Västerbroplanmötet och Gösta Hardings journaler

Att jag nyss lagt ut den gamla posten om kvinnan vid Västerbroplan beror på något speciellt.

Händelsen i april 1970 är en av de händelser i mitt liv som gjort störst intryck på mig. Jag trodde aldrig jag skulle få någon ny info om detta. Mina dagböcker från våren 1970 är borta, så jag tänkte nog att det enda jag någonsin skulle kunna bygga på var min minnesbild.

Men nu har det förändrats lite grann i alla fall.

För några dagar sedan fick jag en avi om en rekommenderad försändelse. Jag såg först inte att det var någon avsändare, så jag fick för mig att det var från min bror. Men just som jag höll på att ringa honom såg jag att det var från... Ericastiftelsen...

Alltså där jag gick i terapi hos Gösta Harding 1968-71.

Jag fattade ingenting. Men jag visste att i samband med den neuropsykiatriska utredning som jag gick igenom för ett tag sedan hade de beställt en massa gamla journaler från olika håll. Så jag ringde den psykolog som hållit i utredningen.

Det visade sig nu att de hade beställt journalerna från Ericastiftelsen. Men tydligen hade de skickats till mig istället. Psykologen verkade lite störd och sa att det måste ha skett ett misstag. Jag svarade att jag tyckte att det i så fall var ett förträffligt misstag, för nu kunde jag läsa materialet först, och sedan kopiera det - så kunde hon få originalet senare....

Nu slumpade det sig också så att jag just då inte hade någon legitimation. Den hade försvunnit och jag väntade på en ny. Så jag kunde inte hämta ut försändelsen med en gång.

Men igår gjorde jag det. Med darrande ben gick jag dit, och trodde nog att det skulle visa sig att det bara var ett meddelande till mig om att journalerna skickats till någon annan. Men nej, det var the real thing.

Så igår kväll satt jag flera timmar på en Subway-restaurang i Södertälje centrum och läste igenom ca 100 sidor.

Det var en hisnande tidsresa. Det var att möta sig själv som tonåring, få refererat vad man själv sa vecka efter vecka, ofta med direktktcitat....

Det finns mycket att säga om detta, men här tar jag endast upp vad som där nämndes om just denna händelse i april 1970.

Från den 28 april 1970 hittar jag denna korta anteckning.

"Pat. mötte härom dagen en kvinna, som sade att hon var nervsjuk och hoppades att träffa honom igen".

Det måste ha handlat om denna händelse, tiden stämmer och jag träffade då nästan inga människor utanför familjen och skolan. Och det är intressant.

I detta korta meddelande finns två saker som inte ingick i den minnesbild jag hade när jag skrev posten. För det första att hon sa att hon var nervsjuk. Det ingick inte i min minnesbild, men när jag tänker efter låter det bekant.

Det andra är mer betydelsefullt. I posten skrev jag att jag hoppades att få se henne igen. I Hardings anteckningar står det hon hoppades att få se mig igen....

Jag blir faktiskt berörd av detta. Om Hardings referat är riktigt visar det att jag hade gjort intryck på henne, och inte endast hon på mig. Ja, det passar mycket bra in att hon sade det. Det förklarar varför minnet av mötet upplevts så positivt och alltid gjort mig så glad. Och varför jag har alltid haft grundkänslan att hon tyckte om mig...

Men som sagt - mannen i bilen sa att hon måste gå in, bilen körde iväg. Eftersom jag endast var femton år måste hon varit äldre än mig, och kanske inte lever idag. Och igår läser jag att alltså att hon sa att hon gärna skulle träffa mig igen....

Det är då som det stora vemodet rullar in.... som det heter i en känd sång.