UFO-nostalgi och politisk handling

Jag tror alltså inte på UFO:s, om man med det menar tron att det cirkulerar utomjordiska farkoster runt jorden.

Men jag har som sagt trott det en gång, från någon oklar punkt i min bandom (troligen från första gången jag bläddrade i Max B Millers tefatsbok) till någon gång hösten 1967. Då kom jag fram till att det inte spelar någon större roll hur trovärdiga observationer det skulle kunna finnas: bara tanken på att civilisationer från andra planetsystem skulle roa sig med att systematiskt leka katt och råtta med US Air Forces piloter, skrämma upp ensamma bilister på nattliga turer på ödsliga vägar, för att inte tala om att kontakta udda människor för att sprida teosofiska budskap till dem, var ytterst absurd.

Men… jag fortsatte att läsa K. Gösta Rehns, Staffan Stigsjöös och Boris Jungkvists böcker om ämnet, med ett hopp om att ändå…

När jag nu börjar intressera mig för ämnet igen är det med en sorgen nostalgi. UFO-Sverige tror inte längre på utomjordingar utan är närmast en skeptikerorganisation. Sunt, men onekligen inte lika spännande. Jag sitter och läser dagens ack så skeptiska litteratur om ämnet och märker att jag nynnar på något. Vad är det? Jag inser snart att det är Mikael Wiehes ”Flickan och kråkan”.”Mitt hopp är en skadskjuten kråka, och jag är ett springande barn”… SÅ stort var behovet att tro på UFO:s.

UFO-hoppet var inte bara en fråga för religiösa drömmare. Det fanns en gång en man som gick under namnet J. Posadas, ledaren för en bisarr vänstersekt, med anhängare i diverse länder (bara sisådär fyra-fem stycken i de flesta av dessa länder, i och för sig) som offentligt hävdade att UFO:s kom från andra planeter och hade en så avancerad teknologi att de inte kunde komma från kapitalistiska samhällen. De måste komma från kommunistiska planeter, och om det blev krig mellan tefaten och denna världs kapitalistiska regeringar var det sanna kommunisters plikt att stöda tefaten. Ja, man borde till och med uppmana rymdmänniskorna att aktiva delta i störtadet av den härskande klassen på denna planet...

Jag undrar vad han skulle sagt om ”V” och Independence Day. Troligen att det var ett försök från den härskande klassens sida att demonisera de kommunistiska besökarna.

Mitt i sin galenskap (och, ja, han måste nog definitivt betecknas som galen) hade han en poäng, för det är svårt att tro att en civilisation som kan åka runt mellan stjärnsystemen så obehindrat skulle ha ett samhällsystem som byggde på konkurrens, profit och exploatering. Men, tyvärr, allt ser nu ut att tala för att UFO:s inte existerar som "rymdskepp", så diskussionen om deras samhällssystem är ju högst hypotetisk...

Det finns radioteleskop som under årtionden specialiserat sig på att lyssna på signaler från rymden, för att kunna upptäcka om någon av dessa skulle kunna komma från intelligenta varelser. De har funnit absolut ingenting. Om det fanns en massa rymdfarkoster som cirklade runt oss torde väl de kommunicera med varandra, med moderskeppen, med de baser i solsystemet som i så fall måste finnas. Men, nej, ingenting.

”Kontaktpersonen” Truman Bethurum berättade att den utomjordiska befälhavaren Aura Rhanes som han sade sig haft kontakt med ett tiotal gånger, försäkrat honom om att ett atomkrig på jorden aldrig skulle kunna bli av, eftersom rymdfararna från planeten Clarion, som hon kom från, hade en teknik som skulle förhindra våra raketspetsar att explodera. Hon uttalade sig inte om växthuseffekten, för den var inte påtänkt, men i så fall hade de nog någon metod mot denna också.

Det vore ju tryggt.

I sången ”Internationalen” finns ett annat budskap, mer jordnära, mer utmanande, och utan någon automatiskt garanterad trygghet: ”I höjden räddarn vi ej hälsa...nej, själva vilja vi oss frälsa, och samfälld skall vår räddning bli".

Mer realistiskt än att tro på Aura Rhanes, men, som sagt, den automatiska tryggheten saknas. Det är vi som måste handla, ingen annan gör det åt oss.

Antingen lyckas vi, eller också kommer framtiden för vår planet att bli dyster.