Jag har just avslutat två DVD-boxar med sammanlagt ca 35 timmars speltid.
De innehåller en samling av avsnitt ur den engelska TV-serien "The Saint", som också sändes i svensk TV i mitten av sextiotalet under titeln "Helgonet".
Huvudrollen spelades, förstås, av Roger Moore.
Det är som att hamna i en märklig tidsspegel. Men en förvrängd sådan - det är den dåtida världen sett ur ett utpräglat överklassperspektiv. Men inte ett allvarligt menat sådant. man skulle kanske kunna kalla det en... överklass-skattspegel, eller nåt.
I den stora majoriteten av avsnitt får vi se Simon Templar, alias Helgonet, lösa brottsfall inom överklassen. Det är brott begångna av rika, som begås mot andra rika. De gånger några som har inkomster som ligger under de som finns inom den övre medelklassen figurerar, är det endast som bifigurer utan någon betydelse för handlingen.
Men för det mesta handlar det inte ens om övre medelklass, utan om mycket rikare än så.
Det finns dock några avsnitt som inte passar in i denna beskrivning. Framförallt gäller det några spionavsnitt, där Helgonet får tampas med sovjetiska eller kinesiska agenter.
De sovjetiska beskrivs ganska negativt. men ändå mänskligt. Några av dem även sympatiska. I några av dessa försöker Templar förföra kvinnliga sovjetspioner och lyckas... nästan. Meningen är nog att dessa avsnitt ska suggerera läsaren till att tänka sig att den charmige Templar sått ett frö hos dessa, så att de i framtiden kommer att längta till den rike Templar och den kapitalism han representerar...
I ett av avsnitten samarbetar även Templar, åtminstone delvis, med sovjetiska agenter som arbetar för att Sovjet ska återfå konstverk som nazisterna stal i Sovjet under andra världskriget. Där får de slåss mot övervintrade tyska nazister. Och även om östagenter framställs negativt, är det inget mot hur renodlat onda de tyska nazisympatisörerna alltid framställs.
De sistnämnda framställs även värre än de kinesiska agenterna. Mao-trogna kineser beskrivs nästan som robotar, som utan några som helst känslor fanatiskt arbetar för Mao och kommunistpartiet. Däremot framställs inte heller dessa som klart entydigt onda, som nazisterna.
(Inom parentes kan nämnas att det dessutom finns minst tre avsnitt med en sorts Arkiv X-känsla, ett om Loch Ness-odjuret, och två om galna vetenskapsmän! )
Den politiska grundsyn som förs fram av Templar, är förstås ganska så höger, men definitivt borgerligt demokratisk. Templar är inte endast emot nazister, utan även emot latinamerikanska diktatorer (i ett avsnitt hjälper han till att störta en sådan) och italienska nostalgiker som drömmer om att återupprätta romarriket.
Att kalla kvinnosynen manschavinistisk är ju ett understatement, men den är absolut inte det på ett öppet brutalt sätt. Templar är istället den överlägset eleganta machon, som kan hantera alla kvinnor med charm och ett vänligt, ibland förföriskt, men ibland milt ironiskt, leende
Däremot kan det nog noteras att de allra flesta kvinnor som beskrivs som verkligt intelligenta, mot slutet visar sig vara riktigt onda..
Om jag inte började se Helgonet redan i tioårsåldern hade jag nog inte fastnat för dem nu. Om jag först börjat se serien exempelvis i femtonårsåldern, hade jag nog tröttnat mycket snabbt
Men trots dess unket reaktionära grundsyn på det mesta har den en för mig - obestridlig charm. På något ambivalent sätt gillar jag också Roger Moore som skådespelare
Det bör också påpekas att den definitivt inte är rasistisk, om man med detta ord inte syftar på subliminal subtil vardagsrasism. Sådan kan man förstås hitta (liksom ofta annars i femtio är gammal populärkultur!), med kritiska och politiskt korrekta ögon, men inte mycket värre än så. Om serien hade funnits efter att National Front hade bildats skulle man mycket väl kunna tänka sig ett avsnitt där Simon Templar slogs mot National Front...
Själv såg jag som sagt Helgonet som barn och i lägre tonåren. När Moores nästa TV-serie, Snobbar som jobbar (The Persuaders) började sändas hösten 1971, hade jag blivit vänsteraktiv, vägrade se den och avfärdade den med avsmak som överklasspropaganda. Vilket den, liksom Helgonet, på sätt och vis var.
Men liksom Helgonet hade faktiskt även den en viss charm.
