Flygande tefat: den förlorade barnatron

I min barndom var tro på flygande tefat viktig. Det var det närmaste barnatro jag kom. Det är sant att jag också läste Bibeln. I själva verket läste jag nästan ut hela Bibeln vid åtta års ålder. Jag hoppade bara över sånt som Psaltaren, Paulus brev och andra avsnitt som saknade handling.

Mitt hopp var väl att finna en vänlig och kärleksfull Gud, men istället fick jag läsa om en Gud som befaller Josua att döda alla kananéer - män, kvinnor och barn - i en utrotningskampanj som får Ratko Mladic att verka pacifist i jämförelse, eller som offrar sin son i en tortyrscen som jag skrämt läste om och om igen i alla de fyra evangelierna.

Då gav ”Flygande tefat – fantasi eller verklighet?” av Max B Miller (Parthenon 1959) ett större hopp. Det var nog min favoritbok framför andra.

Den var uppbyggd på ett för mig ganska så övertygande sätt. Den började med gamla sanskrit- och bibeltexter, liksom andra gamla texter, om observationer av flygande farkoster, fortsatte med dagens debatt, och ett axplock av mycket övertygande observationer, framförallt från sent 40- och tidigt 50-tal. Vidare fanns det ett kapitel om Mars, och alla mystiska fenomen man trott sig se på den planeten, och ett kapitel om våra egna rymdfärder, från Sputnik 1 till Luna 3.

Men höjdpunkten kom i kapitlet ”Möten med rymdvarelser”, Det bestod av korta sammanfattningar av några av de tidstypiska contactee-berättelserna - Daniel Fry, Truman Bethurum, Orfeo Angelucci, Salvador Villanueva, Edith Jacobsen, Ray Stanford och Elisabeth Klarer. Anmärkningsvärt nog finns inte Adamskis berättelse med, vilket kanske berodde på att boken kom ut efter att Luna 3 hade sänt det första fotot av månens baksida, som också avbildas i boken.

Berättelserna är i boken mycket nedkortade, och beskriver bara den inledande kontakten, så de frälsningsbudskap och löften som ufonauterna i flera av fallen kom med finns inte med. Men de nämns i allmänna ordalag, i detta stycke: ”Dessa representanter från andra världar har kommit med budskap om broderlig vänskap och förståelse. Vad kan vara nyttigare? De har bett oss framhålla bara kärleken och vänskapen – som de har gjort. De har skänkt tröst och hopp till tusentals människor här på jorden. Är icke det positivt och nyttigt? När fler kontakter har upprättats och blivit kända, skall de gradvis påverka världen. Det är en långsam och säker process.” (Miller 1959:182).

Visserligen skriver författaren strax att detta inte nödvändigtvis är hans egen åsikt, utan en beskrivning av vad anhängarna anser, men det är ganska uppenbart att det är detta han vill tro på.

Vidare beskrivs ufonauterna som så vänliga, så balanserade, så kloka, att det var alldeles uppenbart att varje förnuftig människa måste hoppas att det var sant. Jag hoppades, och jag trodde.

Varför slutade jag tro på ”flygande tefat”? Jag har alltid trott att jag helt enkelt blev äldre och förnuftigare vid tolvårsåldern, och det blev jag ju, åtminstone det första. Men det fanns nog en annan förklaring. Den förklaringen hette K. Gösta Rehn.

Det kan verka konstigt, för han var förmodligen en av de skickligaste propagandisterna för rymdskeppsteorin, som någonsin funnits. Jag läste hans ”Flygande tefat: dokument och teori” (Zindermans 1966) någon gång på våren 1967. Han argumenterade skickligare än Max Miller, och hans samling av fallbeskrivningar var än mer övertygande. Men det var något i hans bok som gjorde att det inte längre blev så angeläget att vilja tro.

För det första avfärdade han contactees rakt av med formuleringar som ”svamlande förkunnelser”, ”geschäft”, och ”stolliga tefatsfrälsta” (Rehn 1966: 64). Det var ju tråkigt, men det fanns en sak som gjorde det hela än värre. Han avfärdade nämligen inte alla berättelser om ”närkontakt”. I sin bok har han en beskrivning av ett fall i Sverige från 1958, det så kallade Domstensfallet, som han egendomligt nog trodde på.

Två män i 20-30-årsåldern, (som Rehn i sin bok egendomligt nog kallar för ”pojkarna”) berättade att de nästan hade blivit kidnappade av 3-4 små varelser. De beskrevs som ”blyertsgrå pumpor”, c:a 1. 30 meter långa och 30 centimeter breda. De saknade armar.

Varelserna klamrade sig fast vid de unga männen och försökte dra dem till det näraliggande tefatet. Jag citerar Rehn direkt: ”När pojkarna kämpade för att komma loss märkte de att figurerna verkade geléartade och luktade unket, träskartat. Det kändes inte som ett grepp av händer, det kändes som om pojkarnas armar och ben var låsta. Varelserna parerade blixtsnabbt pojkarnas grepp, som om de läst deras tankar”. (Rehn 1966: 158).

”Pojkarna” lyckas ändå fly, och när tefatet startade känner de ”en lukt som påminde om bränd korv och eter” (samma sida).

(Det bör tilläggas att det senare avslöjats att den ene av männen redan 1960 dementerade historien för sin bror, och beskrev den som ett rent påhitt.)

Jag vet att jag blev imponerad av Rehns bok, men den ingav också en icke obetydlig ångest. Tanken på att ett tefat skulle landa när man gick ute i en skogsglänta var inte längre riktigt lika hoppfull. Vem skulle inte vilja möta Aura Rhanes en dag – men att möta pumpliknande geléartade monster som försökte kidnappa en var kanske inte direkt en höjdare.

Hösten därpå övergav jag hela tefatsidén. Jag minns bara att jag tänkte att det var nog ganska osannolikt trots allt, och så tänkte jag inte på saken på några år. Men nu misstänker jag att det var Rehns skildring av små monster som fått mig att inte längre vilja tro. Varför förvärra en redan otrygg upplevelse av världen med vandrande, illaluktande och fientliga pumpor?

K. Gösta Rehn var en intelligent och övertygande propagandist för tefatssaken. Han trodde inte en sekund på Adamskis och de andras frälsningsbudskap. Men jag undrar i så fall varför det var lättare för honom att tro på att träskluktande pumpor flög mellan stjärnorna och var så oförsiktiga att de efter en landning attackerade fredliga flanörer som råkade gå förbi deras ”tefat”. Är det verkligen mer sannolikt än Bethurum eller Fry?

Min barnatro på vänliga rymdmänniskor fick sig en avgörande knäck, och de gånger jag sedan försökt återuppliva den har det närmast tett sig som min privata variant av kyrkofädernas ”credo quia absurdum” (jag tror emedan det är absurt).

Men visst vore det trevligt att tänka sig att kärleksfulla rymdmänniskor vakade över oss och var beredda att ingripa när tiden är mogen… /suckar resignerat/