"Det ockulta sekelskiftet"

En bok med titeln "Det ockulta sekelskiftet - esoteriska strömningar i Hilma af Klints tid" har nyligen kommit ut på förlaget Volante. Bokens författare är Per Faxneld, tidigare känd för sina arbeten om satanism. Den kan beställas här.

Titeln motsvarar kanske inte helt innehållet. Den esoteriska konstnären Hilma af Klint behandlas en del, framför allt mot slutet av boken. Att hon finns med i redan i titeln; beror på att den bygger på ett textunderlag som Faxneld skrev till en utställning om henne och de två andras kvinnliga esoteriska författarna Tyra Kleen  och Lucy Lagerbielke.

Att det just blev Hilma af Klint som nämns  i titeln ska bero på att hon är den mest kända av de tre.

Men boken är ju mer övergripande än vad titeln skulle kunna antyda. Det är också en kortfattad och pedagogisk skildring av esoteriska och ockulta strömningar runt sekelskiftet Men den tar också upp både deras tidigare historia och hur de tagits upp i Sverige. I ett fall - Emanuel Swedenborg - sammanfaller ju detta,

Den är som sagt pedagogisk - och dessutom mycket rikligt illustrerad. De ofta mycket väl valda bilderna är en av de saker som klart bidrar till till bokens läsvärde.

Esoterismens/ockultismens moderna historia  avhandlas på bokens första 100 sidor. Det ger en bra kortfattad översikt. Den är också välvilligt hållen; den som vill kan ju jämföra med hur en del av dessa personer och grupper behandlas  i Olav Hammers inte speciellt välvilliga bok "Profeter mot strömmen"...

Fast ibland kan faktiskt 'även Faxneld bli lite syrlig.  Avsnittet om Rosenkorsorden är nog det främsta  exemplet. Rubriken "Det mystiska budskapet som inte fanns (utan fick uppfinnas): rosenkorsarna" är närmast obetalbar.

Annars inleds historieskrivningen  med ett avsnitt om alkemi. När man hör ordet "alkemi”  associerar nog flesta till ord som "pseudovetenskap" eller mer välvilligt till att det var en förvetenskaplig  föregångare  till kemin. Men i alkemin fanns också en strävan att uppnå en själens  renhet - att även förädla personligheten., Mot slutet kom nog denna del att alltmer dominera, då insikten om det omöjliga  i det rent kemiska projektet blev mer allmän.
'
Det finns ett kort, och ganska välvilligt, avsnitt om frimurarorden. Den som letar lite kan ju lätt få en alternativ och  mindre välvillig  historieskrivning -  på annat häll.. Men det bör noteras att Faxneld beskriver sekelskiftet och perioden före detta. Om frimurarna då ofta sågs som något radikalt, något subversivt, något som nästan kunde ses som "vänster" gäller detta ju definitivt inte nu.

Det finns som sig bör ett avsnitt om spiritism.  Och som sagt ett om Swedenborg.

Efter dessa behandlas teosofin - en rörelse som troligen fick ett inflytande på det kommande århundradets  esoterik och ockultism . som knappast kan överskattas.

Frågan är ju exempelvis hur en New Age-rörelse skulle kunnat se ut utan teosofin - om det ens hade funnits  en New Age-rörelse.

Teosofin blev attraktiv eftersom den hos (framförallt) välutbildade i den övre medelklassen skapade ett tilltalande alternativ till en dogmatisk kristendom på nedgång, och till en "själlös" materialistisk världsbild, som många såg som ett hot mot "andliga värden".

Teosofin var på sätt och vis monistisk -  bakom allt finns en gudomlig urgrund som egentligen aldrig kan definieras, eller på allvar förstås. Men under; denna finns en rad andliga krafter och väsen. All materia, har en form av medvetande. Allt lever, det finns ingen "död materia".

"Ondska" sågs hos Madame Blavatsky  som något som inte existerar som en klart explicit kategori.   Hon argumenterade dessutom  i sitt mastodontarbete  "Isis unveiled "  entydigt för att Satan/Djävulen inte existerade.

Så när Per Faxneld – på sidan 71-72 –efter att ha tagit upp ett avsnitt i Blavatskys andra mastodontarbete ”The Secrett Doctrine”,  där Satan på ett ställe beskrivs positivt och Gud negativt  -  tillägger att Satan inte är "tillräckligt central" hos Blavatsky för att hon ska kunna beskrivas som "satanist" är det ett ganska så uppenbart  understatement. Faxneld har uppenbarligen rätt i att uttalandet  i Secret Doctrine var avsett som en provokation. Dikotomin Gud-Satan är i grunden helt oförenlig med hela det teosofiska system som Blavatsky skapade.

Sedan går Faxneld igenom de utbrytningar  och splittringar som skedde inom den teosofiska rörelsen kring och sekelskiftet. och några år därefter. . Han avslutar detta avsnitt med att ta upp Rudolf Steiners roll.. Det  kan nog ses som besvärande för  antroposoferna. Dessa brukar endast  nämna Blavatsky i förbigående, och brukar inte acceptera en syn där antroposofin beskrivs  som en  av många utbrytningar från teosoftin. Men det är ju exakt det det den är – vilket  Faxneld  påpekar. Han formulerar det till och  med så här:  (s. 94) : ”I stort sett var hans /Steiners/ idéer  övertagna nästan rakt av från Blavatsky". Ingen antroposof skulle nog hålla med.....

De mest centrala  av teosofins  teoretiker omkring sekelskiftet  (som Helena Blavatsky, Annie Besant, Katherime Tingley, Alice Bailey) var ju kvinnor. Det retade ju upp en del manschauvinister. Faxmeld beskriver August Strindbergs ettriga attacker mot Blavatsky. Hon måste verkligen ha retat upp honom - då han går så långt som att beskriva Teosofiska Samfundet som en samling härsklystna kvinnor, indiska strypare (!) och andra lönnmördare (!!). (Faxneld, s. 79).

Efter den allmänna genomgången av lärorna  och dess utveckling kommer ett kapitel hur esoterismen avspeglades  i konst och litteratur.

Till sitt kommer Faxneld till det ämne som ser ut att vara orsaken till att boken blev skriven - i kapitlet "Tre kvinnliga esoteriska konstnärer i Sverige".  De tre var Lucie Lagerbielke, Tyra Kleen och Hilma af Klint.

Boken börjar med Lucie Lagerbielke, Hon växte upp i  en mycket rik borgerlig familj, och hennes konstnärliga  skapande var oftast direkt kopplat till övernaturliga upplevelser. Hon var kanske inte en tekniskt skicklig konstnär, men hennes bilder avspeglade en esoterisk världsbild. På sätt och vis tycker jag nog själv att hennes bilder kanske var de mest fascinerande av de som beskrivs i detta kapitel.

Tyra Kleen var uppvuxen i en adelsfamilj. Hon sågs i motsats till Lucie som  tekniskt skicklig konstnär, men hennes bilder kom inte från några  direkt övernaturliga upplevelser. Hon blev för övrigt efter ett tag teosof.

Hilma af Klint växte också upp i en adelsfamilj. Redan som 17-åring hade hon deltagit i spiritistiska   seanser och i vuxen ålder -  var hon med och bildade en grupp av fem kvinnor – som helt enkelt kallades  "De fem" -  som bland annat sökte direkt kontakt med andeväsen. De ansåg sig indirekt  kommunicera med abstrakta tankeformer  som befann sig på en hög  esoterisk nivå. - som kallades "De höga". Men  dessa förmedlades  sav "lägre" andar som framträdde med människonamn. Hilma af Klibnt såg sig som  kristen, och blev efter ett tag  aktiv antroposof. Det var  logiskt, eftersom antroposofin troligen var den mest "kristna”  av de mer kända utbrytningarna  från teosofin..

Som helhet ger boken en tilltalande  bild av det förra sekelskiftets esoterism. Faxneld nämner dock  i förbigående ariosoferna - som kombinerade ett aggressivt försvar av "den ariska rasen" med andra reaktionära idéer.  Ja,   esoterism och ockultism  finns ju i många former - alltifrån de mer uppbyggliga (eller i alla fall harmlösa!) - till de mest destruktiva .

