Jag letade efter en någorlunda välvillig artikel om Otelo Carvalho, en man som stod i ledningen för den militärkupp som störtade diktatorn Caetano i Portugal 25 april 1974, och upprättade ett demokratiskt system (en ovanlig typ av militärkupp, eller hur?). Efter ett tag hittade jag denna.
Den 25 april 1974 störtades alltså diktaturen i Portugal. De som genomförde kuppen var en grupp av officerare på mellannivå, som kallade sig De väpnade styrkornas rörelse (MFA). Att en diktatur är så bräcklig att den kunde störtas av en grupp av några hundra officerare på mellannivå är ju i sig anmärkningsvärt.
Portugal hade under kanske 15 år fört en hård militär kamp för att krossa befrielserörelserna i de tre kolonierna Angola, Mozambique och Guinea-Bissau. Kriget gick dåligt och kritiken mot det hade växt även i militären. En ledande officerare, Antonio de Spinola, hade skrivit en bok där han argumenterade för att krigen måste avslutas.
När MFA tog makten lät de först Spinola bli president, men det uppstod snart konflikter. Spinola låg långt till höger, och förskräcktes av hur den portugisiska arbetarrörelsen växte explosionsartat. Det visade sig bland annat genom att Socialistpartiet och Kommunistpartiet snabbt blev de två största partierna, men även genom utvecklandet av organ för arbetarkontroll.
Bland annat var det kommittéer av bankanställda som aktivt agerade mot ett kuppförsök från höger som Spinola försökte genomföra den 11 mars 1975. De kontrollerade kuppmakarnas konton och förhindrade att dessa kunde användas för att finansiera en kontrarevolution.
Medan en stor del av MFA:s ledning efter ett tag lierade sig med det högersocialdemokratiska Socialistpartiet för att krossa arbetarkontrollen över industrin, hörde Carvalho till en vänster i MFA:s ledning, som efter ett tag lierade sig med organen för arbetarkontroll. Han besökte Kuba i 1975, och verkade ha inspirerats av det besöket. Han kom att se Kuba som en sorts ideal.
1975 var ett tumultartat år i Portugal. Socialistpartiets ledning samarbetade nära med de borgerliga staterna i Europa för att montera ner organen för arbetarkontroll och göra Portugal till en "normal" borgerlig demokrati.
De lyckades den 25 november 1975. Efter vad som såg ut som ett amatörmässigt kuppförsök av några små vänstergrupper genomförde högern i militären en kontrakupp. Carvalho arresterades en kort period, grupperna på vänsterkanten förlorade all makt..
Organen för arbetarmakt slogs gradvis sönder.
I den yttersta vänstern, som hade hunnit växa sig stark inom arbetarklassen på kort tid, var sympatierna för Carvalho mycket stora. Så när han i juni 1976, ett halvår efter högerkuppen i november ställde upp i presidentvalet med ett ganska så radikalt vänsterprogram, fick han 16.46% procent av rösterna och kom tvåa. Hans röster kom framförallt från arbetarområden.
Han hade 1975 märkligt nog nära kontakter med vänstergruppen Partido Revolucionário do Proletariado - Brigadas Revolucionárias (PRP-BR). Märkligt, för att vara en ledare i en officersrörelse, låt vara i dess vänsterflygel.
Långt senare, 1985, dömdes förresten Carvalho mot sitt nekande, för att inom ramarna för vänsterrörelsen "Forças Populares 25 de Abril", ha samarbetat med terrorister. . Han dömdes till 15 års fängelse, men frigavs efter fem år.
Han avled den 25 juli 2021.
Anledningen till min fascination för honom är till stor del denna. Under de år då han stod i ledningen för MFA:s vänsterflygel var jag sympatisör till en organisation som hette Revolutionärs Marxisters Förbund (RMF) (numera Socialistiska Partiet) . De stödde den revolutionära utvecklingen i Portugal, men var förstås kritisk mot en militär som Carvalho. Men i RMF fanns en oppositionell tendens som hade nära kontakter med den trotskistiska organisationen i USA, Socialist Workers Party (SWP), och i stort följde den linje den organisationen hade.
Jag hade tyckt att det fanns en hel del vettigt i både den tendensen och i SWP, och i viss mån stödde jag dem, men 1975 började de inta en för mig helt obegriplig linje i Portugalfrågan. De verkade tycka att organen för arbetarmakt, var mindre intressanta i sammanhanget, och ansåg att den stora faran var att MFA skulle upprätta en militärdiktatur. Jag tyckte det var absurt - MFA var splittrat i en rad olika tendenser, och skulle inte ha haft en chans att genomföra något sådant.
Men det ledde SWP till att stödja Socialistpartiets kampanj mot de framväxande organen för arbetarmakt, som de verkade mena vara så manipulerade av MFA, att de i detta sammanhang inte hade någon större betydelse. En något märklig position för en trotskistisk organisation.
Och de såg mer exakt Otelo Carvalho som det största hotet i Portugal, och jämförde honom med Napoleon. Jag blev mer och mer upprörd, och slutade att stöda tendensen ifråga.
Carvalho var inte en revolutionär i någon rimlig mening av ordet, men jag ansåg att han ändå stod på rätt sida i den strid som då pågick i Portugal. Och det anser jag nog även idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar