Order of Nine Angles...

Upptäcker en text från BBC News om en USA-soldat som arresterats för att planera en terrorattack på sitt eget förband. Han sägs ha stått i kontakt  med den satanistiska organisationen Order of Nine Angles (ONA). Texten kan läsas här. 

I texten kan man dessutom läsa detta. "The US soldier charged in the terrorism case is alleged to have been part of an online movement whose channels constantly encourage the rape of women and children."

ONA:s moderorganisation finns i Storbritannien . Jag fick höra talas om gruppen redan 1993. De hade blivit uppmärksammade för två saker. Dels för att de kombinerade satanism med nazi-sympatier. Dels - och framförallt - för att de öppet förespråkade människooffer.

I den debatt som då förekom om existensen eller icke-existensen av satanistiska rituella övergrepp uppmärksammades de av dem som ansåg att sådana existerade. De som förnekade existensen av sådana övergrepp, brukade vanligtvis undvika att ta upp ONA. En av de mest uttalade förnekarna av att sådana förekom, socialantropologen J.S. LaFontaine - lyckades dock med att 1997 ha med en text om denna grupp i sin bok "Speak ot the Devil"  - utan att en enda gång nämna att de producerat  texter som förespråkade människooffer.

Själv hade jag ett ganska långt avsnitt om dem i min lic-uppsats om satanism från  1998.

Då var det inte helt ovanligt att hävda att gruppen endast bestod av  av några kufar, som nog endast lade ut sina obehagliga, och delvis obegripliga,  texter på nätet.

Idag förnekar ingen att de finns IRL- de finns till och med i en lång artikel om dem på engelska Wikipedia .

För att visa på karaktären på denna grupp kommer jag att citera från deras texter om människooffer. De finns på nätet, på en sida som stöder denna grupp. De är heller inte de enda - det finns fler texter av ONA om detta ämne.. Deras ståndpunkt och flera av de texter som finns på denna webbsida har varit kända i alla fall sedan tidigt 90-tal.

Jag vill undvika att direkt länka till en ONA-sida, men  det är inte svårt att hitta den om man använder sökord.

En av texterna  har titeln "A Gift for the Prince - A Guide to Human Sacrifice". Där kan man bland annat läsa detta:

"Human sacrifice is powerful magick. The ritual death of an individual does two things: it releases energy (which can be directed, or stored - for example in a crystal) and it draws down dark forces or 'entities' . Such forces may then be used, by directing them toward a specific goal, or they may be allowed to disperse over the Earth in a natural way, such dispersal altering what is sometimes known as the 'astral shell' around the Earth. This alteration, by the nature of sacrifice, is disruptive - that it, it tends toward Chaos. This is simply another way of saying that human sacrifice furthers the work of Satan. "...

..."An involuntary sacrifice is when an individual or individuals are chosen by a group, Temple or Order. Such sacrifices are usually sacrificed on the Spring Equinox, although if this is not possible for whatever reason, another date maybe used. While voluntary sacrifices are always male (and usually twenty-one years of age) there are no restrictions concerning involuntary sacrifices other than the fact that they are usually in some way opponents of Satanism or the Satanic way of living."...

.."Method (2) involves the Ritual of Sacrifice. The victim or victims are brought orenticed to the area chosen for the Ritual, bound by the Guardian of the Temple and at the appropriate point in the Ritual sacrificed by either the Master or the Mistress using the Sacrificial Knife. The body or bodies are then buried orotherwise disposed of, care being taken if they are found for suspicion not to fallon any of those involved. Those involved, of course, must be sworn to secrecy and warned that if they break their oath, their own existence will be terminated. Breaking the Oath of Sacrifice draws upon the individual or individuals whobreak that Oath, the vengeance of all Satanic groups, Order and individuals -and this vengeance is both magickal and more direct, the Master or Mistress of the Ritual appointing Guardians to hunt down and kill those who have brokenthe Oath."...

En annan av deras texter heter"Culling - a Guide to Sacrifice 2".

Här kommer mitt citat att bli mycket kort. I det får man reda på varför det är nödvändigt att offra människor:.

."..Satanic sacrifice makes a contribution to improving the human stock: removing the worthless, the weak, the diseased (in terms of character)."

På den nämnda ONA-vänliga sidan finns sammanlagt sex texter om ämnet.

För att vara en satanistgrupp som publicerar sig offentligt är den extrem.  Sådana grupper brukar istället hävda att anklagelser om rituella offer är en anti-satanistisk feberfantasi utan någon som helst relation med verkligheten.

Har ONA verkligen genomfört det som de talar om? Det är ju idag omöjligt att svara på. Men jag tycker  det är åtminstone lite anmärkningsvärt att inte den brittiska polisen reagerade redan i tidigt 90-tal . En grupp som offentligt säger att de har som praktik att döda människor borde väl genast få polisen efter sig... kan man tycka. Men så vitt jag vet hände inget sådant. ---------------------------------------------------  
TILLÄGG
En video som tar upp ONA, och driver linjen att organisationen bör förbjudas kan ses här.

Femböckerna - där barnen hade rätt och de vuxna hade fel

Medan anti-piraterna i många fall håller YouTube i ett järngrepp, finns det vissa  områden  de inte brukar röra. Exempelvis gamla filmer som idag inte på något sätt anses hota några nyproduktioner.

Filmer vars handling är tagen från barn-och ungdomsböckerna av Enid Blyton tycks vara en av dem.

Och kommer kanske att vara tills något bok-eller filmbolag får intresse av att satsa på Blyton-berättelser. Då kommer nog YouTube snabbt att rensas från allt som kan konkurrera med ett sådant projekt.

Blyton skrev oerhört mycket, men jag tror att hennes "Fem-böcker"" kanske var den största framgången.

För de som inte vet något om dem kan jag kort säga detta. De handlar om fyra barn och en hund, som löser brottsfall. Av de fyra barnen är två pojkar, ett en "vanlig" flicka, och ett en flicka som vill vara pojke. Hon heter Georgina men vill kallas George.  Hon lyckas också ganska ofta lura människor som inte känner henne att hon verkligen är en pojke.

Inte nog med att hon framställs som mycket sympatisk. Hon är förmodligen den mest personliga, den mest intressanta, och kanske den mest intelligenta av de fyra.

Hon var min favorit när jag läste dem i elvaårsåldern; jag misstänker att hon också var Blytons favorit.

Om någon därav kan tro att Blyton-böckerna så att säga skulle kunna "HBTQ-certifieras" /sic/ har hen förstås fel... För även om Blyton uppenbarligen uppskattar flickor som vill vara pojkar verkar hon mest av allt äcklas av pojkar som vill vara flickor. Och för den delen också pojkar som endast har långt hår. När en på så sätt "feminiserad" pojke i en av hennes böcker, blir mobbad, uttalar Blyton på ett ganska så smaklöst sätt sin sympati för mobbarna....

Nåväl. jag läste nog de flesta, eller i alla fall många,  av fem-böckerna när jag var barn, Men jag fick aldrig tag på den första, om hur de fem blir en grupp när de möts första gången

Men nu finns den filmad på YouTube  i flera versioner, och en kan ses här. Och det är inte svårt att hitta många av de andra fem-böckerna i lite olika versioner för den som letar lite..

Det var alltså 1966 jag upptäckte Blyton-böckerna, närmare bestämt på våren. Jag blev oerhört förtjust i dem. de grep in i mig, på ett sätt som kan te sig konstigt. 

Men egentligen är det inte speciellt konstigt.

Under 1970-talet myntade en kompis till mig skämtsamt uttrycket "elementärt barnmedvetande". Uttrycket var en parafras på en term som ofta används i socialistiska och marxistiska sammanhang - "elementärt klassmedvetande" . Egentligen syftade han på ett yngre syskon som hade någon sorts grundläggande insikt om att barn inte endast är underordnade de vuxna, utan dessutom mycket ofta är orättvist behandlade.

Detta perspektiv finns absolut i Blytons böcker., men hon lägger också till en annan dimension..  Det pågår otäcka saker i vuxenvärlden. En del vuxna är direkt inblandade  i det... medan andra vuxna oftast inte fattar att det pågår. Och när barnen upptäcker att det sker något skumt blir de vanligtvis misstrodda. De blir inte endast misstrodda -- de vuxna brukar direkt hindra dem från att undersöka saken. Inte för att de är rädda för att barnen ska råka ut för de gangsters som de vuxna ändå tror inte existerar. Utan mest pga deras rädsla för att barnen ska göra bort sig - ex.vis genom att springa runt på främmande tomter i jakten efter "spår". 

Sådana teman har nog funnits i en hel del andra barnböcker, åtminstone från och med  andra delen av 1900-talet,  Men det var hos Blyton jag först stötte på den.... '

Det var en upplevelse. Den blev  inte mindre en sådan för att letandet efter orsakerna till de otäcka mysterierna ledde barnen till så exotiska platser som underjordiska tunnlar, grottor , slott., till synes obebodda öar...

Det bör här säga att  detta gäller inte endast fem-böckerna, utan i stort sett alla Blyton-böcker – i alla fall de som riktar sig till barn av båda könen. Hon skrev också flickböcker, men dem har jag tyvärr inte läst - det skulle inte förvåna mig om en del av dessa inslag också finns där - men jag har alltså inte kollat.

Jag minns känslan av - vad ska jag säga - nån form av nästan mystisk samvaro jag fick av att läsa dessa böcker. De kändes som om de talade direkt till mig - och därför avvisade jag snabbt alla argument mot att läsa Blyton från de två kvinnliga bibliotekarierna i vårt skolbibliotek.

Snabbt - och lite roat. På sätt och vis understödde ju deras fåfänga försök att få mig att sluta läsa dem de teman som  fanns i Blyton-böckerna - vuxna VAR verkligen dumma  och saknade sinne för det som var viktigt...

Jag undrar förresten lite över en annan sak. Om man söker på  Enid Blyton i Svenska Dagbladets (SvD)   historiska arkiv hittar man på femtiotalet och det tidiga sextiotalet nästan endast artiklar där författaren oroar sig för hur dålig smak barn får i sig genom att läsa Blyton-böcker - och därmed implicit eller explicit reser frågan om hur vi ska få barnen att läsa "god" litteratur

Eftersom SvD var en högertidning tyder ingenting på att det som irriterade dem hos Blyton var den för mig ibland lätt störande engelska patriotism med någon sorts kalla krigs-perspektiv -   som ligger under  ytan på väldigt många Blyton-böcker. Man kan nog snarare se deras reaktion som en form av paternalistisk "uppfostrande" attityd som då var vanlig från både höger och vänster.  Fattar verkligen  inte barnen att Blyton-böckerna är ytliga, klichéartade och kan utgöra et stort hinder för dem att verkligen kunna läsa VERKLIG litteratur... Eller så verkade de mena.

Men denna "verkliga" litteratur hade kanske inte det som förmodligen tilltalade många barn när de läste  Blyton -  - att barnen kunde se det onda som vuxna inte ser,  bekämpa det onda som vuxna inte vågar möta, och i slutet av varje bok triumferande visa att det var barnen som hade rätt  - hela tiden

Wicca

När jag skulle skriva min lic-uppsats om satanism våren 1998 blev jag intresserad av Wicca - och vad det var för något. Wicca verkade vara satanismens snälla tvillingsyster, på något sätt.

Det fanns ju på ytan en del likheter.

Man firade till stor del samma högtider (solstånden och dagjämningarna, liksom fyra högtider som låg mellan dessa).

Båda hade pentagrammet som en central symbol; skillnaden var att Wicca hade en spets upp och två ned, medan satanister hade två upp, och en ned.

Båda praktiserade magi. Skillnaden var att satanister i hög grad praktiserade skademagi,  medan detta var förbjudet i Wicca.

När de strömningar grundades som senare skulle få Wicca som någon sorts samlande namn, hade Storbritannien just avskaffat den s.k. Witchcraft Act - det var 1951. För att det inte ska råda något missförstånd - detta var inte en lag som var kvarglömd från häxprocesserna. Den utgick inte från att häxor, magi eller mediumism fungerade - den utgick från att de inte fungerade - och de som dömdes, blev dömda för att de ansågs lura i människor saker som inte famns...

Den första kända namnet i den nya häxrörelsen var Gerald Gardner., som under femtiotalet gav ut två böcker om ämnet - ”Witchcraft Today” 1954, och ”The Meaning of Witchcraft” 1957.

I dessa böcker förklarades det att den religion som beskrevs där inte var ny.  Istället menade Gardner att han hade upptäckt en redan existerande religion som hade funnits underjordiskt under århundraden och årtusenden. Det påminner lite om Madame Blavatsky som ju heller inte hävdade att hon skapat något nytt - hon hävdade ju att hon upptäckt en "hemlig lära" som funnits i många tusen år.

För några år sedan kom en bok om Wicca ut på svenska . Det var en översättning av Scott  Cunninghams (1956-1993) bok "Wicca- a guide för the solitary practitioner". På svenska blev det "Wicca - vägledning för den självständiga utövaren". (Vattumannens förlag 2013).

Det är väl den enda bok på svenska som explicit handlar om just Wicca, och är skriven av en utövande wiccan. Det finns ju redan tidigare positivt hållna böcker på svenska om "häxkraft," av den utövande "häxan"  Rosie Björkman, men hon verkar inte använda ordet Wicca som ett explicit namn på sin lära och praktik.

Cunninghams bok försöker på många sätt göra Wicca lite mindre exotisk och mer förståelig för större grupper. Det finns i den inga hänvisningar till hemliga traditioner som levt underjordiskt i tusentals år - den enda föregångare som nämns är shamanismen - enligt Cunningham är Wicca en form av shamanism för vår tid.

Cunningham är noga med att läsaren har rätt att skapa sin egen variant av Wicca och att hen inte ska behöva följa de råd som Cunningham ger.

På så sätt ger den ett sympatiskt intryck. Men jag uppfattar det som om Cunningham i en fråga verkar göra ett undantag.

I Wicca anses det allmänt att det finns två gudomliga väsen - en gud och en gudinna. Här verkar Cunningham  ganska rigid. Han betonar gång på gång att både Guden och Gudinnan är exakt lika viktiga och i både ritualer och böner ska ha exakt lika stor roll. Det upprepas sida efter sida. Altaret ska exempelvis bestå av tre områden - ett tillägnad Gudinnan , ett till Guden - och ett tredje till båda.

Cunningham medger att det har funnit en del wiccaner som verkar ha dyrkat Gudinnan mer än Guden - men man får intrycket att han verkligen vill sätta stop för detta ofog...

Detta är väl delvis en reaktion på olika feministiska typer av Wicca- ex.vis Z Budapests dianiska Wicca - men det verkar nästan tvångsneurotiskt att inskärpa det sida efter sida.

Vad ska en stackars wiccan som inte alltid vill ha exakt lika mycket kontakt med den ena eller den andra av dessa entiteter göra?

Cunningham vänder sig förstås mot skademagi och säger att allt sådant är en skymf mot Guden och Gudinnan (trots att dessa, väl att märka, enligt honom även har mörka sidor) .

I hans avsnitt om magi kommer kanske det enda entydigt absurda man kan finna i boken. Han gör först helt klart att han tror (nej, vet...)  att magi fungerar - och ger sedan ett exempel .

Om någon har fått 100 dollar (cirka 500 kronor) i en telefonräkning och denne har svårt att betala det, fungerar magi – enligt Cunningham, alltid... Om hen utför de magiska riterna på rätt sätt kommer magin oundvikligen att hjälpa hen att få ihop dessa 500 kronor inom någon månad. Alltid.

Ja, jag är nog faktiskt benägen att tro honom - med det lilla tillägget att de flesta som tillhör Cunningham läsekrets torde kunna få ihop 500 kronor inom en månad även om de inte praktiserar magi. I de delar av världen där Cunningham mest läses - hos de någorlunda välbeställda i den industrialiserade världen - torde det inte vara några oöverkomligt problem att inom en månad betala en räkning på just 500 kronor. Med hjälp av släkt, vänner, lån osv

Det är lite pinsamt. För om det hade handlar om 100.000 kronor hade det varit lite djärvt att påstå något sådant - och det visste Cunningham mycket väl om. Därför valde han ett exempel där man utan någon större svårighet kunde få ihop summan även utan magi.

En del av boken handlar om parafernalia - Wicca är en av de religioner där dessa verkar helt nödvändiga för utövandet.

En sympatisk formulering i boken är när Cunningham skriver att det inte finns något som helst behov av att skydda de som utövar Wicca från de krafter dessa försöker nå - de rituella cirklarna i Wicca syftar inte alls till att stänga ute någonting utan att skapa ett heligt rum för Gudinnan och Guden. Jag tycker det är sympatiskt eftersom det står i en sådan kontrast till den obehagliga magiska praktik där man ska tvinga ned väsen genom magi, och när dessa sägs ha gjort sin nytta ska de sedan tvingas bort.

Jag anser nog att det är självklar att om man nu tror på andliga väsen och försöker få kontakt med dessa bör man ha inställningen att dessa är vänligt sinnade. Att försöka tvinga ner krafter som man inte litar på för att dessa mot sin vilja ska underkasta sig en macho-magiker, låter för mig som magins motsvarighet till plågsamma djurförsök.

Förutom Gudinnan och Guden antyder boken att det finns andra gudomliga väsen. Det talas om de fyra riktningarnas härskare - men det är tydligen inte helt säkert vad detta är för något. En aningen mer detaljerad tolkning kan man finna i Raven Grimasis fascinerande bok ”The Wiccan Mysteries”.

Men just oklarheten gör faktiskt dessa väsen än mer fascinerande.

I boken finns alltså noggranna instruktioner om magi och dessutom en personligt hållen ”Skuggornas Bok” mot slutet - där författaren lägger ut sin egen wicca-tolkning - som han snabbt förklarar inte alls är meningen att de måste följas av läsaren.

Wicca är en naturreligion - att den har Gudinnan och Guden som de två gudomligheterna kan koppas till att sexualiteten är viktig i naturen - så även i denna i stort sett immanenta religion.

Wicca är inte missionerande - vilket nog förklarar varför wiccaner sällan bryr sig om något som skulle kunna kallas för apologetik. Medan kristna och muslimer har skrivit tusentals och åter tusentals böcker för att visa varför deras tro är rationell, och varför de som invänder emot den har fel, finns i stort sett inget likande i Wicca.

Wiccaner anser ju inte heller att de som inte ägnar sig åt Wicca kommer att drabbas av ett fasansfullt straff i livet efter detta- så behovet att övertyga alla har ju på det sättet bortfallit...

Pentagram som används i Wicca

Olof Palme, Per Gahrton och Vietnam

Tidsresor är intressanta - i alla fall för mig. Och nedanstående  citat från Svenska Dagbladet idag för 50 år  sedan  - 14 juni 1970 -  är absolut fascinerande.

Det är ett citat från ett tal av Per Gahrton på FPU:s kongress 1970.  Han kommenterar där vad som hände vid en resa Olof Palme just hade gjort till USA..

Palme blev där attackerade av demonstranter som reagerade mot den svenska regeringens kritik mot USA:s krig i Vietnam. .

SvD refererade Gahrtons tal: 
"Det har varit en förödmjukelsens tid för Sverige. Inte för att statsministern möttes av reaktionära demonstrationer utan för att han så tydligt har tvingats bekräfta att löftena om solidaritet med det vietnamesiska folket på Sergels Torg inte är värda ett ruttet lingon när supermaktens påtryckningsmaskineri drar igång. Det är Per Gahrtons hårda omdöme om Olof Palmes Amerikaresa, redovisad inför folkpartiets ungdomsförbund , som inledde sin årliga Falkenbergskongress på lördagen.
 
-Några försynta ord av kritik mot USA:s krig  i Indokina lyckades Palme pressa fram när han blev direkt ställd mot vägen, men hela tiden på vild reträtt, fortsatte Gahrton.

-Han t.o.m. förnekade i ett TV-program att han skulle känna mer sympati för regeringen i Hanoi än för militärjuntan i Saigon. Kan det moraliska förfallet gå längre  när man inte ens kan ta ställning för en folkligt förankrad regering i världshistoriens mest massakrerade land framför en liten militärjunta som stöder sig på  USA-imperialismens bajonetter? "

Ja, jag läste detta då, och blev som 15-åring imponerad över att ledaren för ett borgerligt partis ungdomsförbund kunde låta så, Så imponerad att jag någon månad senare blev medlem i FPU....

Vilket jag ångrade redan på mitt första möte - där alla verkade anse att Gahrton borde avsättas så snart som möjligt. Vilket han  också blev - på nästa FPU-kongress juni 1971. Men faktiskt  endast med 50 röster mot 49

Men jag är förundrad över den tid då ledaren för ett borgerligt ungdomsförbund kunde låta så.

Den radikalisering som pågick då trängde djupt in i ganska oväntade sektorer av samhället.

Det är svårt att tänka sig att något ungdomsförbund i det borgerliga  blocket idag kunde säga något som ens avlägset skulle kunna påminna om detta.

För att parafrasera Cornelis Vreeswijk: Visst är det beklagligt att den tiden försvann.

"Förlåt, sa han"- en mycket angelägen bok

För några månader sedan kom en bok ut som i hög grad förtjänar att bli uppmärksammad. Det är "Förlåt, sa han" av Eva Berglund. Det finns många orsaker att läsa den. För dess språk, för dess personskildring - men framför allt för att det är en viktig skildring av en människa som utsattes för sexuella övergrepp i barndomen och långt senare mindes dem.   Och slutligen fick en övertygande bekräftelse på att det verkligen hänt - och inte var några "falska minnen".

Nej, det är inte en roman om ett fantiserat fall. Det är författaren som berättar om ett verkligt fall - sitt eget. Det  inleds  med personliga skildringar från både barndom och vuxet liv - och avslutas med mycket övertygande belägg för att minnena är sanna. Belägg som torde vara omöjliga att förneka.

Beskrivningen av funderingar och miljöer är nästan poetiskt skriven. Den ger en fin bild av både huvudpersonen och människor runt henne.

Så långt kan ju läsaren tänka att det är  skrivet på ett gripande sätt, men att sådant ju ändå inte går att bevisa. Men i det hår fallet går det. Vilket man kan ta del av i slutat av boken.

Fadern var huvudförövaren - och dottern bröt inte alla kontakter med honom, vilket många troligen skulle ha gjort i en motsvarade situation

Minnena hade inte alltid varit där. De kom  upp i vuxen ålder. Och det är ju den typen av minnen som konsekvent brukar förnekas av Dan Josefsson med anhang.

Men jag tror inte att dessa på något sätt vågar ta upp denna bok. Eftersom det är så oerhört svårt att förneka berättelsen i den

Som sagt - dottern bröt aldrig med fadern. Och flera gånger vände hon sig till honom för att få honom att själv erkänna vad han gjort.

Det gick inte med en gång. Det kom medgivanden som sedan togs tillbaka Men till sist kom en bekräftelse som knappast går att avvisa.

Dels i form av långa bandade intervjuer med fadern. Och dels i journalanteckningar från samtal med läkare som både fader och dotter deltog i.

I båda fallen börjar fadern med rutinmässiga förnekanden,  men efter ett tag tar hans önskan att berätta om det överhanden. Det är bokens höjdpunkt. Läs gärna dessa avsnitt med omsorg. Bevisvärdet är starkt - och det förklarar nog varför det blivit så tyst om boken.

Det som är populärt idag är ju att ta upp påstått falska anklagelser. Av anledningar somt de själva bäst känner till, föredrar producenter och redaktörer att välja sådana artiklar och program . Om man på djupet funderar över varför väcker det nästan outhärdliga frågor.

Slutligen är författarens förmåga att förlåta nästan, jag höll på att säga, övernaturlig. Jag; kan inte ens fatta hur den är möjlig . Mm utan den hade det troligen vare sig kommit några erkännanden – eller någon bok.

Även detta är nog en anledning till att läsa boken och förundras.

Boken kan beställes här .

 

"Att rädda ett barn"

/På förekommen anledning. Jag inser att man av texten till min "recension*"  av "Att rädda ett barn" kunde få intrycket att det var en rättegång, och att pappan friades. Det var det ju inte. Förundersökningen lades ned. Därför har jag ändrat i texten så att det inte ska bli några missförstånd/
----------------------------------------------------------.--------------------------
Har just sett de tre programmen om Elias och Anna.. Skickligt vinklade - milt sagt. Och hela tiden de upprepade orden om BRY:s "falska" anklagelser..

Och hur jag än vrider  och vänder på  det  hittar jag inte ett enda bevis på att de är falska.

Det enda som  kommer i närheten är  påståendet  att ca  tio utredningar  inte kunna  finna  några  bevis för sexuella övergrepp.

Problemet med det är att vi lever i ett land där i sort sett alla rättegångar om sexuella  övergrepp mot barn leder till ett friande  - därför att beviskraven ställs så högt att det  är omöjligt att  får det bevisat "bortom  rimligt tvivel". Eller också  läggs, som i detta fall,  redan förundersökningen  ner  av samma skäl..

Och soc brukar sedan nästan alltid utgå från frågan "fällande dom - eller inte". . Om inte en domstol sett det som bevisat till låt oss saga  95 procent rekommenderar mycket ofta soc att  anklagade får vårdnad..  Soc är alltså mycket ofta för att förespråka vårdnad för en förälder,  om det endast finns  90 procents risk för att de har begått övergrepp.

Typ.

Ungefär så är det. Även om mycket talar för att övergrepp har begåtts kan en anklagad lätt få vårdnaden om inte det gått till domstol eller om  domstolen inte finner den anklagade skyldig bortom rimligt  tvivel..

Det är ett rent hasardspel med barns liv.

Själv anser jag att barnens säkerhet i just vårdnadsfall l är viktigare än vuxnas rättssäkerhet. Även om domstolen kommer fram till  "rimligt tvivel" och måste fria,  eller inte ens låtit fallet  gå till  domstol, för att de inte tro att de kan  uppnå en fällande dom "bortom rimligt tvivel"   -  och det ändå kvarstår starka misstankar  bör den misstänkte inte få  vårdnad - även om det inte rent juridiskt gått att får en fällande dom.

PS. Om man använder tekniken att låtsas stå på någons sida, och  ha som det hemliga syftet att man vill krossa dem - och sedan under mer än ett år följer denne och får  ständiga intervjuer och inspelningar - kan man genom ett urval lätt få dem att framstå som skumma. Det skulle med all säkerhet ha varit hur lätt som helst att få samma resultat om reportrarna  istället hade ställt sig in hos det läger som stött pappan. Med syfte att "avslöja" dem.

Men då skulle det nog inte ha sänts av SVT.

Simmar verkligen fisken långsammare varje år?

I sitt sista album från 2013 var alla Raymond & Marias sånger på engelska. Där kan man finna  en fascinerande sång - med titeln The Fish Are Swimming Slower Every Year. 

Raymond & Maria tillhör mina absoluta favoriter, och deras texter  är nästan alltid fascinerande. I en annan sång ställs frågan varför storstadskvinnor faller ner och dör  - är det kanske något de inte får?

I denna sång förklarar en kvinna för någon - kanske en man - varför hon inte kan komma tillbaka ikväll. Ett av skälen är just att fiskarna simmar långsammare varje år. Sambandet mellan dessa två  saker klarläggs aldrig - man kan ju fundera på frågan när man ska försöka somna. Antingen somnar man av den olösliga frågan - eller också kommer den att hålla en vaken hela natten.

Det är nog bäst att inte försöka.

PS.
Att storstadskvinnor regelbundet faller ner och dör är ju milt sagt något mycket oroande.  Att fisken simmar långsammare varje år borde ju också ses som något mycket allvarligt.  Dessbättre verkar ju ingetdera av dessa påståenden vara sanna.

Å andra  kan man ju  i media  och annorstädes se andra lika oroande påståenden - som är sanna.

-------------------------------------------------
Nedan:  Långsammare eller inte, fiskarna kanske ändå kan frälsas. Bilden är gjord av Victor Wolfvoet (1612 – 1652), och föreställer hur helgonet Sankt Antonius predikar för fiskar....

Kroppens strävan efter kontakt

/Nedanstående inlägg är ett personligt vittnesmål, inte ett debattinlägg om hur vi ska svara eller inte svara på covid-19..../

Har den senaste tiden alltid vaknat i konstiga ställningar, där jag hårt trycker händerna runt min egen kropp, som för att krama mig själv.

Idag vaknande jag alltså med högerarmen  hårt hållen om min vänstra sida, medan vänsterarmen hårt höll om höger sida. Men inte nog med det - högerarmen var hårt tryckt mot vänsterarmen som för att hålla fast den vid kroppen.

Det ledde också till att högra armens fingrar spretade ut, på ett sätt som gjorde att dessa nästan hade fastnat i ett konstigt läge när jag vaknade, vilket gjorde att det till en början var svårt att stänga igen handen.

Om detta låter svårbegripligt beror det på att jag inte är van att använda språket för att beskriva kroppsliga lägen.

Jag har aldrig vaknat i den typen av lägen förut.  Det kan endast förklaras  av att någon del av mig intensivt saknar någon form av kroppskontakt.

Jag har gått i tre månader utan någon som helst kroppskontakt.  Eller rättare sagt,  på senaste tiden har det förekommit en del undantag.
´
Som till exempel att  expediter ger tillbaka  pengar på ett sätt som gör att deras fingrar snuddar vid mina fingrar. Det har börjat hända då och då nu, och det beror inte på att mitt rörelsemönster  vid sådana tillfällen ändrats.

Men expediter kan ibland som det ser ut,  medvetet och nästan lite  demonstrativt, röra handen så att den  snuddar vid min. De kanske också ledsnat på denna isoleringsperiod. 

Det andra undantaget är när det trots uppmaningar numera ibland  någon enstaka gång bildas   folksamlingar,  så att folk lite grann snuddar vid varandra när de går. Det händer oftare nu än förut, som om viljan att följa rekommendationer börjar försvagas.

Härom dagen  hände något som i dessa dagar är helt unikt.,

Två ungdomar skulle springa förbi mig. De sprang lite fel, och stötte ganska hårt i mig,  som stod alldeles bredvid deras så att såga springnings-riktniing.. De bad om ursäkt  - men jag var faktiskt själaglad.

Men det är alltså undantag, även om de har börjat bli vanligare nu.

De krampaktiga ställningar som jag numera  alltid vaknar i, ser jag alltså som en kroppens desperata  reaktion av  att med några få undantag inte ens kunna snudda vid någon,  Även om det på sistone alltså kommit en del minimala undantag följer nästan alla ändå huvudregeln.

Om det här fortsätter länge till kommer jag att bli, tja,  galen. Vet inte riktigt hur,  men på något sätt kommer jag att bli det.

De som har ett förhållande, eller som bor med andra i samma lägenhet, ja, även de som har husdjur hemma,  är ju privilegierade i dagens covid-19-dominerade samhälle.

Jag känner att det hela för mig börjar te sig mer och mer otäckt.

Apropå en TV-"dokumentär"

Att tala om att "rättsväsendet påverkas av ett pedofilnätverk" kan ju låta extremt, i synnerhet  om det formuleras EXAKT så.

Men det behöver ju inte handla om en grupp människor som har ett möte där det på dagordningen finns en punkt  om att "Nu ska vi hjälpa andra pedofiler så att de slipper att bli dömda eller förlora vårdnaden trots att vi vet att de är skyldiga"

Däremot verkar "rättsväsendet" mycket ofta vilja titta åt andra hållet när det gäller frågor om sexuella övergrepp mot barn. Jag tror att det i många fall kan förklaras av att sexuella övergrepp mot barn inte endast utövas av en lätt avgränsbar och synlig grupp av "pedofiler", som alla kan enas om att ta avstånd från.

Redan på 1980-talet stod det klart att sexuella övergrepp mot barn är mycket vanligare än man förut trott, och att förövarna finns i alla samhällsklasser.

Detta faktum verkar  till och från ofta vara en sannolik förklaring, till att "rättsväsendet" i många fall beter sig mycket märkligt inför även mycket välgrundade misstankar om sexuella övergrepp mot barn.

Förundersökningar som läggs ner, saker som inte kollas upp, nyckelvittnen som aldrig förhörs etc. Den typen av agerande är mycket vanligare än vad många vill tro.

Jag tror inte att det alltid enbart beror på inkompetens och lathet...

Kvarlevor från en forntida tro

Nu är det juni och som jag ofta brukar påpeka är månaden uppkallad efter den romerska gudinnan Juno.

I Sverige är det ju så att alla  månader vars namn har en religiös anknytning är uppkallade efter romerska  gudar. (januari, februari, mars, juni - och även juli och augusti eftersom Julius Caesar och Augustus förklarades som gudar efter sin död).

Och alla veckodagar vars namn har en uppenbar religiös anknytning är uppkallade efter fornnordiska gudar (tisdag, onsdag, torsdag, fredag).

Och det finns troligen klart fler ortnamn som är uppkallade efter fornnordiska  gudar än som har namn med kristen innebörd.

Är lite förvånad över att alla dessa namn på dagar, månader och orter  fick stå kvar. När Sovjetunionen föll ändrades med  ytterst få undantag namnen på alla platser,  som hade namn som anknöt till sovjettiden,  och "avsovjetiserades".  Det enda undantag jag kan komma på nu är Kaliningrad..

Om anti-kommunisterna var flitiga i att byta ut namn skedde ju sanna sak tidigare under sovjetstaten, då de bytte ut en rad gamla ortnamn till namn med  sovjetisk anknytning.

De kristna i Sverige var väl i alla fall under reformationen minst lika nitiska som sovjetiska kommunister och ryska anti-kommunister. Hur kunde alla dessa namn få var kvar?

Nedan en bild på en statyett av Juno från första eller andra århundradet e.kr.

.