En skräckfilm om katter

Idag för exakt femtio år sedan - 28 mars 1970 - såg jag en film som på svenska hete "Gröna ögon i natten". Det var den andra barnförbjudna film jag såg på bio efter att jag fyllt femton år 31 december året innan.

Den första var en tråkig sexualupplysningsfilm som nog hette "Kärlekens språk" och som jag verkligen ångrade att jag slösat pengar på.

Den 28 mars 1970 var en lördag, och tillika påskafton.

Upptäckte idag att filmen i sin helhet finns på YouTube och jag har just sett om den - för första gången för på dagen exakt femtio år sedan.

Då´tyckte jag den var spännande och fascinerande. Idag vet  jag inte riktigt vad jag tycker. Mina känslor är lite blandade...

Bitvis är den mycket spännande, men samtidigt - milt sagt - psykologiskt  orealistisk.

Handlingen är i korthet denna. En man och en kvinna planerar att döda en annan kvinna för att få ut hennes arv -. så vitt jag  fattar är den andra  kvinnan antingen mannens moster eller faster.

För att kunna genomföra mordet måste mannen charma kvinnan, och det är lätt eftersom han alltid varit hennes favorit.

Problemet är att han har kattfobi och hennes hus är fyllt av katter...

Jag ska inte berätta mer,  om någon vill se den. Utom att en riktigt spännande handling  på  något sätt kanske fuskas bort mot slutet, genom ett alltför extremtt övernaturligt scenario..

Katterna verkar nämligen vara närmast telepatiska, och fast beslutna att förhindra mordet.... Det blir nog lite för absurt.... .

Filmen kan ses här.

Nyliberalismens krasch och slutet för en era

/Krönika av Håkan Blomqvist i tidningen Internationalen, daterad 27 mars 2020./

Den nyliberala världsordningen kraschar mitt för våra ögon. Som om inte klimatkrisen vore nog punkterar Coronapandemin inte bara aktiebubblor utan hela den marknadsextremism – en gång i världen kallad laissez fair-kapitalism – som präglat de senaste fyrtio årens utveckling. När till och med Frankrikes Emmanuel Macron, nyss prototypen för marknadsliberala politiker, manar till ifrågasättande av ”den utvecklings­modell som vår värld följt i decennier”, kan slutet på en politisk era anas.

 I krisen och det tvingande behovet av omprövning regnar åsikter och per­s­pektiv, från alltmer dumstrutsförsedda förnekare till slitande vårdpersonal som trots brist på allt söker rädda varje liv. Här återfinns de som konspiratoriskt tror att viruset planterats av amerikanerna eller utvecklats av kinesisk militär och förs vidare av 5G – och de som inte förstår att världen förändrats. Miljontals människor dog ju inte bara i Spanskan efter första världskriget utan också i Asiaten på 1950-talet och Hongkonginfluensan i slutet av 1960-talet. I Sverige smittades den gången över trehundratusen – och Anita Lindblom ställde in på Hamburger Börs … Varför detta ståhej?

Och nu, i karantänernas, nedstängningarnas och massvarslens spår, höjs hårdnande röster. Vad är en procents döda mot ekonomisk världskris – med allt elände en sådan för med sig? Jo, ganska många tiotals miljoner offer i en värld av megastäder, mobilitet, flyktingströmmar och lägerbefolkningar, av bostadslöshet och utsatta människor vid sidan av ihjälsparade – eller aldrig ens uppbyggda – välfärdssystem och sönderslitna, utsålda vårdapparater.

Även vänsterfolk sliter med olika uppfattningar om omedelbart nödvändiga akutåtgärder mot smittspridning. Det tillhör det mänskliga. Det omänskliga däremot är en samhällsmodell som nonchalerat alla varningar, avskaffat alla buffertar och övergett vårt gemensamma samhällsansvar för profitjaktens skull. ”Det som denna pandemi visar är att våra gemensamma tillgångar och tjänster bör stå fria från marknadens lagar. Att så i grunden delegera vår livsmedelsförsörjning, vårt beskydd, vår förmåga att ge vård, våra levnadsvillkor, till andra – det är galenskap.” För Macron är orden retorik, men det är hög tid för oss alla att övervinna galenskapen. Människans levnadsvillkor kan inte delegeras till ”marknadens lagar”, det framgår med dödlig säkerhet under pandemin och kommer att stå än mer klart när världsekonomin ska återuppbyggas.

Det är just för en tid som denna de socialistiska erfarenheterna behövs, både för att bidra till lösningar och undvika misslyckanden, sätta behoven före vinstjakten, demokratiska rättigheter mot lockande despotism, internationalism mot nationalistisk backlash.

I den kaotiska skarven mellan det som nu går sönder och det som ska komma är ingenting självklart – eller ännu avgjort.

Håkan Blomqvisr

Absolut ingen covid-19-skeptiker...

Jag märker att jag skulle kunna låta som en parallell till en "klimatskeptiker" när jag länkar till uppfsttni9ngar  att de metoder som an vänds för att stoppa sjukdomen kan leda till värre saker än själva sjukdomen.

Men jag är absolut ingen covid-19-skeptiker. Däremot kanske jag i alla fall hoppas på ett  mildare scenario än många befarat.

Nu sitter jag i den lokala svenska covid-19-stormens  centrum - Stockholmsområdet. Roligare kan man ha det.

De intensiva känslorna gör att jag inte kan ha någon välgrundad åsikt om vad man bör göra eller inte göra. Kina gjorde en hel del misstag  i början, men verkar sedan agerat både beslutsamt och rationellt., Men de hade en i mycket hög grad statskontrollerad ekonomi - och även ett mycket hårt kontrollerat samhällsliv.

Sydkorea tycks dock också agerat effektivt, med sina masstestningar. Skulle gärna önska att Sverige gjorde detsamma... med det har kanske inte vår misskötta, nedskurna och privatiserade  sjukvård råd med....

Istället för att argumentera vidare med dåligt underbyggda åsikter lägger jag endast ut en blid som till viss grad kan beskriva känslokaoset efter att råkat läsa igenom vad en av dagens kvällstidningar skrev om covid-19:s senaste  härjningar.


Edvard Munch, Skriet, 1893.

"Panikåtgärder skadar oss allvarligt på sikt"

Detta är titeln på en debattartikel av Dick Harrison.

Det finns saker som jag finner tveksamma i denna (och jag har ju en helt annan politisk grundsyn än Harrison ...)  men jag tycker den ändå ställer väsentliga frågor. Artikeln är (ännu?) ej låst.

Om motåtgärderna leder till en djup och generaliserad ekonomisk, social och psykologisk kris för hela samhället kan det i slutändan leda till fler dödsfall än viruset i sig.

Vi är inte Kina. Kina har en form  av ekonomisk stabilitet pga den starka statliga kontrollen över ekonomin. Det har inte vi och nästan alla andra drabbade länder...

Förutom den ekonomiska krisen finns det dessutom  risker för en djup social och psykologisk kris. Bara et exempel. Det finns många människor som bor ensamma, som har ångest, psykiska problem och till och med psykoser. Om dessa tvingas att stanna hemma,  undvika alla  IRL-kontakter , och kanske inte ens tillåtas att  gå ut för att handla mat,  kan resultatet bli både självmord och totala psykiska sammanbrott.

Det är ju också personligt. Jag kan i viss mån själv anses tillhöra den gruppen. Och det otäcka är att jag de senaste åren för det mesta regelbundet haft åtminstone något av de symptom som nu förknippas med Covin-19...

Och många av dem kan man få av psykiska orsaker. Framför allt., förstås, andnöd. När jag läser  om vilka krav som ställs på alla som har något av dessa,  och vilken massdöd man kan sprida om man inte följer reglerna, får jag ofta andnöd. . Men det är  i detta fall en uppenbar ångestreaktion...

Jag har ingen välgrundad åsikt  om hur Covid-19 bör bemötas, men jag vill påpeka de effekter en  situation där social kontakt, (för att inte tala om kroppskontakt!) ses som något som kan orsaka massdöd.

För psykiskt svaga personer som desperat behöver nån form av IRL-kontakter  för att hålla sig över ytan kan den situationen leda till en katastrof.

Händer verkligen detta?

Uppriktigt sagt. Hela den covin14-situation som vi nu är i känns för mig skrämmande, men framförallt overklig. Som en blandning av en mardröm och av att plötsligt upptäcka att jag hamnat i en historiebok, om ska vi kanske säga, digerdöden.

Gång på gång har tanken "händer verkligen detta?" dykt upp.

