/Från Internationalen, 31 januari 2020/
/Greta Thunberg har fått uppleva en exceptionell flod av hat, inkluderande de mest gemena machoattacker, lumpna insinuationer om hennes mentala hälsa, lågt förtal om hennes självständighet och knappt dolda mordhot. Vår uppgift är att försvara henne menar den belgiske ekosocialisten Daniel Tanuro i en artikel som ursprungligen publicerades i International Viewpoint 8 oktober 2019./
Man behöver inte leta för att hitta källan till detta ständigt växande hat mot Greta Thunberg. Källan är den nationalistiskt-populistiska, klimatförnekande, sexistiska, rasistiska och antisemitiska extrema högern. Den sprider sig som en cancer, speciellt efter Trumps tillträde, Brexit, framgångarna för det tyska AfD, det italienska Lega med mera.
Fotomontagen med Greta vid sidan av finansmannen George Soros, eller en IS-krigare pekar på antisemitismen och islamofobin i dessa kretsar.
Huvudtemat i attackerna mot Greta Thunberg är de samma på båda sidorna av Atlanten.
Man säger att hon ska gå tillbaks till skolan för att lära sig det hon inte vet, att hon är en marionett i händerna på Al Gore och grön kapitalism, att de som styr henne utnyttjar en handikappad flicka för att införa en känslostyrd diktatur, att hon är för totalitarism etc. Det mesta av detta fanns i Jordan Bardellas (medlem i franska högerextrema Marine Le Pens parti RN.) kommentar till Gretas framträdande i franska nationalförsamlingen Vi kan se att klimatförnekelse inte förklarar allt. Hatet mot Greta Thunberg är så intensivt och illasinnat eftersom det det riktar sig mot en kvinna, dessutom en ung kvinna. En ung kvinna som inte är rädd för att acceptera sig själv sådan hon är, som förklarar sin annorlunda personlighet.
En modig, beslutsam, intelligent, känslig ung kvinna som vet vad hon talar om. En ung kvinna som uttrycker sig mycket klart, i ungdomens namn, i framtidens namn. En kvinna som inte tvekar att möta de mäktiga med frejdig fräckhet. Med andra ord: en häxa.
När det gäller att attackera kvinnor, så innebär det som av några kallar ”den franska frihetstraditionen” att det tyvärr är i Frankrike de mest avskyvärda attackerna realiseras. Fransk TV:s kulturprogramledare Bernard Pivot överträffar det mesta. Så här tweetade han: ” I min generations ungdom letade vi pojkar efter små svenska flickor som hade rykte om sig att vara mindre tillknäppta än små franska flickor. Jag kan föreställa mig vår förvåning, vår skräck, om vi stött på en Greta Thunberg”
Givet Pivots akademiska image frestas man att konstatera: ”Min herre är en skit, en skit i en sidenstrumpa”.
När man reflekterar över dylikt ser man att sexism och machoism alltid är en bro till extrem höger.
Först reagerade kapitalets representanter genom att försöka vinna Greta Thunberg, och därmed neutralisera ungdomsprotesten. Därför kom inbjudningarna till Davos, EU-parlamentet, franska nationalförsamlingen med mera. Eftersom hon i vetenskapens namn uppmanade till allas enhet i kampen mot hotet, ämnade politiker att stoppa henne i sin egen ficka och visa henne att de gjorde sitt bästa. Men Greta Thunberg lät sig inte luras.Redan i Europaparlamentet, efter att Juncker kysst hennes hand (!) sa hon: ” Politiker vill inte lyssna på oss. Det vill inte vi heller”
Det är nödvändigt att säga sanningen, och sanningen är i detta fall att en ansenlig del av vänstern och den ekologiska gemenskapen ylar med vargarna. Och detta under en rad olika förevändningar: ”Greta är inte antikapitalist”, ”Greta är inte mot tillväxt”, ”Greta är en Stjärna”, ”Det är ingen tillfällighet att hon bjuds in där och där”, ”Greta är inne på grön kapitalism”, etc.
För att inte nämna psykiatriska argument.
Och allt detta av en i grunden central anledning: vreden över att bli visad av en sextonårig flicka som kommer från ingenting, som har gjort mer på ett år för att att förändra kampen för klimatet än många militanta organisationer lyckats med på trettio år.
Nu finns det inte längre någon tvekan: Efter Gretas framträdande i FN kommer de dominerande krafterna att ändra sin taktik. Hon ställde dem alla utan att tveka vid skampålen. (”How dare you? You only talk about money”, ”Hur vågar ni? Ni tänker bara på pengar!”) och hennes budskap hade maximal effekt i hela världen. Inför mötets misslyckande uppmanade hon återigen till strejker.
Resultatet är att försöken att ta över är slut, det är inga skratt mer. Denna vändning är klart synlig i Frankrike. Macron anklagar Greta för ”att skapa antagonism i våra samhällen”och uppmanar henne att förorda ”medborgaraktioner i stället för strejker, och att åka till Polen och demonstrera mot klimatförnekaren Duda. LVMH:s vd Bernard Arnault intar frontlinjen och anklagar den unga svenskan för ”demoralisering av ungdomen” (samma argument använde Bardella) i stället för att inse den ljusa framtiden med ”grön kapitalism”. (LVHM står för ”Louis Vuitton – Moet Hennessy”) ”How dare he?” Tror denne individ att förmögenheten han gjort i industrin för lyxprodukter åt de rika ”ger hopp” åt någon enda?
