... och nu är jag ju 64...

Jag tror jag hörde Beatles "When I´m 64" redan på sommaren 1967, långt innan jag fick Sgt.Pepper i julklapp samma år. Det var en av de mest lättillgängliga låtarna på LP:n, och följaktligen en av de som oftast spelades på radio. Jag var 12 år.

Det var en sång om något avlägset, overkligt. Att vara 64 år - det var en oändlighet dit. Jag vet inte om jag direkt hade några föreställn9ngar om hur det skulle vara när jag kom dit.

I dag är jag där. Eller rättare sagt kvart i elva ikväll. För det är just då jag ska ha fötts - den 31 december 1954.

Tillbaka till 1967. Förställningar om framtiden hade jag på något sätt, även om de inte var kopplade till hur det skulle vara just när jag blev just 64. Föreställningar om min egen och om världens framtid. . Föreställningar som gradvis växte fram just från och med det år jag först hörde "When I´m 64".

Och förhoppningar - och förväntningar. Slog de in? Definitivt inte - vare sig de privata eller de sociala/politiska.

Framtiden blev snarast en antites till i stort sett alla förhoppningar och förväntningar jag hade. Och troligen många andra hade.

Men här är den - "When I´m 64" - andra låten på andra sidan på LP:n "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band".

En liten tidsresa till "Summer of Love" 1967 - en tid då det fortfarande kanske var riktigt realistiskt att hoppas.

Man kan ju hoppas att något av detta kan komma tillbaka. Jag hoppas, men kan definitivt inte tro att detta är något mer substantiellt än - feberfantasier. Eller nåt sånt.

Rosemarys baby

Idag för femtio är sedan - på annandag jul 26 december 1968 - hade Roman Polanskis film Rosemarys baby premiär i Sverige. Dagen efteråt recenserades den i SvD av Carl Henrik Svenstedt .

Trots att Svenstedt uppskattade filmens tekniska och konstnärliga kvaliteter får man nog ändå säga att hans dom över dess skapare blev hård. Han skriver att man inte kan "undgå att beröras starkt av filmen." Och tillägger: "Den handlar inte bara om onda människor, den tycks gjord av en ond man”.

Det var ju ord och inga visor. Det kan ju noteras att Polanski i sina då aktuella filmer ofta lät ondskan segra mot slutet - som i Vampyrernas natt och Chinatown.

Å andra sidan kan man inte direkt säga att han idealiserade den. Satanisterna i Rosemarys baby var knappast något som en normal person skulle få någon lust att identifiera sig med.

Det kan dock nämnas att när Polanski 1999 i filmen The Ninth Gate återkommer till ämnet satanism beskrivs kontakt med Satan som något helt underbart, något närmast paradisiskt. I alla fall för de som orkar se den ända fram till slutscenen.

Det bör ju också noteras att Polanskis livsstil som bekant innehåller milt sagt problematiska saker, viket var och en som läser dagstidningar har kunnat ta del av.

Den inledande melodin i Rosemarys baby är ju mycket suggestiv. Den återkommer ju också i filmens slutscen. Den fastnar i minnet på något sätt.

Handlingen Rosemarys baby kom ju sedan också att bilda skola för en ny skräckfilmsgenre.

Det bör ju också nämnas att denna handling ju inte var en skapelse av Roman Polanski, utan av Ira Levin,  författaren vars bok filmen byggde på.   Långt senare skrev han en uppföljare -  Rosemarys son. Den har två slut. Det första slutar med jordens undergång. I det andra antyds att allt egentligen var en dröm.

Men i de allra sista raderna av just detta slut antyds också att drömmen ändå kan bli verklig.

Per Gahrtons "pudel"

Per Gahrton har gjort en så kallad pudel (i och för sig en idiotisk term, som bygger på en karikatyrartad bild av denna sympatiska hundras).

Den presenteras så här i Expressens ingress:

"Han har tidigare pläderat för Annie Lööf som statsminister. Nu gör Per Gahrton en pudel:
Jag hade uppenbarligen fel. Det är viktigt att väljarna får en ny chans efter Annie Lööfs monumentala trixande med demokratins grundvärden."

I sin helhet kan hans debattartikel läsas här.

Han refererar den kritik han fått på detta sätt:

"Mina kritiker inom grönvänstern har hela tiden påpekat att Annie Lööf har anknytning till storfinansens lobbygrupp Trilateralen och är anhängare av nyliberala ekonomiska teorier, inbegripet Ayn Rand. Hennes politisk-emotionella grund tycks ligga fjärran från C:s och Bondeförbundets klassiska syn på arbetare och bönder som samhällets 'småfolk' med gemensamma intressen mot högern och storfinansen. Hon tycks inte känna gemenskap med 'kohandeln' mellan Socialdemokraterna och Bondeförbund/Centern som bidragit till Sveriges 1900-talsstabilitet (30-talet, 50-talet, 90-talet)."

Och ger sedan sina kritiker rätt:

"Jag hade uppenbarligen fel, vilket jag pudlar för. För Annie Lööf tycks en omfattande nedrivning av välfärdsstatens sociala trygghets- och rättvisemekanismer vara viktigare än humanitär anständighet. Att hon och C genom att släppa fram M+KD:s budget medverkade till att avveckla den nyligen inrättade Jämställdhetsmyndigheten var droppen. Och jag som såg henne som en sorts feminist! Dubbel pudel."

Min inställning till Per Gahrton har alltsedan 1970-71 ju varit lite ambivalent. Och glidit mellan plus och minus.

Nu har den hamnat på plus igen. Visserligen ett ganska så litet plus, men ändå.

Men jag tror förstås,  i motsats till Gahrton, inte att en "kohandel" mellan S och C skulle vara någon sorts lösning på dagens problem.

Kan kanske kallas en definitionsfråga...

Denna stämningsfulla ASMR-video av Neko sägs beskriva en situation där en "Crazy Stalkergirl Creeps on You".

Jag har förvisso aldrig varit med om att något sådant hänt. Men om jag fick vara det, skulle jag inte kalla det stalking.

Påstår jag bestämt.

:-)

En inte helt orimlig hypotes

"God may be a crackpot.”

Det är de enda ord som jag klart minns från John A Keels bok "The Eighth  Tower" från 1975.

Jag har inte kvar boken, men jag kollade på nätet, och, ja, jag mindes inte fel, precis de orden fanns i just den boken.

I övrigt var boken ganska så absurt flummig, ingenting jag direkt vill rekommendera.

Men just dessa ord har jag förstås en bestämd känsla - av att det möjligen ligger något i.

Det skulle i alla fall förklara en hel del.

Eller som man brukar säga - pusselbitarna skulle falla på plats...

Rosettastenen - en nyckel till förhistorien

På YouTube kan man här finna en ganska så spännande dokumentär om Rosettastenen och om hur hieroglyferna dechiffrerades. Den är som sagt spännande, men på många sätt ytlig och i vissa avseenden även en smula missvisande. En mer grundlig genomgång finns i en svensk översättning - i Lesley och Roy Adkins "Egyptens nycklar" (Månpocket 2012).

Under tidigt 1800-tal byggde nästan alla kunskaper om de äldsta civilisationerna  i vår del av världen - i Egypten och Mesopotamien, och andra civilisationer som var äldre än det antika Grekland  - på Bibeln, och skrifter av romerska och grekiska författare. Det ledde till en egenartad situation. Å ena sidan kunde man mer eller mindre bokstavligt tro på dessa - vilket många gjorde. Å andra sidan kunde andra betrakta alla dessa källor som rena sagor.

Det fanns få möjligheter att bedöma sanningshalten i Bibeln, Homeros, Herodotos eller andra skildringar.  Genom en serie upptäckter under 1800-talet ändrades läger drastiskt.  Genom ex.vis dechiffreringen av hieroglyferna, liksom  av kilskriften, genom arkeologiska utgrävningar i Egypten, Palestina Assyrien och Babylonien. Och till sist även i mykenska Grekland, och det område där Troja ansågs ha legat.

Det hela kulminerade i början av 1900-talet genom utgrävningen av Knossos...

Det här ledde till att de som varit alltför extremt kritiska till Bibeln och de klassiska berättelserna fick modifiera sig. Å andra sidan visade ju sig bokstavstron inte heller hålla. De nya kunskaperna gav en rik och mångfacetterad bild av förhistorien, en bild som numera ingår i det allmänna medvetandet.

Den första av de upptäckter som ledde till denna nya världsbild var dechiffreringen av hieroglyferna,

Denna var en biprodukt av Napoleons fälttåg i Egypten. Napoleon beslutade sig nämligen för att ta med sig ett imponerande forskarteam. De ägnade två år åt studier och jakt på artefakter - som det var meningen skulle hamna i Frankrike. De gjorde de nu inte - eftersom britterna besegrade den franska armén i Egypten kom det mesta till Storbritannien.

En av dessa artefakter var Rosettastenen, som innehöll en skrift. som fanns på tre språk. Dels grekiska, dels på hieroglyfskrift, dels en mer sentida egyptisk skrift.

Trots det franska militära nederlaget blev det en fransman, Jean-Francois Champollion, som till sist lyckades med en dechiffrering, Det var möjligt eftersom det hade gjorts avbildningar av stenen, som franska forskare hade tagit med sig till Frankrike.

Jag tänker inte gå  in på detaljer. En ca 40 minuters version av skeendet kan man nu finna i den ovan länkade dokumentären, Den som på allvar vill ta del av historien bör nog också läsa boken...

Men tillsammans med senare upptäckter kom det ju att öppna ett fönster mot en gammal, men ändå helt ny värld.

Och därmed förändrade också mycket i vår egen världsbild....
----------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Dokumentären jag länkar till är uppriktigt sagt alldeles ovanligt usel. men jag hittade ingen annan...

För att ta det mest hårresande exemplet. När de ska tala om demotisk ("demotic") skrift säger de istället konsekvent "demonic", vilket som bekant är något helt annat...

Experter studerar Rosettastenen på en orrientalistkongress 1874.
 

"Vänsterliberal" text av mig från januari 1971

Det här tillhör kanske avdelningen pinsamheter. Det är en text av mig från januari 1971, när jag nyss hade fyllt 16. Jag hade en månad tidigare blivit medlem i Liberala Förbundet. Det var f.d. Liberala Studentförbundet, som hade avskaffat alla akademiska krav på medlemskap.

Den var då inte längre liberal, utifrån några som helst rimliga kriterier.  Deras två centrala paroller var Löntagarstyrda företag och Lika konsumtionsmöjligheter. Det sistnämnda betydde i princip likalön -  med reservation för att vissa människor genom till exempel långa arbetsresor, eller stora familjer, hade behov av större inkomster.  Alla skulle ha lika mycket pengar över till konsumtion. Det förstnämnda  innebar ju med ett annat språkbruk - arbetarkontroll över produktionen..,

Texten avspeglade min grundsyn. Jag trodde på största allvar att om man effektivt spred dessa idéer  skulle man gradvis kunna övertyga fler och fler om dess riktighet. Att de inte var speciellt  liberala insåg jag själv - så jag verkade också för ett namnbyte. Det var ganska illa att vara med i något som som kallades för "Liberala Förbundet" - men än mer illa var nog att lokalavdelningarna faktiskt kallades för... "Liberala Klubben".  Det lät faktiskt lite unket.

Av slutet i artikeln framgår ju att mitt perspektiv var att bryta loss Liberala Förbundet från den liberala fållan och bli en del inte endast av vänstern  - utan mer specifikt av den utomparlamentariska  vänstern.

Artikeln publicerades i Liberala Förbundets medlemstidning, Den blev faktiskt uppmärksammad. I ett inslag i Sveriges Radios program "OBS! Kulturkvarten" i början av mars 1971 citerade en upprörd folkpartist från den och undrade om Liberala Förbundet höll på att bli en ny vänstersekt någonstans emellan KFML och Revolutionära Marxister. Han hade inte helt fel - några  år senare hade faktiskt organisationen bytt namn till "Frihetliga Socialisters Förbund".  Och dess tidning "Liberal Debatt" hade bytt namn till "Frihetlig Socialistisk Tidskrift". Men då var inte jag längre med, 
-------------------------------------------------------------

Basarbete - ett livsvillkor

Om man råkar passera en allmän plats, exempelvis på en lördag eftermiddag, stöter man nästan alltid på folk från olika politiska organisationer om säljer tidningar, propagerar och samlar in pengar. Det är KFML:are som säljer Gnistan, trotskister som säljer Fjärde Internationalen, FNL:are som samlar in till FNL och säljer Vietnambulletinen, VPK:are som delar ut flygblad  mot EEC, centerungdomar som delar ut flygblad mot den vansinniga trafikplaneringen, fascisterna i DA som säljer Argument osv.

Och detta är inte precis en tillfällighet. Dessa organisationer - och många fler - vet att detta är ett livsvillkor för dem. De har insett att  ett organiserat och ihärdigt basarbete är det enda sätt som man kan effektivt nå ut till människor på  - om man inte har exempelvis SSU:s organisatoriska styrka, då man ju kan nå ut på andra vägar. Och ju mindre ett politiskt förbund är, desto viktigare är det att det bedriver ett organiserat basarbete.

Liberala Klubben är en liten sammanslutning, Liberala Förbundet är ett litet förbund. Då borde vi ju - logiskt sett - inrikta oss på att sprida våra idéer och nå ut till människor genom exempelvis att propagera och sälja Liberal Debatt och annat material på gatorna, vid T-banan, utanför varuhusen och på andra platser. Vi borde alltså bedriva ett organiserat basarbete. Men vad gör vi? Vi låter basarbetet ligga nere totalt, det enda vi gör är att då och då underteckna ett upprop, vara med i någon demonstration eller göra något  enstaka  uttalande.

Detta har lätt till att Liberala Klubben är en liten sekt. som många politiskt orienterade människor bara har hört namnet på, om ens det. Det är mycket beklagligt, speciellt som många människor  säkert sympatiserar med våra åsikter och kanske kan värvas, om vi bara kommer i kontakt med dem. Många radikaler, som stöts bort av den socialistiska vänsterns dogmatism och centralism är det säkert möjligt att nå. Men detta kräver alltså att vi måste ut ur vår akademiska isolering - och att vi - bokstavligt talat - når ut till f0lket.

ALLTSÅ: vi måste ta upp konkurrensen med KFML, Revolutionära Marxister, VPK m.m. vad det gäller basarbete. DET ÄR VÅR ENDA CHANS: om vi inte vill fortsätta att vara en liten sekt, om vi inte vill fortsätta vår akademiska isolering, om vi vill bli ett alternativ till den socialistiska vänstern.

Detta kanske skapar problem i början. Dels är vi ju ganska få och dels är många av oss säkert ovana vid ett organiserat basarbete.  Men det är min övertygelse att det behövs. Därför tycker jag att varje klubb ska börja diskutera möjligheten till och - sedan detta är klart - formerna för ett sådant.

Detaljerna kan säker ordnas - bara viljan finns.

Nu får inte basarbetet ses enskilt - det måste vara en del av en allmän radikalisering av förbundet. Vi måste uppleva oss vara en del av den nya vänstern - inte ett radikalt bihang till Folkpartiet/FPU. Det kanske låter underligt - men de flesta människor upplever oss faktiskt så. Detta gör att vi måste arbeta för att föra ut att vi är ett progressivt decentralistiskt alternativ inom den svenska vänstern. Om vi genom ett ihärdigt basarbete lyckas med det tror jag att framtiden är ljus för Liberala Förbundet.

Erik Rodenborg

Den vita terrorn

Första världskriget är slut, men i december 1918 har kriget mot bolsjevikerna just börjat. Och inget kallt krig direkt, utan blodiga strider där inhemska ryska kontrarevolutionära styrkor med militärt stöd från västmakterna och Japan sprider skräck över Ryssland.

I Svenska Dagbladet idag för hundra år sedan (7 december 1918) kan vi läsa dessa rubriker:

"Ententen ställer sovjet utom lagen
De allierade utfärda ett upprop mot bolsjevikerna.
Förklara, att deras mål här sammanlöpa med tyskarna."

En av de främste av de vita generalerna var en herre med namn Anton Denikin, som redan i november 1918 startat krig mot bolsjevikerna. Om denne mans militära kampanj skriver SvD samma dag, utifrån ett telegram från Tsarskoje Selo - bland annat detta.

”I söder äga förbittrade och blodiga strider rum. Flera hundra arbetare ha blivit hängda. Gatorna erbjuda skådespelet av talrika lik efter hängda arbetare.

Stadskommendanten i Krassnof offentliggör ett telegram från Denikin med order att hänga var tionde häktad arbetare. På andra orter förekomma massavrättningar medelst hängning”.


Anton Denikin

SVT om ett korrupt grabbgäng

I ett SVT-program kallat Det slutna sällskapet kan vi ta del av en helt förödande genomgång av det  korrupta grabbgäng som utgör den svenska s.k. akademien.

Där beskrivs en permanent vänskapskorruption och ett långvarigt och av allt att döma helt medvetet mörkande av Jean-Claude Arnaults sexuella övergrepp.

Se det absolut. För övrigt anser jag att "akademien" ifråga bör upplösas.



Bilden: Grabbgängets så kallade valspråk.

Australiens premiärmininster ber utsatta barn om ursäkt

På grannbloggen "Ritual Abuse" kan man läsa detta inlägg.

Det beskriver en anmärkningsvärd händelse. Att en australisk premiärminister ber utsatta barn om ursäkt på det sätt som sker i den nedan länkade intervjun är faktiskt en stor händelse.

Man kan hoppas att det leder vidare. Själv är jag nog väl lite mer försiktig - jag är tveksam till att detta förvisso fina tal leder till så oerhört mycket mer... Men man kan ju som sagt alltid hoppas.... :-)

Nedan den inledande texten från den länkade bloggartikeln.
---------------------------------------------------------------------
"Please, please listen to https://m.youtube.com/watch?v=zp5IgxPhee4

This is absolutely amazing!!!! In a 18-minute-long speech to members of the Parliament, Scott Morrison, the Prime Minister of Australia, apologized to all survivors of sexual abuse, both those abused in institutions and those abused by trusted people like parents, clergy and teachers. He also apologized for the way in which children and adults were mistreated by being not believed or simply being ignored. The apology included a call to action in helping all survivors receive help and achieve justice.

For me, the highlights were when he said the words “ritual abuse” about six minutes into the speech and when he choked up when imagining his daughters being abused.

Here is the full text of the Prime minister’s apology to survivors of child sexual abuse. Downloaded from https://www.sbs.com.au/news/i-believe-you-your-country-believes-you-pm-s-apology-to-child-sex-abuse-survivors on 11/25/2018."

Vänsterpartiet

Förresten så blev jag medlem i Vänsterpartiet i Södertälje för några veckor sedan.... 

Att lyssna på "Hello, Goodbye" - på Psyke 2

Den första gången jag hörde Beatleslåten "Hello, Goodbye" på radio var på fredagen den första december 1967, idag för 51 år sedan. Då var jag inlagd på Psyke 2 på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus (numera nedlagt). Jag hade legat på en medicinavdelning på samma sjukhus i oktober, men då de inte hittade något medicinskt fel lades jag in på psyket i slutet av november.

Det fanns också Psyke 1, där fanns flickor från 12 och uppåt och barn av båda könen under 12.

På Psyke 2 fanns bara killar över 12. En ganska tuff stämning, med andra ord. Jag blev (bland annat) slagen av en alldeles  ovanligt "tuff" kille flera gånger.

Jag tyckte det var tråkigt att jag var 12 och alltså låg över åldersstrecket . Om jag hade varit ett år yngre hade jag fått hamna bland flickor och barn istället. Det skulle jag ha föredragit. Det skulle varit lugnare.

Det som jag gillade bäst var rummet. Jag hade ett eget rum och alldeles ovanför huvudkudden satt en jättelik Beatlesbild på väggen.

Jag tyckte det var häftigt att sova under en Beatlesbild.

Dessutom kunde jag ha lampan tänd eftersom jag hade eget rum. Det fick jag inte ha hemma - förrän jag fick eget rum den 27 maj 1968..

Det  var bra att kunna ha lampan tänd, eftersom jag var mörkrädd....

18. 30 denna fredag sändes Grammofonhörnan av Kersti Adams-Ray. Jag hade en radio på rummet. Jag lyssnade på programmet och hörde till min förtjusning att Beatles nya singel hade kommit - och spelades i programmet.

Den blev etta på Tio i Topp redan dagen efter.


Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus ca 1900. Fast då hette den Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn.