måndag 11 april 2022

En både nödvändig och outhärdlig bok

Jag har just läst ut Monica Dahlström-Lannes bok "Blåmärken får vi alla: hur mycket krävs för att skydda ett barn?" (Carlsson bokförlag, Stockholm 2022).  Det är en viktig och nödvändig bok, men den är samtidigt nästan outhärdlig att läsa. Ta nu inte detta som en uppmaning att inte läsa den. Den bör läsas, just för att den är outhärdlig. 

Den handlar alltså om övergrepp mot barn. Såväl sexuella övergrepp som misshandel.  Och ofta bådadera. Den fokuserar nästan helt på fall där den ena föräldern (nästan alltid mamman, men i några få fall även pappan) försökt skydda sitt barn från övergrepp av den andre föräldern.

Det kan ju verka uppmuntrande, men problemet är att de för det mesta inte lyckas.

Boken visar på fall efter fall där domstolar, polis och socialtjänsten konsekvent ignorerar såväl barnens berättelser, som vad den förälder som vill försvara barnet berättar. Inte nog med det, de ignorerar läkarintyg, fotografisk bevisning, och vad andra anhöriga berättar.

Det här var inget nytt för mig. Men att få ta del av  det ena fallet efter det andra i en bok på 272 sidor skapar efter ett tag en förlamande känsla av hjälplöshet. Men också av ilska. 

Det otäcka är att de som inte vill hjälpa barnen inte alls verkar  okunniga om fallen. De vet tillräckligt mycket för att de ska inse att barnen med all säkerhet utsatts för övergrepp. Men de väljer ändå att inte hjälpa barnen bort från förövaren. I slutändan är det mycket ofta den förälder som försökt skydda barnet (som sagt, nästan alltid mamman) som förlorar vårdnaden. Och den förälder som barnet är rädd för, och berättar om övergrepp från, får ofta i slutändan hela vårdnaden.

Av detta ska man inte dra slutsatsen att de ansvariga för dessa barnfientliga beslut helt saknar empati. Det är bara det att deras empati inte gäller barnet. Utan den förälder som (nästan alltid på mycket goda grunder)  anklagats för övergrepp. Man kan förstås fråga sig varför.

Som sagt, boken bör absolut läsas, men den är svår att ta till sig. Det är att ta del av helt outhärdliga  skräckskildringar. Men det är inte noveller eller romaner. Det är tyvärr verklighet.

En sak till.  Den verklighet som beskrivs är hemsk, men det finns ändå en ljuspunkt i att det ändå i dessa fall finns de som försöker hjälpa barnen. 

Men det finns ju ett stort antal fall, där det inte finns någon som ens försöker. Där det inte finns någon mamma eller mormor eller granne - eller någon alls - som  står på barnets sida. Där det inte finns någon vuxen som berättar för någon annan vuxen vad som händer. 

Och där barnets ensamhet blir total.

5 kommentarer:

Erik Rodenborg sa...

Har raderat ett osakligt personangrepp.

Anonym sa...

Tack för tipset, hörde ditt meddelande. Ska genast beställa.
Rain

Erik Rodenborg sa...

Det har kommit två nya kommentarer som vill ta heder och ära av författaren. Jag vill då bara säga att det normalt sett är en fri debatt på denna blogg, men att elakartade personangrepp mot människor som arbetar mot övergrepp mot barn inte tillåts.

Erik Rodenborg sa...

PS. När jag tar del av den typen av hetsiga angrepp kommer jag spontant att tänka på Mao-citatet "Att bli angripen av fienden är en bra sak"...
;-)

Erik Rodenborg sa...

Jag har fått en kommentar under detta inlägg som jag kommer att radera efter att jag skrivit detta. Varför? kan någon undra. Jag har tagit in liknande kommentarer under andra inlägg.

Ja, det har jag. I princip har jag gradvis blivit mer tolerant när det gäller kommentarer.

Men jag tycker att detta inlägg har en särställning. Det handlar om en bok, skriven av en människa som jag har en mycket stor respekt för. Och rent personligt stora sympatier för. Som under år efter år kämpat för utsatta barn.

Just DETTA inlägg vill jag inte ska fyllas med vare sig utfall eller insinuanta kommentarer, av en typ som jag numera oftast tillåter under andra inlägg. Om jag skulle tillåta sådana kommentarer under just detta inlägg skulle den snart vimla av sådana.

Och det vore fel mot författaren av den bok som jag här recenserar.

Hon är nämligen mycket ofta förtalad. Av personer som känner sig hotade av det hon gör. Viket jag tog upp redan för 14 år sedan. https://kiremaj70.blogspot.com/2008/10/frtal-utan-grnser_6246.html

Och jag vill inte sprida detta förtal.

Så är det. Och det är min blogg. Och det är jag som bestämmer över vad som ska tas in. Vilket ju är en av poängerna med privata bloggar.

The Happening

Den troligen första Supremes-låt jag hörde.  Jag hade börjat lyssna på popmusik i april 1967 och i juni 1967 hörde jag då plötsligt "...