The Witch

Det var namnet på en låt med gruppen The Rattles som gick in som nykomling på sjunde plats på Tio i Topp idag för femtio är sedan - 30 januari 1971. 

Den finns som musikvideo på YouTube och kan höras och ses här.

Vid den tiden var mitt lyssnande på Tio i Topp inte lika frekvent som tidigare och jag minns faktiskt inte om jag hörde den då. 

Men senare berättade en person jag känner att hen inte endast hade hört den då - utan även hade tagit starkt intryck av den. Av det mer ångestfyllda slaget. 

Vill dock tillägga att det inte i sig är en direkt ångestskapande låt. I varje fall inte för mig. 

Lägg förresten märke till mannen som utklädd till frihetsgudinnan tänder eld på skogen..

"Julian Assange och Wikileaks: två reaktionära kampanjer"

För att bara ta upp en sak som jag  i mitt senaste blogginlägg kanske tyckte var för självklar för att gå in på. Jag stöder Wikileaks tll hundra procent, och är till hundra procent mot att Julian Assange utlämnas till USA

Men jag reagerar samtidigt mot  de som -  tyvärr -  kombinerar detta (självklara) ställningstagande med  en hetskampanj mot de två kvinnorna för att de berättade.

För att nu  inte tala om de som struntar i Wikileaks och endast vill utnyttja fallet i en reaktionär kampanj mot alla som berättar att de utsatts för övergrepp.

Jag borde förstås ha slagit fast det klart, tydligt och grundligt  i mitt senaste blogginlägg., Det gjorde jag faktiskt när jag först skrev om fallet 2010. För att det inte ska råda något tvivel om vad jag anser om USA vs Wikileaks lägger jag ut detta inlägg igen.

 -----------------------------------------------------------------

/Från min blogg 8 december 2010/

Julian Assange och Wikileaks: två reaktionära kampanjer

USA:s reaktionära kampanj mot Wikileaks måste fördömas, men så måste den oheliga allians av anti-feminister och paranoid "vänster" som hetsar mot de kvinnor som anmälde Julian Assange för våldtäkt.

Julian Assange har gripits i Storbritannien misstänkt för våldtäkt. Många misstänker att detta är ett led i en plan att få honom att utlämnas till USA, där han sedan skulle kunna ställas inför rätta för "spioneri".

Och i USA har kampanjen mot Wikileaks nått oerhörda höjder. Assange beskrivs som en ny Bin Ladin, ledande politiker kräver dödsstraff. Den nationella hysterin i USA är förvisso otäck, och den understöds av delar av den härskande klassen i många andra västländer.

USA:s politiska och militära ledning står sårad och naken. Den ropar efter blod, och de härskande i andra västländer, och förmodligen också i andra delar av världen, sympatiserar med den. Om Assange verkligen utlämnas till USA kommer hans rättssäkerhet inte vara mycket värd.

Det kommer i så fall att bli en rättegång som i vissa avseenden liknar den mot Jan Guillou och Peter Bratt 1973. Med den skillnaden att rättssäkerheten kommer att vara ännu mindre och straffen kommer med all säkerhet att bli mycket hårdare.

Alla planer på att utlämna Julian Assange till USA måste bekämpas och fördömas. Assange har inte en chans till en rättvis rättegång där.

Men samtidigt pågår en mindre uppmärksammad, men likaså olustig kampanj i Sverige, med ett annat tema. Där påstås självsäkert att Assange är oskyldig till våldtäktsanklagelserna och att dessa enbart är en led av en illasinnad kompott . Missförstå mig inte, att delar av rättsapparaten i Sverige drivit frågan så hårt, och visar en glöd som de ofta inte visar i andra sexualbrottsfall, kan naturligtvis leda till frågor.

Men därav följer inte att Assange nödvändigtvis måste var oskyldig, att de kvinnor som angav honom måste ljuga, och än mindre att dessa kvinnor skulle vara deltagare i en komplott med någon form av kuslig agenda.

Men denna teori är allmänt spridd, och förekommer i huvudsakligen två varianter.

Den idag mest uppmärksammade är den som kommer från "vänster". I denna är kvinnorna som anmälde Assange veritabla agenter för USA-imperialismen och ljuger på uppdrag av denna för att sätta dit Assange. Detta förs mest fram av människor som inte verkar ha undersökt de konkreta omständigheterna runt åtalet mot Assange. Eller också verkar vara så paranoida att de konstruerar upp konspirationer där det inte finns några spår av dem.

Man behöver inte veta mycket om fallet för att inse att teorin är orimlig. Dess förespråkare smutskastar dessutom kvinnor endast för att de lämnat in en anmälan om sexualbrott.

Missförstå mig inte, falska anklagelser med politiska syften har naturligtvis förekommit i historien. Men i det här fallet finns det inte skymten av belägg för att det skulle vara så.

Den andra varianten är öppet reaktionär. Det är den anti-feministiska. Det vimlar av artiklar på nätet som ser Assangefallet som ett exempel på "feministernas" makt, eller på att det svenska rättsväsendet hela tiden sätter dit "oskyldiga män". På det ena antifeministiska forumet efter det andra, även de som politiskt är extremt mörkblå, hyllas Assange som ett offer för de intrigerande feministiska nätverk som de tror behärskar Sverige.

De hoppas använda fallet Assange som ett vapen mot "statsfeminismen" och framförallt mot den påstådda bristande rättssäkerheten för "män". I dessa personers bisarra världsbild vimlar svenska fängelser av oskyldigt dömda män, och enligt somliga skulle 80 procent av alla sexualbrottsdömda män vara oskyldiga. Och även här svartmålas de kvinnor som anmälde. De karaktärsmördas på en rad otäcka sätt.

På så sätt förenas en paranoid del av den yttersta vänstern med ofta ganska så mörkblå anti-feminister i en kampanj mot de kvinnor som anmält Assange. De har helt olika utgångspunkter, men de förenas i sin fanatiska övertygelse om att anklagelserna MÅSTE vara falska, och att kvinnorna måste ljuga.

Men USA och deras allierades reaktionära kampanj mot Wikileaks och frågan om sexualbrottsanklagelserna mot Assange är två olika frågor. De är i praktiken hopkopplade och USA utnyttjar förvisso den senare frågan för sina syften.

Men det är ändå principiellt viktigt att hålla isär dessa frågor. I synnerhet för de inom "vänstern" som vill undvika att bli en del av backlashen mot kvinnors och sexualbrottsoffers rättssäkerhet.

USA-imperialismens och den rabiata anti-feminismens agendor är lika nattsvarta. Det vore sorgligt om delar av vänstern, drivna av en felslagen "antiimperialism", allierar sig med rabiata kvinnohatare, och förövarförsvarande rättshaverister.

I skuggan av Assange

Som många torde veta har Anna Ardin kommit ut med en bok med just denna titel. Den kan beställas här. 

Anna Ardin  är en av  de två kvinnor som berättade att de utsatts för handlingar av Julian Assange,  som polisen bedömde som sexualbrott. För Annas del blev rubriceringen  sexuellt ofredande. För den andra  kvinnan, Maria, blev  den våldtäkt. 

Jag är inte jurist, och är bland annat därför definitivt osäker på om det skulle kunna leda till en fällande dom i en domstol. Men två saker känner  jag mig säker på. Att Assange dels är en man med en ganska så förfärlig syn på kvinnor. Som han även visar i praktiken. Och dessutom en uttalad,  på gränsen till paranoid anti-feminist. 

Det första bygger jag delvis på bokens skildring, men även den son läser på nätet publicerade texter  från förundersökningen, mellan raderna,  torde  få en sådan bild. Det finns  de som hävdar att bokens innehåll står i strid med det man får reda på i materialet från förundersökningen. . Det är definitivt inte min åsikt. 

Assanges paranoida anti-feminism är dock inget man behöver gå till boken för att bekräfta.  Hans egna uttalanden - som exempelvis att Sverige är "feminismens Saudi-Arabien" räcker gott och väl. 

Även om jag inte kan uttala mig om han skulle ha kunnat fällas i en domstol anser jag att det borde ha prövats. Nu avbröts förundersökningen innan den hade avslutats - därför att Assange stack sin väg. 

Men de starkaste partierna i boken är dess skildring av den hetskampanj de båda kvinnorna utsattes för - i stort sett från dag ett. Somliga har betvivlat den bild som boken ger av denna - men det gör jag absolut inte. Eftersom jag just när det begav sig ganska noga följde förövarförsvarande, övergreppsförnekande och även "papparättsliga" sidor. 

En av anledningarna till att jag följde dem var att jag själv till och från utsattes för angrepp på dessa.

Hatet på dessa sidor mot dessa två kvinnor var rosenrasande. 

Man kunde för övrigt tidigt se att  angreppen  mot dessa  kvinnor kom  huvudsakligen från  två håll. Dels från en fyrkantig  och småparanoid "vänster" som redan från dag ett började spekulera i att de två kvinnorna skulle vara CIA-agenter eller mer i allmänhet redskap för USA-imperialismen. Det talades om en "honey trap" där Assange lurades in en situation där han skulle kunna utlämnas till USA.

Det fanns aldrig skymten av belägg för detta. 

Men ganska snart dök det upp nya aktörer i denna hetskampanj.  Det var övergreppsförnekare som aldrig ens en sekund skulle bry sig om hoten mot Assange om det inte kunde  användas mot "feminister " som "styrde Sverige" och vars högsta mål var att sätta så många "oskyldiga  män" som möjligt i fängelse. En del av dessa var faktiskt mest av allt  mörkblå, och skulle aldrig brytt sig om att försvara någon mot hot från USA - om det inte vore för den anti-feministiska poäng de kunde få. 

Den som läser boken inser att Anna Ardin är såväl vänster som anhängare av Wikileaks.  Det finns inget som helst stöd för att hon skulle ha haft en dold agenda av högertyp. Hon hamnade i en situation där hon plötsligt befann sig i ett ovanligt ettrigt och långvarigt drev. 

Jag kan ha fel, men mitt intryck är att angreppen efter ett tag inriktade sig mer specifikt på just Anna A, möjligen för att hon var en offentlig person. 

Och när kampanjen mojnade, började hon även angripas för att vara krypto-islamist, eftersom hon aktivt arbetade  mot islamofobi. Hur någon på en och samma gång kan vara CIA-agent och islamist-agent framgick kanske inte helt klart. 

Jag tycker att boken borde läsas. Gärna parallellt med de delar av förundersökningen som Assanges advokater sammanställt och som kan hämtas bland annat från nättidningen  Paragraf. Trots att detta måste ses som en partsinlaga bekräftar det snarast boken - om man läser kritiskt.

Boken ger en form av djupperspektiv som i alla fall får mig att se på dessa utvalda delar av förundersökningen med nya ögon.

Lite självkritik från Uppdrag Granskning...

Under de senaste kanske 30 åren har det utvecklats, och renodlats,  en speciell sorts journalistik  i Sverige.  Den kanske framförallt företräds  av program som Uppdrag Granskning och Dokument Inifrån och utmärks av att  programledningen redan från början verkar ha bestämt sig för vilka de ska stödja i en konflikt. Och sedan ensidigt bygger upp programmet för att suggerera tittarna till att dra just de slutsatser som redaktionen vill att de ska dra. 

Till metoderna hör att starkt betona det som verkar tala för den ena sidan. och i stort sett ignorera allt som talar för den andra sidan. 

Sedan kan det också finnas andra suggestionsmetoder - som att ge bilden av att de som man vill så att säga sätta dit,  ogärna talar med journalister. Eller intervjua någon "expert" som redaktionen  på förhand vet står på deras sida. 

 Eller något vittne som ska verka trovärdigt - och skakat. 

Allt leder sedan fram till det förutsägbara "avslöjandet" av den ena sidan. Tittarna kan applådera den "avslöjande journalistiken" och sedan kan journalisterna få diverse priser. 

Om frågan i början av programmet snart blir "är den ena sidan verkligen så rutten?" blir svaret i slutändan "ja, de är verkligen så ruttna".

Vad tycker jag om en sådan journalistik? Nu kommer ett pinsamt avslöjande. När jag någon gång till äventyrs delar programmets åsikter blir min spontana reaktion nog att programmet på ett skickligt sätt lyckade visa precis det jag själv ansåg. 

Om det är tvärtom, att jag har motsatta åsikter och inte håller med, märker  jag i stället desto snabbare alla de manipulativa knepen i programmet och blir vederbörligen upprörd. 

Nu verkar det som om åtminstone Uppdrag Granskning har lite uns av självkritik. I denna fyra minuters kanske inte helt allvarliga kortfilm ger just UG en liten provkarta på en del av de metoder de brukar använda. 

Och när man alldeles mot slutet får reda på vad som utmärker ett typiskt UG-program kan nog många känna igen  bilden. 

Se den gärna.  ;-) 

Genom att klicka här.

QAnon och "kuppförsöket"

Det är fortfarande möjligt att hitta sidor som stöder QAnon, även om det är svårare nu. De ger inte ett enhetligt intryck. Men de mest extrema av dessa låter ungefär som Bagdad-Bob. "Patrioterna" har läget under kontroll, Donald Trump lät motståndarna få fiktiva segrar får att de skulle avslöja sig,.

Vidare sägs det att Trumps motståndare genomför desperata motåtgärder som nedstängningar av konton, som ett resultat av att de innerst inne vet att Trump trots allt kommer att utnämnas som president den 20. De mest blodtörstiga av dem frossar dessutom i hur förrädarna snart kommer att drabbas, inte endast av massarresteringar utan framförallt av massavrättningar. Bland annat ska Mike Pence snart avrättas för att han svek Trump. 

Vad dessa QAnon-skribenter ännu inte fattar är att det så kallade kuppförsöket slutligen slog sönder den sista möjligheten för Trump att fortsätta ha en roll i det "officiella" politiska spelet i USA.  Det var inte ett reellt kuppförsök  i någon annan mening än rent subjektivt  hos de desperados som stormade Capitolium. Och dessa var förvisso ett gäng av desorganiserade idioter...

Detta "kuppförsök" var helt kontraproduktivt och gynnade endast "motsidan". 

Sanningen är som sagt den att Trump nu inte har skuggan av en chans att komma tillbaks. Man kan nog vänta sig rena psykodraman när anhängarna till sist ändå fattar att spelet är slut. Trump är i praktiken borta från makten.

Det värsta med honom var att han representerade en fara, en skräckbild av en bonapartistisk regim vars mest otäcka prioritering var att fortsätta att värma upp jorden.. 

Den faran har försvunnit - men andra faror personifieras definitivt  - av Joe Biden..

 Nedan: Capitoliums västsida april 2017.

"Dubbelmoral när medier rapporterar om övergrepp"

Ovanstående är rubriken på en ledare  som Kajsa Ekis Ekman skrivit i ETC. Den är väl värd att läsa. Gör det... 

Ledaren har förresten också en underrubrik: "Kvinnor i Sverige som berättar om övergrepp och våld betraktas som brottslingar"....  I denna ledare tar Ekman upp ett faktum som kanske inte alla har uppmärksammat. Eller  kanske inte dragit några specifika slutsatser av. 

Det är att när svenska media skriver om anklagelser om sexuella övergrepp i andra länder brukar de genomgående tro på dessa - även om de inte alls har den inställningen när samma typ av anklagelser förs i vårt eget land. 

Hon inleder med ett antal fall i Egypten, där kvinnor konfronterat högt uppsatta män för övergrepp. DN beskriver dessa kvinnor som modiga, och utgår som en självklarhet att anklagelserna är sanna.

Ekman kommenterar detta exempel så här.

"Artikelförfattaren tycks glömma att om svenska lagar tillämpades i Egypten skulle samtliga kvinnor bli dömda för förtal. De har nämligen vittnat om övergrepp på sociala medier så att man kan ana vem förövaren är, vilket redan lett till ett tiotal domar i Sverige mot kvinnor som gjort just så".

Hon går vidare och visar att samma tendens ofta finns även när svenska media skriver om andra länder än Egypten. Ja, till och med om de ligger så nära oss som Danmark. 

I andra länder är kvinnor som lägger fram sina anklagelser så att förövarna kan identifieras   enligt svenska mainstreammedia (oftast) ett exempel på modiga kvinnor som kämpar mot patriarkala strukturer. 

Men med undantag av två helt ovanliga  MeToo-mänader  hösten 2017 behandlas inte kvinnor som gör samma sak i Sverige på detta sätt. Även om det under den mest intensiva MeToo-perioden i Sverige  det i media kunde finnas en bild att kvinnor som exempelvis Cissi Wallin var just modiga och värda respekt, varade detta inte länge. 

Och när stora media skriver om sådana svenska fall nu visar de oftast en förskrämt generad inställning. Ja, det är ju förtal, ja, det kanske, kanske skulle kunna vara sant, med det är ju underordnat. För så får man väl inte göra.. Typ. 

Nu är Ekman  själv ett av de  få undantagen från denna regel-  eftersom hon själv fick kommentera Cissi Wallin och debatten om dennes fall i Aftonbladet - där hon alltså kritiserade angreppen mot Wallin. 

Men det är som sagt ett undantag. De som vill skriva inläggs så att säga i MeToos anda kan ibland göra det i ex.vis ETC. eller Gardet. Men i de stora media är det försvinnande sällsynt. 

Tråkigt, men naturligtvis inte förvånande.