Michael Jackson…

… är, som bekant, död.

Jag fick reda på det på väg från Gudinneveckan i Näsåker, när bussen stannade vid en kiosk. Jag köpte båda kvällstidningarna och började läsa.

Aftonbladet hade 10 sidor om dödsfallet. Där fick vi bland annat i en tvåsidig rubrik reda på att Jackson var ”den störste”. Det hela preciserades i artikeln: ”Han var störst. Ett monument. ”

Expressen var lite mer blygsam. De hade endast 8 sidor. Och en av deras rubriker var den mer modesta ”En av de största”.

Nu är det dock meningen att vi bör sörja mannen som förbjöd sina barn att vara ute utan mask, och som klarade sig från anklagelser om sexualbrott not barn genom att muta en familj med över 20 miljoner.

Till och med Mona Sahlin sörjer på Newsmill. Och i Expressen på sidorna 10-11 skriker världskrigsrubrikerna ut: ”SÖRJS AV EN VÄRLD”.

Jag bor, så vitt jag fattar, också i denna värld. Jag vill stillsamt påpeka att jag inte sörjer en popstjärna som genom sitt handlande uppenbarligen bidragit till att övergrepp mot barn i vissa kretsar blivit normaliserat och nästan ses som ”poppigt”.

Att ”hela världen” sörjer denne mans död är förstås inte sant, men att pressen och till och med partiledaren för Sveriges traditionella arbetarparti på detta sätt gråter offentligt över Jackson är motbjudande.

Det skulle som jag antytt kunna ses som en normaliseringsprocess. Den ger mig kalla kårar.