Den som vill ta del en sympatisk bok om den förstnämnda  av dessa kategorier kan ju gärna läsa ”Det ockulta sekelskiftet”.

Hilma af Klint

Massiel och La, la, la

Råkade kolla på länkar till Eurovision Song Context och hittade då bland annat denna sång.

Året var 1968, sången hette La, la, la och sångerskan gick under artistnamnet Massiel - men hette egentligen María de los Ángeles Felisa Santamaría Espinosa.

Sången var alltså Spaniens bidrag till tävlingen. 

Den som vill läsa mer om sångerskan kan göra det här . Hon ger ett sympatiskt intryck - bland annat blev hon uppenbarligen senare aktiv motståndare till Francoregimen.

Samma år var Sveriges bidrag Claes-Göran Hederströms "Det börjar verka kärlek banne mig". Att det blev  Massiel som vann och inte Hederström är ju inte direkt  konstigt - de spelar ju inte riktigt i samma division.

Jag minns lite vagt att jag gillade Massiels sång. Och när jag nu hörde den tror jag att det var första gången sedan 1968... Och gillar den nog ännu mer än jag gjorde då.

 
Massiel 1968

Kung Arthur...

Jag råkade hamna på denna YouTube-länk för  några timmar sedan. Och när jag sett och hört hela insåg jag att det var konstigt att jag aldrig förut tagit del av berättelsen (eller snarare de olika berättelserna) om den märklige kung Arthur.

Det är konstigt, för jag har läst en hel del diskussioner om Arthur fanns eller inte. Jag har till och med läst hela böcker om detta ämne. Utan att sedan försöka ta reda på om vad berättelserna om Arthur egentligen handlade om.

På något sätt har jag känt en ovilja att ta reda på det. Men jag vet inte riktigt varför.

Jag kände en gång en kvinna som kallades Petra. Jag har skrivit om henne här.

Långt efter hennes tragiska död 1984 fick jag reda på att hon ansågs vara expert på Graal-magi.* Att hon var intresserad av magi fattade jag absolut, men att hon specialiserade sig på Graal-magi berättade hon aldrig.

Men jag inser nu att hon till och från nämnde namn från Arthur-sagan, utan att jag då visste vad det var för något.

Nu när jag har hört sagan i sammandrag har jag ännu  inte förstått varför denna har haft en sådan förmåga att åtminstone sedan 1100-talet ständigt dra till sig människor som århundrade efter  århundrade kunde läsa berättelsen utifrån nya perspektiv.

Anledningen till att jag dragit mig för att ta del av den kan ju ha varit att jag har en motvilja mot macho-hjältar. Kanske, men jag tror inte det är den enda anledningen. .

Berättelsen om kung Arthur ska ha utspelats i nuvarande Stor-Britannien på 500-talet e.kr. Så vitt jag fattar var Arrhur i så fall en keltisk kung som kämpade mot de saxiska erövrarna.

Dock tog jag en gång del av en ovanligt vågad  teori,- i en bok, som hävdade att Arthur är felplacerad. I själva verket skulle berättelsen från början ha varit en mycket gammal myt som handlade om en hövding som levde i samband med att Stonehenge byggdes.**

Jag minns vare sig titel eller namnet på författaren till denna bok, men jag tror att jag lånade den på Stockholms Stadsbibliotek vid Odengatan. Men eftersom biblioteken numera rensar bort gamla böcker i en allt snabbare takt, kanske jag aldrig hittar den igen...

På något sätt står mitt nuvarande intresse i stark kontrast till mitt tidigare undvikande. Jag kommer definitivt att komma tillbaka till detta ämne. Det har jag visserligen lovat om många andra ämnen och sedan ändå aldrig återkommit. Men denna gång känner jag ovanligt säker på att jag verkligen kommer att göra det.
-------------------------
 * I senare versioner av Artur-sagan ingår den 'heliga Graal som en viktig del. 
** Och ja,  jag tycker nog att av alla Arthur-teorier jag sett är detta nog den mest osannolika...

 1800-talsmålning föreställande kung Arthurs död.

Varför kan jag inte läsa en bok om romersk religion?

