Sven-Erik Magnusson in memorian

Sven-Erik Magnusson är död. Det känns vemodigt.

Det var något visst med Sven-Ingvars.

Vila i frid.


Det finns många sånger från Sven-Ingvars, och en del av dem gjorde mig glad, när jag hörde dem 66-67. Här är Vid din sida från november 1966...

När jag läser....

... denna understreckare i SvD undrar jag om det kanske inte rentav finns en djupare mening med att jag hade sönder datorn.

Saknar jag vänstertrafiken?

I natt drömde jag något konstigt. Jag gick på en landsväg. Till min irritation upptäckte jag att bilarna körde "fel". Jag höll nästan på att bli påkörd.

Till sist fick jag nog och skrek rätt ut i luften: "Era idioter, inser ni inte att det ska vara vänstertrafik i det här landet".

Bilarna körde alltså på höger sida.  Och i drömmen trodde jag att trafikreglerna var de som hade rått när jag var barn.

Det är frestande att se "vänster" och "höger" i drömmen som politisk symbolik, som en reaktion mot den högervridning i landet (och stora delar av världen) som inleddes ungefär 1980, och det kan säkert ligga något i det.

Men det utesluter inte att den också handlar om vänstertrafik "på riktigt".

Jag hade ångest under hela barndomen men det extrema ångestgenombrott som ledde till den första kontakten med psykiatrin kom vid tolvårsåldern den 4 september 1967. Dagen innan - den 3 september - hade Sverige gått över till högertrafik. Det är osannolikt att detta samband var en ren slump.

Sammanbrottet skulle med all säkerhet kommit ändå, men det ser ut som om högertrafikomläggningen i alla fall var åtminstone EN av de utlösande orsakerna. Världen såg plötsligt annorlunda ut, och det ledde till en än mer ökad osäkerhet.

När min bror bjöd mig på en resa till Malta i december 2009, var det en positiv upplevelse på många sätt. Men en liten del av det positiva KAN ha varit att Malta hade vänstertrafik. Det kändes - hemvant på något sätt. Det var lite av en upplevelse.

En sak till. Under många år har jag haft ett mönster i hur jag sätter mig i inte alltför fulla bussar och pendeltåg. Ja, jag har ALLTID velat sitta vid fönsterplats i tågets färdriktning. Men de senaste kanske tio åren har jag märkt att jag dessutom alltid vill sätta mig på vänster sida i vagnen.* Det skedde länge automatiskt., och jag upptäckte det inte medvetet förrän för några år sedan.

Denna tendens är så stark att den till och med är starkare är önskan att sitta så jag ser i tågets eller bussenes färdriktning. Om jag måste välja mellan att sitta på höger sida av vagnen och se framåt eller att sitta på vänster sida i vagnen och se "bakåt" föredrar jag alltid det senare.

Vad beror denna "vänstervridning" på? Att jag ännu inte hunnit vänja mig vid den förändring som kom den 3 september 1967?
____________________________
*Dvs sitta så att jag har min vänstra sida mot fönstret.

En sedelärande historia?

Hootenanny Singers var ju inte precis någon proggrupp, men det är ändå inte svårt att läsa ut en ska vi kanske säga antikapitalistisk tendens i denna sång.

Den heter alltså "Mårten Gås", och kom på skiva 1968. Och det som slår en vid en omlyssning är att en karaktär som idag ofta hyllas - den djärve entrepenören som skapar rikedom med sina två tomma händer - där beskrivs på det mest elaka sätt.

Som ett uttryck för iskall, och känslokall egoism, där gränsen mellan ekonomiska kalkyler och rent mordisk brottslighet är flytande...

För den som undrar vem mannen med den skrovliga sångrösten är - han var inte någon av medlemmarna i den skönsångande sånggruppen, utan gruppens chaufför.

Staden Petra och förislamsk religion

Jag har tidigare skrivit om Petra, den kvinna jag kände, som så tragiskt gick bort i maj 1984.

Efter att ha skrivit detta inlägg förra sommaren började jag associera fritt, och kom att tänka på att det ju finns en vacker ruinstad med namnet Petra.

Om denna kan man läsa i "Petra" av Maria Giulia Amadasi Guzzo och Eugenia Equini Schneider. (The University of Chicago Press, 2002). Som jag lånade förra sommaren.

Då läste jag inte så noga, men nyligen lånade jag om den. Och blev fascinerad, på många sätt.

Petra var/är alltså en vacker stad, till stor del urhuggen ur klippor. Det var den centrala staden i den nabateiska riket, som bestod under några århundaden före och efter vår tideräknings början.

Detta rike hade sin höjdpunkt under åren mellan Alexander den store och romarriket, och ligger idag i den sydvästra delen av Jordanien.

Det officiella språket var arameiska, men det anses att i praktiken talades arabiska.

Det sistnänmda torde nog stämma, om man tänker på de gudar som dyrkades där. I alla fall de kvinnliga. I boken jag nämnde framgår det (Petra, sidan 75 ff) att både arkeologiskt och historiskt material visar att de kvinnliga gudarna där i stort sett var identiska med de som dyrkades i Arabien under Muhammeds tid, och som förbjöds när islam segrade.

Det känna lite hisnande. Denna vackra välbyggda stad vittnar alltså om ett samhälle, där religionen i viktiga avseenden liknade den arabiska före islams genombrott. Med gudinnor som självaste Koranen angriper, och försäkrar oss att de minsann inte existerar.

Petra är som sagt en väldigt vacker stad. Det känns lugnande att den ligger i sydvästra Jordanien, på ett betryggande avstånd från den "islamiska" "staten" och dess spängämnesexperter...

Datorn i golvet

Igår ramlade min dator ner i golvet i med en krasch. Den är kaputt, förstörd, bortom all räddning. Det gör att denna blogg kommer att vara mycket mindre aktiv den närmaste framtiden.

Om Blavatskys "mästare" - och lite annat

Jag har just läst Masters of Wisdom: The Mahatmas, Their Letters, and the Path av teosofen Edward Abdill (medlem i Adyarsamfundet).

Det är en fascinerande läsning. Framförallt för att det nog är ett av de skickligaste försöken att argumentera för att de "hemliga mästare" som Helena Petrovna Blavatsky sade hade inspirerat (och i själva verket skapat) hennes lära, och som både hon och ett antal andra teosofer under 1800-talet sade sig ha haft kontakt med - verkligen existerade, och existerar.

Nej, jag blev inte övertygad, men den fick mig åtminstone att för några sekunder ställa mig frågan om det ändå inte kunde vara sant. Och det är en prestation.

Men innan jag går in på det lite om bokens avsnitt om teosofi och vetenskap. Här märker man en klar skillnad i behandlingen av ämnet om man jämför med hur olika teosofer från det konkurrerade Pasadenasamfundet brukar argumentera. De brukar ofta ställa teosofin i motsättning till exempelvis Big Bang-teorin och relativitetsteorin. De brukar ofta liera sig med inte endast plasmakosmologer utan också med pseudovetenskapliga Velikovski-anhängare.

Så ej Abdill. Han försöker tvärtom visa att Blavatsky (och de ”mästare” som enligt honom ytterst låg bakom) föregrep både relativitetsteori, kvantteori, upptäckter av elektroner, protoner och kvarkar, upptäckten av exoplaneter - och Big Bang-teorin.

För det sistnämnda citerar han faktiskt (s. 112) samma citat som jag citerade i mitt inlägg den 26 februari - fast på engelska: "Time was not, for it lay asleep in the infinite bosom of duration". Abdill kommenterar: "Almost certainly she was describing a state before the big bang".

Det är lite slarvigt. Blavatsky påstår ju själv att detta citat inte kommer från henne själv, utan från Stanzas of Dzyan - och i hennes egna kommentarer diskuterar hon ju på ett sådant sätt att denna tolkning torde vara utesluten... (Väl att märka, jag läste inte boken förrän efter att jag lagt ut inlägget den 26...).

Bortsett från denna fadäs avspeglar kanske hela avsnittet att Adyarteosoferna mer än de från Pasadena och United Lodge strävar efter att vara i samklang med både forskningsvärlden och andra vitt spridda åsikter idag....

Men så till ”mästarna”. Bokens syfte är att behandla dessa, diskutera frågan om deras existens, deras karaktär, och deras budskap (som ju enligt Abdill är nästan totalt identiskt med Blavatskys). Huvudkällorna i boken är alltså de så kallade mästarbreven och de delar av The Secret Doctrine som Abdill anser vara direkt inspirerade av "mästarna".

Men vilka ska då dessa mästare ha varit? Enligt Blavatsky var de det egentliga upphovet till hennes lära. De var människor, men de hade övernaturliga krafter, de kunde bli hundratals år, och de hade utvecklat sina förmågor genom en serie av reinkarnationer. Och de bodde oftast i Tibet. Av detta kan man kanske dra slutsatsen att ett försvar av deras existens torde vara att försvara det omöjliga - och det är nog min åsikt. Men Abdill gör det ovanligt sofistikerat.

Och ödmjukt. Han förklarar också att man absolut inte måste tro på mästarnas existens för att vara teosof. Och han betonar konsekvent deras mänskliga sida, och tonar ner den övernaturliga. Som han samtidigt inte på något sätt förnekar.

Han betonar också att mästarna själva hela tiden förklarat att ingen ska tro på dem automatiskt - och att de inte är ofelbara...

De två mästare som är mest frekvent nämnda i hans bok (och hos Blavatsky) är Moira och Koot Hoomi. Namnen är pseudonymer - enligt Blavatsky vill inte mästarna bli kända under egna namn. Den första mästare Blavatsky ska ha träffat var Moira – i London 1851. Den senaste "dokumenterade" kontakten mellan en teosof och en "mästare" var ett brev Annie Besant ska ha fått från Koot Hoomi år 1900.

Abdill avfärdar påståenden från olika utbrytare och dissidenter, som Alice Bailey och Elizabeth Claire Prophet - att de har haft kontakt med dessa "mästare" - med det huvudsaklig argumentet att den lära de där sägs ha mottagit strider mot de brev ”mästarna” under 1800-talet ska ha skrivit till ledande teosofer.

Däremot framkastar han faktiskt (på sidan 227 ff) att två kvinnliga teosofer - Dora van Gelder Kunz och Rukmini Devi Arundale - långt senare kanske hade kontakt med flera av "mästarna" - bland annat Moira och Koot Hoomi. Beläggen för detta är främst ett tal av Kunz, som hon höll 1955...

Om någon tycker allt detta är rena snurren har jag en viss förståelse för synpunkten.... Men Abdill låter som sagt mer övertygande när han försvarar denna egenartade föreställning - än någon annan jag sett ta upp samma tema. Allt är ju relativt.

Alltså. Jag vill inte på något sätt utesluta att Blavatsky under sitt resande kom i kontakt med "gurus" som inspirerade henne till grundandet av teosofin. Men det är en sak. Att dessa skulle ha förmågan att förflytta sig på ett klart övernaturligt sätt i rummet (och tiden?), kunna materialisera och dematerialisera sig, att de skulle vara hundratals år gamla osv.. Hmm, nej.

Det bör för övrigt nämnas att Abdill inte på något sätt tar upp den känsliga frågan om det även finns kvinnliga mästare. Blavatsky och de andra kontaktade nämner bara män, men ingen har någonsin sagt att det inte finns kvinnor.

Den frågan är nog på sätt och vis avgörande för mig. Inte för om jag kan tro på det, för det kan nog jag inte i alla fall. Utan för om jag vill tro på det.

Om det endast handlar om ett manligt "brödraskap" med övernaturliga krafter vill jag inte en sekund tro på det - hur "goda" de än må sägas vara skulle jag tycka att det var ganska så kusligt. Om det även finns kvinnor bland dem blir det lite mer tilltalande.

Då skulle jag kunna tänka mig att vilja tro på det. Mer att vilja är ändå inte att kunna.

Var kan man hitta öppna brunnar av den typen idag?

Om man nu vill följa Sven-Ingvars råd i denna sång.

Glädjens blomster

Här en länk till en sång av Stenblomma - en grupp som jag såg live 1973, och närmast blev förälskad i.

Ingrid Carlqvist på Fox News

Första gången jag nämnde Ingrid Carlqvist på denna blogg var den 28 februari 2009. Det inlägg jag skrev då ledde till att hon förklarade att jag inte var välkommen att skriva på hennes blogg. Detta accepterade jag, med undantag för två tillfällen - ett där jag protesterade mot att hon lade ut ett foto på mig från min blogg, som illustration till ett hätskt angrepp (hon tog faktiskt bort bilden efter att jag protesterade), en annan gång för att rätta ett rent sakfel om mig.

Däremot har jag under åren skrivit en hel del om hennes öden och äventyr på min egen blogg.

Nu har hon i alla fall blivit en världskändis. På den reaktionära men mycket sedda USA-kanalen Fox News, som aktivt kampanjade för Trump inför valet, har hon nu intervjuats och fått berätta om hur eländigt det är i Sverige. Detta utan att tittarna får reda på något om hennes bakgrund, och ställningstaganden.

Hon kallades helt enkelt för "kolumnist" i inslaget och behandlades som om hon vore en saklig och insiktsfull iakttagare.

Mer om detta kan man läsa här. Gör gärna det.

Gott nytt år!

Som jag skrivit här tidigare.

Idag inleds som bekant den första vårmånaden. Men idag är också den första dagen på det nya året.

Alltså enligt den gamla romerska kalendern. Där var 1 mars nyårsdagen. Det verkar logiskt.

Om den första vårmånaden är densamma som årets första månad betyder ju det att det nya året börjar med en riktigt positiv förändring.

:-)