Otroligt nog, givet sammanhanget så är makthavarna bekymrade, ja rent av oroliga. De fruktar en avgrundsdjup spricka mellan ungdomen och den gamla världen. Deras värld. En värld med en politik som tjänar de rika, en värld av konkurrens mellan nationer, en kapitalism som förstör natur och liv.
De fruktar att den globala ungdomsrörelsen, när den växer, kommer att sprida sig till andra skikt: bönder, exploaterade, ursprungsfolk vars skogar mejas ner, de förtryckta i allmänhet. Omöjligt? Vem vet? Ropet från Greta-generationen har en djup resonans, eftersom de 99 procenten inte gillar idén att våra barns värld ska vara sämre an vår. Förutom den enda procent som är ansvarig för katastrofen.
Då hon vägrar att rätta in sig, är dom beredda att använda vilka medel som helst mot symbolen för rörelsen, Greta Thunberg. De medier som höjt henne till höjderna kommer att dra henne i gyttjan, de politiker som försökte använda henne kommer att överlämna henne till bödlarna, anklagande henne för häxeri. Den yttersta högern kommer att anmäla sig som frivilliga för det jobbet.
Hatet mot denna unga kvinna är ett uttryck för de dominerandes kamp för sin dominans. Kamp mot ungdomen och naturligtvis mot kvinnor. Men också mot löntagare, bönder, radikala människor, ursprungsfolk, folk med funktionsvariationer och det levande i allmänhet. Klasskamp i den antropocena eran.
Vilka begränsningar Greta Thunberg än har, vår plats är vid hennes sida i den kamp hon hela tiden fört och som nu måste organiseras demokratiskt. Där är vänsterns plats och all ekologi värd namnet. Bort med tassarna från Greta Thunberg!
Daniel Tanuro
fredag 31 januari 2020
onsdag 29 januari 2020
Men varför kallade jag mig Ishtar?
Det var någon gång våren 1977. Jag hade just blivit medlem i en vänsterorganisation, som jag under flera år hade varit en ganska så aktiv sympatisör till.. Det var en av de större smågrupperna vid sidan av Vänsterpartiet Kommunisterna. (VPK).
Nu var det så att i denna organisation använde man inte sina riktiga namn i interna sammanhang. Anledningen sades vara att man inte ville hjälpa SÄPO i deras arbete för att kartlägga vänstern.
´
Det kanske någon idag kan se som en överdriven SÄPO-noja, men jag vill snarare säga att det nog var en grov underskattning av SÅPO:s kapacitet. Det torde inte alls ha varit svårt för SÄPO att snabbt kartlägga vilka som hade vilka pseudonymer....
Det fanns de som var kritiska till systemet med täcknamn och jag tillhörde dem.
Men å andra sidan kunde ju man få uttryck för sina inre fantasier och drömmar när man valde pseudonym....
Många tog namnet på ex.vis litterära figurer som de var förtjusta i.
Så jag satt där i valet och kvalet. Jag tror jag bestämde mig på ett möte. De som ville hålla inlägg skulle skriva en lapp och lämna fram till ordföranden.
Så jag lämnade fram en lapp med den pseudonym jag just hade valt.
Resultatet lät inte vänta på sig. En kvinna på podiet (minns inte om hon var ordförande, sekreterare eller något annat) sa med en förvånad, på¨gränsen till ogillande röst "Och vad är Ishtar för något" "Det 'är min pseudonym" svarade jag glatt.
Det var ju ett klart besked, men jag inbillade mig att det ogillande ansiktsuttrycket inte riktigt försvann. Och jag funderade lite på om pseudonymen var opassande på något sätt.
Frågan är ju sedan varför jag valde namnet på den baylonisk-assyriska kärleks- och krigsgudinnan som pseudonym. Det minns jag faktiskt inte - jag minns endast att jag gjorde det.
Det var ju mer än sex år innan jag började läsa religionshistoria och ännu fler år innan jag började utveckla ett intresse för forntida gudinnekult.
Jag hade i och för sig läst forntida historia som hobby redan som åttaåring, och hade troligen lärt mig namnet redan då.
Nåväl, oavsett varför jag valde det namnet är ju Ishtar en fascinerade gestalt. Under den sumeriska perioden i Mesopotamien hette hon Inanna - men i Babylonien och Assyrien kom hon att få namnet Ishtar. Lite info om henne kan man få i denna ovanligt omfångsrika artikel i Wikipedia.
Hon började dyrkas före 3000 f.kr., och kulten levde kvar i kanske 3000 år.
Under slutet av 1900-talet blev feministiska forskare intresserade av henne. Många har fördjupat sig i berättelsen om hennes nedstigning till dödsriket, en fascinerande historia som jag inte ska ta upp här.
Själv använde jag för övrigt pseudonymen en gång senare 1981 - då´jag var med och bildade en parodi på en sekt på Jakobsbergs Folkhögskola.
Vad har månne Ishtar för inflytande på mig, som dessa två gånger fick mig att vilja identifiera mig med henne? ;-)
Nu var det så att i denna organisation använde man inte sina riktiga namn i interna sammanhang. Anledningen sades vara att man inte ville hjälpa SÄPO i deras arbete för att kartlägga vänstern.
´
Det kanske någon idag kan se som en överdriven SÄPO-noja, men jag vill snarare säga att det nog var en grov underskattning av SÅPO:s kapacitet. Det torde inte alls ha varit svårt för SÄPO att snabbt kartlägga vilka som hade vilka pseudonymer....
Det fanns de som var kritiska till systemet med täcknamn och jag tillhörde dem.
Men å andra sidan kunde ju man få uttryck för sina inre fantasier och drömmar när man valde pseudonym....
Många tog namnet på ex.vis litterära figurer som de var förtjusta i.
Så jag satt där i valet och kvalet. Jag tror jag bestämde mig på ett möte. De som ville hålla inlägg skulle skriva en lapp och lämna fram till ordföranden.
Så jag lämnade fram en lapp med den pseudonym jag just hade valt.
Resultatet lät inte vänta på sig. En kvinna på podiet (minns inte om hon var ordförande, sekreterare eller något annat) sa med en förvånad, på¨gränsen till ogillande röst "Och vad är Ishtar för något" "Det 'är min pseudonym" svarade jag glatt.
Det var ju ett klart besked, men jag inbillade mig att det ogillande ansiktsuttrycket inte riktigt försvann. Och jag funderade lite på om pseudonymen var opassande på något sätt.
Frågan är ju sedan varför jag valde namnet på den baylonisk-assyriska kärleks- och krigsgudinnan som pseudonym. Det minns jag faktiskt inte - jag minns endast att jag gjorde det.
Det var ju mer än sex år innan jag började läsa religionshistoria och ännu fler år innan jag började utveckla ett intresse för forntida gudinnekult.
Jag hade i och för sig läst forntida historia som hobby redan som åttaåring, och hade troligen lärt mig namnet redan då.
Nåväl, oavsett varför jag valde det namnet är ju Ishtar en fascinerade gestalt. Under den sumeriska perioden i Mesopotamien hette hon Inanna - men i Babylonien och Assyrien kom hon att få namnet Ishtar. Lite info om henne kan man få i denna ovanligt omfångsrika artikel i Wikipedia.
Hon började dyrkas före 3000 f.kr., och kulten levde kvar i kanske 3000 år.
Under slutet av 1900-talet blev feministiska forskare intresserade av henne. Många har fördjupat sig i berättelsen om hennes nedstigning till dödsriket, en fascinerande historia som jag inte ska ta upp här.
Själv använde jag för övrigt pseudonymen en gång senare 1981 - då´jag var med och bildade en parodi på en sekt på Jakobsbergs Folkhögskola.
Vad har månne Ishtar för inflytande på mig, som dessa två gånger fick mig att vilja identifiera mig med henne? ;-)
En bild från Lewis Spence's "Myths and Legends of
Babylonia and Assyria" (1916) som ska föresttälla Inanna/Ishtars
nedstigning till underjorden.
tisdag 28 januari 2020
Privatisering...
Den 1 februari tas min, och ett stort antal andra Hovsjölägenheter, över av ett privatföretag. Det är allmännyttiga Telge Bostäder som fattade beslut om utförsäljningen. Telge Bostäder är ju politiskt styrt men alla partier utom Vänsterpartiet röstade för att sälja ut hälften av alla dess lägenheter i Hovsjö till ett privat företag.
Idag har den första hyresavin kommit från den nye ägaren. Jag märker att jag får upp starka känslor av olust, ångest och illamående. Jag märker att jag reagerar hårdare än jag trodde jag skulle göra.
Jag inser att jag varit privilegierad i ett avseende. Så vitt jag minns har ingen av ägarna till de bostäder jag har haft sedan jag blev vuxen och började skriva kontrakt själv varit vinstdrivande företag. De "vanliga" lägenheter som jag bott i har varit allmännyttiga. Och förutom det har det varit studentrum, folkhögskolekorridorer och annat där ägarna inte heller varit vinstdrivande företag.
Men den nye ägaren är en sådan. Missförstå mig inte., jag vet inget om detta företag mer än att det är ett vinstdrivande privatföretag. Det är illa nog, men det är alltså inte så att jag vaknat upp en dag och upptäckt att jag har fått en ägare som denna...
Jag vet alltså inget direkt negativt om den nye ägaren - mer än att det som sagt är ett vinstdrivande företag. Och det räcker alltså för att ge mig olust...
Det har varit en form av trygghet med bostadsföretag som är ägda av samhället - eller ex.vis av Stockholms Studentkår. Det är företag som är skapade för att tillgodose allmänna behov. Inte för att ge vinster till en privat ägare.
Förändringen ger mig alltså psykiskt, och till och med fysiskt obehag.,
Detta om mina känslor. Mina åsikter är att alla hyreshus ska ägas av allmännyttan eller av ideella föreni8ngar. Jag har inget emot att någon ska kunna äga sin egen bostad, men jag har definitivt något emot att någon eller några personer privat ska kunna äga andras bostäder.
Jag anser att alla privata bostadsföretag bör konfiskeras, dvs socialiseras utan ersättning. Bostad är ett livsviktigt behov för de flesta människor. Därför anser jag att bostäder är för viktiga för att man ska låta privata intressenter profitera på dem.
Det finns dock en liten ljusglimt i det hela. Jag ringde Telge Bostäder och frågade om jag skulle få någon fördel av att jag bott hos dom 13 år, om jag skulle ställa mig i kön till deras icke privatiserade lägenheter. Jag fick svaret att så var fallet....
Idag har den första hyresavin kommit från den nye ägaren. Jag märker att jag får upp starka känslor av olust, ångest och illamående. Jag märker att jag reagerar hårdare än jag trodde jag skulle göra.
Jag inser att jag varit privilegierad i ett avseende. Så vitt jag minns har ingen av ägarna till de bostäder jag har haft sedan jag blev vuxen och började skriva kontrakt själv varit vinstdrivande företag. De "vanliga" lägenheter som jag bott i har varit allmännyttiga. Och förutom det har det varit studentrum, folkhögskolekorridorer och annat där ägarna inte heller varit vinstdrivande företag.
Men den nye ägaren är en sådan. Missförstå mig inte., jag vet inget om detta företag mer än att det är ett vinstdrivande privatföretag. Det är illa nog, men det är alltså inte så att jag vaknat upp en dag och upptäckt att jag har fått en ägare som denna...
Jag vet alltså inget direkt negativt om den nye ägaren - mer än att det som sagt är ett vinstdrivande företag. Och det räcker alltså för att ge mig olust...
Det har varit en form av trygghet med bostadsföretag som är ägda av samhället - eller ex.vis av Stockholms Studentkår. Det är företag som är skapade för att tillgodose allmänna behov. Inte för att ge vinster till en privat ägare.
Förändringen ger mig alltså psykiskt, och till och med fysiskt obehag.,
Detta om mina känslor. Mina åsikter är att alla hyreshus ska ägas av allmännyttan eller av ideella föreni8ngar. Jag har inget emot att någon ska kunna äga sin egen bostad, men jag har definitivt något emot att någon eller några personer privat ska kunna äga andras bostäder.
Jag anser att alla privata bostadsföretag bör konfiskeras, dvs socialiseras utan ersättning. Bostad är ett livsviktigt behov för de flesta människor. Därför anser jag att bostäder är för viktiga för att man ska låta privata intressenter profitera på dem.
Det finns dock en liten ljusglimt i det hela. Jag ringde Telge Bostäder och frågade om jag skulle få någon fördel av att jag bott hos dom 13 år, om jag skulle ställa mig i kön till deras icke privatiserade lägenheter. Jag fick svaret att så var fallet....
fredag 24 januari 2020
Faran med att säga "dåliga saker" om USA
Saxat från gårdagens SvD.
'Motivet till attacken mot Soleimani sades först vara att förhindra förestående terrordåd. Men det påståendet har inte styrks sedan dess, snarare tvärtom.
I fredags träffade president Donald Trump bidragsgivare i Florida. De fick höra att Trump bestämt sig för attacken efter att Soleimani sagt ”dåliga saker” om USA. ”Hur mycket sådan skit ska vi behöva höra?" frågade Trump de församlade. '
Kommentarer överflödiga.
Qasem Soleimani tisdag 21 januari 2020
På ett sjunkande skepp
Att läsa SvD, och i synnerhet deras ledaravdelning i dessa dagar är som att lyssna på ex.vis en diskussionsklubb i en av kabinerna på det sjunkande Titanic. Som diskuterar allt möjligt med glöd och energi. Utom att det fartyg de sitter i håller på att sjunka.
RMS Titanic
söndag 12 januari 2020
Pyramider och monoteism
Jag håller på att läsa Nils Billings bok "Egyptens pyramider : evighetens arkitektur i forntid och nutid" , utgiven 2009. Jag köpte den för flera år sedan, och läste då stora delar av den, fast slarvigt. Billing är både religionshistoriker och egyptolog, och mycket kunnig. Den som vill veta mycket om pyramiderna kan rekommenderas att läsa den.
Det forntida Egypten imponerar. Både samhället och religionen lyckades bevara sina grundläggande drag i tre tusen år. Som jämförelse kan nämnas att kristendomen "endast" har funnits i två tusen år. ...
Boken är alltså¨mycket grundlig, och läsvärd. Jag håller alltså på att läsa om den, fast mer grundligt. Bland annat för att multipla ögonproblem gör att jag måste läsa långsammare.
Och når jag läser kan jag inte låta bli att då och då haja till.
Till och från stöter jag på formuleringar som får mig att baxna. Formuleringar som man inte kanske väntar sig i ett akademiskt verk om en forntida kultur.
Några exempel.
"Kosmoteismen, där naturens skiftningar hade åskådliggjorts genom den polyteistiska mytologins ständiga evolution ersattes av teismens uppenbarelse. Det var en religiös uppenbarelse som slutgiltigt uppenbarade sanningens ljus i en av hedendom förmörkad värld". (s. 16)
"Hans /faraos/ grundläggande ställning som gudarnas utvalde son på landets tron förblev likväl oförändrad. Först med uppenbarelsen genom Jesus Kristus, Guds ende son, förlorade den egyptiske kungen sin roll som människors länk till det gudomliga och förpassades till historiens gemak." (s. 37)
"Uppenbarelsen i sin kristna och sedemera muslimska form utgjorde dödsstöten för ett mångtusenårigt gudsbegrepp." (s. 26)
Först undrade jag om det var ett sätt att redovisa hur de första kristna i Egypten upplevde saker. Men boken handlar ju inte om de första kristna i Egypten - när pyramiderna byggdes fanns inga kristna.
Sedan tänkte jag att det kanske handlade om någon form av dubbelbottnad ironi.Men det ser det inte heller ut som.
Så jag antar att det är författarens egna religiösa åsikter som demonstreras på detta sätt.
Boken är ju inte utgiven på ett akademiskt förlag - utan på det kommersiella Carlssons förlag. Om det vore ett akademiskt förlag hade den typen av formuleringar knappast varit möjliga.
Och om det hade handlat om ett nutida samhälle och en nutida religion skulle nog inte heller Carlssons förlag kunnat acceptera något sådant. Anta att en indolog gav ut en lärobok om hinduism där man kunde läsa att denna uttrycker ett hedniskt mörker eftersom hinduer inte inser att Jesus Kristus år Guds ende son.. det skulle nog blivit en skandal.
Men, som jag tidigare påpekat i samband med filmer som behandlar fornegyptisk religion, kan ju inte människor som levde för över 2000 år sedan protestera....
Vi har ju både tryck- och religionsfrihet, och det är mycket bra. Billing har naturligtvis all rätt i världen att skriva vad han vill om dessa frågor. Carlssons förlag har all rätt i världen att ge ut det.
Och jag har all rätt i världen att finna det en sm smula olustigt. Och blogga om det.
Och även föra fram min syn. Och den är väl ungefär så här. Även om det kan te sig svårbegripligt att de forntida egypterna trodde att Farao var en inkarnation av Horus, är det inte på¨något sätt mer lättbegripligt att det idag finns miljoner människor som tror att mänskligheten har befriats från sin syndaskuld pga att några människor för två tusen är sedan fängslade, torterade och mördade "Guds son".
Vare sig den fornegyptiska religionen eller kristendomen skulle nog vinna Stora Rationalitetspriset, om det nu fanns ett sådant. Men om det fanns ett sådant tycker jag nog själv att åtminstone den typ av kristendom som tar denna brutala försoningslära på allvar skulle komma klart under den egyptiska religionen - om man mätte förlorarnas ställning på en skala. .....
Det forntida Egypten imponerar. Både samhället och religionen lyckades bevara sina grundläggande drag i tre tusen år. Som jämförelse kan nämnas att kristendomen "endast" har funnits i två tusen år. ...
Boken är alltså¨mycket grundlig, och läsvärd. Jag håller alltså på att läsa om den, fast mer grundligt. Bland annat för att multipla ögonproblem gör att jag måste läsa långsammare.
Och når jag läser kan jag inte låta bli att då och då haja till.
Till och från stöter jag på formuleringar som får mig att baxna. Formuleringar som man inte kanske väntar sig i ett akademiskt verk om en forntida kultur.
Några exempel.
"Kosmoteismen, där naturens skiftningar hade åskådliggjorts genom den polyteistiska mytologins ständiga evolution ersattes av teismens uppenbarelse. Det var en religiös uppenbarelse som slutgiltigt uppenbarade sanningens ljus i en av hedendom förmörkad värld". (s. 16)
"Hans /faraos/ grundläggande ställning som gudarnas utvalde son på landets tron förblev likväl oförändrad. Först med uppenbarelsen genom Jesus Kristus, Guds ende son, förlorade den egyptiske kungen sin roll som människors länk till det gudomliga och förpassades till historiens gemak." (s. 37)
"Uppenbarelsen i sin kristna och sedemera muslimska form utgjorde dödsstöten för ett mångtusenårigt gudsbegrepp." (s. 26)
Först undrade jag om det var ett sätt att redovisa hur de första kristna i Egypten upplevde saker. Men boken handlar ju inte om de första kristna i Egypten - när pyramiderna byggdes fanns inga kristna.
Sedan tänkte jag att det kanske handlade om någon form av dubbelbottnad ironi.Men det ser det inte heller ut som.
Så jag antar att det är författarens egna religiösa åsikter som demonstreras på detta sätt.
Boken är ju inte utgiven på ett akademiskt förlag - utan på det kommersiella Carlssons förlag. Om det vore ett akademiskt förlag hade den typen av formuleringar knappast varit möjliga.
Och om det hade handlat om ett nutida samhälle och en nutida religion skulle nog inte heller Carlssons förlag kunnat acceptera något sådant. Anta att en indolog gav ut en lärobok om hinduism där man kunde läsa att denna uttrycker ett hedniskt mörker eftersom hinduer inte inser att Jesus Kristus år Guds ende son.. det skulle nog blivit en skandal.
Men, som jag tidigare påpekat i samband med filmer som behandlar fornegyptisk religion, kan ju inte människor som levde för över 2000 år sedan protestera....
Vi har ju både tryck- och religionsfrihet, och det är mycket bra. Billing har naturligtvis all rätt i världen att skriva vad han vill om dessa frågor. Carlssons förlag har all rätt i världen att ge ut det.
Och jag har all rätt i världen att finna det en sm smula olustigt. Och blogga om det.
Och även föra fram min syn. Och den är väl ungefär så här. Även om det kan te sig svårbegripligt att de forntida egypterna trodde att Farao var en inkarnation av Horus, är det inte på¨något sätt mer lättbegripligt att det idag finns miljoner människor som tror att mänskligheten har befriats från sin syndaskuld pga att några människor för två tusen är sedan fängslade, torterade och mördade "Guds son".
Vare sig den fornegyptiska religionen eller kristendomen skulle nog vinna Stora Rationalitetspriset, om det nu fanns ett sådant. Men om det fanns ett sådant tycker jag nog själv att åtminstone den typ av kristendom som tar denna brutala försoningslära på allvar skulle komma klart under den egyptiska religionen - om man mätte förlorarnas ställning på en skala. .....
lördag 11 januari 2020
KROSSA USA-IMPERIALISMEN!
Jag trodde faktiskt inte det skulle bli krig mellan USA och Iran. Båda sidorna har för mycket att förlora för att det skulle vara ett sannolikt scenario..
Men USA använder istället skärpta sanktioner som vapen. Det är också obehagligt.
Genom USA:s ställning i världsekonomin kan USA ganska effektivt dra tumskruven åt på länder som de ogillar. Vilket inte främst drabbar dessa länders ledare, utan befolkningen.