För ganska många år sedan köpte jag en bok som hette "Religions of Rome".  Den är skriven av Mary Beard, John North och Simon Price, men när den presentera i kommersiella sammanhang idag står ofta endast Mary Beard som författare.  Den kan bland annat beställas här .

Det är något konstigt med den. För jag har försökt att läsa den flera gånger men som längst kommit till sidan 104. Jag tror säkert jag försökt börja om minst tio gånger. Jag har aldrig varit med om något sådant förut.

Det är inte så att jag inte kan läsa om romersk religion. Britt-Marie Näsströms bok i detta ämne har jag läst med lätthet.

Det är så att jag verkligen stålsatt mig på att tvinga mig att läsa Beards med fleras bok, men det ha inte gått.

Kan det bero på hur den är skriven? Den har inget av de populariserande drag som även forskare brukar använda sig när de skriver för en kommersiell marknad, eller för den delen också skolor och universitet.

Men jag har ju läst entydigt teoretiska texter förut, och det brukar inte vara något större problem.

Boken börjar inte med enkla beskrivngar av gudar och riter m.m. utan med att slå fast hur lite vi vet om den tidiga romerska religioner eftersom de tidigaste källorna  kom till  600 år efter Roms grundande.

På så sätt liknar den de böcker om israelitisk historia som börjar med att slå fast att vi  verkligen  inte vet om ens Salomo har existerat

Den fortsätter med att kritisera Dumezil, och gå igenom de tidiga romerska organisationerna för religiösa  funktionärer . Sedan minns jag ingenting trots att jag ju har läst minst 100 sidor.

Jag retar mig på att jag aldrig lyckas.

Det är klart den romerska kulturen var patriarkal, krigisk, ojämlik, och så vidare. Men jag har ju utan svårighet läst om sådana förut..

Så det är en konflikt - en sida av mig vill absolut att jag äntligen läser ut denna bok, en  annan verkar inte vilja det... typ.

Jag tycker annars att den romerska religionen (eller i en senare fas religionerna)  är intressant eftersom så relativt få verkar vilja skriva om den. Om man jämför med den grekiska dito är det extra tydligt. Romersk religion har rykte av att  vara  en blek kopia av den grekiska, och man studerar hellre originalet än kopian.

Bara det kan göra en intresserad.

En annan sak som jag tycker är fascinerande är att de romerska religionerna  dominerande Europa innan kristendomen tog över. Det var de religioner som var representerade i romarriket  som blev de första som förbjöds när de  kristna  tog makten.

Om man vill fantisera  kan man ju hamna i en kontrafaktisk historieskrivning Vad skulle ha hänt om kristendomen  inte tog över? Vad skulle ha hänt om kejsar Julianus hade levat lite längre och lyckats stoppa kristendomens maktövertagande ? Eller vad skulle ha hänt om kristendomen aldrig funnits?

För  om man tänker efter - den  romerska  religionens undergång inledde åtminstone 1000 år av en  närmast totalitär religiös diktatur över större delen av Europa. Och när jag läser om den romerska senatorn Symmachus gripande och vädjande uttalanden mot slutet av 300-talet e.kr. där han bad att de romerska gudarna måste få vara kvar, för att inte brottet med det  gamla skulle göra romarna helt historielösa, blir jag faktiskt rörd.

Det skulle ta över 1000 är, tills det i Europa  på nytt öppnades ett intresse för romersk och annan  ”hednisk” religion .Och de som gick för långt i sitt intresse för en sådan ”hedendom”  kunde även då  råka väldigt illa illa ut, som Giordano Bruno.

Men  jag är tydligen ambivalent när det gäller just läsandet av just denna bok.  Och detta började ganska långt före de senare årens ögonproblem. Även när jag läste mycket snabbare än nu fanns det något som tog emot när jag försökte läsa just "Religons of Rome".

Varför?



En relief från ett altare till Mars och Venus. Längst ner till vänster Romulus och Remus.  

Återigen till "Att rädda ett barn"

Gunilla Madegård. ställer i detta inlägg väsentliga frågor om "dokumentären" "Att rädda ett barn" ..

Det finns ju många frågor att ställa om denna. "Dokumentären" skapar genom sitt selektiva urval av fakta och sitt klippande  och klistrande, hos många en känsla av att det är ett solklart fall: BRY bedriver en häxjakt  - en rent förtalsmässig kampanj mot en oskyldig man.

Eller det är vad dokumentären  hävdar.

Att granska granskarna, och titta lite närmare då deras metod, och bakgrund, är en viktig, och omfattande, uppgift. Gunilla Madegårds text kan ses som ett försök till att påbörja en sådan..

Helgonet, Simon Templar och Leslie Charteris

Någon gång - jag tror det var på 90-talet - fick jag ett telefonsamtal. Det var en marknadsundersökning som skulle ta reda på hur folk påverkas av reklamfilm på TV. Kvinnan som ringde ställde en rad frågor.

En var vilka två TV-serier som jag skulle vilja ha med mig om jag hamnade på en öde ö....

Den första TV-serien var lätt att komma på. Jag svarade "Kvinnofängelset" Jag hade sett många och visste att det sammanlagt var 692 avsnitt. Jag gillade den, och man kunde ju se den länge. I väntan på att någon skulle  rädda mig vore det ju ett bra alternativ.

Men så skulle jag nämna en till. Jag tänkte och tänkte och till sist svarade jag "Helgonet". Jag hade inte sett den sedan jag bar barn, men tänkte att den dels hade varit spännande när jag såg den - dels hade en oerhört många avsnitt.  Den hade sänts mellan 1962 - 1969 i England, och i alla fall de flesta avsnitt hade också sänts i Sverige.

Marknadsundersökaren verkade bli lite förvånad när jag sa "Helgonet". Jag vet inte varför, kanske hon var för ung för att känna till den.

Den första gång jag hörde talas om Helgonet var antingen sommaren 1963 eller sommaren 1964. Då hade vi besök av två flickor på vårt lantställe i Gräddö. Jag antar att deras mamma också  var där, men de jag mindes var de två flickorna - den ena i min ålder, den andra  tre år äldre.

I familjen kallades de för kusiner, men långt senare fick jag reda på att de var tremänningar. Det var lite lustigt - i synnerhet som de barn som verkligen var våra kusiner aldrig kallades kusiner.

I vilket fall som helst så minns jag endast  två konkreta episoder från deras besök då. Den ena var ett samtal jag och den äldre flickan  hade om - Sovjetunionen. Det andra var ett samtal de två systrarna hade med varandra när vi satt vid bordet.

Det handlade om just TV-serien Helgonet. Jag minns endast att de sade att nästa avsnitt av Helgonet skulle komma någon  dag efter att de skulle komma hem, och båda såg förtjusta ut. De verkade gilla serien ganska så mycket.

Den visades i SVT första gången 1 juni 1963 och sändes fram till 1969.

TV-serien byggde på ett antal romaner av Leslie Charteris om Simon Tenplar, som i böckerna beskrivs som en tjuv* som ändå vid många tillfällen hjälpte till att fånga brottslingar. Jag har aldrig läst någon av hans böcker.  Att huvudpersonen dels har efternamnet Templar och dels kallas  The Saint har jag ingen självklar förklaring på.

På engelska används Templar som en del i begreppet "Knights Templar", vilket är det engelska namnet på Tempelherreorden, en organisation av krigarmunkar som 1307 krossades av en allians av den franske kungen och påven.  De anklagades då för kätteri, sataniska riter, och avgudadyrkan. Men efter deras krossande började det spinnas olika legender om dem. Att de inte alls var onda, utan goda,  kanske rent av "helgon", och som krossades av den franske kungen för att han ville åt deras pengar.

Att den franske kungen ville åt deras pengar kan det nog ligga  en hel del i,  men med tanke på deras blodiga roll i korstågen är det lite svårt att se dem som speciellt goda. Men  i många legender levde de vidare, gömde sig i Skottland, inspirerade frimurarna och lever än idag.

Om Charteris var inspirerad, eller inte var inspirerad, av den typen av legender har jag ingen aning om.

Och, jag behöver väl inte säga att det var Roger Moore som spelade Simon Templar i TV-serien... 

Varför skriver jag om detta nu? Jo, jag har upptäckt att de tidigaste, svartvita, avsnitten av The Saint, numera finns på  YouTube.  Den som vill se dem kan ju börja att titta exempelvis här , och sedan leta vidare.

Och i oktober 1965 hade jag till sist kämpat till mig rätten att få se TV på lördagar, som alla andra i klassen redan fick göra. Och i november 1965 började serien Helgonet att sändas just på lördagar, efter att ett tag ha sänts på andra veckodagar.

Så jag började se den. 

Helgonet VAR spännande för en tioåring. Och eftersom den var spännande då blir det på ett nostalgiskt sätt lite spännande att se dem nu. Vilket jag så smått har börjat göra.

PS. Det finns åtminstone ett avsnitt med en även mer än vanligt förfärlig kvinnosyn bland dessa YouTube-avsnitt. Bara så ni vet, och inte sätter ett eventuellt kaffe i vrångstrupen...
 ------------------
*Hans tjuvaktiga drag ser dock ut att vara kraftigt nedtonade i TV-serien...


Leslie Charteris

Ett annat perspektiv på andra världskriget

Det har kommit en ny bok om andra världskriget. Den är utgiven på Semic förlag och skriven av Gunnar Wall. Den heter "Andra världskriget och myten om det goda kriget".

Den är inte en historik, av den typen som följer en rät kronologisk linje. Istället inriktar den sig på att lägga fram fakta som ofta brukar glömmas bort i de vanliga historieskrivningarna.

För även om den värsta av de stater som deltog i kriget definitivt var Nazi-Tyskland, och även om en seger för Nazi-Tyskland över både Sovjet och Storbritannien skulle ha öppnat dörren för en i sanning mardrömslik värld, innebar det inte att de andra krigsförande parterna stod för några "goda" alternativ.

Det brukar förvisso de flesta inse, men ofta ganska selektivt . Borgerliga demokrater brukar ju inte så ofta idealisera Sovjets roll, och sovjetvänliga skribenter, i den mån de fortfarande finns, brukar ju inte tro att USA och de andra borgerliga staterna i kriget var fria från imperialistiska motiv.

Men Gunnar Wall visar att ingen av de krigförande parterna styrdes av "goda" motiv.

Speciellt hård blir hans beskrivning av Winston Churchill. Churchill var vare sig en principiell demokrat, eller någon sorts humanist. I boken tas bland annat upp hur Churchills politik i Indien blev direkt ansvarig för en ren massvält 1943. Det brukar sällan uppmärksammas, medan Stalinregimens ansvar för svältkatastrofen i Ukraina 1930-33 mycket ofta brukar tas upp.

Churchills främsta krigsmål var att undanröja hoten mot det brittiska imperiet. Därför bekämpade han Gandhi likväl som Hitler...

Han kunde samarbeta med Stalins regim, endast för att den verkade ha lagt världsrevolutionen på hyllan. Han till och med uppskattade de blodiga stalinistiska utrensningarna av trotskister och andra vänsteroppositionella, med dessa ord:

"Ryssland återvinner sin styrka i takt med att kommunismens aggressiva attacker avtar i hennes blod, Processen kan vara grym, men den är inte sjukligt sadistisk. Det är på grund av självbevarelsedrift som Sovjetunionen känner behovet att stöta ut Trotskij och hans färska, destillerade gifter". (s. 158-59).

Boken visar också att Churchill ingalunda var fri från antisemitism. Hans speciella form av denna blandade han till och med upp med Illuminati-teorier...

När britterna landsteg i Grekland mot slutet av kriget blev deras främsta uppgift att med blodiga medel slå ner de vänsterinriktade partisanerna. I detta fick de under bordet stöd av Stalin, som i hemlighet hade kommit överens med Churchill om att Grekland ska vara en brittisk intressesfär.

Man får också läsa om de interneringsläger USA upprättade för japaner under kriget. Och det påpekas att de officiella motiveringen för dessa - att Japan var en fientlig nation - inte höll. Det upprättades aldrig några motsvarande läger för tyskar eller italienare. .

USA släppte också två atombomber över Japan, trots att Japan var berett art kapitulera.

Här kan jag inte låta bli att ur minnet citera ett möte mellan Albert Einstein och och en högt uppsatt USA-militär som ägde rum efter att atombomberna fällts. Det beskrevs i en bok om spelet kring utvecklingen av atombomberna jag läste i 12 eller 13-årsåldern. (Jag har glömt både titel och författare, så om någon kan ge ett tips om vad boken heter, blir jag glad.)

Einstein var upprörd över att de bomber som byggde på hans egna upptäckter användes på detta sätt. Officeren svarade att det är bättre att hundratusentals japaner dör, än att en enda till av våra egna pojkar ska behöva dö.

För att återgå till boken, tar den också upp hur de västmakter som sade sig stå på demokratins sida mot Franco i det spanska inbördeskriget samtidigt genomförde en blockad mot Spanien, som endast gynnade Franco. Medan Franco-sidan fick en betydande hjälp från Nazi-Tyskland hindrade blockaden regeringssidan att få köpa vapen av de borgerligt demokratiska länderna i väst.

Men boken visar också på Sovjetunionens roll. Sovjet gav en viss hjälp till regeringssidan, men kombinerade denna med att låta den sovjetiska säkerhetstjänsten uppätta en filial i Spanien, som genomförde blodiga utrensningar av de spanska vänsterpartier som var i opposition mot kommunistpartiet.

Boken tar också upp hur de allierade kände till de nazityska utrotningslägren men att de inte på något sätt försökte hindra dess verksamhet, genom att exempelvis bomba transporterna till dessa.

Jag nöjer mig med detta. Boken är fylld av an mängd fakta (som också dokumenteras i källhänvisningar i slutet av den) som nog kan få många att se andra världskriget i ett nytt ljus.

Att Nazi-Tyskland besegrades var ju definitivt något bra. Men det innebär ju inte att de styrande i de länder som till sist vann, var några ljusets änglar, eller några genuina demokrater och antirasister.


Winston Churchill på Downing Street 1943

Devil´s Rain - en film som absolut inte rekommenderas

Igår upptäckte  jag att filmen Devil´s Rain finns på YouTube .

Jag hade sett den förut - närmare bestämt den 1 juni 1976. Det var en tisdag, och jag hade då just fått  pengar och använt en del av dem till att betala tillbaka en skuld. Men det fanns ändå pengar kvar, och då gick just denna film på bio. Fast i Sverige hette den "I Satans klor".

Så jag gick och såg den, och märkte när jag kom ut att den hade gett mig en nästan outhärdlig ångest. Den var så intensiv att jag gick till psyket på S:t Görans sjukhus. Det var dock inte till någon större hjälp.

Igår kväll såg jag om den. Denna gång blev jag inte rädd,  men det var ingen film som jag tyckte var vare sig intressant eller spännande.

Mina känslor blev nu denna gång en säregen blandning av uttråkning och äckel.  Större delen av filmen var jag uttråkad, men mot slutet blev jag snarare äcklad.

Sedan kollade jag en trailer, och upptäckte att Church of Satans ledare Anton LaVey hade en biroll i filmen. Det hade han förstås gjort för pengarnas skull - annars är det lite märkligt att ledaren för världens då mest kända satanistorganisation ville delta i en film där satanism framförallt associeras med slem och äckel.

Och med någonting som alltså kallas "Devil´s Rain", en säregen apparat där människors själar fångas för att genomlida en tröstlös och ångestfull ensamhet - i vad som kanske ska föreställa en evighet.

Men i slutet slås denna apparat sönder, och det ser ut som om "godheten" segrar, och alla satanister smälter ihop och blir till en flytande äcklig massa. Men det visar sig på filmen sista kanske 20 sekunder att ondskan ändå segrat, och en kvinnlig huvudperson fångas i "Devil´s Rain"., som tydligen finns kvar som ett andligt tillstånd trots att apparaten är förstörd.

Det var kanske detta slut som skapade min panik. Men jag är inte säker.

Se inte filmen om du vill se en bra, eller ens uthärdlig, film. Men om du har specialiserat dig på att studera satanistfilmens idéhistoria, eller vad man nu kan kalla det, ska du förstås se den.