och universum, som han verkar mena är påverkad av kapitalismens dödskamp, eller något liknande (han är marxist, även om han sällan uttrycker detta klart). 

 

Jag har också intrycket att Anthony  Peratt, även om han inte är marxist,  på något sätt har en önskan om ett universum som inte kommer att gå under. Som jag även tror gäller Hoyle, Bondi och andra motståndare till  Big Bang-teorin. Och definitivt mig själv - jag försöker inte på något sätt dölja  att mina "åsikter" i just denna fråga direkt bygger på önskningar. Eftersom jag i motsats till Hoyle, Bondi. Peratt, Alfvén, och andra förträffliga motståndare till Big Bang-teorin har fullkomligt rudimentära kunskaper i matematik (ungefär motsvarande sjunde eller åttonde klass i grundskolans högstadium, eller möjligen ännu mindre än så) kan jag inte ens dölja det. vare för mig själv eller andra. 

 

Men om man tar det här med tryggheten är den ju mycket begränsad även i den icke-velikovskianska  plasmakosmologin. I alla fall i dess tidigaste form. Den första teori som Hannes Alfvén utvecklade i motsättning till Big Bang byggde på idén att det som kallades Big Bang endast var en lokal explosion i vår del av universum, orsakad av en kollision mellan materia och anti-materia. Ett sådant universum vore nog akut mycket farligare än det som Big Bang-teorin förespråkar. Om det idag finns lika stora mängder av materia och anti-materia i universum lever vi verkligen farligt. 

 

Men även om vi levde farligt skulle de som, i likhet med mig, lyckas projicera sin önskan om evigt liv på universum som helhet, ändå kunna uppfatta det som tryggare. Allt är förgängligt, men ändå inte allt. Man kan lita på materien, den kommer alltid att finnas kvar, och kommer på något sätt  att ersätta den roll Gud spelar hos de troende. 

 

Och Alfvéns anti-materia-teori, tycks idag vara till större delen  glömd även av plasmakosmologerna. På så sätt ärv det inte svårt för Lerner att koppla sina teorier till utvecklingsoptimism. 

 

Vad gäller Peratt, är jag inte klar på vad hans samarbete med velikovskianer om "petroglyfer" egentligen står för. Men det enda jag kan tänka mig är att han ändå i viktiga avseenden  anammar delar av deras lära - annars finns det ingen rim och reson i hans föredrag om hällristningar som föreställer plasmafenomen. 

 

Jag har inte läst Velikovsky i original, men av det jag vet kan det bli  en underlig blandning av "otrygghet" och "trygghet"  om man anammar hans teorier. 

 

Det är sant att ett solsystem som beter sig a la Velikovsky borde kunna ge en stora skälvan. Å andra sidan verkar Electric Universe inte riktigt ta konsekvenserna av sin egen katastrofism. De menar i anknytning till Velikovsky att endast för några tusen år sedan hade vi, dels en helt annan ordning på planeterna i vårt solsystem - men även gigantiska  elektriska urladdningar, som borde ha gjort jorden till en helvetisk plats. De förklarar exempelvis Grand Canyon och andra liknande områden, på jorden såväl som  motsvarigheter  på Mars, som resultat av gigantiska elektriska urladdningar. Jag betvivlar att en sådan "Electric Sky" skulle kunna vara förenlig med mänskligt  liv.  Men enligt dagens velikovskianer satt våra förmödrar och förfäder , till synes obekymrade, och gjorde ristningar av de enorma elektriska urladdningar som var vardagsmat. Det är definitivt något som inte stämmer. 

 

Jag tror att Electric Universe kan ge en trygghet, dels för att deras anhängare inte verkar dra konsekvenserna av sin egen katastrofism, men dels också pga teorins grundläggande struktur:

 

Universum kommer enligt EU alltid att finnas. Materien kommer inre att falla sönder. Dessutom är materien fortfarande materia. Eftersom man förkastar kvantteorin slipper man dessa potentiellt ångestskapande osäkerhetsprinciper som under 1900-talet har dematerialierat materien och förvandlat den till nästan rent matematiska abstraktioner. Eftersom man dessutom också förkastar relativitetsteorin kan man förutom att bevara vår "trygga" common sense-syn på vad materien är, göra detsamma med rummet. Rum är rum, det kan inte krökas, och det är dessutom tredimensionellt och har inte begåvats med spöklika  extradimensioner. 

 

Så även om solen kan slockna som en glödlampa, riskerar vi inte kusliga scenarier som att all massa upphör om Higgspartiklarna skulle brytas ner, eller andra otäcka saker som kan hända om universum är en kvantfluktuation, exempelvis att nya kvantfluktuationer kan skapa nya universum när som helst - möjligen på bekostnad av vårt eget.  

 

Rummet är tredimensionellt som vi alla uppfattar det, men kan inte ta på det, men man kan gå¨i en rak linje och utgå från att det VERKLIGEN är en rak linje. Materia går att ta på, matematiken beskriver materiens egenskaper  - och inte tvärtom.  Vi kommer alla att dö, men eftersom universum är för evigt, och oändligt i tid och rum, och fattbart, kommer något mycket välbekant alltid att finnas där. 

 

Det har vissa likheter med en av de slogans som fick en hel del att attraheras av Donald Trump. Make America Great Again.  På samma sätt - Make Matter and Space Great Again. Eller snarare "Make matter and space matter and space again." Materia och rum är materia och rum - inte endast abstraktioner som endast kan förstås av matematiker. 

 

Jag tror att lockelsen med såväl den inomvetenskapliga som utomvetenskapliga plasmakosmologin ligger i just detta. 

 

Eller för att citera Hannes Alfvén.   Hans egna matematiska kunskaper var mycket omfattande men han kunde på något sätt uttrycka känslorna hos common sense-människor, som fruktade att materia och rum skulle drunkna i matematikens overkliga gungfly:

 

“The people were told that the true nature of the physical world could not be understood except by Einstein and a few other geniuses who were able to think in four dimensions. Science was something to believe in, not something which should be understood. Soon the best-sellers among the popular science books became those that presented scientific results as insults to common sense. One of the consequences was that the limit between science and pseudo-science began to be erased. To most people it was increasingly difficult to find any difference between science and science fiction”. (Hämtat från Lerner,  “The big bang never happened”, 1992 s, 127. Se i övrigt Var är Hannes Alfvén när vi behöver honom? ).

 

 

 C. Leroy Ellenberger med Immanuel Velikovsky i Seaside Heights, New Jersey, 1978.

Anthony Peratt kapitulerar för "Electric Universe"

Jag har tidigare satt upp en motsättning mellan begreppen "Electric Universe" och  "Plasma  Universe". Det senare skulle syfta på den inomvetesapliga plasmakosmoligi, som accepterar relativitetsteorin, accepterar att solen drivs av fusion, och som inte utgår från velikovskianska teorier om att solsystemet såg helt annorlunda ut för endast några tusen ärv sedan. 

Men som menar att elektromagnetiska kraftfält spelar en mycket större roll i universum, än vad standardkosmologin medger, och som dessutom  förkastar Big Bang och menar attt universum är oändligt i tid och rum. 

Den tidigare termen syftade på den teori, som dessutom beskriver stjärnorna som någon sorts kosmiska glödlampor, som inte får sin energi från processer ioim stjärnorna. Och som förkastar Einstein, bejakar Velikovsky, och tror att  forntida artefakter just ofta beskriver ett solsystem som  just  för några tusen år sedan i betydligt högre grad präglas av spektakulära plasmafenomen än vad man kan se nu. 

Jag kunde stöda mig på Anthony L Peratts webbsida, där man kan läsa detta: "The Plasma Universe and Plasma Cosmology have no ties to the anti-science blogsites of the holoscience 'electric universe'". 

Så vi hade - antog  jag - en situation där anhängarna till den pseudovetenskapliga teorin om "Electric Universe" hyllade inomvetenskapliga plasmakosmologer som Anthony Perrat och Eric J Lerner, men att uppskattningen inte var ömsesidig. 

Men det håller i så fall på att ändras. Lyssna på denna video  där Peratt just försöker att hitta avbildningar av plasmafenomen i forntida stenristningar. 

Men inte nog med att han numera har tagit över detta velikovskianska intresse. Han säger också en anmärkningsvärd sak,  alldeles i början av föredraget. Han nämner positivt  "Electric Universe" och jämför denna term med "Plasma Universe" och tillägger snabbt:  "Which is about the same thing". Detta sade han så tidigt som 2005... 

Det är anmärkningsvärt, men inte alldeles förvånande. "Electtric Universe" kan nog beskrivas som ett sektliknande nätverk, som har otaliga videor och texter på nätet. De har ekonomiska resurser, och en effektiv organisation,. Medan isolerade kosmologer som Peratt och Lerner numera står nästan helt ensamma i den akademiska världen. 

Peratt verkar nu ha kapitulerat för denna sekt, medan Lerner i alla fall inte ännu gjort det (även om han indirekt puffar för Electric Universe-teorin genom att han har plockat in Donald Scotts bok "The electric sky" i sin lista över rekommenderad litteratur). Lerner ägnar sig numera mest åt att i den ena YouTube-videon efter den andra på ett liter tröttsamt sätt hävdar att standardkosmologin är helt fel. 

Missförstå mig inte - jag både tror och (framförallt) hoppas att standardkosmologin har fel. "Plasma Universe" är ett fantasieggande projekt, och jag skulle gärna vilja att de hade rätt. Jag skulle förresten inte heller ha något emot att "Electric Universe" har rätt, även om det nu ser ganska så dystert ut för denna säregna teori. 

Jag har sett skeptikersidor som hävdar att en av förklaringarna till att "Eletcric Universe" har blivit så populär, är att dess anhängare kan känna sig märkvärdiga genom att stöda en strömning som tror sig ha genomskådat auktoriteter som Einstein, Max Planck, Stephen Hawking och andra. Men jag tror inte att det är den viktigaste förklaringen. Den viktigaste förklaringen tror jag är att "Electric Universe" ger ett så tryggt intryck. Den säger ju detta: Universum har alltid funnits, och kommer alltid att finnas. Det ser ju ut att vara skapat av en rationell ingenjör, som ser till att allt går rätt till, så det inte finns något att oroa sig för. 

Nej, de är ju inte religiösa och jag tror inte alls att de tror på en stor elektriker i himlen. Men det spelar ingen roll - för i deras modell SER DET UT SOM en elektriker i himlen ordnar allt. Jag skulle inte ha något emot att universum skulle se ut så. Tyvärr strider det ju emot den enda naturlag som är hundraprocentigt bevisad, och som inte har några som helst undantag. 

Nämligen Murphys lag...    ;-)

Kanske 70 procent...

... av de otäckaste episoderna i de flesta skräckfilmer förutsätter att människor på det mest dåraktiga sätt ger sig in i, eller låter bli att lämna, farliga situationer som vettiga människor aldrig ens en sekund skulle välja att komma i närheten av..

Cherokeserna och slaveriet

Jag brukar ju kolla vad som låg på olika topplistor för femtio år sedan. Och idag låg The Raiders (tidigare kallad Paul Revere and the Raiders) låt Indian reservation på femte plats på Tio i i Topp. 

Den handlade om Cherokee-indianerna och deras öde.  

Det slog an något hos mig, för jag har läst om just denna grupp av USA:s urinvånare i del tre av James  Geroge Frazers "Totemism and exoogamy" från 1910. Det var skakande.  Cherokeserna sågs av många vita i USA som en "civiliserad " stam. Och det är sant att de verkade göra allt för att anamma  de vitas kultur . 

De gav ut dagstidningar, de antog en konstitution som var skapad med Förenta Staternas konstitution som förebild. Och mycket annat. 

Men om de hade trott att det skulle hjälpa dem tog de fel. De drevs bort från de områden fär de hade bott och tvingades vandra långa sträckor för att ta sig  till ett anvisat reservat.  

Frazer var ingen antikolonialist, men han verkade genuint upprörd över cherokesernas  öde. När jag för ett antal år sedan läste vad han skrev förstärktes min förlamande känsla över hur hopplös de amerikanska urinvånarnas situation var på 1800-talet. Och förvisso i mångt och mycket idag. '

Jag har inte på något sätt  ändrat denna insikt  Men när jag funderade på att med låten som förevändning beskriva cherokesernas öde stötte jag snabbt på något. Som exempelvis detta, och detta. Och mycket mer.

Det var sant att cherokeserna var ovanligt villiga att snabbt anpassa sig till de vita erövrarnas kultur. När Raiders sjunger att just de vita tog ifrån dem deras traditionella livsstil är det dock en sanning med modifikation. Det fanns mycket i deras livsstil som de själva mycket medvetet arbetade på att förändra - och det snabbt.

Men det fanns EN sak som de inte behövde förändra. i alla fall inte förrän inbördeskriget i USA hade avslutats. De var nämligen slavägare. De deltog också  i slavhandeln med svarta slavar. 

I det som brukar kallas "trail of tears" där cherokeserna tvingades  att gå långa sträckor på marschen till reservatet  fanns det en grupp som tvingades till detta av andra orsaker än cherokeserna själva. Det var deras svarta slavar. De tvingades att följa med, eftersom de som slavar ju inte hade någon rätt att bo var de ville. 

När inbördeskriget bröt ut stödde cherokeserna sydstaterna. Och många cherokeser deltog aktivt  - på de konfedererades  sida. De visste ju att om nordstaterna skulle vinna skulle de förlora sina  slavar.

Och det var precis det som hände. 1866 tvingades de att släppa alla sina slavar. 

Det fanns något som kallades rekonstruktionen som  påtvingades sydstaterna av den segrande nordstatsarmén.   Det var en kampanj för att alla slavar inte endast skulle friges utan att de skulle få bostäder, land, och att även andra delar av förtrycket skulle angripas. Den lades dock ner 1877, och sedan förstärktes förtrycket av svarta igen- för att sedan på nytt på allvar utmanas på 1950- och 60-talen. 

Rekonstruktionen drabbade cherokeserna mycket hårt, och de var motståndare till den.  

Jag insåg förstås snart att cherokeserna var ett mycket dåligt valt exempel att ta upp för att visa hur USA:s ursprungsbefolkning förtrycktes. Inte för att de inte blev förtryckta - utan för att de själva inte direkt var speciellt konsekventa motståndare till förtryck . 

De ansågs ju vara "civiliserade" av många vita. Och en av sina "civiliserade" vanor  hade de ju gemensamt med sina slavägarkollegor på bomullsplantagerna. . 

Jag tror nog att jag föredrar de mindre "civiliserade" indianstammarna.

 

Tah-Chee en Cherokeshövding, 1837.