Vad gäller Iran har USA också sagt att de ska införa hårda sanktioner mot alla företag som handlar med Iran....
I både Venezuela och Iran har USA-sanktioner drabbat befolkningen hårt. Och även på Kuba.
När Sovjet och östblocket famns hade USA inte på samma sätt sådana möjligheter. De länder som USA ville isolera kunde handla med COMECON....
COMECONs ekonomi var planerad, deras banker var statliga, och att bojkotta statliga banker och statliga företag var ju en meningslös åtgärd.
Till en liten grad kan Kina idag spela en roll som COMECON gjorde, men bara till en liten. Kina är integrerad i världsekonomin i och har i alla fall en halvkapitalistisk ekonomi...
I motsats till Lars Ohly en gång sörjde jag inte direkt murens fall, men jag sörjde definitivt att hela Östeuropa och Ryssland blev en del av världskapitalismen istället för att utveckla en socialistisk demokrati.
USA har möjligheten att ta ett strupgrepp på på nästan alla världens länder som de ogillar. Inte på Kina, förstås, men nästan alla andra.
Med risk för att låta som ett konstigt eko från typ 1965-1975 eller så vill jag nu bara säga en sak. USA-imperialismen ÅR det största hotet mot världens folk....
Och än mer så eftersom den numera också har en ledning som systematiskt och medvetet saboterar arbetet mot den globala uppvärmningen....
PS. Sedan är det också förstås så att den europeiska imperialismen i grunden inte är !bättre än U(SA:s. Men är svagare och saknar förmågan att vara världspolis. Om EU blir starkare och mer centraliserat kommer det att kunna spela samma obehagliga roll som USA gör idag.
Demonstration i Holland 1968 mot USA:s krig i Vietnam.
Men USA använder istället skärpta sanktioner som vapen. Det är också obehagligt.
Genom USA:s ställning i världsekonomin kan USA ganska effektivt dra tumskruven åt på länder som de ogillar. Vilket inte främst drabbar dessa länders ledare, utan befolkningen.
Vad gäller Iran har USA också sagt att de ska införa hårda sanktioner mot alla företag som handlar med Iran....
I både Venezuela och Iran har USA-sanktioner drabbat befolkningen hårt. Och även på Kuba.
När Sovjet och östblocket famns hade USA inte på samma sätt sådana möjligheter. De länder som USA ville isolera kunde handla med COMECON....
COMECONs ekonomi var planerad, deras banker var statliga, och att bojkotta statliga banker och statliga företag var ju en meningslös åtgärd.
Till en liten grad kan Kina idag spela en roll som COMECON gjorde, men bara till en liten. Kina är integrerad i världsekonomin i och har i alla fall en halvkapitalistisk ekonomi...
I motsats till Lars Ohly en gång sörjde jag inte direkt murens fall, men jag sörjde definitivt att hela Östeuropa och Ryssland blev en del av världskapitalismen istället för att utveckla en socialistisk demokrati.
USA har möjligheten att ta ett strupgrepp på på nästan alla världens länder som de ogillar. Inte på Kina, förstås, men nästan alla andra.
Med risk för att låta som ett konstigt eko från typ 1965-1975 eller så vill jag nu bara säga en sak. USA-imperialismen ÅR det största hotet mot världens folk....
Och än mer så eftersom den numera också har en ledning som systematiskt och medvetet saboterar arbetet mot den globala uppvärmningen....
PS. Sedan är det också förstås så att den europeiska imperialismen i grunden inte är !bättre än U(SA:s. Men är svagare och saknar förmågan att vara världspolis. Om EU blir starkare och mer centraliserat kommer det att kunna spela samma obehagliga roll som USA gör idag.
Demonstration i Holland 1968 mot USA:s krig i Vietnam.
onsdag 8 januari 2020
En kontaktannons i Bildjournalen
Får plötsligt en upplevelse av nostalgi och lägger upp detta blogginlägg, som jag skrev den 16 oktober 2013.
----------------------------------------------------
Idag var jag på KB och läste den allra sista årgången av Bildjournalen. Det var bara ett halvår, sista numret kom i juli 1969. Där fick man reda på att tidningen skulle bli ännu större när den slog ihop sig med Veckorevyn. Det var naturligtvis bara blaj, det betydde att den lades ned.
Förra gången jag läste i den stoppade jag när jag kom till slutet av 1968. Jag förstod inte varför. Nu förstår jag.
Den här gången tittade jag nervöst på kontaktannonserna. Det fanns en sida kontaktannonser i varje nummer. Och till sist hittade vad jag letade efter, i mars 1969.
Jag kunde inte tro att jag såg vad jag såg, det kändes inte verkligt. Men där var den, den kontaktannons jag svarade på en vårdag 1969.
Det var en tjej i (ungefär) min ålder. Hon sökte kontakt med både tjejer och killar - hon var inte specifikt ute för att bli ihop med nån eller så. Det lät betryggande.
Framförallt gav hon intrycket av att vara väldigt normal. En normal tonåring med normala intressen. Inget knepigt alls. Hon var alltså på ett sätt motsatsen till mig. På ett annat sätt var hon vad jag ville vara.
Inte intellektualiserad, inga psykiska problem. Helt och hållet normal med normala tonårsintressen. Jag svarade henne.
Vi brevväxlade i två år, från våren 1969 till sommaren 1971. Vi skrev väldigt normala brev. Jag ansträngde mig för att låta som en normal tonåring. Jag tror att jag lyckades.
Hon var trevlig. Hon avslutade breven med Skriv Svar Snart Snälla du. Jag svarade på ett liknande sätt.
Det var viktigt att hon skulle tro att jag var lika normal som henne. Det var viktigt att hon trodde att jag var den - jag ville vara. Och inte den jag var.
Efter ett tag började hon sätta ut sitt telefonnummer och verkade vilja att jag skulle ringa. Men det vågade jag inte. Om vi fick närmare kontakt skulle hon väl inse att jag inte var så normal utan en knepig person. Och det ville jag inte att hon skulle upptäcka. För då var allt förstört.
Sommaren 1971 bröt jag samman. Jag blev "psykotisk" och insåg att jag inte längre ens kunde låtsas att jag var normal. Jag ville inte att hon skulle fatta mitt tillstånd. Så jag slutade svara på hennes brev. Hon skrev flera innan hon gav upp.
Jag sitter på Kungliga Biblioteket och ser på vad hon skrev i kontaktannonsen och på hennes bild. Ögonen fylls av tårar.
Jag inser att jag egentligen inte tittar på någon "dåtid". Det känns inte som dåtid, det känns som en parallellvärld. En vacker parallellvärld som jag för alltid lämnade sommaren 1971. Och aldrig någonsin kan komma tillbaka till.
Jag lämnar tillbaks rullen med mikrofilm. Jag går och hämtar mina ytterkläder. Jag har tittat in i en parallellt universum, men nu har jag gått bort från fönstret till detta. Jag går ut på stan. Jag känner mig väldigt ensam.
----------------------------------------------------
Idag var jag på KB och läste den allra sista årgången av Bildjournalen. Det var bara ett halvår, sista numret kom i juli 1969. Där fick man reda på att tidningen skulle bli ännu större när den slog ihop sig med Veckorevyn. Det var naturligtvis bara blaj, det betydde att den lades ned.
Förra gången jag läste i den stoppade jag när jag kom till slutet av 1968. Jag förstod inte varför. Nu förstår jag.
Den här gången tittade jag nervöst på kontaktannonserna. Det fanns en sida kontaktannonser i varje nummer. Och till sist hittade vad jag letade efter, i mars 1969.
Jag kunde inte tro att jag såg vad jag såg, det kändes inte verkligt. Men där var den, den kontaktannons jag svarade på en vårdag 1969.
Det var en tjej i (ungefär) min ålder. Hon sökte kontakt med både tjejer och killar - hon var inte specifikt ute för att bli ihop med nån eller så. Det lät betryggande.
Framförallt gav hon intrycket av att vara väldigt normal. En normal tonåring med normala intressen. Inget knepigt alls. Hon var alltså på ett sätt motsatsen till mig. På ett annat sätt var hon vad jag ville vara.
Inte intellektualiserad, inga psykiska problem. Helt och hållet normal med normala tonårsintressen. Jag svarade henne.
Vi brevväxlade i två år, från våren 1969 till sommaren 1971. Vi skrev väldigt normala brev. Jag ansträngde mig för att låta som en normal tonåring. Jag tror att jag lyckades.
Hon var trevlig. Hon avslutade breven med Skriv Svar Snart Snälla du. Jag svarade på ett liknande sätt.
Det var viktigt att hon skulle tro att jag var lika normal som henne. Det var viktigt att hon trodde att jag var den - jag ville vara. Och inte den jag var.
Efter ett tag började hon sätta ut sitt telefonnummer och verkade vilja att jag skulle ringa. Men det vågade jag inte. Om vi fick närmare kontakt skulle hon väl inse att jag inte var så normal utan en knepig person. Och det ville jag inte att hon skulle upptäcka. För då var allt förstört.
Sommaren 1971 bröt jag samman. Jag blev "psykotisk" och insåg att jag inte längre ens kunde låtsas att jag var normal. Jag ville inte att hon skulle fatta mitt tillstånd. Så jag slutade svara på hennes brev. Hon skrev flera innan hon gav upp.
Jag sitter på Kungliga Biblioteket och ser på vad hon skrev i kontaktannonsen och på hennes bild. Ögonen fylls av tårar.
Jag inser att jag egentligen inte tittar på någon "dåtid". Det känns inte som dåtid, det känns som en parallellvärld. En vacker parallellvärld som jag för alltid lämnade sommaren 1971. Och aldrig någonsin kan komma tillbaka till.
Jag lämnar tillbaks rullen med mikrofilm. Jag går och hämtar mina ytterkläder. Jag har tittat in i en parallellt universum, men nu har jag gått bort från fönstret till detta. Jag går ut på stan. Jag känner mig väldigt ensam.
måndag 6 januari 2020
False Memory Syndrome Foundation finns inte mer...
False Memory Syndrome Foundation (FMSF) upplöstes den 31 december 2019. . Ingen officiell förklaring till varför FMSF upplösts har lämnats.
Organisationen bildades 1992 i USA av föräldrarna till en kvinna som. anklagat sin fader för incest. .
De såg som sin uppgift att sprida idén att bortträngda minnen inte existerade, och om någon trodde sig få upp sådana minnen - var dessa alltid falska.
Följaktligen tog de emot alla (säger alla) personer som ville gå med och som anklagades av nu vuxna, som hävdade att de hade fått upp minnen av att de hade utsatts för övergrepp av dem när de var barn..
Organisationen gick igenom en rad kriser, bland annat när en av dess ledande medlemmar, Ralph Underwager, var oförsiktig nog att ge en intervju för pedofiltidningen Paidika där han sa att han ansåg att pedofiler med stolthet borde säga att de utförde Guds vilja (se länk nedan).
