Colonia

Jag upptäckte plötsligt att mitt gamla inlägg om Colonia Dignidad plötsligt fick många nya besökare. Att gamla inlägg plötsligt får många nya besökare händer ibland, och ofta går det inte att ta reda på varför.

Men nu upptäckte jag ganska så snart att det just har kommit ut en ny spelfilm på DVD, med namnet "Colonia", som handlar om just Colonia Dignidad. Det var en en otäck tysk-chilensk sekt ledd av Pauf Shäfer, som samarbetade med Pinochet under juntatiden.

I filmen planerar två ungdomar att rymma från Colonia Dignidad, och klarar av både detta och att fly från Chile, som då alltså styrdes av en regim som aktivt samarbetade med denna sekt. Medan handlingen är fiktiv var sekten i högsta grad verklig. Shäfer dömdes själv 2005 för bland annat övergrepp mot barn. Han dog i fängelset 2010.

I sekten pågick hela tiden systematiska övergrepp mot barn; under Pinochet-tiden samarbetade den dessutom med säkerhetspolisen i att tortera och förhöra oppositionella.

Filmen är värd att se, och kan rekommenderas.

Blir en "klimatskeptiker" USA:s president?

Enligt SvD har Donald Trump nu nått det antal delegater som säkerställer att han blir republikanernas presidentkandidat. Enligt samma artikel visar opinionsundersökningar att han skulle vinna över Hillary Clinton om det vore val idag.

Trump har vid flera tillfällen sagt att den globala uppvärmningen är en bluff och antytt att det är Kina som ligger bakom de som tror på denna, med syftet att försvaga USA:s industri.

Ledaren för det land som har den näst största ekonomin i världen (just Kina har för ett tag sedan gått om USA) kan alltså bli en paranoid "klimatskeptiker" (som det ibland så förskönande kallas).

Jag har inga sympatier för Hillary Clinton (jag hoppas fortfarande närmast desperat på Bernie Sanders, trots alla odds) men om valet - som det tragiskt nog ser ut nu - kommer att stå mellan henne och Trump kommer jag de första dagarna i november att bita på naglarna och hoppas att hon lyckas besegra sin kuslige motståndare.

Försvunna barn - och Södertäljefallet

Den senaste tiden har media uppmärksammat försvunna flyktingbarn. Och hur dessa riskerar att utnyttjas sexuellt, och på andra sätt.

Att flyktingbarn försvunnit är ingen nyhet, det har skett under årtionden - det nya är snarare att det inte numera är möjligt att förneka eller tysta ned att icke-svenska barn försvinner.

Tidigare var det just förtigandet som dominerade. Jag har skrivit en del om denna period här.

Sedan blev det efter hand omöjligt att låtsas som det inte hände; det kom även ut en bok om ämnet, De förlorade barnen.

De nya rapporterna har ibland lett till att människor i olika sammanhang ställer frågor om ett fall av övergrepp i Södertälje, där det bland annat berättades om just flyktingbarn. Jag tänker inte nu skriva något mer utförligt om fallet, utan väljer att ge en länk till elva inlägg och artiklar om Södertäljefallet som finns på en annan av mina bloggar.

Där finns både inlägg av mig och informativa artiklar från de större media. Som kanske kan ge svar på frågor som en del ställer.

"Polen förbjuder kommunism i gatunamn"

"Polens president Andrzej Duda har i dag undertecknat en ny lag som förbjuder referenser till kommunismen i namn på platser. Mellan 1 200 och 1 400 gator, broar och torg kommer att behöva döpas om, skriver AFP." Citatet hämtat från denna nyhetsnotis från SvD.

Det låter extremt. Jag menar inte att namn ändras i sig, utan att direkt förbjuda en viss typ av platsnamn.

Inte ens de nitiska kristna för tusen år sedan, eller de än mer nitiska protestanterna för femhundra år sedan, gjorde så extrema saker, och därför påminner oss ortnamn, för att inte tala om veckodagar och namn på månader, varje dag om hedniska gudar. Det tycker jag är bra, för på det sättet kan det gamla leva kvar i det nya.

Det de gör i Polen idag liknar snarare kulturrevolutionen i Kina, där de också försökte förbjuda alla politiskt inkorrekta namn. I Ryssland har de förstås ändrat många namn efter 1991, men de har ändå inget direkt förbud mot "kommunistiska" namn, och därför har ex.vis namnet på staden Kaliningrad fått vara kvar. Men i Polen bedriver den katolska högerregeringen en symbolpolitik som har närmast totalitära drag,

Intressant om Ingrid Carlqvist och SD

I denna intressanta artikel i Aftonbladet får vi läsa om relationerna mellan Ingrid Carlqvist och Sverigedemokraterna.

För att komma från de större media är artikeln nästan unik i det avseendet att den inte endast beskriver Carlqvists invandrarfientliga och islamofobiska agenda utan även det tema som dominerade i hennes verksamhet före 2012 - dvs den roll hon spelade i grupper som förnekade och även bagatelliserade övergrepp mot barn.

Artikeln beskriver alltså kontakterna mellan henne och SD - och de friktioner som IC:s främsta tidigare agenda skapade i hennes relationer med de "nationella" miljöerna.

Väl värt att läsa.

Dagens ordspråk

Gud bevare mig för mina vänner; mina fiender klarar jag av själv.

Transfunderingar

Då och då återkommer jag till tankar och känslor om min fragmentariska transidentitet. Eller vad man nu ska kalla det.

Med jämna mellanrum i mitt liv har den kommit i centrum av mitt medvetande. Sedan har den sjunkit tillbaks igen.

Långt innan jag började tänka på saker i sådana termer fanns temat där, i alla fall. När jag blev tonåring var den finaste bok jag visste Kerstin Thorvalls bok "Boken till dig", som riktade sig till tjejer, inte till killar. När jag blev 15 började jag vägra att använda skjortor. Men redan som sexåring, 1961, hade jag insisterat på att få ha långt hår, och det var långt före Beatles.

När jag hamnade i diskussioner om könsförändringsoperationer när jag var 14, hamnade jag alltid i ett hårt, och känslomässigt försvar av sådana, mot alla som tyckte att det var onaturligt.

Den första gången jag öppet förklarade att jag ville byta kön var 1975. Det var på en fest den 4 juli, efter en demonstration mot USA. Plötsligt sa jag rakt ut i luften - "egentligen vill jag vara kvinna". Det bara kom.

Det hela förstärktes någon gång i början av 1982. Det var en ständigt återkommande tanke. Men jag gick aldrig vidare.

Hösten 1983 kom ETC:s omtalade nummer om transfrågor, i samband med Johan Ehrenbergs famösa "könsbyte". Jag blev lite besviken när det visade sig inte vara "på riktigt".

Exakt tio år senare - 1993 - blev det aktuellt igen. I augusti det året satt jag tillsammans med några i Göteborg. Och plötsligt sa jag att jag ville operera mig. Det blev lite diskussioner, men de flesta verkade tycka att det var en ogenomtänkt idé.

En person sa till och med lite senare att hon tyckte att det var en dum idé - jag borde arbeta för att kämpa för större demokrati i kommunerna (!) istället. Jag kan inte för mitt liv begripa att hon skulle ställa upp just detta som nån sorts alternativ till en person som sa att han ville byta kön...

Men tiden bara går, och det har aldrig blivit något mer än privata tankar. Jag vet inte riktigt varför.

Det har hela tiden varit en massa annat. Annat som var viktigare. Eller som upplevdes som mer brännande.

Dessutom skrämdes jag nog av tanken på omfattande operationer. Jag är ju så rädd för operationer att jag inte än idag vågat operera ögonlocken, trots att de numera täcker nästan hela ögonen, så att jag knappast kan läsa. Och när jag läser får jag ont.

Hur skulle jag då kunna tänka mig de omfattande operationer som krävs för ett... könsbyte?

Sedan är det en annan sak att jag skräms lite över en viss typ av transfundamentalism som man ibland ser i debatten. Jag tror inte att en opererad man därmed blir en kvinna. Än mindre blir en man en kvinna endast för att hen vill vara det.

Om jag ändå hade opererat mig skulle jag varit obekväm med att insistera att jag är kvinna "på riktigt". Jag skulle nog säga som indiska Hijras - att jag var vare sig man eller kvinna. En operation kan föra en man så nära att vara en kvinna som är möjligt med dagens teknik. Men nära skjuter ingen hare, som det brukar heta.

Ett tag började jag köpa bidrottningsgelé som innehåller en typ av östrogen, om än av en typ som inte exakt motsvarar den mänskliga varianten, Jag tyckte mig få märkliga upplevelser av detta, men det kan ju ha varit en placeboeffekt.

Ibland har jag haft funderingen: om jag på ett nästan magiskt sätt genom att trycka på en knapp skulle stoppa produktionen hos mig av manligt könshormon för gott - skulle jag då trycka på den? Jag har nästan alltid svarat  med ett inre "ja"....

Om det hade funnits en stark HBTQ-rörelse när jag var tonåring skulle jag kanske hoppat på spåret, så att säga, Men det fanns det ju inte.

En gång på Jakobsbergs Folkhögskola i början av 1982, hade kvinnoprojektet en maskerad. Jag klädde ut mig till kvinna, hade en lila klänning, lilla tröja, mascara, rakade benen, och det togs bilder av mig, Jag tyckte att jag var så söt, och att ingen kunde se skillnaden. Tyvärr låg just dessa bilder i en väska som blev stulen i slutet av november 1983. Jag sörjer dem mycket.

Efter maskeraden åkte jag hem med dessa kläder på mig, och var lite rädd för att jag skulle stöta på transfobiska skinheads på hemvägen. Men det slapp jag.

När det gäller viktiga personliga beslut är jag nu en, vad det nu kallas, prokrastinerare. Jag gör aldrig idag vad man kan uppskjuta till morgondagen. Jag har inte ens sökt kontakter i den typen av miljöer. Tänker kanske att de inte skulle gilla mig, i alla fall. Eller nåt.

Då och då har jag skrivit om det. Och eftersom jag är en ofta hårt angripen person på nätet har det till och från lett till angrepp. På flera ställen har det sagts att jag är en galning som vill kastrera mig, Det används sedan som nån sorts ad hominen-argument för att "bevisa" att inget jag säger om ex.vis kampen mot sexuella övergrepp mot barn kan ta på allvar. Jag bara suckar - det första man får lära sig på universitet är ju att ad hominen-argument är pinsamma och irrelevanta. Men det vet väl inte de som spånar på papparättsbloggar eller på Flashback om.

Jag slutar nu. Inte något elegant slut, med en dito slutsats, utan bara för att jag inte tycker att jag vill skriva mer just nu. Återkommer kanske.

Men en sak till. Funderingarna är i sort sett oberoende av funderingar om sexuell orientering. Jag lever förresten i alla fall nästan jämt i de facto celibat. Det handlar inte om vilket kön jag dras till. Det handlar om hur jag vill se ut själv. Om man tänker tanken att ”operation”  skulle ha blivit av har jag ingen aning om hur min sexualitet skulle sett ut – eller inte sett ut.

Mötet på ABFs Feministisk Samling

Jag och Kerstin Alfredsson​ höll inledningar på ett möte om patriarkatets uppkomst, på ABF-huset idag, där vi gick mot teorier om att kvinnoförtrycket uppstod som en följd av jordbruket.

På denna ljudfil kan man lyssna på hela mötet, om man är intresserad. Kerstin kommer först, sedan jag, sedan blir det ett mer allmänt samtal.

(Jag vill förresten påpeka att ett avsnitt där jag diskuterar betydelsen av att män får mat först i vissa sammanhang i irokessamhället, och avvisar teorier att detta skulle betyda att män ansågs "viktigare" så uttrycker jag mig felaktigt och obegripligt när jag säger att männen får "säden" från jordbruket först. Det kan gå fel när man har bråttom. Diskussionen  handlade om den färdiga maten, inte "säden". Se Dan McCall, The Dominant dyad: Mother-Right and the Iroquois Case, i: Theory and Practice, Ed. By Stanley Diamond, 1980, s. 249. )

Kathy Kirby: eurovisonsschlagerstjärna - och schizofren

Ungefår samtidigt med att jag i början på året skrev ett blogginlägg om fördomar mot schizofrena höll jag på och surfade på några sökord i anknytning till saker som hänt mig i mitt liv. Bland annat på "Stars and Garters", ett program med engelsk pubunderthållning som jag minns från när jag var tio-elva år.

Det ena ledde till det andra och plötsligt upptäckte jag Kathy Kirby, en sångerska som framträtt i just detta program.

Det visade sig att hon inte endast var en av de mest kända engelska sångartisterna då - utan hon hade faktiskt också en schizofrenidiagnos.

Hennes sångkarriär varade mellan 1956 och 1983. Dennas höjdpunkt var nog när hon representerade Storbritannien i eurovisionsschlagertävlingen och kom tvåa med sången I belong.

Kirby hade många fler hits - några av dem kan man höra på You Tube här.

Jag blev faktiskt imponerad när jag började ta del av hennes historia. Idag finns det ganska så effektiva antipsykotiska  medel. Det fanns det inte på Kirbys tid, så hennes förmåga att klara av en så tung diagnos och samtidigt bli en så internationellt uppskattad sångerska berörde mig.

Och vem var då Oden?

Soldiers of Odin verkar hålla på att avvecklas.

Gott så. De bestod av högerextremister som aggressivt patrullerade på gatan, och motiverade detta med att de ville skylla kvinnor och barn, mot våld. Det hela hade en udd riktad mot invandrare.

Men jag tänker på det där med namnet. Odin är ju det engelska namnet på guden Oden. Eller Wotan, som han kallades längre ner i Europa.

Denne gud sågs av nordmännen som någon som ledde dem på deras plundringståg i Europa.

Där inte endast plundrade de - de terroriserade städer och landsbygd, brände ner kyrkor och kloster, mördade munkar och präster, för att nu inte tala om "vanliga" människor som kom i deras väg.

Det handlade till stor del om plundring, mord, även våldtäkter. Och så förstås också en hel del "vanlig" handel... Men det sista hindrade inte att vikingarna var fruktade bland oerhört många. Det sägs ju att många i norra Europa bad : "för nordmännens raseri bevare oss milde herre Gud".

Att några högerextremister då valt att kalla sitt "medborgargarde" som påstår sig vilja upprätthålla "ordning", för just "Soldiers of Odin" är ju lite anmärkningsvärt.

Identitetspolitik

Jag har aldrig läst Jan Lööfs serieböckar och har ingen åsikt om dem.

Men det finns något som är konstigt med hela den ska man säga identitetspolitiska diskursen, för att nu snobba med fina ord.

På något sätt har delar av vänstern gett upp kampen för att förbättra utsatta och missgynnade människors reella villkor och ersatt den med en kamp för att människor som står långt ner i hierarkin ska slippa uppleva subjektiva kränkningar.

Det är lite av en kapitulation - det är som att säga "ja, vi kan inte göra något åt att världen är ojämlik, men vi kan arbeta för att de som redan har det taskigt slipper att få höra saker som får dem att känna sig kränkta."

Det ska sedan uppfattas som betryggande. Om du tillhör en grupp som av olika orsaker blir missgynnade i olika sammanhang ska du åtminstone veta att det finns eldsjälar som arbetar för att den grupp du tillhör aldrig ska få beskrivas nedlåtande i en barnbok, eller serietidning. Eller i nåt annat sammanhang.

Sedan kan den reella ojämlikheten få fortsätta, medan de som skulle kunnat lagt ner kraft för att förändra denna ägnar sig åt att skriva om serietidningar, eller byta namn på glassar, eller vad det nu kan handla om.

Shocking Blue

Shocking Blue var en holländsk popgrupp som fick en världshit med Venus 1969, och som låg etta på Kvällstopen med denna i februari 1970. Den låt jag själv mest gillade av dem var dock Send me a postcard. Det var deras tredje låt, som gick upp på den holländska  listan i december 1968, och som mest där hamnade på en elfte plats.

Men på Tio i Topp hamnade  den först den 20 juni 1970, stannade kvar till och med den 15 augusti samma år,  och nådde som högst en sjätte plats (Venus kom konstigt nog aldrig upp på Tio i Topp).

Shocking Blue hade från och med 1968 en sammansättning som liknade de svenska mer sentida grupperna Lambretta och Sounds, där sångerskan var kvinnlig, men där resten av gruppen bestod av män. Sångerskan i Shocking Blue var Mariska Veres. Före 1968 hade gruppen enbart bestått av män.

Efter Venus hade gruppen ingen lika stor hit. Veres lämnade gruppen 1974 för en solokarriär, men gruppen återuppstod 1979.

Sekten på Dimön

Har just läst ut Sekten på Dimön av Mariette Lindstein.

Det är en både spännande och angelägen bok om en kvinna som hamnar i en destruktiv sekt, och hennes kamp för att fly ifrån den. Historien är, liksom sekten, fiktiv, men bygger ändå på en verklighet.

Författaren var nämligen själv aktiv scientolog i 25 år och lyckades själv bryta sig loss från Scientologikyrkan. Detta är naturligtvis bakgrunden till bokens handling.

Boken kan rekommenderas. Började läsa den i går kväll och blev klar i kväll. Det gick nästan inte att slita sig från den...

Earth Mother

I kommentarsfältet till förra inlägget blev jag tipsad om denna sång av Grace Slick och Paul Kantner. De är ju annars mest kända från den psykedeliska gruppen Jefferson Airplane. Sången är från 1971 och har ett ovanligt tidigt klart "grönt" miljötema.

Den har en tilltalande melodi, och en intressant text.

Och den har i You Tube-länken ovan, försetts med en fascinerande video, där man i flera sekvenser faktiskt kan ta del av en reklamfilm för Coca Cola. Med tanke på texten till sången borde man nog kunna se dessa inslag av Cola-reklam som ett utslag av ironi.

Blev kvinnorna förtryckta så fort man började bruka jorden?

Den 14 maj kl 10.00 till 17.00 är det Feministisk samling på ABF-huset, som ersättning för det Feministiskt Forum som brukade arrangeras där tidigare. Det är i stort sett samma sak, men de eldsjälar som drev Feministiskt Forum är inte aktiva denna gång, vilket lett till lite strul och en senareläggning av informationen.

Nåväl, klockan 15 i Beskowsalen på ABF håller Kerstin Alfredsson och jag inledningar om ämnet Jämställdhet och patriarkat i gränsen mellan jägar- och samlarsamhälle och jordbruk. I en programpunkt som arrangeras av Socialistiska Nätverket. Bakom den något dunkla rubriken (som inte försetts med någon undertext i det officiella programmet!) döljer sig följande frågeställning:

Hur och när uppstod kvinnoförtrycket? Länge har den dominerande uppfattningen varit att det i och med jordbruket växte det fram en könsmaktsordning, kvinnorna tvingades till underordning. Vi försöker hävda att så inte var fallet och med hjälp av arkeologi och antropologi visa att kvinnans ställning var stark under jordbrukets första årtusenden.

Detta kan ju verka som en oerhört specialiserad nörddiskussion, men är det inte. Det synsätt som idag ofta är allmänt accepterat på många håll, exempelvis genom Lasse Bergs vitt spridda böcker, implicerar att så fort det uppkom någon form av överskott, genom jordbruket, uppkom samtidigt nästan automatiskt stora ojämlikheter. Alltså kan jämlikhet och jämställdhet endast existera i en bristsituation; så fort det blir lite över skapas en huggsexa mellan männen om detta överskott, och parallellt med detta så trycks kvinnorna ner...

Hela synsättet implicerar en pessimistisk syn på den mänskliga naturen som vi inte delar.

Och det finns också många både arkeologiskt och etnografiskt beskrivna exempel på jämlika och jämställda jordbrukssamhällen, faktiskt så många att denna pessimistiska bild måste anses vara vederlagd. Under  vår programpunkt kommer Kerstin att fokusera på det arkeologiska materialet och jag på det etnografiska.

De som är intresserade av denna diskussion kan ju gärna komma till Beskowsalen i ABF-huset, på Sveavägen 41 i Stockholm. :-)

Och gärna tidigare, Feministisk samling börjar ju redan 10.00...

Back in the USSR

Den 3 maj 1969 (i morgon för 47 år sedan, tiden går alltför snabbt) låg denna Beatleslåt sexa på Tio i Topp.

Det var då det, idag finns vare sig Beatles eller USSR kvar.... och förmodligen inte heller det här YouTube-klippet om ni väntar allt för länge. Upphovsrättsnissarna rensar You Tube från just Beatleslåtar på ett ovanlig konsekvent sätt just nu.

Anthony Perrat om "electric universe"

Jag skrev i inlägget nedan att de mer seriösa plasmakosmologerna undviker att öppet argumentera mot och vederlägga de pseudovetenskapliga teorierna hos sin ”electric universe”-svans.

Det är så, men däremot har Anthony Peratt i alla fall gjort en kortfattad markering mot dem på startsidan på sin webbsida, där han skriver så här. ”The Plasma Universe and Plasma 
Cosmology have no ties to the anti-
science blogsites of the holoscience
 'electric universe'.”

Det är föredömligt av honom; Eric J Lerner har dock inte vad jag sett gjort någon liknande markering. Det betyder absolut inte att Lerner kan misstänkas för att vara en Vellikovsky-anhängare in disguise, vilket var och en som läser några texter av honom snabbt inser.

Men samtidigt kan man se hur den "respektabla" plasmakosmologiska sidan plasma-universe.com faktiskt har Donald E Scotts The Electric Sky som en central referens på den sida där de listar användbar litteratur

Nu är Scott akademiker, närmare bestämt utbildad ingenjör, men det gör inte hans bok mer vetenskaplig.

Det verkar faktiskt vara så att en del plasmakosmologer väljer att hålla sig på någorlunda god fot med sina fanatiska "electric universe"- beundrare. Hur jag än vrider och vänder på saken kan jag inte för mitt liv förstå varför.