Det är svårt att förklara denna totala känsla av overklighet... Jag vet att fruktansvärda saker händer, men att befinna sig i mitten av just en dödsbringande pest.. Det ger verkligen ett underligt intryck av att befinna sig i just en historiebok....
-------------------------------------------------------
TILLÄGG
Jag har faktiskt svårt att förstå varför virus ens finns. Bakterier kan jag tycka mig förstå, men virus - det är svårt att förstå hur de överhuvudtaget kunnat uppstå. En organism som endast lever genom att omprogrammera cellerna i en annan organism.

TILLÄGG 2
 !!!!!! "Rökare och före detta rökare som insjuknar i covid-19 löper 14 gånger större risk än icke-rökare att bli allvarligt sjuka eller dö, rapporterar Ekot med hänvisning till en ny kinesisk studie." /Jag undrar hur viruset reagerar på snusare... / Se vidare här.


Pestoffer begravs i Tournai.., Målning från 1300-talet.

I fall du inte visste?

Den troligen mest bisarra rubriken på en ledare jag någonsin sett fanns över SvD:s huvudledare den 12 mars, signerad Maria Ludvigsson.

"Kapitalism lindrar vid coronavirus".

Seminariet om Quick-fallet

24 oktober 2019 hade Cajsa Lindholm  ett seminarium på teater Lederman om fallet Thomas Quick. Seminariet videofilmades och hon har nu lagt upp det på Youtube i tre delar. Avsikten är att ge en alternativ bild till den media och public service - och inte minst filmen "Quick" - försett oss med det senaste decenniet.

Del 1 kan ses här.

Del 2 kan ses här

Del 3 kan ses här

Jag deltog  för övrigt i diskussionen på seminariet, och jag skrev om detta här.

Covid-19 - mindre farlig än befarat?

TILLÄGG

Sedan detta skrevs har läget skärpts. Vi har nu en pandemi. och det bästa svaret på det vore en global planering. Någonting i stil med det som föreslås här.....
-----------------------------------------------------------------
Från SvD idag.

"Totalt är drygt 240 personer smittade i Sverige – men ännu har inga dödsfall rapporterats och enligt WHO-rådgivaren Johan Giesecke kan nya coronaviruset vara mindre farligt än tidigare uppskattat.
 
– Om man räknar ihop de nordiska länderna med Tyskland har vi mellan 1 500–2 000 fall men inte ett enda dödsfall. Det tycker jag visar att den här sjukdomen inte är riktigt lika farlig som vi har trott, fortsätter han.,"

Tänkte faktiskt så redan igår, då var de kända dödsfallen  för Covid-19 i Sverige 203,  och antalet döda noll. Men om det är så låga procent dödssiffror i Norden och Tyskland varför är det så många fler  i Kina, Iran och Italien?

Det år i så fall lite underligt.

PS. Den länk jag lade upp leder inte längre till den text  jag citerar. Så jag tar bort den. SvD tycks alltså ha bytt ut texten men behållit länken.

PPS. När jag lade ut detta hade både SvD och DN den typen av "lugnande" artiklar som tog upp att utifrån statistiken i Norden och Tyskland verkade sjukdomen vara mindre farlig än man tidigare trott. Nu verkar dessa ha försvunnit...trots att vi fortfarande inte har ett enda dödsfall i Sverige. Det hela blir mer och mer konstigt. 

Så här ska det nya Cronaviruset se ut...

Lill-Babs andra sång om Klas-Göran - några reflektioner

Jag skrev ju 4 mars om ett svar till Lill-Babs´ År du kär i mig ännu Klas-Göran?.

Då visste jag inte att även Lill-Babs själv sjungit in en helt annan version av sin sång. Men det gjorde hon redan 1960.  Av någon anledning blev den inte alls uppmärksammad....

Den hette "Kom tillbaka mesamma Klas-Göran" och kan höras här . Den förvisso stora skillnaden  mellan de olika versionerna kan beskrivas så här.

I "År du kär i mig ännu Klas-Göran?" är kvinnan ofattbart dum. Hon ser inte ens vad en normalbegåvad sexåring torde listat ut. Mannens berättelse är så otroligt pinsam. En sådan story kunde användas i slutet av 50-talet, men redan en bit in i  60-talet skulle det varit mycket svårare att använda den. Och på 70-talet torde det varit helt omöjligt.

I versionen från 1960 är allt vänt uppochner. Det är Klas-Göran n som är dum och kvinnan har övertaget...

På något sätt pekade versionen från 1960 framåt. Som& en ganska uppenbar motreaktion på den förlöjligande  bilder av kvinnor i populärkulturen utvecklades redan under sent 60-tal en motsatt trend där män beskrivs som ofattbart dumma i berättelser om relationer.

Det är lått att hitta  exempel. Ex.vis en sång som Nancy Sinatras och Lee Hazlewoods "Jackson" från 1967 - eller John Cleeses TV-serie Fawlty Towers från 1975 och 1979.

Naturligtvis finns det exempel på hur män i relationer med kvinnor framställs som korkade före slutet av 1960-talet och kvinnor i relationer med män som dito även från och med sjuttiotalet.  Men  min helt ovetenskapliga privatstatistik säger mig att det kom ett trendbrott någon gång omkring ca 1970.

Om vi går ännu längre framåt kan man ju ex.vis ta Susanne Reuters "Svensson, Svensson"-serie ... som absolut inte skulle kunna tänkas på femtiotalet.

I vilket fall som helst är det lite kul att jämföra Lill-Babs två sånger om Klas-Göran., som endast har ett år mellan sig…


Lill-Babs tillsammans med The Beatles 1963.

"California dreaming" och Bernie Sanders

Bernie Sanders vann alltså primärvalet i Kalifornien. Det är för mig extra roligt, då jag i alla fall sedan 12-årsåldern tyckt att det är något visst med Kalifornien.

Och det är ju också definitivt något visst med Sanders....

För att hitta någon presidentkandidat som på samma sätt som Sanders gav ett hopp om genuin förändring i USA får man nog gå tillbaka till .. Abraham Lincoln....

Så dagen till ära länkar jag till California Dreaming med The Mamas & the Papas.

Och hoppas att drömmen denna gång är en sanndröm.


The Mamas & the Papas 1967. 

Rosen och Klas-Göran i alternativa versioner

Det började med att jag letade efter något helt annat på YouTube. Och istället hittade en sång av Leena Skoog. En sång som var ett sorts svar till Rosen av Arne Qvick.

Rosen har väl de flesta hört någon gång. Den sorgliga historien om en man som tragiskt nog upptäcker att han inte kunde ge en ros till sin fllickvän eftersom hon istället åker runt med "en grabb med en bil av senaste modell".

Nåväl. Leena Skoogs sång heter helt enkelt Svaret på Rosen. Och är faktiskt riktig rolig. Ja, "Rosen" är ju rolig, den med,. men den verkar vara det på ett låt oss säga omedvetet sått...

I Leena Skoogs svar är huvudpersonen just den flickvän som föredrog en man med en bil av senaste modell  framför den stackars pojkvännen med sin lilla enkla ros.   Hennes version  ger till en början ett ganska så  brutalt intryck -  innan man till sist kommer till det närmast  rörande slutet.

Jag tror faktiskt att jag föredrar den versionen framför Qvicks.... 

Lyssna gärna.

Och via denna sång upptäckte jag snart något annat. Nämligen ett svar på Lill-Babs Svenssons sång År du kär i mig ännu Klas-Göran? .

Medan jag hade nån sorts aning om vem Leena Skoog var, hade jag inga medvetna minnen av att någonsin hört talas om Margaret Bienert. 1960 sjöng hon in ett svar med titeln  Klas-Göran återfunnen.

Medan Rosen var rolig på ett kanske omedvetet sätt försökte ju Lill-Babs vara rolig   - helt  medvetet.  Jag tycker själv inte att hon lyckades så där väldigt  bra...

Det gör däremot Margaret Biener. I hennes version vet huvudpersonen precis vad som hänt med Klas-Göran.  Den är klart att föredra ... tycker jag alltså... Speciellt gillar jag denna mening:

"Den där fjällbruden är nu på postverket sur, när hon får sina pekoral i retur".

Jag gillar speciellt användningen av ordet pekoral.  Och undrar om det inte endast var riktat mot huvudpersonen i Lill-Babs sång -utan kanske också mot själva sången.

Den frågan får jag nog aldrig något svar på.

TILLÄGG
-------------------------------------------
Blev nyfiken på  vilka som skrivit texten till dessa båda svarssånger. Upptäcker tyvärr att Stikkan Andersson skrev "Klas-Göran återfunnen" (har jag så dålig smak?) . 'Dessutom skrev han också  Lill-Babs originalsång ... 

Hur jag än letat har jag inte hittat vem som skrev texten till  Leena Skoogs svarssång. Skrev hon den själv?