Robert Aschberg och Insider har valt sida

Just nu har Robert Aschbergs program Insider avslutat sitt inslag om hur mammor gömmer barn, som de anser har blivit utsatta för övergrepp, från sina fäder. I hela programmet togs det helt och hållet för givet att anklagelserna mot fäderna är falska, därför att dessa nekar, och därför att det inte finns några fällande domar.

Den som vet mer om situationen för de barn som berättar att de utsatts för övergrepp i dagens Sverige kan inte annat än att bli ledsen över hur programmet vinklade frågan. Som jag tidigare påpekat i en annan artikel förlorar mödrar idag regelbundet vårdnaden till män, som på goda grunder misstänks för att vara förövare.

Endast en mycket liten del av anklagelser om sexuella övergrepp mot barn går till åtal och fällande dom, inte heller när det finns en övertygande bevisning (som till exempel i det fall Liza Marklund har tagit upp i flera krönikor i Expressen). Och detta innebär oftast (men dessbättre inte alltid) att den man barnet är rädd för får vårdnaden. Och ofta hela vårdnaden eftersom mammor som försöker skydda barnen anses göra sig skyldiga till ”umgängessabotage”.

Ett litet antal av dessa väljer att gömma sig. Utan att på något sätt ta ställning i något enskilt fall, vill jag säga att jag anser att i de allra flesta sådana fall finns det mycket goda skäl.

Men i Insider finns inga nyanser. Efter att ha presenterat några rena partsinlagor går man till och med ut med namn och bilder på flyende mammor, som om de vore någon sorts farliga kriminella. Min personliga åsikt är att de som anmäler en sådan gömd mamma för polisen, bör betraktas som angivare. Dessa angivare bör behandlas med samma förakt som de som avslöjar gömda flyktingar, eller anger politiska motståndare för diktaturregimers säkerhetspolis. I ett fall på 100 kanske det verkligen handlar om en mer eller mindre psykotisk mamma - men i de övriga 99 fallen kan man lugnt räkna med att det är mammor och barn som flyr från verkliga övergrepp.

För att slutligen använda mig av en terminologi som påminner lite om den som förekom i den tidning som Aschberg medverkade i på sjuttiotalet, maoistiska KFML/SKP:s huvudorgan Gnistan, vill jag säga detta:

När det gäller frågor om övergrepp mot barn går idag huvudmotsättningen mellan

- de som är beredda att lyssna på barn, lyssna på deras berättelser om övergrepp, vara öppna för att det de säger kan vara sant, även det som ytligt sett kan te sig ”osannolikt” (alla övergrepp är nästan definitionsmässigt "osannolika" för "sunda förnuftet".)

- och de som objektivt sett ställer sig på förövarnas sida genom att praktiskt taget endast lyssna på de anklagade, och producera partsinlagor där barnen, deras berättelser och behov helt kommer i skymundan.

Aschberg har producerat en sådan typiskt ensidig partsinlaga. En partsinlaga där han enbart utgår från de anklagade männens version, och från domsluten i dagens oempatiska och barnfientliga juridiska system. På så sätt står han objektivt sett på förövarnas sida.

Hans program kan komma att leda till en klappjakt på de kvinnor och barn som förtvivlat flyr från övergrepp.

Vem tjänar på det - förövarna eller de utsatta?

Robert Aschberg har alltså valt sida. Fel sida.

Hedendom, teofora ortnamn – och vad som gick förlorat...

Många tänker kanske inte på hur många tecken på den förkristna religionen som finns omkring oss. Men det finns det ju. Man behöver ju bara tänka på namn som Odensala, Torsåker, Tiveden, Ullevi, UIleråker, Nälsta, Närtuna, Frösåker, Frövi, Frötuna, Friggeråker och ett otal andra.

Det är fascinerande att tänka på det. Man kan undra över hur de människor tänkte och kände som såg de förkristna gudarna som en självklar del av sin tillvaro. Det är nästan omöjligt att föreställa sig.

Det är i alla fall bra att de tidiga kristna, som var så nitiska, inte tänkte på att bekämpa hedendomen genom att byta ut ortnamnen. I varje fall är det bra för religionshistoriker, och för nyhedningar.

Det är bra, men konstigt. Än konstigare är att de inte ens bytte ut veckodagarna.

