Det var en gång i början av sommaren 1965. Jag var tio år. Jag satt i min farmors hus på landet (Gräddö). Bredvid mig satt Manfred - en äldre man som var en nära vän till mina föräldrar.
Jag och han pratade politik och jag uppfattade honom som ganska så höger. För att inte skapa något stort gräl berättade jag inte för honom att min favorittidning var kommunistpartiers tidning Ny Dag. Och att jag hoppades att FNL skulle segra i kriget i Vietnam.
Jag satt i själva verket och låtsades att hålla med honom för att det inte skulle bli alltför olustigt. Han hade varit skollärare i min fars klass och det fanns ett nära band mellan dem.
Men så sa Manfred något som jag absolut inte kunde låtsas att hålla med om. Något som gav mig en chock. Han sa nämligen att kommunismen styrdes av den sionistiska världskonspirationen.
Fast jag bara var tio är insåg jag på en sekund vad detta uttalande placerade honom politiskt., Det var nervöst. Här sitter jag bredvid en nazist. En man som är nära vän med mina föräldrar.
Jag sa - lite vagt - "nä, det tro jag inte på". Men han svarade "jo, så är det, min vän". Då kom jag på ett argument som jag undrade vad han skulle svara på. Nämligen att Israel står ju på USA:s sida i det kalla kriget, och alltså är motståndare till Sovjet. Hur skulle då sionismen kunna styra världskommunismen?
Men jag vågade inte argumentera så effektivt så att han skulle kunna bli irriterad.
Ett tag senare satt jag och pratade med min bror. Jag sa att Manfred uppenbarligen var högerextremist. Längre vågade jag inte gå, och det var tur det. För den skvallerbyttan kunde inte låta bli att referera vad jag sa till mina föräldrar.
Min far såg allvarligt på mig och sa förebrående "Manfred är höger så klart, men varför kallar du honom för extremist`?" Jag svarade, diplomatisk som jag var, "nja, jag menar väl snarast att han tillhör.. erhmm, dom mörkblå". Vilket ju var att säga ungefär samma sak.
Ett rättare ordval skulle väl varit de brunblå, eller så. Men det hade nog varit oklokt för mig att säga då.
Ett år senare. Sommaren 1966 träffade jag Manfred i tvättrummet vid Gräddös bastu Jag tyckte inte om att bada bastu, och dessutom hade jag en skräckslagen tvångstanke - tänk om någon skulle vara elak nog att kasta mig på kaminen?
Nu satt jag i alla fall där, och Manfred var upprörd-. För att Polen vägrade påven att besöka landet. Han var väldigt upprörd, och till sist sa han att det var det värsta han någonsin hört talas om. Då kunde inte ens skräcken för att kastas på kaminen avhålla mig. Dessutom såg faktiskt Manfred för snäll ut för att man skulle kunna tänka sig att han skulle kunna kasta mig på en kamin.
Jag sa detta. "Nej, det är inte det värsta jag någonsin har hört talas om. Jag tycker att Hitlers utrotning av judar var värre". Manfred såg mycket förlägen ut och mumlade "men det var ju så länge sedan"...
1974 ställde jag förresten en direkt fråga till min mor om Manfred hade varit nazist, och fick svaret "ja". Men det hade jag ju faktiskt insett redan 1965.
Långt senare kollade jag upp en svensk förteckning över svenska nazister och fann att Manfred hade varit medlem av Svensk Opposition 1941. Det var en organisation som sympatiserade med Nazi-Tyskland, och som just detta år drev en kampanj för att Sverige borde ansluta sig till den tyska "nyordningen" i Europa.
Att de mest fasansfulla ideologier kunde dyka upp så pass nära var dock en erfarenhet. Här hade jag läst om koncentrationsläger och gaskammare i böcker som det kanske inte var meningen att en tioåring skulle läsa. Och så stöter jag på en anhängare till dessa mördare i en soffa i min farmors kök.
Möjligen skulle man kunna säga att världen är liten.
3 kommentarer:
Hugge
Jag har läst hela din (långa) kommentar men valde att ta bort den (för att läsa hela måste man först lägga ut den).
Mycket personliga karakteriseringar av en tredje person skulle jag i VÄLDIGT speciella fall kunna ta in, men inte i detta fall.
Å andra sidan kan jag förstå en del av dina argument, även om jag nog inte drar samma slutsatser som du.
PS. Jag tror att jag är ovanligt känslig för saker som kan verka stötande, och censurerar kanske mer än många andra blogginnehavare.
Det är lugnt. Det är din blogg och läsarkommentarer tenderar att färga av sig på blogginnehavare. Är snudd på yttrandefrihets-fundamentalist men anser inte att blogginnehavare har någon skyldighet att konsekvent publicera läsarkommentarer. Hade förmodligen sållat rejält i kommentarersfältet om jag bloggat själv.
Skicka en kommentar