Underwager tvangs att lämna, men hans fru Hollida Wakefield, som också intervjuades i Paidika, men inte sa lika grova saker, fick vara kvar.
De senaste åren har FMSF haft en mycket låg aktivitet. Möjligen på grund av att de åsikter de velat sprida, obegripligt nog fått en stark ställning så väl i USA som andra länder i västvärlden.
Det skulle förklara nedläggningen - men min gissning är snarare att det handlar om att deras grundare (Peter och Pamela Freyd) som ser ut att ha styrt organisationen på ett mycket auktoritärt sett inte orkade fortsätta vid en så hög ålder...
Del ett av Paidika-itervjun med Underwager kan läsas här. Del två kan läsas här.
PS. Sida med länkar till kritisk information om FMSF kan man finna här.
Organisationen bildades 1992 i USA av föräldrarna till en kvinna som. anklagat sin fader för incest. .
De såg som sin uppgift att sprida idén att bortträngda minnen inte existerade, och om någon trodde sig få upp sådana minnen - var dessa alltid falska.
Följaktligen tog de emot alla (säger alla) personer som ville gå med och som anklagades av nu vuxna, som hävdade att de hade fått upp minnen av att de hade utsatts för övergrepp av dem när de var barn..
Organisationen gick igenom en rad kriser, bland annat när en av dess ledande medlemmar, Ralph Underwager, var oförsiktig nog att ge en intervju för pedofiltidningen Paidika där han sa att han ansåg att pedofiler med stolthet borde säga att de utförde Guds vilja (se länk nedan).
Underwager tvangs att lämna, men hans fru Hollida Wakefield, som också intervjuades i Paidika, men inte sa lika grova saker, fick vara kvar.
De senaste åren har FMSF haft en mycket låg aktivitet. Möjligen på grund av att de åsikter de velat sprida, obegripligt nog fått en stark ställning så väl i USA som andra länder i västvärlden.
Det skulle förklara nedläggningen - men min gissning är snarare att det handlar om att deras grundare (Peter och Pamela Freyd) som ser ut att ha styrt organisationen på ett mycket auktoritärt sett inte orkade fortsätta vid en så hög ålder...
Del ett av Paidika-itervjun med Underwager kan läsas här. Del två kan läsas här.
PS. Sida med länkar till kritisk information om FMSF kan man finna här.
fredag 3 januari 2020
Trump och CIA
Att döda eller försöka döda ledande personer i stater USA är i konflikt med är ju inget nytt. CIA har ju hållit på med detta under årtionden. Mest kända är väl deras upprepade försök att döda Fidel Castro.
Så Donald Trump gör i sig inget helt nytt när han låter döda en iransk general på besök i Irak.
Men det finns en skillnad. CIA gjorde sådant i hemlighet. De hade kanske insett att det inte såg riktigt bra ut med mord och mordförsök mot ledande personer i andra länder.
Men någon sådan hänsyn tar inte Trump. Han gör ingen hemlighet aav att han gett order att döda en iransk general. Tvärtom skryter han om det.
Hur ska man se på detta? Står Trump kanske för en ny period av öppenhet, efter årtionden av hemlighetsmakeri? Är detta kanske något positivt?
Det tycker jag nog inte. Visst är det bra att USA-imperialismen avslöjar en liten del av sina metoder. Men det pekar också på något oroande.
Att Trump fullkomligt skiter i den världsopinon som CIA ändå tog i beräkningen i sitt hemlighetsmakeri, pekar på en ny era av öppen brutalitet i USA:s utrikespolitik. Vi gör vad vi vill, och skiter i vad andra tycket. Om vi vill döda en högt uppsatt general även i ett land som vi inte är i krig med kan och ska vi göra det helt öppet.
Strunta i alla konventioner, vi är störst och starkast och vi gör vad vi vill med vem som helst. På detta sätt visar USA ju att det verkligen är "great".
Det ÄR faktiskt otäckt.
Så Donald Trump gör i sig inget helt nytt när han låter döda en iransk general på besök i Irak.
Men det finns en skillnad. CIA gjorde sådant i hemlighet. De hade kanske insett att det inte såg riktigt bra ut med mord och mordförsök mot ledande personer i andra länder.
Men någon sådan hänsyn tar inte Trump. Han gör ingen hemlighet aav att han gett order att döda en iransk general. Tvärtom skryter han om det.
Hur ska man se på detta? Står Trump kanske för en ny period av öppenhet, efter årtionden av hemlighetsmakeri? Är detta kanske något positivt?
Det tycker jag nog inte. Visst är det bra att USA-imperialismen avslöjar en liten del av sina metoder. Men det pekar också på något oroande.
Att Trump fullkomligt skiter i den världsopinon som CIA ändå tog i beräkningen i sitt hemlighetsmakeri, pekar på en ny era av öppen brutalitet i USA:s utrikespolitik. Vi gör vad vi vill, och skiter i vad andra tycket. Om vi vill döda en högt uppsatt general även i ett land som vi inte är i krig med kan och ska vi göra det helt öppet.
Strunta i alla konventioner, vi är störst och starkast och vi gör vad vi vill med vem som helst. På detta sätt visar USA ju att det verkligen är "great".
Det ÄR faktiskt otäckt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
"The curse of the crimson altar"
Denna skräckfilm fascinerar mig. Och triggar i vissa avsnitt fram - just skräck. Den måste väl ses som en b-film, många skulle nog säga c-...
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...