Alla våra veckodagar utom lördag kan kopplas till ”hedniska” motiv. Och i engelskan kan även lördagen det. Engelskan ja. Genom att detta språk blev ett världsspråk är nu namnen på gudarna Tyr, Oden, Tor och (gudinnan) Frigg spridda över hela världen.
På något sätt känner jag just nu att det är lite hisnande.

Nåväl. Kristendomen segrade, på gott och ont. Själv har jag starka nyhedniska sympatier, men måste nog medge att just i Skandinavien var nog kristendomens seger på många sätt ett framsteg. Man behöver bara läsa Ibn Fadlans beskrivning över hur en slavkvinna ”frivilligt” följde med sin husbonde i döden eller Adam av Bremens (i och för sig omstridda) berättelser om människooffren i Uppsala för att komma fram till att kristendomens seger nog av många måste ha upplevts som ett klart framsteg....

Det var en helt annan sak, till exempel, för de nordamerikanska indianerna. Där stod ”kristendomen” mest för en yttre ondska, som grymma erövrare tvingade på en motvillig befolkning. Dessutom var den nordamerikanska ursprungsbefolkningens samhällen i hög grad jämlika och jämställda, vilket också gjorde deras variant av ”hedendom” mer sympatisk än den nordiska under vikingatiden.

Vår "hedendom" var alltså under sin slutfas på många sätt betydligt mer osympatisk.

Men...

Visst var det bra att vi med kristnandet slapp (officiellt sanktionerade) människooffer, och krigiska ritualer, och visst är det så att en viss typ av ”hedendom” i kombination med militarism, patriarkat och social ojämlikhet kunde få mycket obehagliga inslag. Men bakom detta låg något annat, bland annat en vördnad för det gudomliga i naturen. Och en religion där det ”heliga” inte placerades långt borta, i en avlägsen himmel, utan mitt ibland oss.

Det var innan naturen blev sekulär, det var när väsen som diser, landvättar och alver sågs som en näraliggande verklighet.

Jag vill inte tillbaka till den tiden, det gudinnan förbjude. Men jag skulle gärna vilja att vi ändå kunde komma tillbaka till en del av det som gick förlorat vid den gigantiska ”kulturrevolution” som påbörjades med kristnandet, fördjupades under reformationen och nådde sin kulmen med 1900-talets sekularisering…

Sextiotalspop

Vill bara påminna om min lista med musiklänkar till You Tube på min hemsida. Det mesta är sextiotalspop, men det finns en hel del annat också.

Uppdrag Granskning gör reklam

I dagarna visar SVT en reklamfilm för Uppdrag Granskning. Syftet är att få tittarna att inse att det är just detta program som avslöjar sanningen.

Det märkliga är nu att det enda exempel de väljer att lyfta fram på detta är deras filmer om "incestdömde Ulf", dvs. Bo Larsson-fallet. Dessa program, som låg en hårsmån från att fällas av Granskningsnämnden, kommer en dag att gå till historien som något av det ohederligaste som någonsin sänts på TV i Sverige.

Det klimat som programmen skapade var märkligt - trots den monumentala ohederligheten i dessa program fick deras version av fallet en status av absolut sanning, som inte kunde ifrågasättas. Förr eller senare kommer förhoppningsvis den verkliga sanningen bakom Hannes Råstams ”sanning” att lyftas fram, men det kan nog dröja.

Att Uppdrag Granskning nu lyfter fram just dessa program som det de vill bli ihågkomna för, är sorgligt. Men tyvärr inte förvånande

Motherwitch raderad av Aftonbladet-bloggens moderatorer

Det finns en blogg som i över ett års tid med glöd och energi kämpat mot övergrepp mot barn. Jag syftar på Motherwitch och jag har flera gånger haft anledning att både länka till henne, och diskutera innehållet på hennes bloggar. Hon är också en välkommen gästkommentator på denna blogg, där hon skrivit flera inlägg.

Hon skriver på en så kallad Aftonbladet-blogg. Dess exakta relation till tidningen med samma namn har jag inte riktigt grepp om, men någon form av relation finns det i alla fall.

Aftonbladet-bloggarna har, i motsats till exempelvis den blogg jag själv skriver på, så kallade moderatorer. Nu är just dessa moderatorer uppenbarligen inga moderatorer i ordets egentliga mening, de är censorer som, av anledningar som de bäst känner till själv, i hög grad specialiserat sig på att trakassera de som kämpar mot övergrepp mot barn.

Följaktligen har de konsekvent trakasserat Motherwitch, liksom en del andra som driver samma frågor som henne. Det ena inlägget efter det andra har lyfts bort.

Någon gång kan man förstå de rent formella motiven för censuren – men oftast är den helt godtycklig. Några rationella motiveringar brukar heller inte ges.

Efter en serie av ovanligt elakartade trakasserier, där en mängd inlägg togs bort på bara några dagar, tycks nu dessa ”moderatorer" utan motivering stängt ner hennes blogg.

På Marinas AB-blogg har en kampanj startats för att protestera. Gå gärna dit och säg vad ni tycker.

Jag har inte alltid hållit med Motherwitch, men hon kämpar outtröttligt för barnens rätt, och hon har hjärtat på rätt ställe. Och hon betraktas tydligen som ett hot av somliga. Det är därför som hon (tillsammans med andra) mordhotats, det är därför som hon angrips lite överallt på nätet, och det är antagligen också därför som hon censurerats och nu uppenbarligen tagits bort av de så kallade moderatorerna.

AB-moderatorerna försöker tysta en röst som vill försvara barn mot övergrepp. Det skulle förstås vara intressant att få reda på varför, men det lär man aldrig få. Däremot känner jag mig ganska så säker på att de inte kommer att lyckas. Motherwitch brukar gå stärkt ur de flesta angrepp, och så lär bli fallet även nu.

Att publicera dömda förövare

Det har flammat upp en het debatt om man bör publicera namn och bilder på dömda förövare. Just nu pågår en TV-debatt om saken, som jag medvetet avstått från att se. SVT hade tänkt bjuda in webbsidan ”Kriminellt” till debatten, men backade ut i sista sekund, efter att man fick reda på att sidan skulle representeras av en överlevare. Om det också finns ett orsakssamband här, avstår jag från att uttala mig om.

Vore det bra eller dåligt om vi fick en praxis att internetsidor lade ut ett urval av de senast dömda förövarna på nätet, med namn, bild, adress? Jag vet faktiskt inte. Vad jag anser mig veta är att detta inte är en huvudfråga, och aldrig får bli det. De förövare som kan göra minst skada är de som fått en fällande dom. De utgör dessutom endast en bråkdel av förövarna.

Övergrepp mot barn är mycket vanligare än de flesta inser. Tidningarna målar upp en bild av en liten grupp ”pedofiler” som det stora problemet. Med dem bakom lås och bom, och för säkerhets skull publicerade på bild för att man ska veta vem man ska undvika när de släpps ut, kan problemet kanske lösas. Eller?

Nej, även om det i något fall säkert kan leda att till exempel en kvinna undviker en man när hon får reda på att han är dömd för barnvåldtäkt. Det är naturligtvis bra. Mindre bra är förstås om förövare får reda på var andra förövare bor, eller att kvinnliga förövare (ja, de finns!) får reda var de kan finna en lämplig manlig partner.

Men oavsett detta – de dömda är isbergets topp. Debatten riskerar att sprida illusioner som förhindrar oss att se det stora problemet. Om man, som ”Kriminellt”, fokuserar på att publicera namn och bilder på nyligen dömda personer, i de flesta fall dessutom på personer som dömts till exempelvis livstid, 14 år, 10 år, eller utvisning och alltså under en lång tid framöver inte hotar någon, kan man undra sig vad motiven är.

Det viktigaste för att bekämpa övergrepp mot barn är inte att hänga ut de fåtal som redan är dömda, utan att kämpa för att barn ska bli trodda, att mammor ska bli trodda, och att inga övergrepp ska ses som ”omöjliga” eftersom ”vanligt folk” inte kan tänka sig att det finns.

Det handlar också om att mammor inte ska dömas för ”umgängessabotage” för att de försöker skydda sina barn, om att psykolog- socionom – och andra utbildningar ska ta övergrepp på allvar, att polisen ska tvingas genomföra husrannsakningar om barn berättar om organiserade (och, ja, även ”rituella”) övergrepp med mer än en förövare. Och så vidare.

Allt detta är viktigt. Frågan om internetsidor bör hänga ut några av de fåtal dömda på nätet är mindre viktigt. Vi kan diskutera frågan i evigheter, javisst, men låt det inte få oss att glömma de väsentliga frågorna.

På förekommen anledning: en markering

Det har på sista tiden uppstått en del sidor som hänger ut dömda barnvåldtäktsmän och andra våldtäktsmän (och till en viss del också andra ”kriminella”) med namn och bilder. Jag är inte alls principiellt emot att offentliggöra förövare, och jag delar inte på något sätt Jan Guillous oro i krönikan i Aftonbladet i söndags för vad som ska hända om dessa "olycksbröder" (Guillous ord, inte mitt!) avslöjas.

Men jag är ganska så störd över de politiska kopplingar dessa sidor har. Alla sådana sidor jag hittills sett har antingen en direkt invandrarfientlig och/eller "nationell" inriktning, eller har kopplingar till grupper eller sidor som har det.

Ansvaret för att de "nationella" kan utnyttja situationen faller tungt på de som driver den kvinno- och barnfientliga sexualbrottspolitik vi har idag. I ett samhälle där uppenbara förövare inte döms, och där kvinnor som försöker hjälpa sina barn mot våldsamma och/eller incestuösa fäder straffas, och där kontrakterade radiopjäser om incest stoppas tre minuter innan sändning, är det självfallet inte konstigt att grupper och webbsidor som driver en mer miltant linje blir uppmärksammade, och ofta uppskattade.

Men grupperingar av denna typ är, i bästa fall, en del av problemet, inte en del av lösningen. I värsta fall, om de mot förmodan skulle få ett stort inflytande (det gudinnan förbjude!) skulle de bli början till ett nytt gigantiskt problem, för att uttrycka mig milt.

Ett samhälle där de "nationella" skulle få en avgörande makt skulle ha få vinnare, och desto fler förlorare. Och kvinnor och barn skulle definitivt inte tillhöra vinnarna...

Förtal utan gränser

Om det finns någon som arbetat ihärdigt i trettio års tid mot övergrepp mot barn är det Monica Dahlström-Lannes. Det vet många.

Men om man söker på hennes namn i sökprogram domineras bilden av obehagliga utfall mot henne. Förtal, illasinnade fantasier, halvsanningar och rena lögner. Jag vill inte länka till något, men det är lätt att kolla.

De finns ofta på bloggar från rättshaveristiska män, stackars krakar som fått för sig att kvinnorna förföljer dem. Var och varannan man som förlorat vårdnaden om ett barn verkar ha fått höra av någon att det egentligen är Monica Dalhström-Lannes fel.

I en internetvärld fylld av illvilja och feberfantasier byggs hetsen mot henne upp. Inläggen tävlar om att vara så osakliga som möjligt, det ena invektivet följer på det andra.

Varför inte göra en skillnad genom att berömma hennes enastående arbete lite här och var på nätet? Förr eller senare kommer det att märkas i sökprogrammen.

Fast egentligen visar angreppen på hur stor nytta hon gör. Förövarna och deras anhängare är tyvärr fler än man tror, och bland annat på detta sätt visar de sitt hat.

Men hur hätska rösterna mot henne än må vara, och hur välbesökta deras webbplatser än är, för de en förlorad kamp. Vi lever i en tid då en mångtusenårig tystnad om sexuella övergrepp mot barn håller på att brytas. Det är en oåterkallelig process. Det finns ingen väg tillbaka. Och det bör vi vara glada för.

Mona Sahlin i TV-debatten

Jag står långt till vänster om Mona Sahlin, för att uttrycka mig milt. Men efter att ha sett halva partiledardebatten på TV2, just nu är det uppehåll för nyheter, måste jag så där helt spontant säga att jag är väldigt imponerad av henne som debattör.

Hon har inga svårigheter att demolera Reinfeldts med fleras argument, och hon kan vara effektiv utan att vara bufflig som Göran Persson. Hennes politik är ingen lösning, men ett nederlag för den borgerliga regeringen är en första förutsättning för att ett verkligt alternativ ska kunna växa fram.

Därför kan jag inte låta bli att glädjas över hur Mona Sahlin nästan slog knut på de borgerliga. Synd att det är så långt till nästa val. Reinfeldts uppsägning kommer jag förvisso att fira!

