I denna kusliga tomhet

Detta är huvudtiteln på Cajsa Lindholms bok om Thomas Quicks tankevärld, som kan beställas här. Det är en modig bok.

Den är modig, därför att den vågar behandla terapin med Thomas Quick på ett sätt som går rakt emot det synsätt som slog igenom totalt i Sverige i och med Hannes Råstams och Dan Josefssons böcker,  och "dokumentärer". Dessa backades upp av en  nästan helt enig medieopinion, och presenterades som de tunga "definitiva” böckerna i frågan - som ansågs ha slagit ner allt motstånd.

Efter ett tag kom det dock motböcker, från Christer van der Kwast, Göran Lambertz, och Yrsa Stenius/ Seppo Penttinen. Men även dessa böcker gick runt frågan om terapin. På något sätt hade Josefssons karaktärsmord på Margit Norell varit så massivt, att ingen riktigt vågade försvara henne.

Ja, om man då bortser från  från den f.d. bloggaren NoBoyToy, som i en kommentar på min blogg la ut detta (här hämtat från mitt blogginlägg den 14 december 2013)

"Dan Josefsson som för närvarande skriker högst i debatten är galet onyanserad. Han gör en dokumentär som han kallar 'Kvinnan bakom Thomas Quick' och då syftar han på en avliden dam som inte längre kan försvara sig, vid tidpunkten för Quicks erkännanden ca 80-90 år gammal, Margit Norell, som ska ha varit HANDLEDARE för Quicks alla terapeuter under 10 års tid men som inte själv har jobbat med honom, knappt ens träffat honom vad jag förstår. Jobbade tanten ens heltid på Säter vid den åldern?

Den här äldre damen, utmålar Dan Josefsson i sin dokumentär, som om hon skulle ha haft enväldig kontroll/makt över alla terapeuter på Säter som jobbade med Quick under de ca 10 år som han erkände sina brott?

Inte nog med det - hon skall alltså också ha haft fullständig makt över hela brottsutredningen, samtliga inblandade polismän och åklagare samt även alla 5 olika domstolars nämndemän?

Personer som den här äldre damen, alltså skall ha haft enväldig makt över:


1. Överåklagare Christer van der Kwast.

2. Psykologiprofessor Sven Å Christiansson. (vittnar i rättegång)

3. Förhörsledare Seppo Penttinen.

4. Rättläkare Anders Eriksson som vittar om obduktionen av offren.

5. Psykolog Birgitta Ståhle.

6. Advokat Claes Borgström.

Alltså?? Jag skulle våga påstå att Dan Josefsson ägnar sig åt grovt förtal av den avlidne Margit Norell. Dan Josefsson måste ha en rejäl skruv lös."

Denna respektlöst uppfriskande kommentar hörde dock till undantagen....

Cajsa Lindholm är psykoterapeut, inspirerad av bland andra Margit Norell. Hon ger en ganska så positiv bild av Norell som person, som säkert kan chocka de som endast tagit del av Dan Josefssons demonisering.

När jag först tog del av Josefssons, påståenden insåg jag att namnet Margit Norell på ett vagt sätt lät bekant. Det dröjde ett tag innan jag kom fram var jag trodde jag sett det. Nämligen i förorden till några av de äldsta svenska utgåvorna av Erich Fromms böcker.

För det var där Norell startade:  en psykoanalytiker, som reagerade mot Sigmund Freuds mekaniska driftsteori, och som påverkades av neofreudianer som Erich Fromm, Frieda Fromm Reichman, Karen Horney och Harry Stack Sullivan.

Hon var med och bildade Holistiska Föreningen 1968, inspirerad av teoretiker som dessa. Det talar absolut till hennes fördel.

Att hon lämnade samma förening 1977 talar faktiskt också till hennes fördel. Holistiska föreningen höll då gradvis på att lämna teoretiker som Erich Fromm, och började i allt högre grad påverkas av Melanie Klein, förmodligen  1900-talets mest bisarra psykoanalytiker. Som på största allvar trodde att spädbarn var fulla med kannibalistiska fantasier om att förtära mammans inälvor....

Beskrivningen  av Margit Norells utveckling i Cajsa Lindholms bok är värdefull.

Tonvikten ligger dock på terapin med Sture Bergwall/Thomas Quick.

Nu hade aldrig Lindholm ansvaret för denna, trots att hon en period faktiskt var handledare på Säter. Det skulle förstås skapa oerhörda etiska problem med att diskutera en personlig terapi, speciellt då en terapi på en person som numera tar avstånd från både den terapeutiska processen och det som framkom i den. Det löser Cajsa Lindholm med att fokusera på Quicks egna offentliga  uttalanden om denna  - i boken Kvarblivelse och i intervjuerna med Janne Mattsson i boken "Gåtan Thomas Quick".

Det är svårt att ha några allvarliga invändningar mot detta. I och med dessa böcker gjorde Bergwall/ Quick terapierna till delvis offentliga. Det är helt legitimt att diskutera litterära texter av den typen, och Lindholm gör det dessutom på ett nyanserat och genomarbetat sätt.

Boken har inte i någon högre grad blivit uppmärksammad. Jag tycker att den borde bli det, i alla fall lite mer än vad som nu är fallet.

Det tolkningsföreträde som Josefsson, ivrigt  påhejad av en nästan hysterisk medieopinion, fick för sin syn på denna terapi, var så ensidigt att det definitivt blev osunt.

Där är Lindholms bok en nödvändig motvikt.