Nattvarden, korset och "försoningsläran"

/Skriven i början av 2007. Utlagt med tanke på att det är påsk nu./

”Villkoret för sinnesfrid var offer i blod
och det var ett språk som vi verkligen förstod”.
Kjell Höglund, Häxprocess, 1973

En dag i december 1983 tog jag nattvarden för första gången. Jag hade just börjat läsa religionshistoria och hade fått ett pånyttfött intresse för religion. Jag slank in på en gudstjänst i en kyrka, och upptäckte att det var en nattvardsgudstjänst. När det var meningen att man skulle gå fram tvekade jag ett tag. Men till sist gick jag fram till prästen.

”Kristi blod för dig utgjutet.” Jag kände mig konstig. För mitt inre tycktes jag förpassad till en djungel där jag, tillsammans med andra kannibaler, höll på att dinera på någon stackars missionär som just hade kokat färdigt i grytan. Det var nästan en chock.

23 år senare, i december 2006. Jag är inbjuden till en sånggudstjänst, av en väninna som sjunger i en kyrkokör. Jag kommer till en kyrka som jag aldrig varit i förr. Jag sätter mig ner, och blicken fastnar på ett ovanligt stort krucifix mitt i kyrkan. Där ser man en torterad man som plågas på ett kors. Nu visar det sig att det inte bara är en nattvardsgudstjänst – själva temat på predikan är också nattvarden. Prästen talar om att vi ska känna gemenskap när vi delar på Kristi kropp.

Jag känner att jag inte mår riktigt bra av att lyssna på denna utläggning. Jag ser på den torterade mannen och tänker att det är hans kropp vi ska sätta i oss. Jag till och med kommer på mig själv med att mumla ”Det finns ingen Gud utom Gud och Muhammed är hans profet”. Inte som en trosbekännelse utan som en protest.

Så är stunden för nattvarden inne. Den här gången går jag inte fram. Sedan ett tag tillbaka har jag av principiella skäl avstått från att ta nattvard. Bredvid mig sitter en kvinna som inte heller går fram. Istället dricker hon en medhavd flaska vatten.

Plötsligt kan jag inte hålla mig. Jag säger högt, så jag får för mig att det hörs i hela kyrkan, ”ja, det är väl i alla fall bättre att dricka vatten än att dricka blod”. Ingen tittar åt mitt håll, så jag antar att det inte var så högt som jag trodde. Men på vägen ut från kyrkan hade jag sällskap med kvinnan som drack vatten. Hon säger, lite roat, att jag pratade så högt så att hon fick skämmas…

Jag får samma känsla av korset som symbol som jag får för nattvarden. Jag kan bli nästan lika illa berörd när jag ser kristna med rättvända kors, som när jag ser satanister med upp- och nedvända. Ett tortyrredskap är ett tortyrredskap, vare sig det är rätt- eller uppochnedvänt.

Att döma av evangelierna var Jesus en man som var obekväm. Han fördömde de rika, de mäktiga, de själviska, de självbelåtna. Han försvarade de fattiga, barnen, prostituerade kvinnor, de föraktade. Hans världsbild var egendomligt självständig från sin samtids sociala konventioner.

Det gick som det ofta brukar gå för sådana människor. Han blev avrättad, torterad till döds. Hans sista ögonblick i livet var fyllda av ångest och smärta. Han ropade ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig!”

Sedan kom Paulus. Han fördömde inte alls de rika och mäktiga. Tvärtom poängterade han noga att alla skulle lyda överheten, som var ”tillsatt av Gud”, och att slavarna skulle lyda sina herrar, kvinnorna sina män, och barnen de vuxna. Däremot spred han idén att det faktum att människor hade torterat ihjäl Jesus, ”Guds son”, var en stor händelse. Genom detta dåd hade människan befriats från sin syndaskuld. Jag kan i min naivitet inte låta bli att undra om det inte borde vara tvärtom.

Men han uppstod ju? Det kan vi ju nu i och för sig inte riktigt veta. Bara de mest godtrogna kan referera till Paulus ord om att det fanns hundratals vittnen och dra slutsatsen att uppståndelsen är ”det bäst bevisade faktumet i världshistorien”. Det äldsta evangeliet, Markus, nämner inte uppståndelsen, de sista verserna i kapitel 16 är inlagda efteråt. Och när den uppståndne Jesus beskrivs i evangelierna framstår han ofta som drömlikt okroppslig. De två lärjungarna som enligt Lukas 24:13-35 möter Jesus på väg till Emmaus går i sällskap med honom under en lång tid utan att känna igen honom. När de slutligen känner igen honom försvinner han med en gång ur deras åsyn.

Men även om han nu uppstod, varför är då den öppna graven inte den främsta kristna symbolen? Jesus uppstod ju inte på korset, han plågades ihjäl där.

I den tidiga pingstkyrkan talades det ibland om att ”vila ut i Jesu sår”. Jesu lidande blir något heligt, något man kan vila ut i. Eller som det sägs i en känd sång, ”genom blodet har han frälst mig”.

En otäck tanke tränger sig på. Var det blodsoffret och lidandet som gav sinnesro?

Det är på många sätt sorgligt, att den religion, som framgångsrikt utrotade människo- och djuroffer i de områden där den drog fram, har ett blodsoffer i sin läras centrum.

 

 Något att fira?