Tillägg morgonen efter:
Fast hennes lite underligt ambivalenta hållning mot vänsterpartiet, var förstås inget direkt plus i debatten!

Förstatliga banker och storföretag

Det är kris. Ekonomisk kris. Den ena banken efter den andra faller i västvärlden, och i Sverige har varslen börjat komma.

Det nyliberala budskap, som vi fått se år efter år på de borgerliga tidningarnas ledar- och debattsidor har försvunnit. Istället dominerar vilsenhet och osäkerhet.

Det är inte att undra på, och jag är inte förvånad.

Kapitalismen är inte ett stabilt system, det är så långt från alla trygghetsgarantier man kan komma. Den är oförenlig med all reell planering, den har förvandlat den ekonomi som skulle kunna styras rationellt till en ogenomtränglig djungel.

Istället för att besluta om hur ekonomin ska se ut är den ekonomiska politiken närmast jämförbar med SMHI och dess varningar och väderrapporter. ”Recessioner” och ”depressioner” är som tsunamis, cykloner, eller orkaner. Man kan förutse dem, man kan evakuera, man kan bygga vallar – men man kan egentligen inte hindra dem. Möjligen skjuta upp dem.

Kapitalismen har lyckats forma människans näringsliv så att dess dynamik mer påminner om naturkrafter än om något av människan skapat. För trots att det är människor som fattar de ekonomiska besluten, styrs de av lagar, som människor inte rår på. Förrän vi beslutar oss att inte acceptera spelreglerna.

Nu förstatligas banker i västvärlden. När tiderna blir bättre kommer de, det kan man tveklöst utgå ifrån, att privatiseras igen. Jag anser att de bör förstatligas permanent. Det är en förutsättning för att kaos av den här typen inte ska uppstå.

Men det räcker inte. De stora industriföretagen måste också förstatligas. De ska inte styras av aktiemarknader, tillfälliga ”konjunkturer” och profithunger. De ska styras av mänskliga behov.

Nyckelsektorerna i ekonomin måste självfallet stå under löntagarnas och befolkningens demokratiska kontroll. Det är vi som lever i, och till och från drabbas av, denna ekonomi. Det är vi som ska styra den.

Ett förstatligande av de stora företagen och bankerna, med ersättning endast till små aktieägare, under facklig och demokratisk kontroll, är det enda sättet att få kontrollen över de anarkiska krafter som hotar att slänga ner stora grupper av människor i misär. Det är en nödvändig uppgift för arbetarrörelsen över hela världen.

Vad hände med "Under Skalet"?

Den 2 september 2007 skrev jag om Linnéa Liljas pjäs "Under Skalet", som handlade om ett (verkligt) fall, där en fader erkänner incest.

Jasenko Selimovic, chef för radioteatern, hade några minuter innan den skulle ha sänts i P1, stoppat pjäsen med den bisarra motiveringen att pjäsens trovärdighet kunde ifrågasättas.

Om allt vars trovärdighet kan ifrågasättas skulle stoppas på radion skulle mycket stoppas, inte minst alla intervjuer med Jasenko Selimovic. Så var någonstans klämde skon, egentligen?

Jo, pjäsens författare hade två och ett halvt år tidigare gett ut en bok med samma namn, som handlade om organiserade sadistiska övergrepp ("rituella övergrepp"). Att det var det det handlade om erkände slutligen Selimovic ett år senare, när han slutligen beslöt att pjäsen inte skulle kunna sändas överhuvudtaget. Hans uttalande, som diskuterades på Motherwitchs blogg den 13 september 2008, men som Sveriges Radio senare verkar ha tagit bort från sin websida, innehöll för övrigt rena lögner, som att pjäsen skulle ha varit ett sammandrag av boken.

Tänk efter lite nu. Varför är ämnet "rituella övergrepp" så farligt att en verklighetsbaserad pjäs, som inte handlade om detta, måste stoppas, för att dess författare två och ett halvt år tidigare skrivit om detta uppenbarligen tabuerade ämne? Måhända därför att ”rituella övergrepp”, som det så ofta hävdas av de påstådda "experterna", inte existerar? Hur nu något som "inte existerar" kan vara så farligt att allting som på något sätt har en koppling till det måste plockas bort, censureras, stoppas undan i en mörk källare...

”Rituella övergrepp” är ett begrepp som borde kunna diskuteras, värderas, studeras. Men så sker nästan aldrig. Istället har dessa två små ord en oerhörd förmåga att skapa panik på redaktioner, på bokförlag, i domstolar, på polisstationer, på akademiska institutioner.

Man kan fråga sig varför. Jag misstänker att svaret på den frågan visserligen är komplext, men att det någonstans i detta svar, döljer sig sanningar om inte endast rädda radiochefer, utan om vårt samhälle som helhet. Sanningar som är lika farliga, lika obehagliga, som ämnet ”rituella övergrepp” i sig.

De 347 - och alla de andra

Aftonbladet har två dagar i rad, dvs 6 oktober och 7 oktober, uppmärksammat bristen på ett centralt register över sexualförbrytare. Läs gärna artiklarna - det finns mycket tänkvärt i dem. Och naturligtvis bör det skapas ett sådant centralt register. Men minns att siffran 347 återfallsförbrytare endast är isbergets topp. Den överväldigande majoriteten av alla sexualbrott klaras aldrig upp. För att börja klara upp alla de andra krävs också andra åtgärder...

Lär av Kina: förstatliga bankerna

Det ekonomiska kaoset har skakat om en del. Så mycket att till och med Timbros nyutnämnda chef Roland Poirier Martinsson i några artiklar på Newsmill går till hårt angrepp mot nyliberalismen. Det gör han förstås för att han vill rädda kapitalismen från sina egna motsättningar, men det är intressant.

I Kina behöver man inte oroa sig för att bankerna ska gå omkull. För där är praktiskt taget alla banker statliga. Borgarna har skrikit ut att Kinas ekonomiska framgångar beror på liberaliseringen av ekonomin utan att nämna att grunden för den kinesiska ekonomin är att de största industriföretagen och i princip alla banker ägs av staten.

Lars Leijonborg, den kanske mest pinsamma av de ledande (eller före detta ledande) borgerliga politikerna, skrev för några år sedan att vi bör lära av Kina. Det tycker jag med, fast på ett annat sätt än vad han avsåg. Förstatliga de största företagen och bankerna så behöver vi inte oroa oss för verkningarna av amerikanska börskrascher. Tillvaron skulle bli tryggare då.

Fast naturligtvis under demokratisk kontroll, till skillnad från Kina. Bör jag kanske tillägga, så att ingen missförstår mig totalt.

Oktober – årets mörkaste månad?

Jag har så länge jag minns haft känslan att oktober är årets mörkaste månad. Det är den ju inte, om man räknar antalet soltimmar. Men jag har ändå haft den känslan.

Nu ogillar jag inte direkt mörker. Mörker kan vara romantiskt, spännande, fascinerande. D.v.s. mörker utomhus. Inne vill jag ha lampor tända, i synnerhet när jag ska sova. Från den stund jag fick ett eget rum i maj 1968 har jag sett till att det lyser en lampa, ofta till och med taklampan, när jag ska sova. Det går ofta att väcka mig genom att släcka lampan, jag blir förskräckt och vaknar.

Varför är oktober mörkast? Tja, redan i november från och med allhelgonahelgen brukar ljus tändas till och från, och ju mer man närmar sig jul desto mer ljus är tända. Och sedan kommer ju snön, och det gör det ju också ljusare.

Skräckförfattaren Ray Bradbury verkar dela min syn på oktober, att döma av böcker som Oktoberfolket och Oktoberlandet.

Ofta händer mig viktiga saker den 1 oktober. 1 oktober 1968 var jag på mitt första möte med elevrådets styrelse, vilket betydde oerhört mycket för mitt självförtroende. 1 oktober 1971 var också en viktig dag, då var det första gången man kunde köpa SL:s månadskort. Det verkade som om Stockholm plötsligt öppnade sig, man kunde åka överallt i Stockholms län för bara 50 kronor i månaden. Ja, det var priset då.

Men det finns också något kusligt med oktober. När jag första gången läste Oktoberfolket var det faktiskt oktober, närmare bestämt 1973, och den kusliga handlingen och mörkret utanför vävdes samman till en skräckfylld helhet.

Så oktober är spännande. November som kommer efter är mer rofylld. Tycker jag.