Amors pilar

Idag för femtio år sedan - den 25 februari 1969 - gick Ewa Roos svenska version av Leapy Leas "Little Arrows" upp på fjortonde plats på Kvällstoppen. Ewas sång hette alltså "Amors pilar" och kan höras här.

Inte så märkvärdig, men lite kul. Men en lustig sak är hur jag förvanskat texten - i min inre fantasi.

På ett ställe sjunger, inser jag nu, Ewa Roos "När Amor aldrig vilar är det svårt att hålla ut".  Det är förmodligen första gången jag hört dessa rader på femtio år. Däremot har jag nynnat på sången.

Och då har jag varje gång fått upp de till synes absurda ersättningsorden "När Amor sänder pilar är det svårt att komma ut".  Jag har förstås vetat att det helt enkelt inte kan stå så, men inte vetat vad det ska stå istället. Förrän nu.

Nåt betyder mina ersättningsord, förmodligen, och jag har en del underliga teorier om vad. Som jag dock ska förskona er från.


Amors ritt på en delfin (Peter Paul Rubens)

I denna kusliga tomhet

Detta är huvudtiteln på Cajsa Lindholms bok om Thomas Quicks tankevärld, som kan beställas här. Det är en modig bok.

Den är modig, därför att den vågar behandla terapin med Thomas Quick på ett sätt som går rakt emot det synsätt som slog igenom totalt i Sverige i och med Hannes Råstams och Dan Josefssons böcker,  och "dokumentärer". Dessa backades upp av en  nästan helt enig medieopinion, och presenterades som de tunga "definitiva” böckerna i frågan - som ansågs ha slagit ner allt motstånd.

Efter ett tag kom det dock motböcker, från Christer van der Kwast, Göran Lambertz, och Yrsa Stenius/ Seppo Penttinen. Men även dessa böcker gick runt frågan om terapin. På något sätt hade Josefssons karaktärsmord på Margit Norell varit så massivt, att ingen riktigt vågade försvara henne.

Ja, om man då bortser från  från den f.d. bloggaren NoBoyToy, som i en kommentar på min blogg la ut detta (här hämtat från mitt blogginlägg den 14 december 2013)

"Dan Josefsson som för närvarande skriker högst i debatten är galet onyanserad. Han gör en dokumentär som han kallar 'Kvinnan bakom Thomas Quick' och då syftar han på en avliden dam som inte längre kan försvara sig, vid tidpunkten för Quicks erkännanden ca 80-90 år gammal, Margit Norell, som ska ha varit HANDLEDARE för Quicks alla terapeuter under 10 års tid men som inte själv har jobbat med honom, knappt ens träffat honom vad jag förstår. Jobbade tanten ens heltid på Säter vid den åldern?

Den här äldre damen, utmålar Dan Josefsson i sin dokumentär, som om hon skulle ha haft enväldig kontroll/makt över alla terapeuter på Säter som jobbade med Quick under de ca 10 år som han erkände sina brott?

Inte nog med det - hon skall alltså också ha haft fullständig makt över hela brottsutredningen, samtliga inblandade polismän och åklagare samt även alla 5 olika domstolars nämndemän?

Personer som den här äldre damen, alltså skall ha haft enväldig makt över:


1. Överåklagare Christer van der Kwast.

2. Psykologiprofessor Sven Å Christiansson. (vittnar i rättegång)

3. Förhörsledare Seppo Penttinen.

4. Rättläkare Anders Eriksson som vittar om obduktionen av offren.

5. Psykolog Birgitta Ståhle.

6. Advokat Claes Borgström.

Alltså?? Jag skulle våga påstå att Dan Josefsson ägnar sig åt grovt förtal av den avlidne Margit Norell. Dan Josefsson måste ha en rejäl skruv lös."

Denna respektlöst uppfriskande kommentar hörde dock till undantagen....

Cajsa Lindholm är psykoterapeut, inspirerad av bland andra Margit Norell. Hon ger en ganska så positiv bild av Norell som person, som säkert kan chocka de som endast tagit del av Dan Josefssons demonisering.

När jag först tog del av Josefssons, påståenden insåg jag att namnet Margit Norell på ett vagt sätt lät bekant. Det dröjde ett tag innan jag kom fram var jag trodde jag sett det. Nämligen i förorden till några av de äldsta svenska utgåvorna av Erich Fromms böcker.

För det var där Norell startade:  en psykoanalytiker, som reagerade mot Sigmund Freuds mekaniska driftsteori, och som påverkades av neofreudianer som Erich Fromm, Frieda Fromm Reichman, Karen Horney och Harry Stack Sullivan.

Hon var med och bildade Holistiska Föreningen 1968, inspirerad av teoretiker som dessa. Det talar absolut till hennes fördel.

Att hon lämnade samma förening 1977 talar faktiskt också till hennes fördel. Holistiska föreningen höll då gradvis på att lämna teoretiker som Erich Fromm, och började i allt högre grad påverkas av Melanie Klein, förmodligen  1900-talets mest bisarra psykoanalytiker. Som på största allvar trodde att spädbarn var fulla med kannibalistiska fantasier om att förtära mammans inälvor....

Beskrivningen  av Margit Norells utveckling i Cajsa Lindholms bok är värdefull.

Tonvikten ligger dock på terapin med Sture Bergwall/Thomas Quick.

Nu hade aldrig Lindholm ansvaret för denna, trots att hon en period faktiskt var handledare på Säter. Det skulle förstås skapa oerhörda etiska problem med att diskutera en personlig terapi, speciellt då en terapi på en person som numera tar avstånd från både den terapeutiska processen och det som framkom i den. Det löser Cajsa Lindholm med att fokusera på Quicks egna offentliga  uttalanden om denna  - i boken Kvarblivelse och i intervjuerna med Janne Mattsson i boken "Gåtan Thomas Quick".

Det är svårt att ha några allvarliga invändningar mot detta. I och med dessa böcker gjorde Bergwall/ Quick terapierna till delvis offentliga. Det är helt legitimt att diskutera litterära texter av den typen, och Lindholm gör det dessutom på ett nyanserat och genomarbetat sätt.

Boken har inte i någon högre grad blivit uppmärksammad. Jag tycker att den borde bli det, i alla fall lite mer än vad som nu är fallet.

Det tolkningsföreträde som Josefsson, ivrigt  påhejad av en nästan hysterisk medieopinion, fick för sin syn på denna terapi, var så ensidigt att det definitivt blev osunt.

Där är Lindholms bok en nödvändig motvikt.

Kuba om hoten mot Venezuela

"Cuba reiterates its invariable solidarity with Constitutional President Nicolás Maduro and the Bolivarian Revolution

Full text of press conference by Cuban Foreign Minister Bruno Rodríguez, for the national and international media, held at Minrex headquarters, February 19, 2019, Year 61 of the Revolution."

Läs mera här.

Feberyra, drömmar - och Walid Jumblatt

Har haft influensa i snart en vecka. I början låg febern på över 39 grader, De senaste dagarna har febern minskat  drastiskt, liksom de andra symptomen.

Under hela denna period har jag haft en serie konstiga feberinspirerade drömmar.

De har ibland varit obehagliga, men alltid fascinerande.

Jag har drömt om debatten om determinism vs fri vilja. Det var den första, jag hade 39 graders feber,  och hostade som besatt. I drömmen blandades jobbiga filosofiska frågor med mitt allmäntillstånd.

Sedan drömde jag om en kampanj som ”Kommunistiska Partiet” skulle ha haft om folkhälsan. Även där blandades denna kampanj med funderingar om mitt dåliga allmäntillstånd, på ett ångestfyllt men fascinerade  sätt.

Senare drömde jag om en polsk satanist från tidigt 1900-tal, som nyligen blivit publicerad på svenska.

Jag drömde om en spelfilm  utan ljud som polis i USA skulle ha gjort för att visa för föräldrar i familjer som var inblandade i brott . De visade vardagliga scener med barn.  Föräldrarna fick svara på frågor om vad filmerna handlade om. Om de sedan läste in ex.vis våld och sex i de oskyldiga sekvenserna ansågs de böra bli föremål för en närmare utredning

Sedan drömde jag om – den kinesiska ledaren Lin Biaos  skrift ”Leve segern i folkets krig” från 1965...

Jag vaknade nyss ur den kanske märkligaste av dessa drömmar.

Den var evighetslång,  om det nu var en dröm. Om det rent tekniskt var drömsömn torde det vara flera sådana perioder hopslagna.

Handlingens form var enkel - jag tog del av en text. Ibland kändes det som om jag läste, ibland som jag lyssnade på ett band, ibland som om jag tänkte fram texten själv.

Texten handlade om en man som bodde i Libanon. Hans barndom beskrevs, hur hans familj drabbades av inbördeskriget beskrevs, och till och med nämndes att de under en tid hamnat i flyktingläget Tel Al Zataar.

Hela tiden var det nästan bara text - såg nästan inga bilder, hörde inga ljud, förutom texten. 

Alldeles mot slutet, efter mycket elände,  hade han fått ett jobb, som han skötte mycket bra. En dag kommer en man från företaget fram och säger att du har skött dig väldigt bra, så vi undrar om du vill arbeta för en person vi uppskattar mycket. "Vem då"? Walid Jumblatt.

Huvudpersonen svarar blixtsnabbt "Nej". Varför? Han var uppfödd med de mest negativa åsikter om Jumblatt, och har hört de mest hårresande saker om honom. Han är djärv nog att radda upp allt negativt han hört, inklusive sånt som är så negativt att han knappast tror på det själv. Mannen som frågar ser bekymrad ut, säger "du har mycket att lära - är du villig att få undervisning som ger en alternativ bild?"

Huvudpersonen tvekar lite, men säger "ja". Han får gå en mycket lång väg till en högt belägen plats, är sedan mest benägen för att somna, men får ett uppfriskande grönt te som får honom att kvickna till. Och så börjar undervisningen, som när den är klar får honom att beundra och inte avsky Jumblatt. Och sedan aktivt börja försvara honom. Kort efter det vaknar jag, Och slår genast upp Jumblatt på Wikipedia...

Jag har förstås hört namnet, visste att Junblatt var drusledare i Libanon men knappast mycket mer.

Nu blir jag nog intresserad av att läsa mer om honom....

Har nu också kollat upp druser på Wikipedia.

En fascinerande och gåtfull sekt, men man bör nog inte bli så intresserad av den att man skulle vilja konvertera.

Det går nämligen inte. Det är en etniskt sluten religion, vars heliga skrifter endast finns i handskrift. Det är förbjudet att trycka upp dem.

Och framförallt godtas inte konverteringar....

Varför i allsina dar drömmer jag om honom? 

Att slippa Gräddö - och lyssna på "Midnight Hour"

Ikväll för femtio år sedan - 15 februari 1969 - lyssnade jag på pop-programmet "Midnight Hour" mellan elva och tolv på kvällen. Jag hade kommit hem från familjens lantställe i Gräddö, där vi varit under sportlovet, och var äntligen i stan igen. Jag var nyss fyllda 14.

I "Midnight Hour" spelades nya skivor och en jury fick rösta om de såg dem som en "flipp" eller "flopp". Signaturmelodin till programmet var, som sig bör, Wilson Picketts låt In the Midnight Hour. 

Det var inte den enda gång jag lyssnade på "Midnight Hour", men det är den enda gången jag minns ett speciellt tillfälle. Jag förde i och för sig dagbok då, men jag skulle nog mints det i alla fall.

För denna gång hade jag äntligen sagt vad jag tänkt sedan 1961, då sommarstugan byggdes. Andra dagen i Gräddö detta sportlov sa jag att i fortsättningen tänkte jag inte acceptera att vara i Gräddö hela sommaren. Att vara där hela sommaren var outhärdligt, jag stod inte ut,

Jag hade alltså hatat lantstället ända sedan sommarstugan byggdes. Nu hade jag äntligen sagt ifrån.

Jag ska inte gå in i detalj på vad som hände sedan mer än att sommaren 1969 blev en kompromiss på olika sätt.

Men hela veckan före den femtonde hade varit en mara. Jag kände mig som i ett krigstillstånd och började fundera ut kampmetoder - inklusive hungerstrejk! Och bara längtade tills veckan var över.

Att sedan lyssna på ett pop-program på kvällen jag kommit hem till stan, var en passande avslutning på just den dagen.  Att lyssna på popmusik var i sig något som från början satte mig i motsättning till mina föräldrar.  De hade nämligen kraftigt ogillat när jag började lyssna på den våren 1967 - och i augusti detta år hade de till och med försökt förhindra mig att göra det genom att förbjuda mig att lyssna på radio överhuvudtaget. Ett förbud som jag helt struntade i.

Och så sent som i januari 1969 hade jag genomlidit en situation när min far under en träff med en släkting lagt ut texten om att ungdomars intresse för popmusik var en sjuklig masspsykos - de hade hjärntvättats till att lyssna på värdelös smörja. Eftersom jag satt bredvid när han sade det var adressen ju helt uppenbar.

Så nu låg jag i mitt rum, mellan 23 och 24, lyssnade på pop och spann planer på hur kampen för att slippa vara i Gräddö skulle föras...

Planekonomi - eller mänsklighetens utplåning

Den senaste tiden har det dykt upp författare och debattörer som hävdar att allt är kört - mänskligheten är på väg att dö ut. Det finns inget vi kan göra åt saken. Det gäller att så att säga "gilla läget" och anpassa oss till detta. Det är inte så svårt att säga nu - men när det verkligen gäller kommer knappast speciellt många att kunna anpassa sig. De apokalyptiska scener som de som då lever kommer att få uppleva är närmast omöjliga att föreställa sig.

Men den nya vändningen i debatten avspeglar något viktigt. Om det ekonomiska system vi har idag inte avskaffas kommer de mest pessimistiska rösterna att få rätt. Objektivt sett avspeglar den typen av ställningstaganden det faktum att den härskande klassen vare sig kan eller vill avskaffa sig själv. Vid varje givet ögonblick tenderar den att maximera profit framför att ta hänsyn till det som kan komma imorgon.

Vid sidan av denna depressiva diskurs, har det funnits en annan märklig debatt. Det är om det behövs diktatur för att stoppa den globala uppvärmningen. En del hävdar detta; andra protesterar livligt.

Frågan är felställd. Det handlar inte om demokrati eller diktatur i allmänhet. Föreställningen att det finns diktatorer som kan göra vad de vill är helt falsk.

Om Augusto Pinochet plötsligt hade fått för sig att han ville avskaffa kapitalismen skulle han nästan omedelbart ha avsatts av de som tillsatte honom. Om Josef Stalin fick ett slag i huvudet och fick för sig att avskaffa privilegiesystemet i Sovjet hade han inte levt länge. Osv.

"Diktatur" kan betyda mycket, liksom "demokrati". I en kapitalistisk ekonomi kan vare sig valda parlament - eller "enväldiga" diktatorer, bestämma över allt. De är i båda fallen gisslan i ett ekonomiskt system, som de inte skulle kunna utmana utan en intensiv social kamp.

Vad som behövs är ett ekonomiskt system som kan planeras. Och då duger inte invändningen - nyligen framförd i SvD - att länderna i det forma östblocket hade en usel miljöpolitik. Det visar bara att en planekonomi inte kommer att fatta visa beslut oavsett vem som styr den. Det kan ju förresten nämnas att Kuba idag har kanske den bästa miljöpolitiken i världen.

Naturligtvis är det mycket bättre med en demokratisk planekonomi än en som är styrd av konservativa byråkrater, Men även oavsett detta är en fungerande planekonomi en nödvändig förutsättning för att en konsekvent klimatpolitik ska kunna genomföras, där hela samhällets resurser kan fokuseras på detta mål. '

Idag får regeringarna i de flesta länder vädja till kapitalet att de ska hjälpa till för klimatmålen. Viket de oftast inte gör. Endast ett samhälle där företagen styrs av det allmänna kan föra en klimatpolitik som skulle kunna förhindra den till synes oundvikliga katastrofen.

Nödvändiga förutsättningar är ju inte tillräckliga förutsättningar. Det går som sagt att tänka sig regimer i planekonomiska system som helt saknar insikter om klimatfrågor. Planekonomier skulle kunna föra både en bra och dålig klimatpolitik.

Kapitalistiska ekonomier fungerar i praktiken alltid så att resultatet inte kan bli annat än en dålig klimatpolitik. Eller en obefintlig sådan.

Klimatkrisen sätter socialismen på dagordningen på ett så akut sätt som aldrig tidigare skett. Det är inte så konstigt att röster nu dyker upp som säger att det enda vi kan göra är att invänta undergången.

Borgarklassen som klass föredrar instinktivt en undergång om femtio eller hundra år framför att exproprieras nu. För oss andra borde det förstås vara tvärtom.

Madame Blavatsky och spiritismen

Alla kanske inte känner till den negativa, närmast nedlåtande, inställning den kanske främsta 1800-talsockultisten, Helena Petrovna Blavatsky, hade till spiritism/spiritualism.

Den första delen av nedanstående citat från hennes tvåvolymsverk Isis Unveiled från 1877 skulle nästan kunnat varit hämtat från Vetenskap och Folkbildnings forum...

"True, the great majority of "spiritual" communications are calculated to disgust investigators of even moderate intelligence. Even when genuine they are trivial, commonplace, and often vulgar. During the past twenty years we have received through various mediums messages purporting to be from Shakespere, Byron, Franklin, Peter the Great, Napoleon and Josephine, and even from Voltaire.

The general impression made upon us was that the French conqueror and his consort seemed to have forgotten how to spell words correctly; Shakespere and Byron had become chronic inebriates; and Voltaire had turned an imbecile.

Who can blame men trained to habits of exactitude, or even simply well-educated persons, for hastily concluding that when so much palpable fraud lies upon the surface, there could hardly be truth if they should go to the bottom? The huckstering about of pompous names attached to idiotic communications has given the scientific stomach such an indigestion that it cannot assimilate even the great truth which lies on the telegraphic plateaux of this ocean of psychological phenomena. They judge by its surface, covered with froth and scum. But they might with equal propriety deny that there is any clear water in the depths of the sea when an oily scum was floating upon the surface.

Therefore, if on one hand we cannot very well blame them for stepping back at the first sight of what seems really repulsive, we do, and have a right to censure them for their unwillingness to explore deeper. Neither pearls nor cut diamonds are to be found lying loose on the ground; and these persons act as unwisely as would a professional diver, who should reject an oyster on account of its filthy and slimy appearance, when by opening it he might find a precious pearl inside the shell."

Redan i slutet av detta citat ser man förstås att hon inte var speciellt VoF:ig. Om man läser vidare ser man att hennes förklaringar till spiritismens andemeddelanden till stor del ändå var ockulta, även om hon genomgående inte accepterade att det var de döda som talade...

Den negativa synen på spiritismen råder än idag i TS Pasadena, den ena av de två största teosofiska organisationerna. I den kanske största, TS Adyar, modifierades den tidigt. Till stor del pga Charles Webster Leadbeater, som i sin bok Spiritualism and Theosophy från 1928 öppnade dörren till tron på möjligheten att kommunicera med döda.

Ett udda, men intressant ämne, som jag kanske återkommer till i någon form.

Helena Petrovna Blavatsky, cirka 1877

Oisin Cantwells märkliga logik

Oisin Cantwell har skrivit ett debatinlägg som försvarar den dom som jag skrev om i inlägget den 4 februari. Det är intressant.

Hans försvar är nu inte oreserverat; han skriver att han inte var på rättegången.  Men han utvecklar ett principresonemang om varför domstolens beslut inte "är uppenbart tokigt".

Vad han säger är i princip att domstolen måste väga två risker mot varandra.  Dels risken att barnen ska bli misshandlade av fadern. Dels risken att barnen förlorar kontakten med den ena föräldern. Dvs den förälder som är dömd för misshandel...

Sällan har det fadersrättsliga dogmat uttryckts mer klart än här. Att barnen har kontakt med en fader som dömts för att misshandla just dessa barn har här getts ett egenvärde. Ett egenvärde som anses kunna väga upp risken för att barnen utsätts för ny misshandel.

Visst har Cantwell en märklig logik. Men ordet "märklig" ska här inte läsas som "egenartad". För det är den inte.

Cantwells märkliga logik delas ju av domstolen. Och av ett stort antal andra domstolar som dömt på samma sätt i en rad andra fall.

Hans logik är ju också det allmänt  accepterade fadersrättsliga synsättet som dominerar i vårt samhälle. Faderns rätt ska väga tyngre än barnens rätt att slippa riskera misshandel.

Därför är det på sätt och vis bra att Cantwell skrev denna text. Den pekar helt glasklart på problemen med den biologiska metafysik som präglar den fadersrättsliga diskursen.

Därmed har jag skrivit vad jag tänkt skriva. Men - för att anknyta till inlägget om NoBoyToy (NBT)  - just nu inser jag verkligen att jag saknar henne. Hon skulle förmodligen med helt lysande elaka formuleringar läst lusen av Cantwells resonemamg. Elaka formuleringar av en typ som jag aldrig skulle våga använda mig av. ;-)

NBT, var är du när vi behöver dig?
---------------------------------
TILLÄGG
Läs gärna Cissi Wallins inlägg om fallet i Metro.se. Jag kan bara instämma...  
---------------------------------
TILLÄGG 2
Maria Robsahm har på Aftonbladet.se skrivit en principiellt viktig debattartikel om fallet. Den kan läsas här.
---------------------------------
TILLÄGG 3
Karin Thunberg skriver tänkvärt i SvD, i anknytning till detta fall.

Vad hände med NoBoyToy?

För snart ett år sedan, den 8 februari 2018, skrev NoBoyToy (NBT) sitt hittills senaste inlägg. Sedan blev det totalt tyst.

Jag har beskrivit saknaden av hennes blogg, bland annat här.

Det kom ingen förvarning, och efter detta datum har hon inte visat minsta livstecken. Det är lite kusligt.

Hon hade förvisso dragit sig tillbaka förut, men aldrig lika  totalt, eller lika länge,

Jag har ju funderat på varför många gånger. Men det konstiga är att jag aldrig kopplade det till något som jag fick reda på kanske lite mer ön ett halvår innan dess.  Jag kanske trängde bort tanken...

Det jag fick reda på var detta. En person som tillhörde NBT:s motpol i nätdebatten om sexuella övergrepp, förklarade då i ett mail att hen hade lyckats ta reda på NBT:s identitet, och att hen planerade att utnyttja detta för att slå mot NBT.*

Jag avfärdade då det som tomt skryt, eller önsketänkande,  och det var jag inte ensam om att göra. Men vid närmare eftertanke kanske det inte var det.

Jag har de senaste dagarna funderat på ett inte helt osannolikt scenario. Anta att NBT:s antagonist till sist skickade ett meddelande till NBT där hen skrev att om NBT inte lade ner, skulle hen skicka ett budskap om hennes identitet till NBT:s  anhöriga och arbetskamrater. Eftersom NBT:s blogg innehöll mycket känsligt personligt material skulle det kunna ha varit nog så effektivt.

Med tanke på att personen jag tänker på inte endast var en av NBT:s  ettrigaste  motståndare, utan också kanske den mest taktiska och manipulativa i det gänget är scenariot inte alls osannolikt...

Eftersom detta i nuläget endast är en hypotes kommer jag förstås inte att lägga ut namnet på personen ifråga. Men jag vill säga detta.

NBT var en nagel i ögat på många förövarförsvarare - både genom sin friska aggressivitet och sin förmåga till research. Hon kom aldrig av sig, blev aldrig ställd, Och aldrig rädd.

Själv uppskattade jag henne mycket trots att inte heller jag alltid var helt och hållet bekväm med hennes variant av feminism...

Om min hypotes skulle stämma saknar min avsky över detta tilltag alla gränser. För att uttrycka det  mycket försiktigt...
--------------------------------------------
* Och, nej, jag syftar här inte på mytomanen "Mikael", som flera gånger på min blogg svamlade om att han visste vem NBT var. Han svamlade helt hejdlöst, men den person jag syftar på brukar inte svamla på det sättet. 

Fadersrätt som krossar barn

Ett såväl deprimerat, resignerat som desillusionerat inlägg

Den som orkar kan läsa här om en pappa som fick hela vårdnaden om två barn. Trots att han bevisligen hade misshandlat dem, vilket han också blivit dömd för.

Anledningen att han fått hela vårdnaden, är att han anses vara den bästa garanten för att barnen i framtiden ska få kontakt med båda sina föräldrar. Man får anta att det också var därför domstolen dömde att mamman i dagsläget inte skulle ha något umgänge med barnen alls...

Varför det skulle ligga i barnens intresse att umgås med någon som misshandlat dem framgår förstås inte.

Domen är upprörande - men än mer upprörande är att den ena efter andra domen av den karaktären tas år efter år - utan att det blir ett ramaskri.

Barnmisshandel har normaliserats - och att barn ska tvingas vara fångar hos sina misshandlare leder inte till några större protester.

Om man är pessimist (och det är jag i allt högre grad) kan man ställa oroande frågor om vad detta säger om mänskligheten. Denna mänsklighet som kanske inte finns kvar om två hundra år.

På något sätt känns det logiskt att mänskligheten hotas av undergång. När man  tar del av sådana domar. Termer som exempelvis "arvsynd"  flyger runt i huvudet.

Nu är ju en sådan term förvisso hämtad från fadersrättsliga religioner - men det är ju inte svårt att mutatis mutandis omformulera sådana läror så att de fråntas sin patriarkala kontext.

Att en mänsklighet som så lätt kan offra barn till våldsamma fäder inte har någon framtid känns alltså logiskt.

Kanske irrationellt,  men för mig känns detta just nu MYCKET logiskt....

*suckar resignerat*

En reaktionär men charmig nostalgitripp

Jag har just avslutat två DVD-boxar med sammanlagt ca 35 timmars speltid.

De innehåller en samling av avsnitt ur den engelska TV-serien "The Saint", som också sändes i svensk TV i mitten av sextiotalet under titeln "Helgonet".

Huvudrollen spelades, förstås, av Roger Moore.

Det är som att hamna i en märklig tidsspegel. Men en förvrängd sådan -  det är den dåtida världen sett ur ett utpräglat överklassperspektiv. Men inte ett allvarligt menat sådant. man skulle kanske kunna kalla det en... överklass-skattspegel, eller nåt.

I den stora majoriteten av avsnitt får vi se Simon Templar, alias Helgonet, lösa brottsfall inom överklassen. Det är brott begångna av rika, som begås mot andra rika. De gånger några som har inkomster som ligger under de som finns inom den övre medelklassen figurerar, är det endast som bifigurer utan någon betydelse för handlingen.

Men för det mesta handlar det inte ens om övre medelklass, utan om mycket rikare än så.

Det finns dock några avsnitt som inte passar in i denna beskrivning. Framförallt gäller det några spionavsnitt, där Helgonet får tampas med sovjetiska eller kinesiska agenter.

De sovjetiska beskrivs ganska negativt. men ändå mänskligt. Några av dem även sympatiska. I några av dessa försöker Templar förföra kvinnliga sovjetspioner och lyckas... nästan. Meningen är nog att dessa avsnitt ska suggerera läsaren till att tänka sig att den charmige Templar sått ett frö hos dessa, så att de i framtiden kommer att längta till den rike Templar och den kapitalism han representerar...

I ett av avsnitten samarbetar även Templar, åtminstone delvis, med sovjetiska agenter som arbetar för att Sovjet ska återfå konstverk som nazisterna stal i Sovjet under andra världskriget. Där får de slåss mot övervintrade tyska nazister. Och även om östagenter framställs negativt, är det inget mot hur renodlat onda de tyska nazisympatisörerna alltid framställs.

De sistnämnda framställs även värre än de kinesiska agenterna. Mao-trogna kineser beskrivs nästan som robotar, som utan några som helst känslor fanatiskt arbetar för Mao och kommunistpartiet.  Däremot framställs inte heller dessa som klart entydigt onda, som  nazisterna.

(Inom parentes kan nämnas att det dessutom finns minst tre avsnitt med en sorts Arkiv X-känsla, ett om Loch Ness-odjuret, och två om galna vetenskapsmän! )

Den politiska grundsyn som förs fram av Templar, är förstås ganska så höger, men definitivt borgerligt demokratisk.  Templar är inte endast emot nazister, utan även emot latinamerikanska diktatorer (i ett avsnitt hjälper han till att störta en sådan) och italienska nostalgiker som drömmer om att återupprätta romarriket.

Att kalla kvinnosynen manschavinistisk är ju ett understatement, men den är absolut inte det på ett öppet brutalt sätt. Templar är istället den överlägset eleganta  machon, som kan hantera alla kvinnor med charm och ett vänligt, ibland  förföriskt,  men ibland milt ironiskt, leende

Däremot kan det nog noteras att de allra flesta kvinnor som beskrivs som verkligt intelligenta, mot slutet visar sig vara riktigt onda..

Om jag inte började se Helgonet redan i tioårsåldern hade jag nog inte fastnat för dem nu. Om jag först börjat se serien exempelvis i femtonårsåldern, hade jag nog tröttnat mycket snabbt

Men trots dess unket reaktionära grundsyn på det mesta har den en för mig - obestridlig charm. På något  ambivalent sätt gillar jag också Roger Moore som skådespelare

Det bör också påpekas att den definitivt inte är rasistisk, om man med detta ord inte syftar på subliminal subtil vardagsrasism. Sådan kan man förstås hitta (liksom ofta annars i femtio är gammal populärkultur!), med kritiska och politiskt korrekta ögon, men inte mycket värre än så. Om serien hade funnits efter att National Front hade bildats skulle man mycket väl kunna tänka sig ett avsnitt där Simon Templar slogs mot  National Front...

Själv såg jag som  sagt Helgonet som barn  och i lägre tonåren. När Moores nästa TV-serie, Snobbar som jobbar (The Persuaders) började sändas hösten 1971,  hade jag blivit  vänsteraktiv, vägrade se den och avfärdade den med avsmak som överklasspropaganda. Vilket den, liksom Helgonet,  på sätt och vis var.

Men liksom Helgonet hade faktiskt även den en viss charm.