Den sadistiske vikarien

I den tidiga skolåldern var jag vuxenidentifierad. Jag verkade i det närmaste programmerad till att försvara vuxna mot barn, och gjorde det också ofta. I synnerhet gjorde jag det inför de andra barnen, vilket inte direkt gjorde mig populär i klassen. Denna inställning vittrade gradvis sönder, men en av de viktigaste händelserna här var när vi fick en vikarie under våren 1967, i femte klass..

Vår lärare var ofta sjuk, vilket var lite tråkigt eftersom han faktiskt var bra och ganska så omtyckt. Vi hade alltså ofta vikarier, men de flesta av dem var också ganska bra, så det gjorde väl inte så mycket. Men så plötsligt fick vi en obehaglig man, som verkade ha tagit jobbet för att han tyckte om att trakassera och plåga barn.

Jag märkte ganska snart att inte ens jag, som brukade försvara alla lärare, kunde säga något positivt om denne man. Han var osedvanligt elak, och till och med beklagade sig över att lärare inte längre hade rätt att slå barn. I början försökte jag ändå försvara honom, och sa att det var bra att någon höll ordning, men det blev totalt ohållbart efter bara några dar. Konflikten gjorde mig alltmer nervös, och jag använde mig snart av en av mina vanliga försvarsmekanismer i sådana situationer, jag låtsades vara sjuk.

När jag kom tillbaka några dar senare rådde en upprörd stämning. Vikarien hade nämligen beslutat att straffa klassen för att några hade pratat under lektionen, genom att tvinga den att stanna kvar en längre tid efter sista lektionens slut. Inte nog med det, han hade tvingat alla att stå upp under den tiden, och hålla i sina väskor. Varje gång någon inte orkade, och satte ned väskan på golvet, förlängdes tiden med ytterligare fem minuter. Sammanlagt fick alla stå upp i 45 minuter.

Under hela tiden satt läraren i sin stol med fötterna på katedern, läste en deckare och kastade ur sig kommentarer som "jag vill att ni ska få lida". När slutligen han släppte iväg klassen gick alla upp till rektorsexpeditionen och anmälde läraren. Han fick dock fortsätta, men hade förmodligen fått någon form av varning, för han var ganska försiktig de dagar han hade kvar.

Just denna händelse inträffade alltså när jag hade varit "sjuk", och jag har många gånger undrat hur jag skulle reagerat om jag verkligen hade varit där och tvingats stå upp i 45 minuter..

Men det var en viktig händelse för mig. För första gången var jag helhjärtat på klassens sida mot en lärare, och det dröjde inte länge förrän mitt nästan automatiska ställningstagande för vuxna var ett minne blott.