Under 90-talet skapades en ny journalistisk genre. Den kom som en
motreaktion mot att anklagelser om sexuella övergrepp började
uppmärksammas av media under 80-talet.
Detta handlade ofta om övergrepp mot barn, men även mot vuxna kvinnor. Det hela skakade om samhället. Många kände sig obekväma.
Då skapades alltså en typ av program, eller artiklar, med ungefär
följande karaktär. Man gjorde allt för att leta reda på varenda liten
sak som kunde användas för att betvivla trovärdigheten hos den eller de
som kom med anklagelsen - och försvara trovärdigheten hos den eller de
som anklagades. Det kunde handla om nästan vad som helst. Man använde de
mediala resurser man hade - och de var ofta betydande! - till att
smutskasta de som sade sig blivit utsatta.
Det kunde ibland te sig mycket övertygande. 1994 sände SVT ett program
om en chef för en hästgård som anklagats – och även dömts – för sexuella
övergrepp på tonårstjejer på gården. Med hjälp av en skickligt
iscensatt dramaturgi - inklusive ångerfullt återtagna anklagelser - gav
man en till synes övertygande bild av att anklagelserna inte endast var
falska, utan uppenbart orimliga. Programmet hade stor effekt. Efter
avtjänar straff kunde den anklagade ridläraren komma tillbaka till hästgården- i ett
klimat då nästan alla såg honom som oskyldig.
Långt senare började reportrar på Sveriges Radio granska "granskarna". Bilden av
att det var ett fall med uppenbart falska anklagelser blev efter ett tag effektivt
demonterats. Det resulterade i en serie program som gav en totalt annorlunda bild än vad som gavs i programmet
1994. Serien sändes i fem delar, och kallades Hästgården.
Det visade sig att de som hade intervjuats i programmet 1994 och och bestämt hävdat att ridläraren var oskyldig - nu medgav att de medvetet hade ljugit i SVT:s program. Det var elever på ridskolan, men även ridlärarens sambo. Av rädsla för vad som skulle kunna hända om de gick emot mannen, hade de försäkrat att han vare sig hade, eller ens skulle ha kunnat göra, vad han anklagades för.
De som gjorde SVT: "dokumentär" 1994 hade alltså byggt upp en stämning av att mannen helt enkelt inte kunde vara skyldig. De som hade utsatts för ridläraren, och inte tagit till baks sina anklagelser, fick inte komma till tals i programmet. Och nu visade det sig alltså att programmets trumfkort - de som hade bott på Hästgården och försäkrade att mannen helt enkelt inte kunde vara skyldig -alltså hade ljugit helt medvetet. -
Det visade sig också att flickor som hade varit på ridlägret efter att mannen avtjänat sitt straff kunde berätta att också de hade utsatts.
Programmet fick Stora journalistpriset , men anmäldes också till Granskningsnämnden. Där fälldes det på några punkter. Det fick till följd att programmet togs bort från Sveriges Radios webbsida.
Men det kom faktiskt tillbaka - i en lätt omarbetad form. När jag igår började lyssna igenom de redigerade programmen var jag nog rädd för att väsentliga saker hade gått förlorade - och att programserien inte längre skulle ge ett lika övertygande intryck. Jag hade fel.
Serien är fortfarande oerhört bra, och man får ett övertygande svar på frågan om hur en man kunde terrorisera och förgripa sig på unga tjejer under åratal trots att många visste vad som pågick, Och hur SVT 1994 lyckades förvrida huvudet på sin publik - och därmed gav den dömde mannen en möjlighet att fortsätta att begå övergrepp
Den som vill ta del av Sveriges Radios nya version av programserien i sin helhet - kan göra det genom dessa länkar. .
Ni kan lyssna på det första inslaget här, det andra
här, det tredje här,
det fjärde här
och det femte här.
8 kommentarer:
Finns två sorters människor med djurintresse jag är alergisk mot: Organiserat hästfolk och organiserat hundfolk. Skojar inte nu men bägge sorternas sociala liv tycks kretsa kring någon liten lokal "byahövding" som det gäller att fjäska sig in hos om man vill komma någon vart själv.
När jag själv hade hund undvek jag att engagera mig i bl.a brukshundsklubben just därför. Har sett en domare vid en agilitytävling vara på vippen att bli lynchad när han (helt enligt reglerna) diskade en byahövdings humd. Byahövdingens fru skrek som hon fått en kniv i sig när hunden diskades. Det var liksom signalen till övriga att ge sig på domaren. En mycket obehaglig typ av kvinnlig agression.
Hade denne byahövding gjort sig skyldig till sexuella övergrepp så hade jag inte avundats de poliser som satts att utreda saken. För att inte tala om offren.
Oorganiserat hundfolk är dock vanligen ok. Kattägare är också överlag avslappnade människor med "lev och låt leva" attityd till sin omgivning, oavsett om de är organiserade eller ej.
Det är svårt att veta vad som är sant eller falskt som utomstående.
Jag tror det är fel om man till 100% är för eller emot av rent ideologiska skäl.
Både som icke feminist eller feminist.
---
Det här var säkert inte kul oavsett kön på de inblandade.
Manlig socialsek får sparken.
https://www.flashback.org/t3324092
Anonym
Det kan ibland förstås vara svårt att ha en välgrundad uppfattning om sådana fall. Men inte när det gäller Hästgården. När samtliga som aktivt försvarade mannen 1994 nu erkänner att de ljög då, och i flera av fallen berättar att de själva utsatts för övergrepp av honom, är situationen så klar som den nånsin kan bli.
När även mannens sambo, som då ettrigt försvarade honom, nu medger att hon hade känt till att det var sant hela tiden, finns det knappast något utrymme för rimligt tvivel
Ok. Inte i detta fall, men det kan vara bra att lämna ideologi
bakom sig när man fört hör talas om en viss händelse. Det gäller
att bestämma om det det finns en viss skyldig person eller inte.
Mycket kan hända med tiden. Det kan vara bra att inte låsa sig.
Jag tror inte att någon kan lämna all ideologi bakom sig; varje människa har en ideologi som påverkar bilden av världen.
Jag håller ändå, så där rent abstrakt, med om att det kan vara bra att inte låda sig.
Det gäller ju nästan alltid. Och de flesta skulle väl säga att de tycker att det är bra att ite låsa sig. Även om de sedan i praktiken kombinerar denna allmänna ståndpunkt med de mest olikartade åsikter om konkreta fall.
Bra att vi är överens om det vi är överens om.
Jag tycker vi har kommit närmare att ofta vara
överens. Det uppskattar jag. I alla fall har jag
mer uppskattat dina texter mer nu än tidigare.
Jag tror kanske inte att vi verkligen är mer överens nu, men jag har förändrat mitt sätt att argumentera en del. Lite mindre av hårda och ironiska formuleringar. Typ.
Det ligger i överordningens sociologi att den överordnades ställning måste skyddas till varje pris. Således måste de underordnade utmålas som lögnare, förtryckas, förminskas, förringas och tystas när de riktar kritik mot etablissemanget. Svarta, judar, kvinnor, barn, samer, romer, indianer...
Skicka en kommentar