Jag har roat mig, eller plågat mig, igenom vad Svenska Dagbladet skrivit om Enid Blyton från 1920-talet till nu.
Det är en märklig läsning.
Först är skrivandet neutralt. Detta börjar så smått redan på 20-talet och fortsätter till och med 40- och tidigt 50-tal. Hennes böcker nämns då och då - för det mesta neutralt, ibland lätt positivt.
Men i mitten av 50-talet händer det något. Då startar en hetskampanj som man rentav skulle kunna beskriva som "moralpanik". Det är ett missbrukat och svårdefinierat ord, men just här känns det adekvat.
Att det uppstår en moralpanik runt en författare av snälla och närmast ömsinta barnböcker ter ju sig konstigt, men det är inte enda gången. Det drabbade Astrid Lindgrens Pippi Långstrump på 40-talet. Då var inte anklagelserna att boken var dålig, utan att dess huvudperson var alltför självständig.
Jag misstänker att det temat också låg under moralpaniken runt Enid Blyton, men här var det aldrig explicit.
I SvD började det den 12 december 1956. Där genomförde signaturen "Corinna” ett veritabelt frontalangrepp mot Enid Blyton. Denne var enligt Corinna en totalt usel författare, och hon förstod inte hur barn kunde gilla henne.
Hon är medveten om att Blyton skrivit flera olika serier om skarpsinniga och modiga barn som löser kriminalfall, och hon skriver : ”Barnen endast byter namn förefaller det, och mönstret är nästan ofelbart detsamma.... Inte underligt att engelska barnbibliotekarier slagit larm och att det blåst upp strid om henne även här hemma.”
Att barnen gillar hennes böcker är både ett problem och en gåta: "Men barnen tycker ju om hennes böcker? Javisst, barnen tycker också om dumma serier, skräck-böcker, och sentimental snömoslitteratur, men därför behöver de inte ha rätt i sina tycken”.
I artikeln citeras en ”barnbokskännare” som säger: ”Hon /Blyton/ har en säck full av olika standardiserade miljöer och därur fiskar hon upp en, sedan har hon en påse mysterier, som skakas om, och det mysterium som kommer först, sätter hon in i miljön. Och så äter ungarna, äter och äter sig igenom alla böckerna”.
Det där med ätandet blev sedan ett återkommande tema i angreppen mot Blyton, trots att ätande, uppriktigt sagt, inte upptar någon speciellt stor del av hennes böcker. Men jag fick i mitten av 60-talet höra det av en barnboksbibliotekarie som argument mot att läsa Blyton.
Men Blyton var enligt Corinna inte endast en dålig författare, utan även en suspekt person. När Blyton i en intervju säger att hon skriver som hon gör för att hon tycker om barn kommenterar denna Corinna det genom att tala om Blytons ”sentimentala moderlighet och falskt ödmjuka idealitet"...
Den 29 november 1958 skriver så en viss Jadwiga P Westrup att Enid Blyton är ”ett problem för sig”. Hon tillägger ”Vad är det hos denna författarinna som gör henne så älskad även av s.k. skärpta barn?”
Hon skriver vidare: ”Barnen är sippa, de vuxna talar endast i plattityder, händelser utspelar sig med skoningslös precision med jämna sidantal mellan toppar och dalar” . Att barnen gillar hennes böcker är ”helt enkelt en av historiens stora gåtor”...
Ett påstående som återkommer i tidiga angrepp är att Blyton skriver ”flickböcker”. Men, som det påpekas i en neutralt hållen artikel den 24 september 1965 visade undersökningar att hennes böcker lästes lika mycket av pojkar som flickar, vilket beskrevs som något nästan unikt.
Den 3 december 1967 kallar Margareta Sjögren Blyton för ”fabrikör av barnmysterier på löpande band” och ”totalt flack”.
Och jämför henne med Astrid Lindgren , som hon ansåg i motsats till Enid Blyton skriva kvalitetsböcker.
Men något börjar hända. Den 29 oktober 1968 citeras en journalist från Sveriges Radio som sade: ”Varför moralisera hela tiden? Varför inte utveckla det som barnen själva vill ha. Nu väljer man ju hellre att barnen inte läser alls än att de läser Enid Blyton”.
30 november 1968 fanns så en dödsruna över Enid Blyton, som nyligen hade dött. Olyckligtvis signerad av den illasinnade "Corinna". I denna nekrolog kunde man bland annat läsa: ”Hon var oerhört populär bland barnen, men hon har skrivit ovanligt många dåliga böcker”. Dåliga för vem?
Men Corinna hävdar också att Blyton gjorde barnen fördomsfulla. ”Skumma personer tillhörde alltid kategorin utlänningar, medan de egna alltid var goda och hederliga” . Det är ju helt enkelt inte sant. Visst hade Blyton fördomar, men så grova var de absolut inte. Det fanns många inhemska skurkar i hennes böcker, och många engelsmän som var allt annat än goda och hederliga. Man kan ju undra sig om Corinna överhuvudtaget hade läst de böcker som hon så gärna angrep?
Den 15 oktober 1974 kallas Enid Blytons böcker i förbigående för ”kvasilitteratur”
Den 12 december 1974 hände det dock något. En biografi över Enid Blyton presenterades, som plötsligt gav en riktigt nyanserad bild av henne. I den menades att det inte var en tillfällighet att hon appellerade till barn. Hon hade kvar inte så lite av barnasinne,
Boken citerar en psykolog som hade sagt:: ”Hon var ett barn, hon skrev som ett barn och hon tänkte som ett barn” Och tillägger, intressant nog: ”hennes grundsyn var, som han uttrycker det, pre-adolescent”.
Jag tror faktiskt det ligger något i det...
Men förtalet fortsätter. Den 30 december 1983 avfärdas hennes böcker med meningen ”Kvalitén är låg”
13 september 1989 avfärdas hennes böcker snabbt som ”triviallitteratur”.
Men nu händer det något på allvar. Den 6 juli 1993 presenteras en radioserie för barn, med namnet Gravplundrarna, som handlade om barn som blandas in i en härva med plundring av forntida gravar. Den bygger av en bok av Mats-Arne Larsson, som öppet säger att hans främsta inspiration är Enid Blyton - och kallar den för "en kärleksfull hyllning till Enid Blytons värld".. Det var nästan så jag började gråta när jag kom dit.
Den 12 december 2004 publiceras flera femböcker på nytt. Detta presenteras på SvD:s kultursida som en stor nyhet. Och man kan läsa detta. ”Man sluts in i en spännande miljö med lönngångar, vrak och slott. För en 8-9-åring tror jag böckerna är jättespännande.” Det visste barnen hela tiden. Det krävdes att de hade hunnit bli ganska så gamla för att vuxenmedia skulle erkänna det.
En sista notering. Den 21 november 2009 får vi veta att Enid Blyton var förbjuden på BBC i 30 år. Hon fick inte ens nämnas, Därför att hennes böcker ”saknade litterärt värde"...
Pippi Långstrump attackerades en gång för att hon var för självständig. Något sådant nämndes så vitt jag vet aldrig i Blytonkritiken. Men själv misstänker jag att även den hade något med den saken att göra. I många - om än inte alla - av Blytonboksserierna är det barn som genomskådar mysterier som vuxna inte kan begripa, och ofta får göra det i direkt strid med vuxna som säger åt dem att de bara fantiserar.
Jag har en känsla att detta på något sätt sågs som .... subversivt.
