LEDARE | 30 november 2023
Varför har Israel rätt att bryta mot folkrätten,
varför har Israel rätt till folkmord? Alldeles oavsett om det var just
ordet folkmord Ulf Kristersson höll på att säga under den numera globalt
bekanta politiska frågestunden på Pustervik förra onsdagen, så är det
ju sant. Israel har i flertalet europeiska regeringars ögon rätt att
begå folkmord. Etnisk rensning är okej om den begås mot palestinier. Det
är svårt att läsa likgiltigheten inför palestinska liv på något annat
sätt. I Israel påstås alla världens judar ha rätt till ett hem, medan
palestinier drivs undan. Det är numera till och med de flesta
högerextremister ense om. Hur har det kunnat bli så? Hur kan de grupper
som aktivt kämpar mot nazism stämplas som antisemiter medan bokstavliga
antisemiter blivit Israels allierade?
Det förklaras av det
etnonationalistiska statsbygget, inte specifikt i Israel, utan i alla
länder. Nationalstaten framställs som ett skydd, ett hem för en särskild
avgränsad etnicitet, men i själva verket är det något mycket mer
dunkelt. Detta ser vi i samtidens politiska allianser. Ett etniskt
homogent Israel som samlar världens alla judar innebär också att hela
den övriga världen töms på judisk kulturell rikedom. Liksom Azerbajdzjan
just nu töms på armenisk kultur. Likriktning, assimilering – och allt i
namn om att värna kultur. Det framstår snarare som ett enda stort krig
mot just kultur. Ett försök att skapa något förslutet och stillastående i
en värld där rörelse, förändring och utbyte annars är den enda
konstanten.
Där hittar vi också förklaringen till att partier
som SD, som säger sig värna om den egna nationella kulturen, är så
kulturfientliga. För det handlar inte om någon genuin, organiskt
framväxt folklig kultur. Vad nationalister överallt vill skapa är helt
igenom modernt, en urvattnad konstruerad typ av identitet vars funktion
är att likrikta samhället. Vi kan se på Sverige, detta glesbebodda,
avlånga land där enhetskulturen ändå är så stark. Det är resultatet av
hundratals år av brutal likriktning ovanifrån.
Stormaktssveriges
arméer behövde soldater som förstod varandra, senare var det fabrikerna
som behövde arbetare. Det gällde att släta ut skillnaderna mellan
människor så att rekryter och proletärer kan flyttas runt och bytas ut
hur som helst. Hela den europeiska kontinenten var i inledningen av
1900-talet ett veritabelt lapptäcke av etniciteter och språkgrupper, som
levde sida vid sida på kors och tvärs över nationsgränserna. Det skulle
till två världskrig och oräkneliga andra katastrofer för att få
verkligheten att stämma överens med kartan.
När amerikaner flyttar in i palestiniers hus är det
inte på grund av tusentals år gammal hävd och rätt till det heliga
landet, det är en del av samma brutala likriktningsprojekt som pågått så
länge den moderna nationalstaten gjort det. Alla tjänar de på ökat hat,
för de som vill ge Israel carte blanche att bedriva aggressiv
politik är det bara bra om judar inte längre kan bo någon annan stans i
världen. Samma logik gäller överallt – och i en bisarr språklig ironi är
det detta vi kallar ”vänner”. Så kallade Sverigevänner som helst av
allt verkar vilja ha just det inbördeskrig de alla säger sig frukta.
Alla skall vi hålla oss i vårt ”hem” och omfamna just vår egen
tilldelade kulturella särprägel. Det känns ofta långt ifrån den
dagspolitiska vardagen, men det är just i mörka tider som dessa som vi
måste hålla internationalismens låga vid liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar