Spöken, ångestanfall - och Enid Blyton

Den som vill kan här gå till en länk till första avsnittet av en märklig Blyton-serie som bygger på en bok jag inte visste fanns (de andra tre avsnitten är lätta att hitta när man väl klickat på det första). Det tillhör en av många berättelser som Enid Blyton gjorde, men en som jag alltså aldrig hört talas om. I den svenska upplagan kallas den "Kvartetten i hemliga slottet" och är alltså en del av en av Blytons bokserier med barn som hjältar.

När jag först började se den för några dagar sedan fick jag hissnande känslor att jag hade tagit del av den redan i augusti 1963, när jag var åtta år. Det var en bok om spöken i ett slott som mamma läste för oss barn. Det ledde efter ett tag till jag fick ett fruktansvärt ångestanfall som sedan obehagligt nog varade sommaren ut, tills skolan började och vi åkte till stan.

En svagare variant av denna typ av ångest fick jag exakt ett år senare, också på landet. Även då slutade det omedelbart när jag kom tillbaks till stan.

Det som utmärkte denna typ av ångest var att jag tyckte att allt såg mindre ut. Det var som om allt var oerhört långt borta. Efter augusti 1964 har detta tillstånd aldrig kommit igen.

När jag nu såg denna Blyton-serie i fyra delar tyckte jag att jag kände igen mycket av handlingen, och undrade om det var den jag hörde läsas 1963. Men det verkar inte möjligt. Hur jag än letar verkar. det inte finnas någon av bokens upplagor på svenska som kom före 1970. Trots att det engelska originalet kom 1953. 

Det måste ha varit en annan bok.

Men hur det än är med det blir jag förbluffad när jag ser den. Blyton-berättelser brukar ju kunna vara nostalgiska upplevelser när man. tar del av dem som vuxen men sådär OERHÖRT spännande brukar de inte vara. Men dem här tycker jag är det. Den är riktigt ryslig på sina ställen.

Det är lite paradoxalt, eller kanske bara ter sig så för mitt fördomsfulla sinne. Just den här serien av Blyton-böcker med fyra barn blev nämligen utgivna i Wahlströms serie av flickböcker.

Medan de som jag tidigare tagit del av (femböcker, äventyrsböcker, mysterieböcker) är roande men inger man direkt får hjärtklappning av att läsa, eller se.

Men jag får nog lämna min fördomsfulla syn på "flickböcker". Att den här Blyton-boken klassificerades som en flickbok av Wahlströms förlag, berodde ju troligen på att de ville skydda de mer känsliga pojkarna från denna boks gruvliga handling.

Och ,ja, handlingen är också ovanligt komplex för att vara Blyton. Tycker i alla fall jag. Men det kan ju också vara så att andra vuxna tittare inte finner den vare sig ryslig eller spännande.. Men jag tror nog fortfarande att många barn även idag  kan finna den spännande.

För att nu antyda lite av vad den handlar om börjar det som ett typiskt spökslott, med både spöken, rustningar som börja leva, och en mystisk ryttare utanför slottet. Men den stannar inte kvar  i denna kliché utan går vidare till ett scenario som ingen tittare som inte vet om något i förväg torde ana.

Men, nej, det kan ju som sagt  tydligen inte vara boken denna filmserie byggde på som gjorde mig så panikslagen 1963. Det såg så logiskt ut när jag såg den nu, men det verkar ju vara kronologiskt omöjligt. Vilket trots allt var en liten besvikelse