Som barn trodde jag på ”flygande tefat”, som det oftast kallades då. Eller ville åtminstone tro på dem. Hemma fanns en bok av en Max B Miller, ”Flygande tefat – fantasi eller verklighet?” Jag vet inte hur gammal jag var när jag först läste i den, men det var tidigt.
Miller ansåg förstås att tefaten var verklighet. Men inte nog med det, boken var kryddad med flera kontakthistorier av en typ som var vitt spridda på femtiotalet. De handlade om hur människor som vandrat i ensliga områden träffade på tefatsmänniskor. Dessa såg ut som oss, fast de var vackrare och visare. Och godare. De förklarade att vi människor var i fara p.g.a. våra krig, vårt oförnuft och framförallt våra atomvapen, och att de hade för avsikt att rädda oss.
Det var trösterikt. Det var dessutom ett starkt motiv att tro på flygande tefat – speciellt när dessa berättelser kombinerades med historier om hur de amerikanska myndigheterna försökte tysta ner sanningen om ”tefaten”, och dramatiska berättelser om hur piloter som anfaller dessa tefat förintas i luften med sina flygplan.
Så jag ritade bilder av tefat i skolan, jag gjorde ett miniatyrtefat i träslöjden, och på klassens ”aktuella timme” propagerade jag tefatsidén och läste högt ur Millers bok.
Att dessa goda rymdväsen en dag skulle komma och rädda mänskligheten (och mig) var en trösterik tanke.
En av kontaktberättelserna i boken handlade om Truman Bethurum, som en dag stötte på ett tefat och dess befälhavare. Befälhavaren var en kvinna, som var väldigt vacker, och gick under namnet Aura Rhanes. Hon kom från planeten Clarion, och kom med de mest välvilliga avsikter.
Jag fascinerades av denna Aura Rhanes, så mycket att jag flera år efteråt, när jag inte längre trodde på UFO:s, som nu hade blivit det vedertagna namnet på fenomenet, målade en målning som jag kallade ”Aura Rhanes från Clarion”.
För tyvärr… Det blev efter ett tag svårt att tro på UFO:s – redan i tolvårsåldern tog skepsisen överhand. Men än svårare var det att tro på Truman Bethurum och hans gelikar, en grupp av människor som nu ofta brukar benämnas ”contactees”. Jag såg snart att även de flesta som trodde på UFO:s, som till exempel den svenske författaren K. Gösta Rehn, fnös åt dessa ”contactees”. Och till och med antydde att en del av dem kanske hade blivit betalda av CIA för att diskreditera tefatssaken…
Jag har nyligen kollat upp en del av de contactees som hade verkat så tilltalande för ett trygghetslängtande barn. Truman Bethurum vägrade konsekvent att gå igenom lögndetektortest. Det var kanske tur det, för en annan av de kontaktpersoner som nämns i Millers bok, Daniel Fry, tog ett sådant, och testets resultat blev att han med all säkerhet ljög.
Och jag visste ju redan att den kanske mest kända av alla contactees, George Adamski, hade berättat att han fått flyga runt månen med ett tefat, och att det på månens baksida fanns städer och vägar. Han hade oturen att leva i september 1959 (han dog först 1965), då den sovjetiska månsonden Luna 3 sände sina första bilder av månens baksida. Inga städer, bara sten och grus och Adamskis bortförklaringar var lite pinsamma.
”Contactees” av denna typ dominerade kontakthistorierna under femtiotalet. Sedan ändrades bilden, tefatsvarelserna beskrevs oftast inte längre som människoliknande, och istället för visa samtal kom otäcka berättelser av en typ som gjorde att det inte längre fanns någon direkt anledning att hoppas att tefaten och dess innevånare skulle existera.
Men mina önskningar måste sitta djupt – så fort jag tänker på namnet Aura Rhanes får jag en egendomlig känsla av värme. Varför måste jag vara en så tråkig skeptiker? Varför kan inte jag få tro på räddare från andra planeter, när det verkar gå så lätt för andra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar