Den 30 april och första maj är dagar då folk under långa tider hälsat våren välkommen. Sedvänjan har sina rötter i de äldre jordbrukssamhällena, där årstiderna var mycket viktigare än de är för oss. Vi kan glädja oss åt att det blir lite varmare - men få av oss tänker i termer av sådd och skörd. Men det gjorde man naturligtvis i de samhällen där 99 procent eller så av befolkningen brukade jorden.
I den forntida keltiska kulturen kallades första maj-festivalen Beltane; namnet kommer troligen från de keltiska orden för ljus och lycka (eller tur.) Men majfirande förekom på många ställen, även i vårt land.
För en del överlevare från övergrepp i barndomen kan den dagen vara förknippad med ångest, därför att vissa förövare använder sig av gamla hedniska högtidsdagar för att begå övergrepp på. Det är tragiskt att det finns personer som perverterar sådana dagar.
Det är också lite sorgligt att vissa satanistgrupper tagit över dessa dagar, och gjort de till sina. De gamla "hedniska" högtidsdagarna var kollektiva festivaler, nära knutna till produktion och bygemenskap. Satanism är å andra sidan vanligtvis en ideologi som hyllar individen och egoismen.
Själv vill jag se 30 april/första maj som glada dagar, då man kan glädja sig över att våren kommer, och att sommaren står runt hörnet. Och det är förmodligen ingen tillfällighet att arbetarrörelsen gjort just första maj till sin dag!
onsdag 30 april 2008
lördag 26 april 2008
Jenny Berthelius: Näckrosen
Efter att ha läst alla Jenny Berthelius deckare i kronologisk ordning har jag nu då till sist läst den senaste, Näckrosen (Soleka förlag 2007). Jag tycker om den, men det är lite svårt att säga hur jag skulle uppfattat den om jag inte nyligen läst alla de andra… Nu ser jag den som den senaste delen av en helhet, och jag tycker mycket om helheten.
Näckrosen har en lite underfundig, och dessutom smått komplicerad handling. Om man läser den snabbt (vilket jag gjorde först) kan man missa viktiga delar i handlingen och mot slutet stå där förvånad över att slutet blev som det blev. Det är ingen bra läsmetod
Nu har jag läst den ordentligt och jag tycker som sagt om den. Som vanligt i Berthelius böcker dras huvudpersonen in i en mardrömslik situation, där hoten verkar övermäktiga och där alla utvägar verkar stängda. Och som ofta hos Berthelius handlar det om hur människor utnyttjas av andra, och om försöken att fly från detta.
Det finns teman i denna bok som aldrig tidigare förekommit i hennes böcker. Det är första gången hon tar upp ämnet sexuella övergrepp mot barn (även om hon många gånger tidigare beskrivit barn som farit illa på andra sätt), och det är första gången hon beskriver ett lesbiskt förhållande. Nu är inte något av dessa teman det centrala i handlingen, men de är väsentliga som en bakgrund.
En sak som för en del av de mest trogna läsarna kanske är det allra viktigaste är att kriminalkommissarie Paul Sanger, som är den problemlösande detektiven i lite över hälften av hennes böcker, här för första gången talar i egen person. Vi får också veta hur det gått för Nen, den föräldralösa och mordhotade flicka han adopterade i ”Mannen med lien”. Hon har vuxit upp och blivit – författare.
Som sagt, jag tycker om boken. Men jag är som antytts lite för inblandad för att kunna avgöra hur en läsare, som aldrig förut läst Jenny Berthelius, kommer att uppfatta boken. Den enda recension jag sett menar att boken snarare är en serie hopfogade noveller än en roman. Det är absolut inte sant. Boken har en logisk handling, den hänger ihop, den är spännande. Men för mig låg förstås en stor del av spänningen i att se hur Jenny Berthelius skriver idag – 15 år efter hennes förra deckare kom ut.
Däremot har recensenten naturligtvis rätt i att exempelvis ”Mannen med lien” är klart bättre. Men ”Mannen med lien” är ju å andra sidan bättre än det mesta som skrivits i deckarväg i Sverige.
Fler människor borde få chansen att även läsa hennes tidigare böcker. Idag är de mycket svåra att få tag i, jag har varit tvungen att resa runt i kranskommunerna till Stockholm och leta bland avlägset liggande bibliotek för att få ihop alla. Det är synd. För hon är en mästare i att empatiskt skildra utsatta människor, människor som utnyttjas, hotas och befinner sig i centrum av till synes oförklarliga händelsekedjor som de inte kan ta sig ur.
De som läst Näckrosen och tycker den är bra bör självfallet försöka få tag i Jenny Berthelius tidigare böcker. Men de som läst den och inte tycker att den är så väldigt bra, men som ändå fascineras av stämningen i den, bör också försöka få tag i hennes tidigare. Börja gärna med ”Mannen med lien” eller ”Skräckens ABC”.
Och sedan borde något förlag ta sig an uppgiften att ge ut nyutgåvor av de tidigare böckerna. De är minst lika angelägna idag, som när de skrevs. Jag tror att de efter ett tag skulle finna många läsare.
Näckrosen har en lite underfundig, och dessutom smått komplicerad handling. Om man läser den snabbt (vilket jag gjorde först) kan man missa viktiga delar i handlingen och mot slutet stå där förvånad över att slutet blev som det blev. Det är ingen bra läsmetod
Nu har jag läst den ordentligt och jag tycker som sagt om den. Som vanligt i Berthelius böcker dras huvudpersonen in i en mardrömslik situation, där hoten verkar övermäktiga och där alla utvägar verkar stängda. Och som ofta hos Berthelius handlar det om hur människor utnyttjas av andra, och om försöken att fly från detta.
Det finns teman i denna bok som aldrig tidigare förekommit i hennes böcker. Det är första gången hon tar upp ämnet sexuella övergrepp mot barn (även om hon många gånger tidigare beskrivit barn som farit illa på andra sätt), och det är första gången hon beskriver ett lesbiskt förhållande. Nu är inte något av dessa teman det centrala i handlingen, men de är väsentliga som en bakgrund.
En sak som för en del av de mest trogna läsarna kanske är det allra viktigaste är att kriminalkommissarie Paul Sanger, som är den problemlösande detektiven i lite över hälften av hennes böcker, här för första gången talar i egen person. Vi får också veta hur det gått för Nen, den föräldralösa och mordhotade flicka han adopterade i ”Mannen med lien”. Hon har vuxit upp och blivit – författare.
Som sagt, jag tycker om boken. Men jag är som antytts lite för inblandad för att kunna avgöra hur en läsare, som aldrig förut läst Jenny Berthelius, kommer att uppfatta boken. Den enda recension jag sett menar att boken snarare är en serie hopfogade noveller än en roman. Det är absolut inte sant. Boken har en logisk handling, den hänger ihop, den är spännande. Men för mig låg förstås en stor del av spänningen i att se hur Jenny Berthelius skriver idag – 15 år efter hennes förra deckare kom ut.
Däremot har recensenten naturligtvis rätt i att exempelvis ”Mannen med lien” är klart bättre. Men ”Mannen med lien” är ju å andra sidan bättre än det mesta som skrivits i deckarväg i Sverige.
Fler människor borde få chansen att även läsa hennes tidigare böcker. Idag är de mycket svåra att få tag i, jag har varit tvungen att resa runt i kranskommunerna till Stockholm och leta bland avlägset liggande bibliotek för att få ihop alla. Det är synd. För hon är en mästare i att empatiskt skildra utsatta människor, människor som utnyttjas, hotas och befinner sig i centrum av till synes oförklarliga händelsekedjor som de inte kan ta sig ur.
De som läst Näckrosen och tycker den är bra bör självfallet försöka få tag i Jenny Berthelius tidigare böcker. Men de som läst den och inte tycker att den är så väldigt bra, men som ändå fascineras av stämningen i den, bör också försöka få tag i hennes tidigare. Börja gärna med ”Mannen med lien” eller ”Skräckens ABC”.
Och sedan borde något förlag ta sig an uppgiften att ge ut nyutgåvor av de tidigare böckerna. De är minst lika angelägna idag, som när de skrevs. Jag tror att de efter ett tag skulle finna många läsare.
fredag 25 april 2008
När jag var sexliberal
Jag har faktiskt varit ”sexliberal” själv. Det är länge sedan nu och det varade inte länge. Det var ungefär i tre års tid, mellan 1968 och 1970. När jag var mellan 13 och 15 år.
Nu är det kanske vanligt att ungdomar i den åldern, åtminstone killar, blir ”sexliberaler”. Åtminstone var det så då.
Jag läste allt jag kom över om sex, inklusive Kinseyrapporten. Jag tittade fascinerat på denna rapports diagram över frekvensen av olika sexuella läggningar. Jag var fascinerad av statistik, det verkade så ”objektivt” och ”vetenskapligt”.
Jag var en militant anhängare av såväl porr som prostitution. Jag läste aldrig grov porr själv, utan nöjde mig med att ibland köpa ”herrtidningar” som FiB/Aktuellt. Deras bilder var verkligen försiktiga, om man jämför med dagens motsvarigheter! Det handlade i princip om bilder av halvnakna kvinnor, utan explicita sexuella inslag.
Men poängen var inte vad jag läste - när jag någon gång fick syn på en ”riktig” porrtidning blev jag äcklad och tittade snabbt bort. Nej, det var principen. Jag var stenhårt för all den pornografi jag själv inte ville titta på.
Jag hade nämligen idén att allt negativt i sexualiteten berodde på att vi levde i ett samhälle med sexuella hämningar och att om allt släpptes fritt skulle avarterna försvinna av sig själv.
Prostitution, då? Fattade jag inte att den var kopplad till kvinnoförtryck? Nej, faktiskt inte. Jag visste att det fanns ett kvinnoförtryck, och jag visste att det fanns prostitution, men jag kopplade inte ihop sakerna.
Min bild av prostitution var under flera år starkt präglad med en intervju med en prostituerad jag läste i en veckotidning 1968. Där berättade hon hur hon hade haft en man med ett deformerat könsorgan som kund. Hon beskrev med stor empati hur synd det var om honom, och hur viktigt det var att det fanns prostituerade, eftersom alla vanliga kvinnor skulle äcklas av hans vanställda organ. Jag tyckte att hennes inställning var fin och människovänlig…
Jag läste som sagt allt jag kom över, men när jag sommaren 1969 läste Ullerstams ”De erotiska minoriteterna” var det första gången jag fylldes av obehag. Inte för hans försvar av porr och prostitution utan för något annat, som var svårt att ta på. Dels hans avvisande av alla psykologiska förklaringar till sexuella avvikelser. Jag hade som en bestämd åsikt att om man fick sexuell lust av att bli slagen måste det bero på trauman i ens barndom, och att det var viktigare att komma åt dessa än att ”leva ut” sina sexuella känslor.
Men för Ullerstam var all psykoanalys ”nypuritanism”, det gällde inta alls att förklara – utan att leva ut.
Men det fans något annat också. Jag tyckte att det fanns en sliskig sentimentalitet i hans beskrivning av hur synd det var om alla ”minoriteter”. Visst, det var det säkert, men det fanns något i hans tonfall som fick mig at bli misstänksam. Jag retades också lite över att han verkade ogilla kvinnor, eftersom de hade mindre intressanta perversioner.
Men jag fortsatte att vara sexliberal. Jag fortsatte att tro att vägen till den totala friheten var att sexualtabuna krossades. De mer neurotiska sexuella läggningarna som sadism trodde jag var perverterade resultat av att sexualiteten var hämmad. När allt blev öppet, ohämmat skulle dessa försvinna av sig själv, och en harmonisk värld skulle skapas.
Sexuella övergrepp på barn reflekterade jag aldrig över – troligen för att jag inte vågade tänka tanken. Ullerstams avsnitt om ”pedofili” och ”incest” gled jag snabbt förbi, med obehag, utan att reflektera över det. Det var inte lämpligt att tänka på sånt, för mig, just då. Däremot var jag väldigt engagerad mot andra typer av förtryck av barn. Jag var en hård motståndare till aga, och till en auktoritär och moralistisk uppfostran av barn. Att en viss typ av ”sexuell frigjordhet” kunde kombineras med ett än värre förtryck av barn var en tanke jag inte vågade tänka.
Men på något sätt föll hela denna världsbild snabbt sönder 1971. Jag blev socialist, kom i kontakt med grupper på den yttersta vänsterkanten. Jag lärde mig om socialt förtryck, om klasser, om kvinnoförtryck.
Det första jag insåg var att jag hade haft helt fel om prostitution. Jag insåg hur absurd min naiva bild av den var, och hur prostitution var kopplad till ojämlikheter både var det gällde klass och kön.
Men snart insåg jag att även porrindustrin var en del av en sexuell exploatering, och att det grundläggande förtrycket i samhället inte var ett förtryck av ”sexualitet” i allmänhet, och att en socialistisk/marxistisk grundsyn var betydligt mer förankrad i verkligheten.
Det fanns rester kvar av sexliberalism i min världsbild, vilket jag kanske återkommer till senare. Men i stort sett försvann den 1971. Den naiva synen 1968-1970 hade nog varit bekväm. Samhället var i grunden på väg till något bättre, och att sexuella tabun föll, och barnuppfostran blev mindre auktoritär, skulle nästan automatiskt leda till en finare värld. Nu ersattes denna åsikt med åsikter om exploatering, klasser, socialt förtryck och – revolutionens nödvändighet. Mer realistiskt, ja, men också mycket mer obekvämt.
Nu är det kanske vanligt att ungdomar i den åldern, åtminstone killar, blir ”sexliberaler”. Åtminstone var det så då.
Jag läste allt jag kom över om sex, inklusive Kinseyrapporten. Jag tittade fascinerat på denna rapports diagram över frekvensen av olika sexuella läggningar. Jag var fascinerad av statistik, det verkade så ”objektivt” och ”vetenskapligt”.
Jag var en militant anhängare av såväl porr som prostitution. Jag läste aldrig grov porr själv, utan nöjde mig med att ibland köpa ”herrtidningar” som FiB/Aktuellt. Deras bilder var verkligen försiktiga, om man jämför med dagens motsvarigheter! Det handlade i princip om bilder av halvnakna kvinnor, utan explicita sexuella inslag.
Men poängen var inte vad jag läste - när jag någon gång fick syn på en ”riktig” porrtidning blev jag äcklad och tittade snabbt bort. Nej, det var principen. Jag var stenhårt för all den pornografi jag själv inte ville titta på.
Jag hade nämligen idén att allt negativt i sexualiteten berodde på att vi levde i ett samhälle med sexuella hämningar och att om allt släpptes fritt skulle avarterna försvinna av sig själv.
Prostitution, då? Fattade jag inte att den var kopplad till kvinnoförtryck? Nej, faktiskt inte. Jag visste att det fanns ett kvinnoförtryck, och jag visste att det fanns prostitution, men jag kopplade inte ihop sakerna.
Min bild av prostitution var under flera år starkt präglad med en intervju med en prostituerad jag läste i en veckotidning 1968. Där berättade hon hur hon hade haft en man med ett deformerat könsorgan som kund. Hon beskrev med stor empati hur synd det var om honom, och hur viktigt det var att det fanns prostituerade, eftersom alla vanliga kvinnor skulle äcklas av hans vanställda organ. Jag tyckte att hennes inställning var fin och människovänlig…
Jag läste som sagt allt jag kom över, men när jag sommaren 1969 läste Ullerstams ”De erotiska minoriteterna” var det första gången jag fylldes av obehag. Inte för hans försvar av porr och prostitution utan för något annat, som var svårt att ta på. Dels hans avvisande av alla psykologiska förklaringar till sexuella avvikelser. Jag hade som en bestämd åsikt att om man fick sexuell lust av att bli slagen måste det bero på trauman i ens barndom, och att det var viktigare att komma åt dessa än att ”leva ut” sina sexuella känslor.
Men för Ullerstam var all psykoanalys ”nypuritanism”, det gällde inta alls att förklara – utan att leva ut.
Men det fans något annat också. Jag tyckte att det fanns en sliskig sentimentalitet i hans beskrivning av hur synd det var om alla ”minoriteter”. Visst, det var det säkert, men det fanns något i hans tonfall som fick mig at bli misstänksam. Jag retades också lite över att han verkade ogilla kvinnor, eftersom de hade mindre intressanta perversioner.
Men jag fortsatte att vara sexliberal. Jag fortsatte att tro att vägen till den totala friheten var att sexualtabuna krossades. De mer neurotiska sexuella läggningarna som sadism trodde jag var perverterade resultat av att sexualiteten var hämmad. När allt blev öppet, ohämmat skulle dessa försvinna av sig själv, och en harmonisk värld skulle skapas.
Sexuella övergrepp på barn reflekterade jag aldrig över – troligen för att jag inte vågade tänka tanken. Ullerstams avsnitt om ”pedofili” och ”incest” gled jag snabbt förbi, med obehag, utan att reflektera över det. Det var inte lämpligt att tänka på sånt, för mig, just då. Däremot var jag väldigt engagerad mot andra typer av förtryck av barn. Jag var en hård motståndare till aga, och till en auktoritär och moralistisk uppfostran av barn. Att en viss typ av ”sexuell frigjordhet” kunde kombineras med ett än värre förtryck av barn var en tanke jag inte vågade tänka.
Men på något sätt föll hela denna världsbild snabbt sönder 1971. Jag blev socialist, kom i kontakt med grupper på den yttersta vänsterkanten. Jag lärde mig om socialt förtryck, om klasser, om kvinnoförtryck.
Det första jag insåg var att jag hade haft helt fel om prostitution. Jag insåg hur absurd min naiva bild av den var, och hur prostitution var kopplad till ojämlikheter både var det gällde klass och kön.
Men snart insåg jag att även porrindustrin var en del av en sexuell exploatering, och att det grundläggande förtrycket i samhället inte var ett förtryck av ”sexualitet” i allmänhet, och att en socialistisk/marxistisk grundsyn var betydligt mer förankrad i verkligheten.
Det fanns rester kvar av sexliberalism i min världsbild, vilket jag kanske återkommer till senare. Men i stort sett försvann den 1971. Den naiva synen 1968-1970 hade nog varit bekväm. Samhället var i grunden på väg till något bättre, och att sexuella tabun föll, och barnuppfostran blev mindre auktoritär, skulle nästan automatiskt leda till en finare värld. Nu ersattes denna åsikt med åsikter om exploatering, klasser, socialt förtryck och – revolutionens nödvändighet. Mer realistiskt, ja, men också mycket mer obekvämt.
tisdag 22 april 2008
Mångudinnans barn
Fortsätter min läsning av Jenny Berthelius. Har nu kommit till den näst sista av de deckare hon skrev innan sitt långa uppehåll.
Den heter "Mångudinnans barn", är inte en av hennes bästa, men bra är den på många sätt. Den skrevs 1986, och är väl en av de tidigaste i Sverige att beskriva ett offer för en "destruktiv sekt", för att använda en vanlig beteckning hos de som kämpar emot sådana grupper. Det är klart, Olov Svedelid skrev "Guds rötter" mer än tio år tidigare, men ändå.
Som medlem i FRI (Föreningen Rädda Individen) kan jag inte annat än att glädja mig åt att hon uttryckligen nämner den organisationen i boken.
Sekten hon beskriver är en sorts korsning mellan Hare Krishna, Bhagwan -rörelsen och Guds barn/Familjen. Hon är faktiskt ganska så påläst på ämnet, vilket inte är så vanligt. Naturligtvis är beskrivningen av sekten en aning karikatyrartad, men syftet är ju att beskriva och renodla mekanismer i en manipulativ sekt, och det lyckas hon bar med.
Det här var mest en parentes. När jag läst alla böckerna återkommer jag med betydligt fler reflektioner.
Skulle inte Soleka förlag kunna börja ge ut hennes gamla böcker också, de kan säkert få nya läsare. eller finns det copyright som hindrar det?
För mig är och förblir hon en av de mest intressanta deckarförfattarna i Sverige någonsin.
Den heter "Mångudinnans barn", är inte en av hennes bästa, men bra är den på många sätt. Den skrevs 1986, och är väl en av de tidigaste i Sverige att beskriva ett offer för en "destruktiv sekt", för att använda en vanlig beteckning hos de som kämpar emot sådana grupper. Det är klart, Olov Svedelid skrev "Guds rötter" mer än tio år tidigare, men ändå.
Som medlem i FRI (Föreningen Rädda Individen) kan jag inte annat än att glädja mig åt att hon uttryckligen nämner den organisationen i boken.
Sekten hon beskriver är en sorts korsning mellan Hare Krishna, Bhagwan -rörelsen och Guds barn/Familjen. Hon är faktiskt ganska så påläst på ämnet, vilket inte är så vanligt. Naturligtvis är beskrivningen av sekten en aning karikatyrartad, men syftet är ju att beskriva och renodla mekanismer i en manipulativ sekt, och det lyckas hon bar med.
Det här var mest en parentes. När jag läst alla böckerna återkommer jag med betydligt fler reflektioner.
Skulle inte Soleka förlag kunna börja ge ut hennes gamla böcker också, de kan säkert få nya läsare. eller finns det copyright som hindrar det?
För mig är och förblir hon en av de mest intressanta deckarförfattarna i Sverige någonsin.
onsdag 16 april 2008
Järnblommorna
När jag började med projektet att läsa om alla Jenny Berthelius deckare hade jag känslan att jag skulle upptäcka saker. Jag anade inte hur rätt det var. Och jag upptäcker nu inte bara saker om hennes böcker, utan om mig själv.
Jag har just läst om ”Järnblommorna” från 1979. Det är omtumlande, på två sätt. Dels är den både bra och oerhört otäck. Men dels inser jag att min minnesbild av boken, som jag läste 1979 eller 1980, är helt och hållet falsk. Det var denna bild som fick mig att skriva följande i den första artikel om Berthelius böcker jag skrev på denna blogg: ”Bland annat försökte hon sig på en science fiction, som mest av allt blev en blek kopia på Ira Levins This Perfekt Day, utan Levins mer politiskt intressanta slut. ”
Det här stämmer inte alls. Nog för att den liknar Ira Levins bok, men för det första är den inte en blek kopia. För det andra är den minst lika politiskt intressant som Levins. Men varför hade jag fått denna uppfattning? Jo, jag mindes en helt annan handling än den som förekommer i Järnblommorna. Det är helt oerhört. I min minnesbild styrs världen i Järnblommorna endast av en dator, utan några mänskliga mellanhänder. Men det är raka motsatsen till bokens innehåll.
Precis som hos Levin, finns det en härskande grupp som styr datorn. Skillnaden gentemot Levin är rena motsatsen till min minnesbild. För Berthelius härskande elit är både grymmare och mer verklig än den hos Levin. En annan skillnad är att Levins bok slutar med en seger; Berthelius bok är mer pessimistisk.
Och den är otäckare. I själva verket är den betydligt mer otäck än ”Djävulsleken”. Den beskriver en elit, som bakom kulisserna tar sig friheten att utnyttja människor på ett så bestialiskt sätt att alla adjektiv förbleknar. Och mot slutet inser huvudpersonen att han inte kan göra något åt saken. Det enda som gäller är att bida sin tid.
Jag tror att boken var för otäck för att jag skulle kunna ta mig till den. Den ställde obehagliga frågor inte bara om framtiden, men om nuet. Istället skapade jag en meningslös fantasiversion av den, för att kunna sova bättre.
Men nu är jag glad att jag upptäckte misstaget. Jag inser att min bild av dessa böcker var orättvis. Det ångestskapande innehållet kom för nära och jag var tvungen att tränga bort den. Och ersätta det med triviala banaliteter.
Jag har just läst om ”Järnblommorna” från 1979. Det är omtumlande, på två sätt. Dels är den både bra och oerhört otäck. Men dels inser jag att min minnesbild av boken, som jag läste 1979 eller 1980, är helt och hållet falsk. Det var denna bild som fick mig att skriva följande i den första artikel om Berthelius böcker jag skrev på denna blogg: ”Bland annat försökte hon sig på en science fiction, som mest av allt blev en blek kopia på Ira Levins This Perfekt Day, utan Levins mer politiskt intressanta slut. ”
Det här stämmer inte alls. Nog för att den liknar Ira Levins bok, men för det första är den inte en blek kopia. För det andra är den minst lika politiskt intressant som Levins. Men varför hade jag fått denna uppfattning? Jo, jag mindes en helt annan handling än den som förekommer i Järnblommorna. Det är helt oerhört. I min minnesbild styrs världen i Järnblommorna endast av en dator, utan några mänskliga mellanhänder. Men det är raka motsatsen till bokens innehåll.
Precis som hos Levin, finns det en härskande grupp som styr datorn. Skillnaden gentemot Levin är rena motsatsen till min minnesbild. För Berthelius härskande elit är både grymmare och mer verklig än den hos Levin. En annan skillnad är att Levins bok slutar med en seger; Berthelius bok är mer pessimistisk.
Och den är otäckare. I själva verket är den betydligt mer otäck än ”Djävulsleken”. Den beskriver en elit, som bakom kulisserna tar sig friheten att utnyttja människor på ett så bestialiskt sätt att alla adjektiv förbleknar. Och mot slutet inser huvudpersonen att han inte kan göra något åt saken. Det enda som gäller är att bida sin tid.
Jag tror att boken var för otäck för att jag skulle kunna ta mig till den. Den ställde obehagliga frågor inte bara om framtiden, men om nuet. Istället skapade jag en meningslös fantasiversion av den, för att kunna sova bättre.
Men nu är jag glad att jag upptäckte misstaget. Jag inser att min bild av dessa böcker var orättvis. Det ångestskapande innehållet kom för nära och jag var tvungen att tränga bort den. Och ersätta det med triviala banaliteter.
En av...
...mina huvudsakliga sysselsättningar just nu är, som ni kanske har märkt, att läsa Jenny Berthelius vuxendeckare i kronologisk ordning. Excentriskt, ja, förvisso. Men jag vill som sagt försöka få några ledtrådar till varför hennes böcker gick så rakt in i mig 1978.
Just nu har jag läst ut "Mord, lilla mamma" från 1977 och "Djävulsleken" från 1978. Det var lite märkligt, för jag har länge haft uppfattningen att medan hennes tio första böcker var helt fantastiskt bra, var dessa hennes elfte och tolfte böcker ganska så dåliga. Men det var de inte. Som jag ser det nu. Jag vet inte riktigt varför jag fick den bilden, men i fallet med ”Djävulsleken” är den helt enkelt otäck, och kanske den råaste bok som hon har skrivit. Jag tror jag gick i chock när jag läste den då och istället för "otäck" skapades bilden "dålig" - lite som en försvarsmekanism.
Dess handling skulle bli ganska så aktuell kanske femton år senare. Men det är lite märkligt att någon kunde skriva en bok om ett sådant ämne 1978, i Sverige.
"Mord, lilla mamma" är en ganska fin skildring av en ung flicka 1943, som blir både nyfiken på, och förälskad i, en ny hyresgäst. Den är mer en psykologisk skildring än en deckare, även om ett mord slutligen inträffar, efter nio tiondelar av boken. Jag tycker spontant om den. Då, för 30 år sedan tyckte jag den var tråkig. Men det är tur att man förändras. Flickans namn, och historia, knyter på ett märkligt sätt boken till Berthelius tidigare böcker "Mannen med lien" och "Leksakspistolen", med handlingar som utspelar sig nära 30 år senare.
När jag läst ut alla hennes vuxendeckare ska jag sätta mig ner och försöka skriva en längre artikel om hennes böcker. Fixering? Kanske. Men en ganska så lärorik och intressant fixering i så fall.
Just nu har jag läst ut "Mord, lilla mamma" från 1977 och "Djävulsleken" från 1978. Det var lite märkligt, för jag har länge haft uppfattningen att medan hennes tio första böcker var helt fantastiskt bra, var dessa hennes elfte och tolfte böcker ganska så dåliga. Men det var de inte. Som jag ser det nu. Jag vet inte riktigt varför jag fick den bilden, men i fallet med ”Djävulsleken” är den helt enkelt otäck, och kanske den råaste bok som hon har skrivit. Jag tror jag gick i chock när jag läste den då och istället för "otäck" skapades bilden "dålig" - lite som en försvarsmekanism.
Dess handling skulle bli ganska så aktuell kanske femton år senare. Men det är lite märkligt att någon kunde skriva en bok om ett sådant ämne 1978, i Sverige.
"Mord, lilla mamma" är en ganska fin skildring av en ung flicka 1943, som blir både nyfiken på, och förälskad i, en ny hyresgäst. Den är mer en psykologisk skildring än en deckare, även om ett mord slutligen inträffar, efter nio tiondelar av boken. Jag tycker spontant om den. Då, för 30 år sedan tyckte jag den var tråkig. Men det är tur att man förändras. Flickans namn, och historia, knyter på ett märkligt sätt boken till Berthelius tidigare böcker "Mannen med lien" och "Leksakspistolen", med handlingar som utspelar sig nära 30 år senare.
När jag läst ut alla hennes vuxendeckare ska jag sätta mig ner och försöka skriva en längre artikel om hennes böcker. Fixering? Kanske. Men en ganska så lärorik och intressant fixering i så fall.
lördag 12 april 2008
"Farväl, min kära"
Jag fick ett mail från Soleka förlag för ett tag sedan eftersom jag skrivit om Jenny Berthelius. De ville, naturligt nog, att jag skulle läsa (och skriva om?) den bok av Jenny Berthelius de själva gett ut, Näckrosen från 2007.
Och det ska göra, men först tänker jag läsa om alla hennes (vuxen)deckare i kronologisk ordning. Just nu har jag läst klart den tionde av dem, "Farväl min kära" från 1976. Och därmed har jag kommit till den sista av hennes böcker som jag minns jag tyckte var verkligt bra.
Så innan jag går vidare lite kort om dessa tio första böcker. De utspelar sig alla i ungefär samma miljö i Skåne, personer, familjer, och poliser dyker upp igen i bok efter bok. Alla förekommer inte i alla böckerna, men det är tillräckligt ofta för att man gradvis tycker sig känna personerna. Det ger en familjeliknande stämning, och bidrar till att skräcken blir vardaglig.
En annan sak som kommer igen är motivet med den ensamma människan som sakta snärjs in i ett nät av intriger, hotfulla tecken, skuggor... Läsaren kommer snabbt fram till att just denna person kommer att sluta som ett mordoffer, men så blir det ofta inte. Utsattheten, paranoian, ensamheten, skildras mycket bra av Jenny Berthelius. Den skildras på ett empatiskt, inkännande sätt.
Men också cynism, likgiltighet och brist på empati. Den finns lite överallt, och inte alls endast hos den tilltänkte mördaren. Ett av de bästa, och mest skrämmande exemplen på detta ser vi i "Offret" från 1972. Grymheten och den iskalla beräkningen hos den kvinnliga konstnär som genom en skamlös utpressning förmår en motvillig och rädd ung bräcklig kvinna att ställa upp som modell till en målning, som ska föreställa ett människooffer från grekisk mytologi, är även den skildrad med en sorts inlevelseförmåga. Detta motiv kan ju te sig som inte speciellt skrämmande, men läsaren får snart den otäcka känslan att steget till ett verkligt offer inte är speciellt stort.
Men även grymheten, cynismen och skräcken blir hos Berthelius "familjär", den vävs in i de alldagliga relationerna. Det mörker som kan finnas i de "vanligaste" relationer är ständigt närvarande - ibland öppet, ibland som lätt spöklika antydningar. Men det är förstås ingen konsekvent cynisk värld som skildras - medkänslan finns där som en motpol, även om den ibland verkar finnas endast som en potential.
Allt detta gäller de tio första böckerna, som jag uppskattar mycket. Möjligen med undantag av den tredje, den prisbelönta "Den heta sommaren", som jag aldrig riktigt förstått mig på.
Nu ska jag börja läsa de senare, som jag då det begav sig tyckte var klart sämre. Jag hade kanske fel? Det ska bli spännande att se vad jag tycker 25-30 år senare!
Och det ska göra, men först tänker jag läsa om alla hennes (vuxen)deckare i kronologisk ordning. Just nu har jag läst klart den tionde av dem, "Farväl min kära" från 1976. Och därmed har jag kommit till den sista av hennes böcker som jag minns jag tyckte var verkligt bra.
Så innan jag går vidare lite kort om dessa tio första böcker. De utspelar sig alla i ungefär samma miljö i Skåne, personer, familjer, och poliser dyker upp igen i bok efter bok. Alla förekommer inte i alla böckerna, men det är tillräckligt ofta för att man gradvis tycker sig känna personerna. Det ger en familjeliknande stämning, och bidrar till att skräcken blir vardaglig.
En annan sak som kommer igen är motivet med den ensamma människan som sakta snärjs in i ett nät av intriger, hotfulla tecken, skuggor... Läsaren kommer snabbt fram till att just denna person kommer att sluta som ett mordoffer, men så blir det ofta inte. Utsattheten, paranoian, ensamheten, skildras mycket bra av Jenny Berthelius. Den skildras på ett empatiskt, inkännande sätt.
Men också cynism, likgiltighet och brist på empati. Den finns lite överallt, och inte alls endast hos den tilltänkte mördaren. Ett av de bästa, och mest skrämmande exemplen på detta ser vi i "Offret" från 1972. Grymheten och den iskalla beräkningen hos den kvinnliga konstnär som genom en skamlös utpressning förmår en motvillig och rädd ung bräcklig kvinna att ställa upp som modell till en målning, som ska föreställa ett människooffer från grekisk mytologi, är även den skildrad med en sorts inlevelseförmåga. Detta motiv kan ju te sig som inte speciellt skrämmande, men läsaren får snart den otäcka känslan att steget till ett verkligt offer inte är speciellt stort.
Men även grymheten, cynismen och skräcken blir hos Berthelius "familjär", den vävs in i de alldagliga relationerna. Det mörker som kan finnas i de "vanligaste" relationer är ständigt närvarande - ibland öppet, ibland som lätt spöklika antydningar. Men det är förstås ingen konsekvent cynisk värld som skildras - medkänslan finns där som en motpol, även om den ibland verkar finnas endast som en potential.
Allt detta gäller de tio första böckerna, som jag uppskattar mycket. Möjligen med undantag av den tredje, den prisbelönta "Den heta sommaren", som jag aldrig riktigt förstått mig på.
Nu ska jag börja läsa de senare, som jag då det begav sig tyckte var klart sämre. Jag hade kanske fel? Det ska bli spännande att se vad jag tycker 25-30 år senare!
fredag 11 april 2008
Pinsamma citat från en sexlobbyist
Igår skrev "Dick Wase, historiker, tillsammans med andra skribenter” en artikel på Expressen/Debatt där de hävdade att ECPAT överdrev omfattningen av barnprostitutionen i Thailand. Citatet ovan är från Expressens egen ingress så man kan kanske utgå från att Wase är den som höll i pennan. Jag hoppas det, för de andra undertecknarnas skull.
I artikeln refereras till den thailändska sexsäljarorganisationen (sic!) Empower, som hävdar att ECPAT överdriver. Det är i stort sett artikelns enda (!) referens. Pinsamt värre.
ECPATs arbete för barn jämförs i artikeln med - häxprocesserna och judeförföljelserna under "medeltiden". Jag citerar:
"Under medeltiden drogs förföljelser mot judar i gång, därför att dessa påstods ritualmörda barn, häxbålen eldades under av att häxorna påstods röva bort barnen och föra dem till djävulen, den stora masturbationspaniken kunde generera stora summor pengar till dem som påstod sig kunna rädda människors barn från denna enorma fara, med mera, med mera. I dag tror många att sådana absurditeter inte förekommer, men är vi verkligen fria från dem?"
Nu förekom inte många häxprocesser under "medeltiden", de kom senare, och "masturbationspaniken" hör snarast till 1800-talet, så man undrar sig förstås vilken typ av "historiker" Wase egentligen är. Men det kan ju bero på en olycklig meningsbyggnad. Mer allvarligt är förstås att vår "historiker" jämför ECPATs arbete med att rädda barn från sexuell exploatering med inkvisitionens mord på judar och "häxor".
Klart är dock att han skriver på en obskyr internetsida som heter "Svensk sexualpolitik idag". Men där säger han något ganska annorlunda. Där handlar det inte om att förneka övergrepp, utan ett ack så försåtligt försvar.
Plåga er gärna igenom nedanstående långa citat.
”Det förefaller vara stor konsensus i hela det svenska samhället om att sex är det absolut vidrigaste och skadligaste som kan drabba barn, och att vuxna som utövar det intergenerationellt är de värsta monster som går på denna jord. Samstämmigheten är så enorm kring detta, att inte ens de mest antifeministiska kritikerna tycks ha anledning att ifrågasätta de senaste 30 årens utropade, påstådda ”faktum”; sex skadar barn så fruktansvärt att de aldrig kan bli hela människor igen om de utsätts för det. Det tycks vara så fullständigt solklart, att vi i vårt land inte ens behöver ett uns av objektiv vetenskap i debatten för att ovedersägligt veta att det är så…
För det andra frågade jag mig, hur sannolikt det är att vår kristna västerländska kultur – som faktiskt är den enda av alla världens kulturer som ”upptäckt” att sex är skadligt för barn (och överhuvudtaget) – har rätt? Och om det nu, otroligt nog, skulle vara så, vad är det då som gjort att just vår kultur har rätt? Är det kunskapen som erhållits genom judeförföljelserna? Eller är det upplysningen som skänktes genom häxbålen? Är det masturberingspaniken, sjukdomsförklarandet av ”avvikande” sexuella beteenden, ”upptäckten” att kvinnor inte har sexuella känslor, jakten på bögar, stigmatiserandet av horor som skänkt oss någon speciell sexuell insikt, eller vad?”
Se "Gästinlägg: Dick Wase - Vad är moral(iska)lagar?" 19/2 2008, på http://blog.sexualpolitik.se/
Så här vågar vår historiker förstås inte skriva i Expressen. I Expressen försöker han hävda att uppgifter om övergrepp är överdrivna; på det nämnda forumet försöker han försåtligt antyda att åsikten att sex med barn är ett övergrepp är en produkt av vår moralistiska västerländska kultur.
Jag har gång på gång visat att många som offentligt går ut och förnekar övergrepp på barn, på andra ställen istället försvarar, eller bagatelliserar dem. Det här är ytterligare ett sådant exempel.
I artikeln refereras till den thailändska sexsäljarorganisationen (sic!) Empower, som hävdar att ECPAT överdriver. Det är i stort sett artikelns enda (!) referens. Pinsamt värre.
ECPATs arbete för barn jämförs i artikeln med - häxprocesserna och judeförföljelserna under "medeltiden". Jag citerar:
"Under medeltiden drogs förföljelser mot judar i gång, därför att dessa påstods ritualmörda barn, häxbålen eldades under av att häxorna påstods röva bort barnen och föra dem till djävulen, den stora masturbationspaniken kunde generera stora summor pengar till dem som påstod sig kunna rädda människors barn från denna enorma fara, med mera, med mera. I dag tror många att sådana absurditeter inte förekommer, men är vi verkligen fria från dem?"
Nu förekom inte många häxprocesser under "medeltiden", de kom senare, och "masturbationspaniken" hör snarast till 1800-talet, så man undrar sig förstås vilken typ av "historiker" Wase egentligen är. Men det kan ju bero på en olycklig meningsbyggnad. Mer allvarligt är förstås att vår "historiker" jämför ECPATs arbete med att rädda barn från sexuell exploatering med inkvisitionens mord på judar och "häxor".
Klart är dock att han skriver på en obskyr internetsida som heter "Svensk sexualpolitik idag". Men där säger han något ganska annorlunda. Där handlar det inte om att förneka övergrepp, utan ett ack så försåtligt försvar.
Plåga er gärna igenom nedanstående långa citat.
”Det förefaller vara stor konsensus i hela det svenska samhället om att sex är det absolut vidrigaste och skadligaste som kan drabba barn, och att vuxna som utövar det intergenerationellt är de värsta monster som går på denna jord. Samstämmigheten är så enorm kring detta, att inte ens de mest antifeministiska kritikerna tycks ha anledning att ifrågasätta de senaste 30 årens utropade, påstådda ”faktum”; sex skadar barn så fruktansvärt att de aldrig kan bli hela människor igen om de utsätts för det. Det tycks vara så fullständigt solklart, att vi i vårt land inte ens behöver ett uns av objektiv vetenskap i debatten för att ovedersägligt veta att det är så…
För det andra frågade jag mig, hur sannolikt det är att vår kristna västerländska kultur – som faktiskt är den enda av alla världens kulturer som ”upptäckt” att sex är skadligt för barn (och överhuvudtaget) – har rätt? Och om det nu, otroligt nog, skulle vara så, vad är det då som gjort att just vår kultur har rätt? Är det kunskapen som erhållits genom judeförföljelserna? Eller är det upplysningen som skänktes genom häxbålen? Är det masturberingspaniken, sjukdomsförklarandet av ”avvikande” sexuella beteenden, ”upptäckten” att kvinnor inte har sexuella känslor, jakten på bögar, stigmatiserandet av horor som skänkt oss någon speciell sexuell insikt, eller vad?”
Se "Gästinlägg: Dick Wase - Vad är moral(iska)lagar?" 19/2 2008, på http://blog.sexualpolitik.se/
Så här vågar vår historiker förstås inte skriva i Expressen. I Expressen försöker han hävda att uppgifter om övergrepp är överdrivna; på det nämnda forumet försöker han försåtligt antyda att åsikten att sex med barn är ett övergrepp är en produkt av vår moralistiska västerländska kultur.
Jag har gång på gång visat att många som offentligt går ut och förnekar övergrepp på barn, på andra ställen istället försvarar, eller bagatelliserar dem. Det här är ytterligare ett sådant exempel.
onsdag 2 april 2008
Hemsidan tillbaka
Min hemsida är tillbaka. Adressen är som alltid http://www2.hemsida.net/kiremaj70/
tisdag 1 april 2008
Jenny Berthelius - igen
Fick ett mail från Soleka förlag, som gett ut Jenny Berthelius senaste deckare, Näckrosen (2007). De ville få mig att läsa den, och det ska jag väl göra.
För att lista ut varför jag blev så otroligt omtumlad av hennes böcker 1978, ska jag läsa om alla jag läst, och även läsa de senaste, som jag inte läst.
Då, 1978, hade jag en verklig Jenny Berthelius-mani, och jag känner att den finns kvar, under ytan, än idag. Varför talade just hennes böcker så direkt till mig?
Ja, jag ska alltså läsa dem alla, och kommer att använda denna blogg för att berätta vad jag kommer fram till. Vare sig någon är intresserad av det eller inte...
För att lista ut varför jag blev så otroligt omtumlad av hennes böcker 1978, ska jag läsa om alla jag läst, och även läsa de senaste, som jag inte läst.
Då, 1978, hade jag en verklig Jenny Berthelius-mani, och jag känner att den finns kvar, under ytan, än idag. Varför talade just hennes böcker så direkt till mig?
Ja, jag ska alltså läsa dem alla, och kommer att använda denna blogg för att berätta vad jag kommer fram till. Vare sig någon är intresserad av det eller inte...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
