måndag 16 maj 2016

Transfunderingar

Då och då återkommer jag till tankar och känslor om min fragmentariska transidentitet. Eller vad man nu ska kalla det.

Med jämna mellanrum i mitt liv har den kommit i centrum av mitt medvetande. Sedan har den sjunkit tillbaks igen.

Långt innan jag började tänka på saker i sådana termer fanns temat där, i alla fall. När jag blev tonåring var den finaste bok jag visste Kerstin Thorvalls bok "Boken till dig", som riktade sig till tjejer, inte till killar. När jag blev 15 började jag vägra att använda skjortor. Men redan som sexåring, 1961, hade jag insisterat på att få ha långt hår, och det var långt före Beatles.

När jag hamnade i diskussioner om könsförändringsoperationer när jag var 14, hamnade jag alltid i ett hårt, och känslomässigt försvar av sådana, mot alla som tyckte att det var onaturligt.

Den första gången jag öppet förklarade att jag ville byta kön var 1975. Det var på en fest den 4 juli, efter en demonstration mot USA. Plötsligt sa jag rakt ut i luften - "egentligen vill jag vara kvinna". Det bara kom.

Det hela förstärktes någon gång i början av 1982. Det var en ständigt återkommande tanke. Men jag gick aldrig vidare.

Hösten 1983 kom ETC:s omtalade nummer om transfrågor, i samband med Johan Ehrenbergs famösa "könsbyte". Jag blev lite besviken när det visade sig inte vara "på riktigt".

Exakt tio år senare - 1993 - blev det aktuellt igen. I augusti det året satt jag tillsammans med några i Göteborg. Och plötsligt sa jag att jag ville operera mig. Det blev lite diskussioner, men de flesta verkade tycka att det var en ogenomtänkt idé.

En person sa till och med lite senare att hon tyckte att det var en dum idé - jag borde arbeta för att kämpa för större demokrati i kommunerna (!) istället. Jag kan inte för mitt liv begripa att hon skulle ställa upp just detta som nån sorts alternativ till en person som sa att han ville byta kön...

Men tiden bara går, och det har aldrig blivit något mer än privata tankar. Jag vet inte riktigt varför.

Det har hela tiden varit en massa annat. Annat som var viktigare. Eller som upplevdes som mer brännande.

Dessutom skrämdes jag nog av tanken på omfattande operationer. Jag är ju så rädd för operationer att jag inte än idag vågat operera ögonlocken, trots att de numera täcker nästan hela ögonen, så att jag knappast kan läsa. Och när jag läser får jag ont.

Hur skulle jag då kunna tänka mig de omfattande operationer som krävs för ett... könsbyte?

Sedan är det en annan sak att jag skräms lite över en viss typ av transfundamentalism som man ibland ser i debatten. Jag tror inte att en opererad man därmed blir en kvinna. Än mindre blir en man en kvinna endast för att hen vill vara det.

Om jag ändå hade opererat mig skulle jag varit obekväm med att insistera att jag är kvinna "på riktigt". Jag skulle nog säga som indiska Hijras - att jag var vare sig man eller kvinna. En operation kan föra en man så nära att vara en kvinna som är möjligt med dagens teknik. Men nära skjuter ingen hare, som det brukar heta.

Ett tag började jag köpa bidrottningsgelé som innehåller en typ av östrogen, om än av en typ som inte exakt motsvarar den mänskliga varianten, Jag tyckte mig få märkliga upplevelser av detta, men det kan ju ha varit en placeboeffekt.

Ibland har jag haft funderingen: om jag på ett nästan magiskt sätt genom att trycka på en knapp skulle stoppa produktionen hos mig av manligt könshormon för gott - skulle jag då trycka på den? Jag har nästan alltid svarat  med ett inre "ja"....

Om det hade funnits en stark HBTQ-rörelse när jag var tonåring skulle jag kanske hoppat på spåret, så att säga, Men det fanns det ju inte.

En gång på Jakobsbergs Folkhögskola i början av 1982, hade kvinnoprojektet en maskerad. Jag klädde ut mig till kvinna, hade en lila klänning, lilla tröja, mascara, rakade benen, och det togs bilder av mig, Jag tyckte att jag var så söt, och att ingen kunde se skillnaden. Tyvärr låg just dessa bilder i en väska som blev stulen i slutet av november 1983. Jag sörjer dem mycket.

Efter maskeraden åkte jag hem med dessa kläder på mig, och var lite rädd för att jag skulle stöta på transfobiska skinheads på hemvägen. Men det slapp jag.

När det gäller viktiga personliga beslut är jag nu en, vad det nu kallas, prokrastinerare. Jag gör aldrig idag vad man kan uppskjuta till morgondagen. Jag har inte ens sökt kontakter i den typen av miljöer. Tänker kanske att de inte skulle gilla mig, i alla fall. Eller nåt.

Då och då har jag skrivit om det. Och eftersom jag är en ofta hårt angripen person på nätet har det till och från lett till angrepp. På flera ställen har det sagts att jag är en galning som vill kastrera mig, Det används sedan som nån sorts ad hominen-argument för att "bevisa" att inget jag säger om ex.vis kampen mot sexuella övergrepp mot barn kan ta på allvar. Jag bara suckar - det första man får lära sig på universitet är ju att ad hominen-argument är pinsamma och irrelevanta. Men det vet väl inte de som spånar på papparättsbloggar eller på Flashback om.

Jag slutar nu. Inte något elegant slut, med en dito slutsats, utan bara för att jag inte tycker att jag vill skriva mer just nu. Återkommer kanske.

Men en sak till. Funderingarna är i sort sett oberoende av funderingar om sexuell orientering. Jag lever förresten i alla fall nästan jämt i de facto celibat. Det handlar inte om vilket kön jag dras till. Det handlar om hur jag vill se ut själv. Om man tänker tanken att ”operation”  skulle ha blivit av har jag ingen aning om hur min sexualitet skulle sett ut – eller inte sett ut.

Inga kommentarer: